Part 10

Lägg ved på elden! Jag gör som hon säger och kastar en knippa ris på glöden, tar pusten och blåser liv bland de bruna kvistarna. Elle har blivit så tyst, och vi sitta båda och se hur en röd eldtunga slickar utefter riset, hur den breder ut sig till ett brett band, som snor sig smidigt och mjukt och varmt. Och med ens springa alla de små björkknopparna ut. Det är som sagans torra stav som slår ut i blom, det är ett under som sker inför våra blickar, ett under som sker varje dag och varje stund, men som man ändå aldrig kan se sig mätt på. Det bruna riset ligger där dött och torrt, som om aldrig blad och blomst vajat på dess smala stammar -- och så med ens kommer en het röd eldslåga, likt en brännande sol, och de röda små knopparna springa ut, en efter en, lysa och dofta några ögonblick i späd, klargrön skönhet och skrumpna åter, svartna och dö i den alltför strålande solen.

Det mörknar till oväder, och stormen börjar brusa i de låga små björkarna utanför kåtan. Bortifrån skogen hör jag Ellekare komma släpande med ved, och snart kommer ett fång med ris brakande genom dörren. Och efter kommer Ellekare, röd och varm och andtruten. Efter henne Nilsa, drängen i grannkåtan, och efter honom Marja. Kaffepannan på igen och pratet i gång, medan regnet smattrar allt häftigare mot duken, och dropparna fräsa ned genom räppen i elden.

-- Garra biegga! säger Nils och ruskar på sig -- hård vind! Jag ska gå långt i natt och kommer inte igen mer i sommar. Hjorden är bortom Altevand nu.

-- Altevand? frågar jag. Säg Nilsa, är det där engelsmännen spöka -- är det där de mördades?

-- Hur vet du det? -- Ja, nog är det där.

-- Spökar det mycket?

-- Somliga nätter. Ja, hon Elle har väl hört dem, säger han och nickar mot Elle, som åter ser in i elden med skumma, gamla ögon och har sina tankar långt borta, dit vi äro för unga att nå.

-- Gulla Elle! säger Ellekare och böjer sig fram mot henne. Hör Elle!

-- Meite? -- Va? Elle kommer tillbaka till verkligheten och oss med en djup suck.

-- Har du hört di engelska vid Altevand? frågar Ellekare med en röst som ljuder helt skrämd och låg i kåtans röda halvdunkel, där bara elden lyser och värmer.

-- Ja, svarar Elle motvilligt. Ja, jag hörde dem allt en natt. Men det är många år sedan nu. Jag och Tomma och Elle-Marja. Vi skulle gå från Norge över gränsen, och tände elden i en skog på kvällen och spände upp våra rakkas och lade oss att sova när vi ätit. Det var på hösten och rätt mörkt, och regnade gjorde det som nu. Elle-Marja och jag sovo tillsammans, och på natten vaknade vi vid, att luften var full av jämmer och klagan. Det ropade och skrek och grät, men språket var främmande -- inte svenska och inte finska och inte lapska, och vi förstodo intet. Men vi hörde på rösterna, att det var män, som bådo för sitt liv och vi hörde svartskor klappra mot stenarna, svartskor som sprungo och halkade bland stenrösen. Elle-Marja tittade ut under rakkasen, men ingenting såg hon, vi bara hörde jämren och ropen och nöden, och aldrig har väl mänskliga stämmor kunnat bedja så. Voi, Herren Gud hjälpe deras fattiga själar! -- Och Nilsa, det var ju bror din och Tomma, som höllo på att sticka ihjäl varann för di engelskas skull i höstas?

-- Ja, säger Nilsa och skrattar. Det var Isak och Tomma.

-- Hur var det, Nilsa?

