Part 1
ESTER BLENDA NORDSTRÖM KÅTORNAS FOLK
ESTER BLENDA NORDSTRÖM
KÅTORNAS FOLK
ANDRA UPPLAGAN
STOCKHOLM WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
PAPPERSLEVERANTÖR LESSEBO BOLAG
ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEB. STOCKHOLM 1916
TILL HJALMAR LUNDBOHM LAPPARNAS TILLIT OCH VÄN
Vårens värsta och vildaste snöstorm rasar över öde slätter. Det viner och tjuter, det rasslar och piper, det gnyr och jämrar, det dånar som åskan, det rasar som laviner, det vrålar och kvider -- alla jordens skräckljud ha samlats för att åta sig sin stämma i vildmarkens jättekonsert. Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln komma yrande och svepa sig om oss, där vi vandra -- några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende -- virvla, bita, tränga sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bure, ta andan från en, tvinga en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat, gripa en med kalla hårda händer, girigt och obarmhärtigt som om misskund ej funnes i världen. Det rinner våt smält snö utefter bröst och rygg, den fryser till is så man går med ett knastrande, kallt pansar omkring sig, och inombords är det visst också is fast det känns som drucke man flytande eld, när den dödskalla luften rinner genom strupen. Dödskallt är allt. Det är som om jorden dött, som om glädjen dött, som om allt levande dött, som om det i hela vida världen ej funnes flera människor än vi, ej flera djur än de renar och hundar, som mödosamt stappla framåt mot stormen. Det blygrå nattljuset är dött, våra egna kroppar äro döda och kalla och röra sig som marionetter i vars trådar en grym hand drar: ett steg framåt med höger fot, ett steg med vänster, ett steg med höger -- -- -- Och för varje gång har man att dra foten upp ur djup snö, som tynger och suger.
-- Hur länge, tänker jag och sveper schalen bättre om huvudet med valna händer. Hur länge! Ska vi gå till domedags klockor ringa eller tills vi stupa och dö av trötthet?
Men ingen svarar, och hade jag också skrikit ut frågan med mina lungors hela kraft, hade ljudet av min röst drunknat och blivit borta i stormens vrål, ej hunnit ens halvvägs fram till ledaren av raiden framför min. I åtta timmar ha vi gått nu. Utan vila och utan rast, likt förtappade själar som dömts att irra utan ro i de dödas vita land -- framåt bara! Med ett liktågs stillhet skrida vi, stegen måste rättas efter renarnas tramp, och så trötta som de stackars djuren äro, dra de inte de tunga pulkorna mer än steg för steg. Och ändå flämta deras sidor, mularna stå öppna, tungan hänger ute, och huvudet böjs så djupt mot marken som tömmen tillåter.
Varje ren är bunden vid pulkan framför med en kort lädertöm som knutits kring halsen och en sådan rad på åtta till tio pulkor kallas raid. Varje raid har sin ledare, som står i ansvar för, att allting går rätt och riktigt till: att alla pulkorna äro med och inga djur slitit sig lösa, att alla dragremmar äro i ordentligt skick, att alla renar dra samvetsgrant och inte låta kamraten före i ledet släpa på mer än vad honom tillkommer, att inga pulkor välta vid någon tvär vändning, att allt överhuvudtaget fungerar som det ska. I vackert och klart väder är det lätt nog, man vänder sig om emellanåt och kastar en blick utefter raiden, märker genast om något är i olag och ställer allt till rätta. Men nu -- i denna storm! Man förmår knappt urskilja renen bakom sig, får inte släppa pulkan framför ur sikte -- det kan vara detsamma som döden, ty spåren sopas igen på ett ögonblick, och den tomma grå värld man vandrar framåt i har ingen barmhärtighet med vilsna människor. Med jämna mellanrum stannar pulkan framför, men de ögon man följer den med ha nästan slutat att se, så trötta och svidande äro de och ibland märker man inte ens att pulkan står stilla, förrän man stupar över den. Då har förste raidledaren stannat och hela det långa, långa bandet av pulkor och dragare stanna en minut för att varje ledare ska kunna inspektera. Renarna sjunka ned på snön eller stå som de stannat, med utspärrade ben och hängande huvud, och innan allt på nytt är redo till marsch måste de trötta sparkas upp på benen. Så går det igen! Spöklikt, flämtande, ljudlöst.
-- Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen. Ska aldrig renarna stupa!
Ty det är efter renarnas krafter varje flyttnings längd bestämmes. Människorna betyda ingenting -- det är brått när man går mot sommar och sol och grönt bete åt dem, som ge en liv, föda och tillvaro, det är brått, när solen skiner varm bortanför fjällen och när där borta vinkar all den härlighet som de vårsvaga djuren behöva. Det är brått när fattigdomen kommer skrämmande nära och man vet, att bara man är bakom de vita fjällkammarna där västerut så väntar vila och lugn och gott bete. Hur skulle man väl då ha tid att tänka på sig själv, på om ens egen usla kropp blir trött och tung och kall -- framåt bara!
Men det börjar lida mot slutet av renarnas krafter också. Två ha redan fallit i min raid, men tvingats upp igen. I raiden framför föll nyss en, och på de sträckta halsarna och den häftiga flämtningen syns det, att det snart är slut på styrkan hos dem allesammans. De gå så länge de kunna hålla sig på benen, när de inte orka mer störta de, sjunka ned utan ett ljud. Först på knä, men ryckas så med av pulkan framför, falla på sidan och släpa vidare som ett dött ting, som den dragrem de äro bundna vid, med sin egen pulkas hela tyngd efter. Det är som om de skulle slitas mitt itu inför ens ögon och man ser deras stora svarta ögon rulla i vånda. Den dubbla bördan blir för tung för renen framför -- han faller, lika tyst och lika stilla. Först på knä, så stramas tömmen om halsen allt hårdare, nacken sträckes tills den är bristfärdig och tum för tum töjs den smärta fina kroppen ut till onaturlig längd och släpas framåt. Renarna framför stanna eller falla, beroende på hur trötta de äro, och ledaren kommer för att se vad som står på. Med ett ryck dras den tunga pulkan fram, och när dragremmen på det viset blivit mindre spänd tvingas det utmattade djuret på benen igen med sparkar och vredgade rop. Sparkarna ta väl inte så hårt, ty skon är av mjuk päls och den nakna foten inuti stoppad i tjockt hö, men för den som aldrig sett det förr är det en syn, som är svår att uthärda. Men det måste väl så vara, med bedjande ord och vänliga smekningar rör man inte ett renhjärta och snart tänker man inte längre på om det är grymt eller orätt, gör själv detsamma utan att blinka -- nerverna slipas bort rätt fort, och djurskyddshjärtat också, när det gäller livet. Och så fort alla dragare stå på sina ben igen, ofta skälvande och segnfärdiga, går marschen som förut.
Ögonen äro blinda och värkande av snö och storm, fötterna äro som blyklumpar, händerna ömma av köld fastän de äro stuckna i pälsvantar stoppade med hö, ansiktet är som is, ej längre känsligt för vinden, och när jag tar mig över kinden, där det förnims som en lätt klåda, blir den vita vanten röd av blod. Utan att jag märkt det har väl mitt ansikte kommit emot något vasst föremål -- kanske ett renhorn vid arbetet att få upp ett störtat djur -- och jag har ett djupt sår alldeles under ögat. Jag önskar jag finge göra som renarna, sjunka ned på snön bara ett par minuter och borra ansiktet mot bröstet så jag kunde andas ett par djupa varma andetag och inte ständigt denna våta isluft, som kommer lungorna att kännas som ville de springa i stycken. Det vore nog döden, men kanske en ljuv död -- jag vet inte.
Nu stannar raiden framför igen, jag hör ett svagt barnskrik mitt i stormens gny, hör Gates milda, lugnande röst och ser Heikka, hennes man, komma som en grå skugga ut ur ett snömoln.
-- Dä litt kvile no! säger han på sin lustiga lappnorska och småler uppmuntrande mot mig. Inte lång stunn men lite. Je ser åt herkarna dina, sätt dej å kvil. Du ä nok trött stakkel -- sånt stygvejr har je aller sitt förr. Nog fick du då väre med på lappflytt!
