Part 5

»Jag tror inte att du är det», svarade hans hustru häftigt. »Du vet inte vad anständighet vill säga, då du står där och pekar på dem. De ä’ inga fåglar. De ä’ mer än fåglar. De ä’ människor! Precis vanliga människor!»

»Maria», bad Abraham, »Maria, mitt gull ...»

»Jag riktigt skäms för dig», inföll Maria. »Hur tror du hon skulle känna det, om hon visste, att här stod en karl och pekade på henne? Har hon inte rättighet att vara kärleksfull och öm? Har hon inte rättighet att vedergälla honom så gott hon förstår? De ä’ precis som vanliga mänskliga varelser, och jag vet inte, hur du kan ha rätt att spionera på en kvinna, då hon gör det bästa hon förstår.»

Maria slet sig ifrån honom och gav sig i väg utmed staketet.

Med några långa steg hade Abraham henne i sina armar, och hans vissnade kind med sina vårblommor trycktes emot hennes likaledes vissnade och tårfuktade.

»Maria», viskade han osäkert, »Maria, mitt gull, det var inte min mening att visa någon missaktning för kvinnokönet.»

Maria torkade sina ögon med schalsnibben. »Det tror jag nog, Abraham», medgav hon, »men du är alldeles lik alla andra män. Du tänker dig aldrig för! Fortsätt nu att plöja och låt den där lilla fågelhonan vara i fred.»

Hon lösgjorde hans armar och ämnade ge sig i väg hem.

»Mitt gull», ropade Abraham saktmodigt, »efter du har tagit med dig fickan full av vete åt dem, kan du lika gärna låta mig få det.»

»Herre je!» utbrast Maria och rodnade. »Jag glömde alldeles av mitt vete! Jag tänkte, att det kanske var ont om mat för dem, efter det är så tidigt på året, och om du vill strö ut litet vete och några brödsmulor åt dem, kunde de kanske stanna här och häcka i sumaken, efter du är så förtjust i dem.»

»Det är just vad jag innerligt önskar att de måtte göra och jag har haft med mig mat och kelat med honom så gott jag har kunnat i en hel vecka», sade Abraham, i det han föll på knä och formade sina händer till skålar, medan Maria flyttade över vetet till dem från sina förklädesfickor. »Jag skall strö ut det på staketribban, och om en kvart komma de och ta det. Tack, Maria, det var snällt av dig att tänka på det.»

Maria såg oavvänt på honom. Så rar han var! Så rar han alltid hade varit! Så lyckliga de voro tillsammans! »Abraham», sade hon tvekande, »är det något annat jag kan göra för ... dina fåglar?»

De voro annars förbehållsamma varelser, och den inblick de den dagen fått i varandras väsen, var en överraskning, som de knappast visste hur de skulle uppta. Abraham sade ingenting ... han kunde inte. Han skakade långsamt på huvudet och grep sig an med plogen, fuktig i ögonen. Maria styrde kurs mot rågångsstaketet, men hon stannade flera gånger för att lyssna, och det var inte underligt, ty alla rödfinkar från flodens stränder hade samlats omkring sumaken för att se efter, om det pågick någon batalj i fåglarnas rike, men det var bara kardinalen, som slog saltomortaler i luften och ropade med översvallande iver: »Kom hit! Kom hit!»

FJÄRDE KAPITLET.

Hon hade tagit sumaken i besittning. Platsen för boet hade hon sett ut, och han gillade högljutt hennes val. Hon anbragte den första torra kvisten, och efter att ha granskat den noggrant tillbragte han dagen med att bära till henne andra, så lika den som möjligt. Om hon behövde torra grässtrån, bar han till henne sådana, tills hon började släppa ner dem på marken. Om hon flätade in ett stycke vinstocksbark, skalade han vinstocken, tills hon inte ville ha mera. Under de dagarna tänkte han icke ett ögonblick på, att han var den största kardinalen i skogen, och han hade glömt, att han bar röd uniform. Hon var ingen skicklig byggmästare. Hennes näste var ett löst sammanfogat skrälle, men hon hade byggt det och hade tillåtit honom att hjälpa till. Det var hennes, och han improviserade en hymn till dess pris. Varje morgon slog han sig ned på kanten av boet och tittade i stum förvåning på varje nytt, vackert ägg, och varje gång hon kom för att ruva, satt hon som förhäxad och betraktade sina skatter i stolt hänryckning.