-- Jo, det var i höstas, Isak och Tomma kom från Norge med var sin raid lösrenar. De hade gått hela dagen, och renarna voro trötta, och fastän de visste, att det var på spökstället måste de stanna för natten. Och så bundo de renarna och gjorde upp eld och åto. Allting var tyst och stilla, men så mörkt, att de ingenting sågo utanför elden. Med ens brakar det till uppe bland stenrösen, och en jämmer och veklagan bröt ut, så det skalv i luften, svartskor klapprade mot stenarna, det grät och bad, just som när Elle hörde det. Renarna stodo bundna lite längre bort, men de sleto sig och rusade sin väg, och Isak och Tomma blevo som från vettet av förskräckelse. Rätt ut i mörkret sprungo de, bara bort från stället, och ingen visste var den andre var. Om en stund blev det tyst igen, och efter lång väntan tog Isak mod till sig och gick för att söka renarna. Han ropade på Tomma, men fick intet svar, elden hade slocknat och mörkret låg så tungt som sorgen. Medan Isak går och söker efter herkarna börjar stjärnorna lysa, och med ens skymtar han Tomma bakom ett träd. Han går emot honom, men Tomma blir rädd och springer, Isak efter för han vill be honom om hjälp med herkarna. Och de springa och springa, Tomma före och Isak efter. -- Tomma tror, att Isak är ett spöke, och Isak vill visa honom, att det bara är han och ingen annan. Till slut blir Tomma så trött, att han knappt orkar röra sig, och stannar på andra sidan om en stor buske. Då stannar Isak också och säger: det är ju bara jag, Tomma. Ho, säger Tomma, kommihos (spöke) är du, som tar Isaks röst. Då går Isak närmare, för att han riktigt skall kunna känna och ta i honom, men Tomma är så vettskrämd att han börjar springa igen runt busken. Och runt, runt springa de tills Tomma faller över en trädrot och Isak över honom. Och Tomma drar sin kniv och är nära att stöta den i Isak -- ty stål kan inte kommihos tåla, då flykta de. Men Isak får tag i hans hand och ropar: Tomma, Tomma, det är jag och inte kommihos -- du känner väl, att det är kött och blod du tar i. Och Tomma nöp honom så Isak nästan måste skrika, innan han trodde, att det var en människa.

-- Och sedan då?

-- Ja, sedan fångade de herkarna, när dagen kom, men ingen makt kan få dem dit mera. Och jag är rädd nu att gå dit.

-- Ska du gå den vägen i natt?

-- Ja, just samma. Men om jag också är så trött, att benen viker sig under mig, så ska jag släpa mig fram på knäna, tills jag är över det stället. Hyvästi!

Han reser sig upp för att gå, lägger lasson fastare om axlarna och trycker mössan ned över öronen så tofsen står rätt upp. Så slår han oksan åt sidan, och i samma ögonblick viner en kastvind rätt in i kåtan, virvlar gnistorna högt uppåt räppen och kommer röken att slå ned tjock och grå, så vi knappt kunna urskilja varann genom töcknet.

-- Herra siunit, garra biegga! muttrar Elle och kryper närmare elden. Ellekare slänger på mera ved, och en stund sitta vi alla tysta. Tills jag frågar:

-- Äro de döda, alla de tre, som hade sin hand med i mordet?

-- Ja, döda alla, svarar Elle. Och en hemsk död fingo de. Den siste dog för två år sedan. Han låg i säng i ett pörte, och man fann honom en morgon död. Han låg i blod. Som en tvättbalja är full med vatten, så var hans säng full med blod, och hans mun stod öppen till ett skrik, och hans ansikte bar alla helvetets fasor. En otrogens död och en stor syndares död.

En vindil sveper kring kåtan så den knakar, och snöregnet vräker ned. Elles ansikte är fullt av grämelse och ve, och hennes tandlösa mun rör sig upp och ned som tuggade den på ord, som aldrig bli sagda. Marja och Ellekare se ut som om de väntade få höra de döda engelsmännens jämmer och klagan utanför, själv kryper jag ihop i en smygande ångest -- men på elden springa de små knopparna ut till lysande gröna blad, och de röda flammorna stiga mot räppen.