Han slukas upp av en tjutande vindil, och jag går upp till Gate, som har en lång och svår raid att leda med många halvtama djur i, som i början höllo på att gå från vettet av förskräckelse och ursinne. Nu ligga de som döda på snön med stela svarta ögon, och inte ens de gnällande hundarna som traska omkring i tröstlös rådvillhet kunna förmå dem att göra en rörelse av skrämsel.
När jag kommer upp till Gate ligger hon på knä framför den första pulkan, och i den rasande stormen och vinande snön har hon bröstet bart och ger di åt en rödnäst, hungrig liten krabat, som äter så det klunkar i halsen och inte låter köld och snö bekomma sig det minsta, där hon ligger varmt instoppad bland lena fällar. Gate vänder på huvudet och ler sitt blida leende mot mig, men hennes ögon äro trötta och jag ser att handen skälver som lyfter pälsen åt sidan över bröstet.
-- Ska vi gå länge till, Gate, frågar jag, eller är det slut snart?
-- Jag vet inte. Här finns ingen mat för herkarna, men kanske vi stanna lite i en kåta här borta. Jag vet inte, fråga manfolken.
Jag vänder nedåt min raid igen för att fråga Heikka, men hinner aldrig längre än till första pulkan. Där snubblar jag över en snödriva och faller -- -- -- Det är mjukt och skönt att vila i snö, när man är mycket trött, sömnen kommer varm och stilla, man känner inte stormen, inte de vassa isiga snömolnen piska mot ansiktet; man drömmer om röda eldar och varma solar, om strålande sommar och grönt gräs, man minns inte längre att det väntar långa, vita, stormiga slätter och en vandring utan slut på stelfrusna, dödströtta fötter, känner bara i dvala hur allt blir lugnt och varmt och ljuvt -- hur -- -- --
Ett ryck i armen väcker mig till hälften och jag känner, ännu i drömmen, hur något hårt glider genom mina fingrar -- så hör jag ett svagt hundskall, tramp och flåsande intill mig, och spritter upp i ångest. Raiden går igen, det var pulkan jag gripit om i fallet, som jag kände glida ur min hand, och medan ångesten för mitt liv hugger i hjärtat springer jag upp och efter raiden, som försvunnit i snöyran. Den sista renens klocka klingar som ur ett oändligt fjärran och på domnade fötter gör jag ett försök att springa. Det är timmar som gå, tycker jag, innan jag skymtar en grå liten pulka framför mig -- kanske är det bara sekunder, men så fyllda av ensamhet och pina, att jag ej kan mäta dem efter klocka. Och så är jag åter hos min tåliga, vita ren, som ensam skött mina plikter, lägger åter tömmen över axeln och håller mig så nära Gates sista pulka, att jag nästan snubblar över den.
* * * * *
Ännu en timme går färden, medan stormen blir allt mer svindlande, allt mer ursinnig -- och så stanna vi igen. Mellan de yrande snöbyarna skymtar jag en svart liten kåta och vet, att därinne väntar livets härlighet i form av kaffe, värme och mjuka fällar. Så binder jag tömmen i pulkans framstam och traskar upp till den främsta raiden, där "gamlingen" och "gamlan" stå inbegripna i en livlig konversation om en störtad ren, som i fallet brutit sitt horn, så att hela huvudet är en enda blodig massa. Gamlingen är några och sjuttio år, distriktets rikaste lapp och stolt, som den enväldige konung han är. Det är han, som bestämmer över allt, han som befaller uppbrott och vila, han som leder vägen genom snö och storm, han som härskar över byns innevånare. Byn består av fyra rika familjer: hans gifta döttrar och söner. Nikke heter han. Och om Nikke säger: i kväll flyttar vi! så flyttas det på kvällen om det så regnade spik från himlen. Och om Nikke säger: i dag ska herkarna hämtas och föras i gärdet och skiljas! så lägga hans stolta och vackra söner utan ett ord, som små lydiga barn, lasson om axeln, spänna skidorna på och ränna ut att söka renarna, som ibland kunna ha gått miltals bort. Och det kan hända, att Nikke själv går med, den stoltaste bland dem alla -- med lasson om axeln och mössan på sned med den väldiga tovsen gungande över örat. Hans gång är smidig och lätt, hans kolt är lika kokett kort och vid, som hos den yngste lappadonis, hans bälte är brett och späckat med silverknappar och hans hår fladdrar gråsvart och lockigt och långt. Hans lasso susar lika vinande snabbt som de ungas och träffar det utsedda offret lika säkert -- den starkaste renoxe kan inte fälla honom och den skyggaste vaja måste följa, när hans lasso snärjer.
