Part 6

Den knappast behärskade snäsiga tonen och orden »min gubbe lilla» verkade ytterst irriterande på Abrahams nerver, fastän han levat sextio år i den största fridsamhet. Glimten i hans ögon blev vassare och han rätade upp sig högst betydligt, i det han svarade:

»Det var just meningen, att de skulle läsas och förstås! Från landsvägen, som går förbi stugan där uppe i backen och ner till floden, från den bortersta gränsen av det här åkerfältet ner till stranden, räcka mina ägor, och anslagen gälla varenda kvadratfot av dem. De ha särskilt gällande kraft i juni, då varannan buske och gräsrugge hyser en ung fågelfamilj, och alla andra tider också för resten. De ha till uppgift att hålla lagens föreskrifter vid makt och befordra skyddet av villebråd och sångfåglar, och ni gör nog klokast i att lägga märke till, att jag inte är så lastgammal, utan fullkomligt i stånd att tillvarataga mina rättigheter mot vem det vara må.»

Jägarens ton var obestridligen mera hänsynsfull, då han frågade: »Anser ni det som ett lagbrott, om en man helt enkelt går över edra ägor och följer rågången för att komma till en väns lantgård?»

»Visst inte!» utbrast Abraham, och hans lättnad gjorde honom helt hjärtlig. »Naturligtvis inte. Var så god och gå på bara. Jag ville bara fästa er uppmärksamhet på, att fåglar åtnjuta skydd på mina ägor.»

»Jag ämnar inte alls förfördela edra dyrbara fåglar, det kan jag försäkra er», svarade jägaren. »Och om ni vill ha en förklaring på, varför jag går med bössa i juni månad, så tillstår jag, att jag hoppades skjuta en ekorre åt en sjuk vän. Men jag antar, att till och med _det_ är otillåtet på edra ägor.»

»Nej, för all del», sade Abraham, »så oresonlig är jag inte. Är det fråga om sjukdom, så gläder det mig, om ni kan träffa på en ekorre. Allt vad jag ville var att få klart angående fåglarna. Lycka till, god jakt ... och adjö!»

Abraham sneddade över åkern till Nancy, men han vände sig om flera gånger för att titta efter den glimmande bösspipan, då jägaren vek av och gick nedåt flodstranden till. Han såg honom lämna staketet bakom sig och försvinna i snåret.

»Han går rakt på sumaken», mumlade Abraham. »Jag var sannerligen en dumbom, som inte följde med honom förbi det stället. Men jag förklarade det ju så tydligt och klart för honom, och han lovade ju, att han inte skulle röra fåglarna.»

Han lösgjorde Nancy och styrde för andra gången kurs mot sumaken. Han hade plöjt omsorgsfullt med uppmärksamheten delad mellan hästen och sädesfältet, men halva fåran blev illa plöjd, ty hans ögon drogos till kardinalens bo liksom förhäxade, och hans händer darrade av högst olämplig sinnesrörelse, då han grep om plogens handtag. Till sist höll han in Nancy och stod och tittade ivrigt nedåt floden.

»Nu måste han vara i närheten av sumaken», viskade han. »Men herre Gud, nog skall jag bli glad, då jag ser bösspipan blänka på andra sidan om den.»

Han såg ett litet rökmoln, och ett skrällande eko rullade mellan Wabashs stränder. Abraham spärrade upp ögonen, och hans läppar blevo så underligt vita. Han stod där, som om han inte kunde röra sig ur fläcken. »Kling, klang!» ljöd Marias andra varning.

Darrningen släppte honom, och hans muskler hårdnade. Det fanns icke ett spår av reumatisk styvhet i hans rörelser. I en blink lossade han dragkedjorna från svängeln vid Nancys bakhovar. Han grep tömmarna, kastade sig upp på hennes rygg, satte hälarna i hennes sidor och framåtlutad över hennes hals som en indian jagade han tvärs över sädesfältet. Nancys tjugu år föllo av henne, liksom hennes herres sextio. Utan att förstå sammanhanget visste hon, att han fordrade av henne all fart hon kunde åstadkomma, och med dragkedjorna rasslande och slående bakom sig sträckte hon ut, så att hon nästan sopade ungsädens ax med buken, medan hon flög i väg bort till sumaken. Abraham rätade upp sig, stoppade handen i fickan, tog upp en fruktansvärd slidkniv och fällde upp bladet, medan han red. Då han kom till staketet, flög han nästan över Nancys huvud. Han skar sig utmed staketet en duktig valnötskäpp, strök av löven och spetsade till den i änden, medan han sprang utmed stängslet.