Så kom då våren äntligen! Stormen förde den med sig -- efter fyra dygn drog den bort, och då lämnade den våren kvar. Inte en vår, som kommer långsamt med blå skymningskvällar och sakta framsmygande växtlighet, inte en vår med milda vindar och ljumma regn, inte en vår med blåsippsknoppar och tussilagos guld över markerna. Men den arktiska våren. Och den består bara av vattenflöden, det ena vildare och mer brusande än det andra. Hela fjället smälte och vår stackars lilla kåta, som stod vid dess fot höll på att alldeles följa med i den syndaflod, som vällde fram. En morgon vaknade vi vid att vi likt Moses på Nilen flöto i vatten -- riset skvalpade och gungade, fällarna voro genomvåta, och själva hade vi hunnit bli bra nog fuktiga innan vi fingo sömnen ur ögonen och kunde begripa, vad det var som egentligen stod på. Då blev det fart på oss, och vi kommo i skorna fortare än någon kan ana och ut för att se på eländet. En älv i miniatyr brusade utanför kåtan, den hade sprungit upp under natten och var så stor, att vi genast insågo det omöjliga i att leda den i en annan riktning. Förövrigt var allt redan så genomvått inne och ute, att det blev bäst att flytta. Och det gjorde vi också ögonblickligen, när vi bara fått söka ut en torr och lämplig plats. Man har i alla fall vissa fördelar, som inte civilisationen kan bjuda på, när man bor så där ute i vildmarken. Blir man ledsen åt den plats man bor på, eller tycker man inte den är riktigt lämplig, vill man ha bättre utsikt eller närmare till veden så flyttar man bara. Tar hela sitt hus på ryggen och ger sig av till ett bättre ställe -- det är så enkelt och behagligt. Som Ellekare och jag nu! Vi kliva upp på vår besynnerliga lilla stege, lösa kåtadukens band, och låter den falla. Sen ta vi ned stommen och knoga i väg med den ett stycke bort och ta itu med att slå upp vårt hem på en ny plats. När barnen strax därpå komma för att börja skolan finna de platsen tom och öde, så när som på lite husgeråd, men de bli inte ett smul förvånade för det. Sånt händer var dag -- ibland när de komma hem på middagarna få de gå länge och söka innan de hitta reda på var kåtan är, därför att den av någon anledning blivit flyttad till en annan plats, vanligen för att veden tagit slut. Utan särskilda order ta de därför genast allt vad de kunna bära med sig och söka upp Ellekare och mig, som arbeta av alla krafter för att få kåtaduken väl spänd. Isak blir vår frälserman i detta svåra arbete, de andra skickas ut att hugga golvris, och det dröjer inte länge förrän allting är färdigt och fint igen. På golvet ligger tjockt med nyhugget vårrött björkris, som doftar så man nästan vill spränga lungorna för att kunna andas in länge nog, allt står prydligt och ordentligt uppradat, och på elden kokar redan kaffepannan. Det blir förplägning över lag i dag innan skolan börjar, och kaffet förtäres under den mest kordiala och muntra stämning.

-- Nu är det snart sommar, säger lille Nils Tomma och ser trohjärtat på mig med klara bruna ögon.

-- Ja det är det! svarar jag, men är inte så säker som han, på att det blir snart.

-- Det är mycke vatten som ska bort först! säger Lasse med den erfarnes pondus. Det dröjer nog ännu innan det blir grönsommar. En vecka kanske.

Åja det dröjer nog länge till grönsommarn! En vecka går och ännu brusa bäckarna lika grå och vilda, men regnar gör det inte, och så småningom börjar vattenflödet att avta. Och när första veckan i juli har gått, ser det ut som om björkknopparna så sakta skulle svälla, men sakta så man blir vild av iver, att det ska gå lite fortare. Men sommaren kommer närmare, det känns på luften, som är mild och ljum, det syns på marken, som får en ljus liten skiftning i grönt. Och en natt vakna vi båda vid ett ovant ljud, ett förunderligt blitt och härligt ljud, som kommer oss att alldeles tysta se på varann och le. Är det sannt, är det möjligt? Var det en bofink eller var det dröm! Ånej, nu sjunger han en gång till -- en lång drillande ton som stiger och sjunker i oresonlig, stormande glädje. Långt borta får han en öm liten melodi till svar, men innan han hinner börja sången på nytt stämmer en annan röst in. En rödhakesångare är det, och med smältande ljuvhet flöjtar han en lång, låg genomträngande kärleksvisa. Gång på gång, gång på gång, som om han vore berusad av sina egna toners välljud. Till slut blir bofinken alldeles ifrån sig och klämmer i så han kan spränga sig för att överrösta den andre, men rödhakesångaren blir vid att sjunga, en stare visslar skarpt och gällt och andra stämmor, som vi ej känna, stämma in i konserten. Solen lyser och den lilla flik av himlen, som syns över räppen är blekblå, mot den ser jag en björkkrona vaja, och knopparna äro stora och bristfärdiga.