Sedan betäckte hon dem med sitt varma bröst och riktade tillbedjande blickar på kardinalen. Om han sjöng från benvedsbusken, vände hon sig åt det hållet. Om han begav sig ut på åkern efter mask, stod hon över sina ägg och tittade ner och bevakade varje hans rörelse med oförställd oro. Kardinalen glömde bort att vara egenkär över sin skönhet, men hon njöt av den varje stund på dagen. Obeskrivligt skygg och rädd hade hon varit under frieriet, men det gottgjorde hon genom att vara en ojämförligt hängiven maka.

Och kardinalen! Han var förvånad över att finna sig i stånd till så många och så växlande känslor. Icke nog med att han ruvade, medan hon gav sig ut för att bada och ta motion. De finaste läckerbitarna bar han till henne. Då hon inte ville ha mera, satte han sig många gånger om dagen på en gren tätt bredvid nästet, och med tillslätade fjädrar och nedlagd kam betraktade han henne med stum, vördnadsfull andakt.

Han förde ett förskräckligt väsen nere på flodstränderna. Men i sumaken gav han icke ifrån sig det svagaste »tjip», som kunde dra till sig uppmärksamheten. Han var så angelägen att ej bli bemärkt, att han föreföll bara hälften så stor som han egentligen var. Alltid, då han flög ut, gav han henne en liten öm kyss och drog sin näbb över hennes vinge -- en smekning, som han själv hittat på och som han njöt av att få ge henne.

Om han kände med sig, att han störde henne för ofta, satte han sig i benvedsbusken och sjöng för livet, om kärlek och lycka. Hans musik var mindre larmande nu. De höga, stoltserande, klingande lidelsefulla tonerna hade blivit mjukare och mera dämpade. Han improviserade vaggvisor. Han sade henne, hur högt han älskade henne, hur han skulle kämpa för henne, hur han vakade över henne, hur han skulle ge signal, om någon fara nalkades, hur stolt han var över henne, vilket ypperligt bo hon hade byggt, hur vackra han tyckte hennes ägg voro, vilka präktiga ungar det skulle kläckas ur dem. Full av ömhet, smältande av kärlek sjöng kardinalen för sin lilla tåligt ruvande maka: »Så kär! Så kär!»

Bonden lutade sig mot sin såningsmaskin och lyssnade uppmärksamt på honom. »Jag kan svära på, att han har ändrat sin sång nu igen, och den här gången kan jag sannerligen inte förstå vad han säger.» Varje gång kardinalen höjde sin röst, tystnade såningsmaskinens skrammel, och Abraham lyssnade ivrigt till tonerna och funderade vitt och brett över dem.

En kväll sade han till sin hustru: »Maria, har du givit akt på rödfinken de sista dagarna? Han har ändrat sin sång till en ny melodi, och den här gången är jag alldeles bet. Om det gällde livet, kan jag inte förstå vad han säger. Tänk, om du skulle gå dit ner i morgon och försöka, om du kan leta ut det åt mig. Det skulle vara bra roligt att veta det.»

Maria kände sig smickrad. Hon hade alltid trott, att hon hade ett gott musiköra. Här var ett tillfälle att pröva det och på samma gång göra Abraham till viljes. Hon raskade ifrån sig sysslorna följande morgon och smög sig ner till rågångsstaketet. Hon gömde sig bakom eken, spetsade öronen och lyssnade ivrigt och med klappande hjärta. »Klipp, klipp», ljöd såningsmaskinen, då Abrahams rara gamla ansikte kom knogande uppför sluttningen. »Tjip! Tjip!» varnade kardinalen, i det han flög till sin maka.

Han gav henne litet mat, strök hennes vinge, slog sig sedan ned i benvedsbusken och sjöng om den kärlek, som tagit makten över honom. Medan han drillade sin ömma, smekande visa, översatte den lyssnande kvinnan den i sitt hjärta, och likaså gjorde den ruvande fågeln.

Med strålande ögon och upphettade kinder ilade hon utmed staketet. Flämtande av iver mötte hon Abraham halvvägs på återvägen. Glömmande sin vanliga tillbakadragenhet slog hon armarna om hans hals, drog hans kind intill sin och utropade: »Å, Abraham, jag har det! Jag har det! Jag vet, vad han säger. Å, Abraham, min älskade vän! Min egen! Så kär för mig! Så kär!»