Med detta skräckinjagande vapen i handen och ögonen mörka av vrede stod han nu inför jägaren, som trott, att han var på andra sidan om sädesfältet.

»Sköt ni på den där rödfinken?» röt han.

Som sportsmannen ännu höll upp bössan framför sig och tittade in mellan träden, tjänade det till ingenting att neka. »Ja, det gjorde jag», svarade han och låtsades åter vända sig mot sumaken.

Abraham gjorde en rörelse framåt, som om han velat kasta sig över honom. »Träffade ni honom?» frågade han med skrämmande lugn.

»Jag trodde det, men jag antar, att jag bara vingsköt honom.»

Abrahams fingrar knöto sig hårt om käppen. Vid ljudet av vännens röst kom kardinalen som en flämtande eldslåga mellan buskarna för att söka beskydd och sköt så tätt förbi honom, att hans vinge nästan snuddade vid hans kind.

»Se hit! Se hit!» skrek fågeln dödsskrämd. Men icke en fjäder tycktes ha tagit skada.

Abraham kände en sådan lättnad, att det var som om han sjunkit ihop en hel tum.

»Unge man, tacka ni Gud för att ni bommade på den där fågeln», sade han, »ty om ni hade dödat honom, skulle jag ha slagit sönder denna käpp på er rygg, och jag är mest rädd för att det inte hade slutat med det.»

Han tog ett steg framåt i sin iver, och jägaren, som missförstod hans avsikt, höjde sin bössa.

»Låt bli det där!» utropade Abraham, i det han trängde sig genom buskarna, som hakade sig fast vid honom, revo sönder hans rock och hindrade honom från att komma fram. »Låt bli det där! Våga inte att höja vapen mot mig på min egen mark och sedan ni har givit mig ert löfte.

»Ert löfte!» upprepade Abraham med förkrossande vrede och med en fruktansvärd min i sitt bleka, skälvande gamla ansikte. »Unge man, jag har ett par ord att säga er. Ni är skapad som en man, och ni är klädd som en man, och ändå skulle den allra skarpsyntaste människa i denna stund inte ta er för annat än en hund, som är ute på olovliga vägar. All tid Vår herre har slösat på er är förspilld, och er mor har inte heller haft bättre tur. Jag förmodar Vår herre är van vid, att hans skapade varelser arta sig illa, men er mor tycker jag synd om. Gud skall veta, att en kvinna får lida och slita för sina barn, men att se en pojke växa upp till man och bli en lögnare av egen fri vilja! Unge man, sanning är grundstenen för allt. Ingen kan uppföra en bra byggnad utan en fast grund, och ni kan inte bygga upp en manlig karaktär med en lögn som grundval. En man, som är en lögnare, duger inte till någonting. Man kan inte tro på honom under några av livets förhållanden eller hur han än beter sig. Ni gav ert hedersord som en man, och som en man tog jag emot det och gick min väg och litade på er, och ni svek mig. Som om inte den där ekorrhistorien också var en lögn! Har ni någon sjuk vän, som behöver ekorrbuljong?»

Jägaren skakade på huvudet.

»Inte? Det är inte sant, det heller? Jag tillstår, att ni gör mig nyfiken. Har ni något emot att tala om för mig, vad det var för idé av er att slå i mig den där ekorrhistorien?»

Jägaren talade med ansträngning. »Jag ville väl skryta med min godhet och ädelhet, för att ni skulle känna er liten i jämförelse med mig.»