-- Tänk nu ha fåglarna kommit! säger Ellekare och hennes röst är full av jubel. I dag ska vi ta på oss vår finaste stass, vi få inte vara fult klädda i dag. Inte på fåglarnas första dag.

Och med det somnar hon igen och drömmer om sina pärlband och sin nya kolt, och jag ser hur hon ler i sömnen. Ett sånt litet barn hon är trots sina tjugufyra år -- utsikten av en dag i stass kommer henne att le till och med i sömnen.

Hon gjorde sig sannerligen fin också, och jag måste minsann ta på mig den nya kolten för att göra henne till lags. Förresten var det roligt att gå i vackra kläder, när fåglarna sjöngo så man kunde tro sig vara i himlen, när solen sken så det brände i ansiktet, och det doftade i den röda björkskogen så man blev yr i huvudet.

Nästa morgon, när vi trädde ut ur kåtan hade ett under skett -- hela skogen stod grön -- skälvande, lysande grön, och alla knoppar hade öppnat sig. Det var inte längre de små bladen som sprungit ut, när eldsflammorna brände dem, det var mjuka, stora, hjärtformiga blad, som ännu voro klibbiga av kåda, och som sände ut en vällukt så berusande, att den förtog alla andra sinnen. Och i den skogen byggde fåglarna bo, sjöngo de, kvittrade de -- å, det var livet självt som kom till oss, som tog sin boning hos oss i vildmarken!

På några dagar blev marken grön och mjuk att trampa på, ett par av kvinnorna vandrade ned till fiskekåtan där Ellekare och jag hade rastat på vår ensamma färd -- där voro lägrets getter inhysta under vintern, och nu, när sommarn var kommen skulle de hämtas hem. Det var en stor dag, när de anlände -- vart och ett hushåll hade en eller två eller flera, alltefter förmögenhet och behov. Jag hade bara en, men det var en underbar get, klok och elak och mjölkrik och full av tusen fukter. Men vi älskade henne ändå, Ellekare och jag, och den första dagen hon förljuvade vårt hushåll ska sent gå ur mitt minne. Den första dagen med riktig mjölk i kaffet! När man inte fått annat än torkad sur renmjölk i månader, möjligen ibland vid högtidliga tillfällen upphjälpt med lite sliddrig ost skuren i tjocka skivor, som långsamt löste sig till deg i kaffet, så kändes det som nektar att hälla koppen halv med kokt getmjölk först och sen kaffe på det. Det kan hända att en människa van vid grädde skulle rynka på näsa åt den fräna getsmaken och inte alls tycka det var gott, men för oss var det en njutning så fullkomlig, att den inte kan beskrivas. Och så mycket kaffe som det dracks den första getdagen i lägret, det kan nog ingen räkna. Jag vet, att jag stannade vid trettiotvå koppar, men Ellekare drack gladeligen på till uppemot förti. Och det fanns de som nog inte bävade tillbaka för femti.

Men det var tyvärr inte bara getter, som sommarens ankomst förde med sig, det var något annat också, som inte kom oss att dra efter andan av hänryckning. Ett par dagar efter lövsprickningen kom det -- ljudet av det blandade sig med fåglarnas sång, och vi hörde det som om telegraftrådar löpt utanför vår kåta och sjungit en lång entonig melodi utan slut och utan början. Det var myggen, det var helvetet, det var nästan döden. Inne var det lugnt och uthärdligt nog, elden och röken höll kåtan fri -- men ute! Stack man huvudet utom oksan blevo mössans strålande färger på ett ögonblick fördunklade till en grå, krälande, stickande massa -- räckte man ut armen blev det blå tyget grått av myllrande kräk, och gick man ut, aldrig så väl insmord med stinkande beckolja, så kändes det, som om alla jordens knappnålar stuckits in i ens kropp. Läderdamaskerna över benen skyddade åtminstone dem fullkomligt, men genom den tunna sommarkolten gledo sugrören in lika lätt som en hand sjunker i ejderdun, och under bröstduken på hals och nacke kunde man döda hundratals mygg med en strykning. Drog man med handen över armen välte hela det grå myllret med som degiga, fuktiga rullar, men sekunden efter var där lika många nya blodtörstiga krabater, som sögo sig röda och stinna av ens blod för att därpå flyga till en lugn vrå och smälta rovet eller dö av vällevnaden. Värst var det om nätterna, när elden var släckt och ingen rök jagade bort dem. Då kommo de genom räppen så man såg himlen som genom ett moln, och hade vi inte legat i våra rakkas, hade morgonsolen säkert endast funnit våra lik -- om den kunnat se något för ett grått myggtäcke.