Och "gamlan"! Hon är åttiotvå år och gift med Nikke. Hon är liten och skrumpen och brun med ett ansikte som smutsigt pergament och händer som likna små fågelklor. Men i det vissna ansiktet lysa ögonen unga med en skrattande glans, och mössans rand går brokig och glad över den fårade pannan. Den svarta pälsen är vid och mjuk och dragen så smal om livet som nånsin på den mest välvuxna tjuguårstös, och de spensliga, fina benen, klädda i tätt åtsittande renhudsdamasker (säpäkkee), äro lindade så hårt med band vid anklarna, att det är ett under, att de inte gå rätt av. Banden äro granna och röda, på fötterna har hon vita små pälsskor, och hennes gång är så trippande och lätt som om hon knappt trampade på snön. Hon har lett sin raid under natten, hon som de unga, och när jag ser hennes lilla raka gumgestalt, hennes små dockfötter och de smala benen kan jag inte återhålla en fråga:
-- Du är väl trött nu, Elle?
-- Trött! Hon ser på mig med klara ögon, som blinka mot snöyran, snyter sig kraftigt i sin lilla fågelklohand och tittar igen. Så skrattar hon med sin tandlösa mund och ser så lustigt barnslig ut i detsamma -- och så säger hon föraktfullt: Så gammal är jag väl ändå inte!
Med nästan skräckblandad vördnad ser jag hur hon trippar upp mot kåtan, lyfter undan dörren och stiger över den höga tröskeln med ett raskt steg. Ett ögonblick kämpar hon med stormen, som vill riva dörren från henne, segrar och lägger den på sin plats igen med ett vant grepp och en liten bestämd smäll. Men när jag kommer in sitter hon hopsjunken framför elden med ögon som på en gång blivit gamla, det skälver litet kring munnen och huvudet har sjunkit ned på bröstet och bärs inte längre så karskt och högt på den tunna bruna halsen. Du är nog trött ändå, lilla gammelmor! tänker jag för mig själv. Det är inte gott att vandra genom snö och storm på de små fina fötterna, som ha trampat fjällens vita snö och myrarnas mjuka tuvor nu snart hundra år. Du har rätt att låta huvudet sjunka, när du tror ingen ser dig, du har rätt att sucka tungt och djupt, när du tror ingen hör dig -- för vi veta ändå, att när uppbrottets timme slår igen är du den första, som är färdig, är du den första, som lägger tömmen över axeln och trippar mot vår och sommar med huvudet högt, kolten i svaj och ögonen unga på nytt. Lilla gammelmor!
Det är varmt och lugnt och ljuvligt härinne. Elden brinner het och röd och luktar av färskt björkris, kaffepannan hänger på och de två gamla, som bo i kåtan, prata vänligt och frågvist om alla små detaljer, som möjligen ha hänt eller kunna hänt på vägen. De ha varit ett par dagar före oss på flyttningen och slagit läger här för att låta renarna vila och beta -- egentligen skulle de gått en halv mil till, men herkarna orkade inte. Gud välsigne kräken! tänker jag och kryper ännu närmare elden med en känsla av dåsigt välbehag. Vi äro inne allesammans nu, och en efter en komma också hundarna smygande med rädda ögon och svansarna mellan benen. Snart är kåtan så full av människor och djur, att det nästan är trängsel och snön smälter i floder från våra pälser, säpäkke och skor. Kvinnornas genomvåta schalar hängas till tork, de som blivit alltför våta om fötterna lossa skorna och breda höet framför elden, kaffet kokar och pratet är i gång. Det stormar, så kåtan darrar och gungar, och tältduken klapprar mot stängerna, som skulle den slås mitt itu, dörrens ribbor dunka -- ibland flyger den upp och kastas åt sidan och himmelens alla vilda vindar rusa in så gnistorna dansa kring väggarna och röken gör en blind. Till slut bindes den fast med en rem, och det blir en smula lugnare.