»Ville ni, att jag skulle känna mig liten?» upprepade Abraham förvånad. »Herre min skapare! Unge man, har ni hört talas om en bumerang? Det är ett slags vapen, som används på Borneo eller i Australien eller i några av de där utländska trakterna, och det är så gjort, att hedningarna kunna slunga ut det, och det gör en cirkel och kommer tillbaka till den, som kastade det. Jag kan inte se själv, och jag vet inte, hur liten jag förefaller, men jag vill hellre mista tio år av mitt liv än att någon skulle ertappa mig med att se så liten ut som ni gör just nu. Jag antar, att vi se ut ungefär som vi känna oss här i världen. Jag känner mig för närvarande ungefär lika stor som Goliath, men ni är så liten, att jag har svårt för att alls se, att ni är någon _man_. Och ni ville stuka mig! Kan man tänka sig! Så ung som ni är till på köpet!

»Och oavsett det där, att ni bröt ert ord, varför ville ni döda rödfinken? Vem har givit er rättighet att gå omkring och utplåna en sådan skönhet och glädje ur världen? Vem tror ni har gjort den här världen och de ting, som däri äro? Ni tror kanske, att en sådan där liten puttefnask som ni har täljt den av ett träblock, strött ut litet sand till jord, stoppat ner några frön till träd och hällt oceaner ur en vattenkanna? Jag vet inte hur stenlagda gator och stadsmat inverka på en man, men den, som har levat i sextio år på landet vet, att hela denna gamla jord är myllrande full av ting, som äro för storartade för någon annan än en gud och det en väldigt _stor_ gud till på köpet!

»Kom inte och tråka ut folk med vetenskapens upptäckter, för om också vetenskapen kan bevisa, att jorden är en glödande slaggkoka lösbruten från solen och att den svalnat, medan den rullat genom rymden, tills tyngdlagen fick makt med den och höll den fast, så bevisar det inte, var solen brutit sig lös ifrån eller varför den har rullat utan att svalna. Himlen över ert huvud, jorden under edra fötter, träden omkring er och floden där nere -- allt är fullt av liv, och ni har inte den ringaste rätt att förgripa er därpå, ty Gud har skapat det, och det är hans! Jag vet nog, att han har sagt tydligt ifrån, att människan skulle ha ‘herravälde över djuren på marken och fåglarna i luften’. Och det betyder, att ni har rätt att slå ihjäl en giftig orm i stället för att låta den stinga er. Det betyder, att ni hellre bör skjuta en varg än låta honom föra bort edra lamm. Det betyder, att det är rätt att döda en hök och rädda edra kycklingar; men Gud skall veta, att om man skjuter en rödfink bara för att se fjädrarna ryka, är det inte att ha herravälde över någonting, det är bara att bära sig åt som ett ärkenöt. Det övergår mitt förstånd, hur ni kan se den Allsmäktige i ansiktet och skjuta på en sådan där liten varelse! För att göra det skall man ha mera ondska i kroppen än jag kan tänka mig.

»Vår herre har aldrig skapat något vackrare än den där fågeln, och han måste ha varit väldigt stolt över sitt verk. Se bara på honom där! Har ni nånsin sett en varelse så söt och rar och älsklig? Och de där små röda tingestarna ha ju en hel historia! Han är alldeles säkert en fjolårsunge utkläckt någonstans här i närheten. Gav sig i väg söderut över vintern och skaffade sig vänner där, som ha givit honom mat och lärt honom att _tro_ på människorna. Flög tillbaka hit en natt i våras och slog sig ned i den där sumaken för över en månad sedan. Jag blev alldeles förtjust i honom första gången jag såg honom.

»Han är den största och rödaste rödfink jag någonsin sett och en riktig mästare i att tala vårt språk. Han talar lika tydligt som vi. Jag vet inte, vad han sa’ där nere i södern, men ni kan slå er i backen på, att han talade det sydländska tungomålet. Då han slog sig ned här talte han om väderleken och det gjorde han riktigt bra ändå. »Vått år! Vått år!» sa’ han, precis som jag nu säger det. »Vått» sa’ han alldeles som jag, och om han drog ut »å-å-året» litet, så kunde vilken dumbom som helst ändå förstå vad han sa’ och det med en röst så vacker och klar som en klockas. Sedan blev han kärlekssjuk och tiggde om sällskap, så att jag blev alldeles ifrån mig. Om jag hade varit en rödfinkhona, skulle jag minsann inte ha sölat så länge med att komma. Mitt hjärta smälte som vax med detsamma. Sen kom en liten hona hit och stannade kvar hos honom, och det var som att höra orgeln spela en psalm, när han talte om för henne, hur han älskade henne. Nu ha de ett helt näste fullt med de behändigaste små tofshuvade ungar, och han tröttar ut ekona med att kalla hit hela grannskapet att komma och se dem, för han är stolt som en gud.