Ibland under särskilt svåra myggsomrar händer det, att renkalvar och getter dödas av myggen, och för att förhindra detta tändas eldar, som dämpas med fuktig mossa, så röken bolmar tjock och tung. Rök skyr myggen, som människan pesten, och det är lustigt att se, hur getter och renar samlas kring elden så fort den tänds. De skocka sig runt om, lägga sig, rulla sig, gå så nära att det osar bränt om deras pälsar, allt under det de tugga och idissla med den mest outsägligt förnöjda uppsyn.

När det nu är så varmt håller jag gärna skolan ute, det blir inte så trångt med utrymmet då, och det går lättare att placera de olika avdelningarna skilda från varann, vilket är en stor lättnad för den som undervisar. Vi sitta då runt en präktig rökeld och känna inte mycket av myggen, som sjunger och surrar av ursinne att inte kunna nå oss. Ofta kommer det så mycket getter löpande, att jag ibland knappt vet om det är getter eller barn jag har att undervisa, men det tjänar ingenting till att köra bort dem, ögonblicket därpå äro de tillbaka igen, sturigt blängande med sina envetna ögon. Och de göra ingen förtret heller, ligga så stilla och lugna, barnen ser inte åt dem, och snart tänker inte jag heller på den underliga tavla ur skolsynpunkt, som vi måste bilda: den stora rykande elden, de framåtböjda, ivriga barnungarna som skriva eller läsa, de idisslande getterna. Och till bakgrund höga vittoppiga fjäll och en svart liten sjö, som speglar de gröna stränderna och björkarnas duniga buketter. Sommaren är redan i sin fullaste fägring -- det går fort när det en gång börjar -- små bleka blommor slå ut på gräsplanerna, porsen kastar ut kaskader av stormande dofter, vildgäss och lommar häcka i vassen nere vid sjön, småfåglarna bygga som om deras liv hängde på, att de skulle bli färdiga fort nog. Det är så bråttom överallt, så rastlöst, så utan vila. Solen skiner dygnet runt, alla nätter äro lika tröttande vita, alla dofter lika starka och tunga.

Ibland kommer det regn, men det går över på några timmar, sen är solen framme igen och skrattar mot alla våta glänsande blad och gräs. Men en gång få vi regn en hel vecka. Det regnar och regnar som om himlen vore öppen, vi elda så vi nästan steka oss levande för att hålla kåtaduken bara något så när torr, men det hjälper inte. Vi ha fått en gammal duk i skolkåtan, och den läcker som ett såll. Det iskalla regnvattnet känns dubbelt kallt, när det kommer kilande i små floder utför hals och rygg, och man får ha goda nerver för att låta bli att stöna till, när en sån där kaskad slår ned över en. Om nätterna är det värst -- rakkas äro bra för mygg, men de hålla inte tätt länge för regn, och fastän vi täcka dem med filtar och fällar, så händer det ändå, att vi vakna många gånger var natt vid att en liten ström rinner över ansiktet eller halsen. Då måste vi upp och täta, men det dröjer inte förrän det läcker in någon annanstans, och när morgon äntligen kommer känns det skönt att kura ihop sig framför elden och få lite värme i kroppen och torra kläder på. Fastän dagarna äro så varma och tunga av solhetta äro nätterna ohyggligt kalla, och det kan gott hända, att man fryser, under de tjocka fällarna, så tänderna skallra, när gryningskölden smyger sig över en.