Jag sitter och ser på ringen kring elden, en ring av mörkhyade kvinnor och män klädda i djurhudar från huvud till fot med flammande fantastiska färger till inslag i sömmar och band. Rött och gult och kornblått -- tofsarna på männens mössor äro som stora röda blommor, som sommarens lysande pioner, kvinnornas granna luvor rama in deras fina ansikten i en jämn, vacker oval och de fulländat ädla, svagt bruna händerna röras med förnäm och säker grandezza, snabbt utan brådska. De två som äga kåtan äro gamla som Metusalem och fattigt klädda -- allt vittnar om armod förresten -- de få, skabbiga fällarna, bohaget, kåtaduken. Men kaffet är gott och starkt och de två kopparna, det enda av porslin som ett lapphushåll äger, vandra från mun till mun så fort de hinna tömmas. Konversationen löper lika snabbt och lätt, det skrattas och pratas precis som om storm och vedermödor inte funnes till, som om det ännu ej väntade oss oändliga, vida slätter att vandra över innan vilans timme äntligen ingår på allvar. Jag hör rösterna allt längre bort, ser elden som genom en dimma, känner bara hur kaffet värmer och mättar, lutar mig tillbaka mot fällarna och somnar med min svidande kind mot en hunds våta rygg.
* * * * *
-- En halvmil till bara! säger Gate tröstande när hon väcker mig, efter en halvtimme. Och våt och huttrande snubblar jag ut till vandringen och kylan igen, ännu med sömnen i ögonen och kåtans värme i minnet. Stormen och snön vräka sig över oss, ännu vildare än förr, slita och brusa som om njutningen att plåga oss vore dubbelt stor efter den lilla stund vi gömt oss undan, och det är med knapp nöd vi kunna hålla oss uppe på benen fastän vi pressa hela tyngden av våra kroppar mot orkanens tryck. Sakta, sakta sätta raiderna i gång, mödosamt ta renarna ut stegen, kallt och vått rinner isvattnet nedför rygg och bröst igen. Några av småbarnen vakna och skrika ur fällarnas djup, en hundvalp gnyr ömkligt och hjärtskärande, och jag vandrar framåt som i dröm -- en sådan dröm som man kan vakna vid ibland i kväljande ångest: man går och går och tar ut stegen det längsta man kan i pinande brådska, men kommer ändå inte ur stället. Det här är verklighet, man vaknar inte, man tar ut stegen och flyttar fötterna rastlöst, men det är som stode man evigt stilla på samma punkt i det oformliga, öde grå som böljar runt omkring.
En halvmil bara! Men så lång och tung, att jag börjar tro vi gått vilse och aldrig skall komma till raststället vid trädgränsen, där de sista låga små björkarna stå innan fjällens eviga snö dödar allt som vill växa och leva. Men den har ändå ett slut, och när jag ser Gates raid vika ur spåret och sluta upp tätt bredvid den föregående vet jag, att stunden äntligen är kommen, viker själv åt sidan och leder mina renar jämsides med hennes. Snart stå alla raiderna samlade i bredd -- elva stycken, men man ser inte mer än de allra närmaste för snön. Och nu börjas arbetet med frånspänning, uppsnöring av de pulkor där det nödvändigaste husgerådet är inpackat, kåtans uppsättning, vedhuggning och en massa göromål, som äro oundgängligen nödvändiga, när ett hem skall resas i vildmarken. Göromål, som även i vanliga fall äro mödosamma och ta lång tid, men som nu i denna rasande storm fordra dubbla krafter och mer än dubbel tid. Det går fubbligt och långsamt bara att lossa selarna med valna och svullna fingrar, när renarna sparka av otålighet och rasa och stånga så fort man kommer i deras närhet -- de vädra föda och frihet, och så fort de blivit lösa störta de sig över skaren med ivriga, hårda klövar, som snart tränga igenom den frasande skorpan och sparka snön i yrande moln från laven. De, som orka. Men det är många av dem, de mera nytämjda och ovana, som knappast orka stappla ett par steg från pulkan, förrän de sjunka ned och ligga som en grå, livlös massa den snön småningom täcker. De starka, de arbeta och skrapa, stå snart som i en grotta djupt nere under skaren, så man endast ser deras mörka ryggar och framsträckta huvuden med mular, som snappa laven snabbt och ivrigt.