»Jag vågar mitt liv på, att ingen nånsin förr har skjutit på honom. Han är nästan vild av förskräckelse, men han är alldeles för modig för att lämna sin familj och flyga bort och gömma sig för såna som ni. Han är inte ett dugg rädd. Se hur han flyger av och an för att ge er ett nytt tillfälle att skjuta.

»Jag kände mig alldeles för reumatisk för att gripa mig an med jordbruksarbete den här våren, ända tills han kom hit, och hans skönhet och eldiga sång värmde upp mig så som jag inte har känt det i åratal. Arbetet har gått som om det varit smort, och min själ har sjungit av glädje och liv och lycka i varenda minut, alltsen han kom. Jag har burit till honom mat ett par gånger om dagen under den sista månaden, och jag kan komma honom så nära som halvannan aln. Min hustru kommer hit för att se på honom och har med sig mat åt honom, och vi nästan avguda honom. Vem är ni, att ni kommer hit och plånar ut hans glädje i livet och vår glädje över honom, och det till alls ingen nytta? Han skulle ha legat här och multnat på marken, om ni hade träffat honom; och jag och Maria, som ha älskat honom så!

»Tänker ni någonsin på, hur full denna värld är av saker att älska, om man har tillräckligt stort hjärta för att rymma dem? Vi älska att leva för skönheten hos de ting, som omge oss, och glädjen över att få vara ibland dem. Och det är min tro, att rätta sättet att få folk att älska oss är att vi kunna uppskatta vad de göra. Om en man lägger in hela sitt liv och hjärta, kropp och själ i att måla tavlor, så kan man tala om lantbruk med honom hela dagen, och han är både döv och stum; men visa honom att ni förstår vad han menar med sitt verk, och han skall hålla av er som en bror. Vad någon än lyckas i, så lyckas han, emedan han älskar det så, att han lägger in det bästa av sig själv i det; att älska vad han gör är alltså att älska honom själv.

»Det skulle vara döden för en målare, om han lagt in det bästa av sig själv i sin tavla och det sedan kom en sån karl som ni och slog terpentin över den bara för att se färgen rinna; och jag tänker Vår herre blir alldeles ifrån sig, om han först har funderat ut hur han skall ge skapnad och färg åt en sån där fågel, och han sen ser er gå sta och skjuta ut det lilla röda hjärtat ur hans kropp, bara för att bevisa att ni kan det! Han är själva livet på den här flodstranden. Lika gärna ville jag se er gräva upp buskarna och torka ut floden och fördärva den vackra tavla de utgöra mot himlens bakgrund som att se er skjuta ner rödfinken. Han är den röda livsgnistan i alltsammans. Vår herre måtte ha skapat honom, då hans hjärta var flammande varmt av kärlek och lust att skapa ojämförliga mästerverk och förstod hur vackert det skulle vara att ge hans fjädrar samma färg som blodet han hade gjutit in i hans ådror.

»Enligt min tanke finns det intet bättre sätt att älska och dyrka Vår herre än att beskydda och sätta värde på de härliga gåvor han har givit oss till vår glädje och nytta. Att dyrka den där fågeln är ett slags religion för mig. Att uppfatta skönheten hos himlen, träden, gräset och vattnet, som Gud har skapat, är detsamma som att bringa honom själv sin hyllning. Hela jorden är en helgedom. Man kan tillbe allt, från himlen över ens huvud till gräset under ens fötter.