»Så kär! Så kär!» upprepade kardinalen.

Förvåningen i Abrahams min övergick till förståelse, och han utbrast:

»Ja, min själ, du har hittat på det du, mitt gull! Det är just vad han säger, det är klart som dagen. Jag hör det tydligare än allt annat, som han hittills har sjungit, och nu förstår jag det.»

Han slog armarna om Maria, tryckte hennes huvud mot sitt bröst med sin darrande gamla hand, och det ansikte han vände mot morgonljuset var skönt.

»Jag önskar innerligen», sade han med en dallring på rösten, »att alla levande varelser på jorden förstode den visan så bra som jag och den där rödfinken!» Med armen om varandras liv lyssnade de med förtjust min, och över åkern kommo kardinalens smältande toner svävande: »Så kär! Så kär!»

Hädanefter blev Abrahams kärlek till fågelfamiljen en stilla mani. Han bar mat till staketet varje dag, antingen det var regn eller solsken, lika regelbundet som han ryktade och fodrade Nancy i stallet. Omtanken för och tillgivenheten för kardinalen utvecklade i hans ömma gamla hjärta en böljande flod av sympati för alla fåglar, som häckade på hans ägor.

Han drev ner en stolpe för att utmärka det ställe på åkern, där piparehonan låg på ägg, så att han inte skulle låta Nancy trampa ned boet. Då han sköt för stängerna i ledet borta vid vägen, var han alltid noga med att låta den tredje vara nere, ty en sparv häckade i stolphålet, där den annars skulle ha passats in. Alar och nyponbuskar fingo växa ostörda utmed hans gärdesgårdar den våren, om han upptäckte, att de hyste en liten fågelmor med ängsliga ögon. Han lämnade en kvadratmeter klöver oskuren, emedan han tyckte, att lärkan, som sjunger närmare den högstes tron än någon annan fågel, hade lärt sig en och annan ton av de osynliga änglakörernas sång och med ojämförlig renhet och ömhet lät dem klinga ner till sin ruvande maka, vars hem och lycka skulle bli förstörda, om lien fick gå över denna gröna fläck. Ända till hösten uppsköt han att bränna upp rishögen efter vårkvistningen, bakom fruktträdgården, då han fann, att ett vackert trastpar bodde där, och han njöt nästan lika mycket av trastens sång som av lärkans. Han lämnade kvar en ihålig och murken gren på det gamla rödastrakanträdet, ty då han kom för att hugga av den, flaxade ett par sidensvansar omkring där, vilda av oro.

Hans fickor voro buktiga av vete och brödsmulor, och hans hjärta var stort av lycka. Det var hans ålderdoms gyllene vår. Himlen hade aldrig förefallit så blå eller jorden så skön. Kardinalen hade öppnat hans själs källor; livet fick ny färg, ny glädje, och varje Guds verk uppenbarade en frisk och hittills ej uppskattad älsklighet. Själva hans muskler tycktes mjukna, och ny styrka vaknade för att möta hans uppåtsträvande själs önskningar. Han hade icke på åratal fullbordat sitt dagsverke så lätt och med sådant nöje, och han kunde se, hur hans föryngring återspeglades hos Maria. Hon svävade lätt omkring i huset med avbrutna visstumpar, som till och med smekte Abrahams öron ljuvligare än fåglarnas toner, och de sista dagarna hade han märkt, att hon klädde om sig till sin eftermiddagssömnad, tog på sig sin söndagsspetskrage och ett vitt förkläde. Han for genast till staden och köpte henne en vackrare krage än hon någonsin ägt i hela sitt liv.

Sedan sökte han upp en skyltmålare och kom hem med en hop brädlappar, på vilka stod målat med stora, svarta, lång väg synliga bokstäver:

_Jakt är ej tillåten på dessa ägor._

Han föreföll litet förlägen, då han visade dem för Maria. »Det tycks mig litet ovänligt att sätta upp sånt här för mina grannar», erkände han, »men saken är den, att det är inte så mycket grannarna som inte mera pojkarna, som behöva uppfostras, och så de där stadsmänniskorna, som kalla sig sportsmän och döda en kolibri för att se, om de kunna träffa den. Det fanns en tid, då träd och buskar voro fulla av fåglar och ekorrar och det vimlade av kaniner och fisken riktigt trängdes i floden. Jag brukade då fånga så många vaktlar och vilda kalkoner här i närheten, som man kunde behöva för att få litet omväxling i matsedeln. Det var alltid min föresats att ta litet och lämna litet kvar. Men se hur det är nu. Det är en riktigt stor händelse, om jag nånsin kan få en tvåmarksgös. Jag skulle bli nästan vettskrämd, om jag finge höra en vild kalkon skrocka, och vad småfåglar beträffar, finns här ungefär fjärdedelen mot förr, men i stället få vi säden förstörd av insekter. Jag skulle kunna göra vad som helst för småfåglarna för deras sång och deras färg och nätta, lekfulla fasoner, men jag är inte så dum, att jag inte ser, vad de göra för mig i stället. De här anslagstavlorna ska sättas upp, och jag gratulerar den, som jag ertappar med att göra illa mot mina fåglar.»

Maria betraktade anslagen tankfullt. »Du borde då inte vara tvungen att sätta upp dem», sade hon slutligen. »Om det är så ordnat, att det är bra för dem att vara här och lagar ha stiftats för att skydda dem, borde människorna bära sig förståndigt åt och låta dem vara i fred. Jag har aldrig i mitt liv varit så intresserad av fåglar som nu, och jag skall också ha ögonen med mig. Om du hör middagsklockan ringa ett slag, då du är ute på åkern, så vet du att det betyder, att det är någon, som smyger omkring med bössa.»

Abraham tog fast Maria och gav henne en smällkyss på kinden, där flickårens rosor ännu blommade för hans räkning. Sedan fyllde han sina fickor med säd och brödsmulor och gick ner till floden för att duka bord åt kardinalen. Han hörde hans skarpa, gälla »tjip», och hans ömma, veka kärlekstoner, då han kom ut från logen, och hela vägen till sumaken klingade de i hans öron.

Kardinalen mötte honom vid hörnet av åkern och flaxade över buskar och staket endast några meter från honom. Då Abraham hade strött ut sitt förråd på staketribban, kom fågeln trippande och vickande med huvudet, tog elegant upp en brödsmula och flög till sumaken med den. Hans maka tog emot den med förtjusning, och han förde till henne den ena godbiten efter den andra, tills hon nekade att öppna näbben efter mera. Han åt själv en lätt kvällsvard, sedan svingade han sig upp i vinrankan och avslutade dagen med en timmes musik. Då och då riktade han ett muntert frågande öga på Abraham, men icke ett ögonblick förlorade han nästet och sin lilla knubbiga gråa fru ur sikte. Hon ruvade över äggen, och han ruvade över henne, och för att hon skulle förstå djupet och ståndaktigheten i hans hängivenhet, sade han henne upprepade gånger med alla de ömma nyanser han kunde lägga in i sina toner, att hon var honom »så kär, så kär!»

Kardinalen hade aldrig anat, att ankomsten av den maka han så mycket längtat efter skulle fylla hans liv med så oändlig glädje. Men just samma dag, som lyckan tycktes ha nått sin höjd, blev det sorg i sumaken. Han hade fördröjt sig med att jaga en fet mal, som han nödvändigt ville ha åt sin maka, och hon hade blivit outhärdligt törstig och lämnade boet för att flyga ner till floden. Då han såg henne där, skyndade han sig allt vad han förmådde för att ruva äggen i hennes ställe, och han kom just lagom för att se en tjuvaktig röd ekorre kila i väg med ett ägg.

Med ett ursinnigt skrik kastade kardinalen sig över honom. Hans vilda angrepp kostade ekorren ett öga, men fågelfar förlorade också en unge, ty ekorren tappade ägget utanför nästet. Kardinalen plockade bedrövad upp de skvallrande skalen, så att inte någon, som fick se dem, skulle titta upp och upptäcka hans skatter. Det var tre ägg kvar, och den ruvande fågeln sörjde så bittert över den förlorade, att kardinalen satt tätt bredvid nästet hela dagen och viskade om och om igen, för att trösta henne, att hon var honom »så kär, så kär».

FEMTE KAPITLET.

»Se hit! Se hit!» ropade kardinalen.