I detta herrans väder kan det inte bli tanke på att resa mer än en kåta, och man får vara glad om man lyckas få upp den. Annars har varje familj sin egen och isäntä -- d. ä. husfadern -- tar genast itu med resningsarbete så fort raiderna stannat. Nu arbeta alla på att få en kåta upp så fort som möjligt, männen söka fram sina snöskovlar och gå till verket med en iver, som tycks vara alldeles oförminskad av de tretton timmarnas vandring. En stor del av arbetet är redan undangjord av renarna, som skrapat bar en tillräckligt stor del av marken, den behöver bara jämnas ut en smula. Förresten är det inte lönt ens, så som snön vräker ned, fram med stängerna bara så det går fort. Under tiden ha kvinnorna snört upp husgerådspulkorna, tagit reda på sina yxor, och skida inåt den låga lilla skogen efter ved. Det är alltid kvinnfolkens göra att förse hushållet med ved, och det är minsann varken ett lätt eller litet arbete, när elden ska brinna från morgon till kväll utan avbrott. Men aldrig hör man dem knota, de tänka inte en gång på att det kan vara annorlunda -- det har så varit sedan urminnes tider: männen sköta renarna och kvinnorna sköta hemmet med allt vad därtill hör. Och vedhuggningen går med fart och kraft, yxan svingas så det viner och den blanka eggen träffar så precis där den ska, att det är ett under.
Jag sitter på en pulka med händerna under den korslagda röda ytterschalen och ser hur arbetet skrider. Ved kan jag inte hugga ännu, har inte hunnit lära mig det, och något annat är det väl inte att göra för tillfället. Så jag sitter overksam med ryggen mot orkanen och ögonen på männen, som just börjat resa kåtastängerna. Snart står skelettet svart och fast med stormstöd ställda inuti till skydd mot orkanen, och nog måste himlarnas herre ta till sina allra hårdaste väder om något ska kunna rubbas i den luftiga byggnaden, som ser så bräcklig ut, men är så stadig. Nu ser jag hur Nikke och Heikka veckla ut kåtadukens ena halva och med slött intresse väntar jag vad de brusande vindarna ska ta sig till med den. Ratsch! -- där viner den ur deras händer som en väldig svart fana och smäller i trots. En gång till -- där ligger den nu på kåtastängerna, pressad tätt intill dem, och vana fingrar fästa den hårt och tvinga den fast. Men det står en smattrande dans på de sneda, svarta stängerna, och emellanåt river sig en flik lös och klatschar triumferande i stormen, tills den fångas och fjättras igen. Den andra halvan bråkar inte alls, fladdrar bara helt lugnt i lä och låter sig tvingas utan motspänstighet.
Det känns skyddat och hemlikt inne, fastän detta "inne" ännu ingenting är annat än en tom vit snöfläck med sotiga vadmalsmattor omkring. Men snart kommer riset och gör det vita brunt, så kommer veden i mitten och ur den en tjock blå rök som så småningom förtunnas och färgas orangeröd av flammorna, så kommer järnkättingen och vattenkitteln där snön smälter och fräser, så kommer kaffepannan och så komma fällarna -- och allra sist barnen, yrvakna och frusna. De minsta grymta och smågnälla i komsins djup, de större krypa så långt intill elden de våga, utan att bränna pälsarna, och med ivriga ögon vakta de kaffepannan, som börjar ryka lovande ur pipen. Vi äro inne allesammans nu -- hemma! Aldrig har jag känt och förstått det ordet som nu, efter den vandringen, efter den stormen med den värkande tröttheten i kroppen. Utanför de tunna tygväggarna dånar orkanen, leker och drar i dem så de äro bristfärdiga, genom räppen virvlar snön ned på oss, och röken kommer ögonen att tåras och värka -- utanför är tomma, vita slätter, utan gräns och utan slut. De vänta oss, vi skola vandra över dem med tusen och åter tusen steg innan den långa, lugna sommarvilan ingår -- men vad bry oss väl de! Vad bryr oss väl hela världen! Ty där den egna kåtan reses, där har lappen sitt hem och där känner man all hemmets härliga lugn och trygghet, om solen skiner eller orkaner rasa.