»Var människa har, förstås, sitt särskilda altare. Mitt är stugan däruppe vid flodkröken. Där bor Maria. Vår herre har aldrig gjort ett ädlare verk än då han skapade Maria. Att älska henne är ett sakrament. Hon är så ädel och ren och rättskaffens och storsinnad. I fyrtio års tid har jag aldrig vågat träda fram inför Maria och uttrycka i ord vad hon betyder för mig. Aldrig förr har jag sett något så vackert eller så gott. Ingen blomma doftar så härligt som hennes hår på örngottskudden. Aldrig har jag skattat en bikupa på honing sötare än hennes läppar, då de skälva av kärlek. Det finns ingen fågel utmed hela Wabash med en röst som hennes. Guds kärlek är inte djupare än hennes godhet. Då hon har farit hem till sig för att hälsa på de sina, har jag längtat så efter henne, att jag har gått in i hennes garderob och kysst fållen av hennes klänningar mer än en gång. Jag har ännu aldrig vågat kyssa hennes fötter, men jag har alltid önskat att få göra det. Jag har föresatt mig, att om hon dör före mig, skall jag göra det. Och Maria skulle ha gråtit sig blind, om ni hade skjutit rödfinken. Ni ser mig just ut, som om ni skulle _kunna_ skjuta. Det var nog Vår herre, som ställde så till, att ni sköt bom. Det var nog ...»

»Om ni _kan_ tiga, så gör det för Guds barmhärtighets skull!» utbrast jägaren. Hans ansikte var gråblekt, hans tinningar voro fuktiga av svett, och hela hans kropp darrade. »Jag kan inte stå ut med mera. Ni tror nog inte, att det finns några mänskliga känslor hos mig, men några har jag, och jag skall nu laga, att jag får ännu flera. Ni tror mig kanske inte, men aldrig mera skall jag döda en oskyldig, oskadlig varelse, och jag skall aldrig ljuga mera, så länge jag lever.» Han ställde sin bössa mot hagtornsträdet och slängde sin övriga jägarattiralj på marken bredvid den.

»Jag tycks inte vara lämplig till att ha något ‘herravälde’», sade han. »Det överlämnar jag åt er, och tack för vad ni har gjort för mig.»

Det prasslade i buskarna, det lät som om någon klättrat över staketet, och Abraham och kardinalen voro ensamma.

Den gamle mannen satte sig plötsligt på en omkullfallen sykomorstam. Han var slagen av häpnad. Han höll upp sina skälvande händer och betraktade dem förvånad, sedan lade han dem över sina darrande knäskålar för att få dem att hålla sig stadiga. Han fuktade sina torra läppar med tungspetsen och andades tungt och flämtande. Han tittade bort till hagtornsträdet.

»Han lämnade kvar sin bössa», mumlade han, »och den är extrafin. Lås, kolv och pipa, allting blänker. Och den präktiga skinnremmen. Måste ha kostat en massa pengar. Han sa’, att han inte var rätte mannen till att använda den! Hoppade över staketet som en panter och stegade i väg tvärs över åkern. Och lämnade kvar bössan hos mig! Hm ... hm ... jag undrar, vad jag sa’? Det måste ha varit nästan något _förskräckligt_.»

»Se hit! Se hit!» ropade kardinalen.

Abraham betraktade honom noga. Han darrade av skrämsel, men han var inte det ringaste skadad.

»Det här slapp du sannerligen undan för gott pris, min gosse lilla», sade Abraham. »En minut till, så hade det varit förbi med allt roligt och sommaren skämd. Undrar, om du förstår, hur det kunde ha gått, och om du skall bli rädd för bössor efter detta. Jag hoppas det, för jag står inte ut med en sån här pers till.»

Han hämtade sig till sist, lyfte bössan över staketet, klättrade själv efter och tog fast Nancy, som hade kalasat sig proppmätt på den unga säden. Han fäste upp dragkedjorna, satte sig upp på hennes rygg, lade bössan tvärsöver knäna och red till stallet. Han pysslade om hästen omsorgsfullare än vanligt och tvättade ansikte och händer i vattenhon för att bli litet mera presentabel att träda inför Maria. Han begav sig på väg till stugan, men hade bara hunnit ett kort stycke, då han stannade, stod och funderade en stund, vände om till stallet och gav Nancy ännu ett mått havre.

»När allt kommer omkring, är allt det här din förtjänst, min flicka lilla», sade han och gav henne en klapp, »aldrig i världen skulle jag ha kunnat hinna dit till fots.»

Han var så trött, att han lutade sig emot henne för att få stöd, ty den ovanliga ansträngningen och den häftiga sinnesrörelsen hade tagit hårt på honom, och där han stod, sade han till henne i förtroende: »Jag tror inte, att jag nånsin i mitt liv har varit så förargad, Nancy. Jag är rädd, att jag var litet ohövlig.»