Under den regniga veckan fick min get en ovana, som sedan inga mänskliga makter kunde få ur hennes huvud. Ett ovanligt sällskapligt djur var hon, och när vi försvunno från elden därute så länge det fula vädret varade, ansåg hon det som sin absoluta rättighet, att också dra sig in åt mera skyddade trakter. Varför hon en dag knuffar upp oksan med hornen och träder in. Det var under kristendomslektionen, och som jag inte tyckte det var passande, att hon åhörde densamma, så beslöts det, att hon skulle ut. Ensam kunde jag på inga villkor rubba henne, men med barnens hjälp gick det slutligen -- jag drog i hornen och de sköto på av alla krafter, hon spärrade mot i det längsta, men måste vika för övermakten. Just som vi satt oss tillrätta igen, ännu varma och flåsande efter arbetet, så stod hon där åter, stirrade fräckt och föraktfullt på oss och tog med den lugnaste min i världen en skinnpärmad bok, som låg inom räckhåll och tycktes finna den utomordentligt matnyttig. Min lilla hundvalp, Tsappe, som ansåg att detta i någon mån inkräktade på hans rättigheter rusade bjäfsande fram, vilket förskaffade honom en så välriktad stöt med hornen, att han höll på att fara ut genom räppen. Det ynkliga och förskrämda tjut han uppgav, när han hamnade i elden gjorde mig ursinnig, och med min mjuka, höstoppade pjäxa gav jag gitsegaitsa -- lapparnas smeknamn på getterna -- en ordentlig spark och röt åt henne att gå ut. Vilket resulterade i att hon med en obeskrivlig gest vände ryggen åt mig och under en timme envist stirrade in i väggen, då och då med en förargad viftning på sin lilla retsamma svans. Hon fick vara till slut, hon inrangerades bland det övriga hushållet -- en get eller två i en lappkåta är en så vanlig företeelse, att ingen tänker på det ens. Det betydde bara, att mitt lapska hushåll blev mer och mer välordnat, och det var inte utan att geten gav en viss hemtrevnad åt vårt hem. Jag tyckte till slut att det var rätt behagligt att ha hennes raggiga huvud på min fot, när elden brann om kvällarna, pratet surrade och kaffepannan puttrade. Det var nästan en sorts förströelse, att höra hennes belåtna tuggande, medan Tsappe låg som ett litet mjukt nystan i mitt knä och regnet smattrade mot duken.

En dag, när solen åter sken från en alldeles molnfri himmel klättrade jag upp i luovvin för att inspektera matförrådet, och i en hittills oöppnad matkista fann jag en liten grå gummiboll, som jag tagit med till leksak åt barnen, men sedan glömt bort fullständigt. Nu plockade jag fram den och undrade för mig själv, om den skulle kunna bli till något nöje -- men jag hade verkligen inte behövt hysa några tvivel om den saken. Ty aldrig har väl en boll i hela kristenheten väckt sådan uppståndelse och så stormande förtjusning. Det var den första boll, som någonsin funnits i byn, den första boll någon skådat, och den blev en källa till aldrig sinande förundran både hos gamla och unga. I början klämde de på den, nöpo i den, luktade på den och försökte trycka den platt mellan händerna. Sedan kastade de den upp i luften och tog den igen -- den första, som kom på den idén att slå den mot marken blev blek av förskräckelse, när den kom hoppande tillbaka mot honom och vågade inte röra den på en lång stund, bara betraktade den med misstänksamma ögon. Så tog han fatt på den igen under de andras skratt, kastade den mot marken på nytt och vaktade hur den studsade, men grep den inte, plockade bara upp den igen och slog den mot risgolvet. Den gången tog han fatt den, och sedan höll han på i oändlighet att studsa och ta -- tills någon annan högg den i farten och prövade sin lycka. De skrattade så de fingo tårar i ögonen åt den besynnerliga tingesten och kunde inte leka sig mätta. Gamla gubbar kunde komma gående till min kåta, sitta ett par timmar, dricka kaffe och prata, för att till slut klämma fram med sitt ärende: om de kunde få se på "det runda".