Denna uppmaning klingade om och om igen från hagtornsträdets högsta gren, och ändå var det inte hans uppriktiga mening. Han var utom sig av en ny, härlig extas, och han kunde omöjligt låta bli att ge utbrott åt sina känslor. Han befallde bonden och varje annan hår- eller fjäderbeväxt invånare i floddalen att titta, men sedan flaxade och for han omkring som en galning, om någon av dem vågade sig komma nära, ty det tilldrog sig stora händelser i sumaken.

Under de sista dagarna hade kardinalen ruvat en timme varje morgon, medan hans maka tog sig motion, badade och putsade sig på solgrenen. Han hade kommit till henne i morse som vanligt, och hon såg på honom med ängsliga blickar och vägrade att röra sig ur stället. Han hade satt sig på kanten av nästet och upprepade gånger sökt övertala henne att ge sig av. Hon purrade endast upp sina fjädrar och försökte vända på äggen; som hon ruvade, men ville inte ge sig ut. Kardinalen sträckte sig fram och puffade lätt till henne med sin näbb för att påminna henne, att det var hans tur att ruva, men hon såg nästan vredgat på honom och gav honom ett vasst nyp, och då förstod han, att hon inte ville bli störd. Han bar till henne alla läckerheter han kunde finna och satt nästan hela dagen hopkrupen bredvid henne i spänd oro.

Det var långt lidet på eftermiddagen, då hon äntligen gav sig ut för att dricka, nästan försmäktande av törst. Knappast hade hon slagit sig ned i en pilbuske och böjt sig ut över vattnet, förrän kardinalen satt på nästets kant. Han undersökte det noga, men han kunde ej se någon förändring. Han böjde sig fram för att sorgfälligt granska äggen, och någonstädes ifrån kom det svagaste lilla »tjip» han någonsin hört. Kardinalen reste sin kam och flög ner till pilarna. Det var ingen fara i sikte, och hans maka doppade begärligt sin skära näbb i vattnet. Han återvände till vaggan och lyssnade uppmärksamt, och åter hörde han det svaga pipet. Under boet, runt omkring det och i hela sumaken sökte han, tills han slutligen helt villrådig åter slog sig ned på nästets kant. Ljudet var så mycket tydligare där, att han plötsligt böjde sig fram och smekte äggen med näbben, och nu visste kardinalen, hur det förhöll sig! Han hade hört det första pipet av sina i skalen inneslutna ungar!

Med ett vilt skrik gjorde han en volt ut i luften. Hans hjärta klappade, så att han var nära att kvävas. Han sköt som en pil ner till floden. Om han slog sig ned i en buske, var det endast för en sekund, sedan gav han sig ut igen och jagade framåt i yrande flykt. Han svingade sig upp i toppen på det högsta tulpanträdet och ropade uppåt himlen till lärkan: »Se hit! Se hit!» Han rusade i väg ner till strandsluttningen och talade om det för snäpporna, sedan hälsade han på i buskarna och underrättade trastarna och rödhakesångarna. I sin fadersömhet blev han så yr av glädje, att han glömde sin vanliga högdragenhet och fraterniserade med varje fågel utmed den glittrande floden. Han lade till och med bort sin försiktighet och tjippade i sumaken och smekte sin maka på ett så larmande sätt, att hon såg på honom med en sträng blick och gav hans vinge en häftig puff för att återföra honom till besinning.

Den natten sov kardinalen i sumaken helt nära sin maka, och han blundade endast med ett öga i sänder. Tidigt på morgonen, då han bar till henne den första födan, fann han, att hon satt på nästets kant och kastade ut bitar av äggskal, och då han kröp fram för att titta, såg han den allra minsta lilla korallröda unge med slutna ögon och små tappar av silkeslent dun. Dess näbb var vidöppen, och fastän hans hjärta var ännu mera fullt än föregående dag, förstod han vad det betydde, och i stället för att uppstämma nya jubelsånger, grep han sig an med sina faderliga plikter och började söka efter mat, ty nu fanns det två tomma krävor i familjen. Följande dag voro de fyra. Då fick han verkligen arbeta. Så ivrigt han sökte, och hur glatt flög han ej till sumaken med varenda läcker bit! Ungarna voro för små för att modern skulle kunna lämna dem, och de första dagarna var kardinalen ständigt i farten.