Han förevisade bössan och berättade historien helt lugnt vid kvällsvarden, och Maria var så full av oro över honom och hans fågel och så förbittrad över jägarens tilltag, att hon inte sade ett ord om Abrahams sönderrivna rock och de timmar av stoppningsarbete, som skulle bli följden därav. Hon satt och såg på bössan och funderade en lång stund, sedan sade hon i medlidsam ton:

»Jag förstår inte vad du kan ha sagt, som förmådde honom att gå sin väg och lämna kvar en sån bössa. Stackars karl! Jag hoppas, Abraham, att du inte var alltför rysligt sträng emot honom. Kanske han förlorade sin mor, då han var ett litet pyre, och just inte har fått någon handledning.»

Abraham var alldeles utsliten och gick tidigt till sängs. Långt fram på natten kände Maria, att han trevade omkring hennes ansikte för att övertyga sig, att hon dragit upp täcket väl över sig, och då han drog upp lakanet över hennes axel, mumlade han i trött och sömnig ton: »Det tjänar visst ingenting till att förneka det, Maria, jag var _alldeles förskräckligt ohövlig_.»

I sumaken tryckte den förskrämda lilla modern sina dyra ungar tätt till sitt bröst, och hela natten ropade hon oupphörligt till sin make: »Tjok! Tjok!» och blev inte nöjd, förrän han svarade henne: »Tjip!» Kardinalen för sin del hade inhämtat en ny lärdom. Han hade aldrig förr varit utsatt för skott. Aldrig mera skulle han lita på någon som bar ett blänkande föremål, som spydde eld och rök. Han hade sett jägaren komma och hade ilat hem för att försvara maka och barn och därvid själv tilldragit sig uppmärksamheten genom sin granna färg; och som han ej skulle ha lämnat dem i sticket, hade endast bondens ankomst förekommit en tragedi i sumaken. Han hade ej lärt sig att vara försiktig för sin egen räkning, men om en bössa visade sig utmed den glittrande floden, sände han ett varnande »tjip!» till sin maka, som uppmanade henne att huka sig djupt ner i nästet och hålla sig alldeles stilla, och sedan flaxade han av och an med tvära knyckar och med tjippande och vilda kast och exponerade sig själv, tills han lockat bort faran från sina älskade.

Då ungarna blevo så stora, att deras mor kunde lämna dem en kort stund, hjälpte hon kardinalen att söka föda, och han slapp nu anstränga sig så mycket. Han fick nu tid att ofta slå sig ned i toppen av benvedsbusken och ropa till hela världen: »Se hit! Se hit!» ty kardinalungarna voro praktfulla att se på. Men hans musik var nu endast avbrutna och osammanhängande vokaliser, ofta exekverade efter en munfull mat och inmängda med krampaktiga »tjip», om fara hotade hans maka och ungar.

Trots alla deras omsorger dröjde det ej så särdeles länge, förrän det åter blev sorg i sumaken, och anledningen var den, att den förstfödde var så glupsk, mycket mer än hans lille bror eller hans syster, och han var en dag före dem i styrka. Han trängde sig alltid främst, skrek högljuddast och längst och tog för sig större delen av den föda, som förts till nästet; och en dag, medan han ännu var helt otymplig och osäker, klättrade han upp på kanten och böjde sig så långt fram, att han föll. Han rullade utför strandsluttningen pladask i vattnet, och en gammal hungrig gädda, som solade sig i vassen, slök honom i ett nafs. Han var en så fet och saftig läckerbit, att gäddan höll sig kvar där i en vecka och väntade på att få se, om det skulle inträffa flera olyckshändelser.

Kardinalen, som sökte mask på åkern, hörde sin makas förskrämda rop och hann just lagom till sumaken för att se den stackars lilla röda fjäderbollen försvinna i vattnet och höra fiskens plask. Han ropade till i hjälplös skräck och flaxade av och an över stället. Han vaktade och väntade, tills det inte längre fanns något hopp, att ungen skulle komma upp, sedan flög han till sumaken för att försöka trösta sin maka. Hon kunde ej sätta sig in i att hennes unge var borta, och hela dagen fyllde hon luften med sina alarmrop och sin klagan.