Om han ej kunde finna tillräckligt utsökt föda åt dem i träden eller buskarna eller bland bondens gåvor, flög han ner på marken och sökte som en bofink. Han glömde, att han behövde doppa sig eller hade en särskild plats, där han tog solbad; men var han kom uppstämde han oavlåtligt sitt entusiastiska: »Se hit! Se hit!»

Hans maka gav aldrig ett ljud ifrån sig. Hennes ögon voro större och mildare än någonsin, och de tindrade av en jämnt brinnande kärlekslåga. Hon pysslade så ömt om sina tre röda små pyren. Hon var så upptagen av att mata, smeka och kela med dem, att hon glömde sig själv, tills hon blev riktigt mager. Då kardinalen kom med mat, var hon idel kärlek och tacksamhet för hans hängivna omsorger, och en gång sträckte hon sig fram och kysste ömt hans vinge. »Se hit! Se hit!» ropade kardinalen, och i sin extas glömde han sig åter och sjöng i sumaken. Sedan hämtade han föda ivrigare än någonsin för att överskyla sin förseelse.

Bonden visste, att det ännu var en timme till middagen, men han var så angelägen att få berätta nyheten för Maria, att han ej kunde stå ut med sin spänning en minut till. Det ljöd en ny sång från sumaken. Han hade hört den, då han for över den första tegen med harven. Han hade lyssnat ivrigt och nästan genast uppfattat meningen: »Se hit! Se hit!» Han band den gamla gråa märren vid inhägnaden för att hindra henne från att äta av den unga säden och gick genast bort till sumaken. Genom att klättra upp i hagtornsträdet kunde han titta in i boet med de vackra små ungarna, som nu väl skyddades av lövverket som av en solfjäder. Abraham tyckte, att han omöjligen kunde vänta till middagen. Han undersökte kritiskt seltyget i hopp att ett spänne saknades och försökte upptäcka något fel på harven, så att han skulle bli tvungen att gå hem efter ett verktyg; men han kunde inte finna skymten av en förevändning att gå. Då han hade väntat ännu en stund, kunde han ej stå ut längre.

»Jag har en nyhet att berätta dig, Maria», ropade han från brunnen, där han låtsades släcka sin törst.

»Jaså, verkligen?» svarade Maria med ett överlägset leende. »Om det gäller rödfinken, så har han varit här i trädgården tre gånger på morgonen och ropat: »Se hit!» så han kunde spräcka strupen, och jag tänkte mig, att ungarna hade kläckts ut. Är det din nyhet?»

»Det var då själva tusan --!» utbrast Abraham förvånad.

Mitt på eftermiddagen tog Abraham ut Nancy och började plöja en fåra, som ledde rakt ner till sumaken. Han ämnade stanna där, binda hästen vid staketet och gå ner till den skuggiga stranden för att hälsa på kardinalen. Det var mycket varmt, och han plågades så av hettan, att han i tysthet gladde sig åt att komma till änden av fåran och åt den rast han hade lovat sig själv.

Middagsklockans raska, ivriga slag: »Kling, klang!» skuro klart och skarpt genom luften. Abraham höll in Nancy med ett ryck. Det var den varning Maria hade lovat sända honom, om hon såg kringstrykare med en bössa. Han skuggade ögonen med handen, plirade med skärpt syn och tittade åt alla väderstreck. Först fick han se en solglimt blixtra på en gevärspipa, och sedan urskilde han en jaktklädd man, som kom långsamt drivande nedåt vägen.

Abraham band hastigt Nancy vid staketet. Han skyndade sig så fort han kunde att inta position bredvid vägen och tuggade på ett sädesstrå och betraktade helt trankilt landskapet, då främlingen gick förbi:

»God dag», sade han i rent av vänlig ton.

Jägaren fortsatte sin väg utan att se upp eller ge hörbart svar. För den gammaldags godmodige Abraham föreföll detta som den värsta ohövlighet, och det blixtrade till i hans ögon, och hans röst lät helt tvungen, då han gjorde en åtbörd med handen och sade:

»Stanna ett ögonblick, min vän. Efter ni är på mina ägor, tar jag mig friheten att fråga, om ni har sett några anslag, som jag satt upp, angående användandet av skjutgevär.»

»Jag är inte blind», svarade jägaren, »och så pass mycket uppfostran har jag fått, att jag kan läsa edra anslag. De äro för resten så många och så stora, att jag tror jag skulle kunna läsa dem, min gubbe lilla, om jag också inte hade några ögon.»