Part 3

»Wabash slingrar sig ju som en riktig lagvrängare, och han har kalkstensbotten nästan överallt, och vattnet är lika vackert och klart som i Marias källa. Och grannt utpyntad är han också, inte sant? -- alldeles som kvinnfolkens nya sommarhattar. Se hur grönskan kryper ända ner, tills den släpar i vattnet. Har du någonsin sett sådana vackra, fransade videbuskar? Vänta litet bara, så blir kattosten, som växer utmed den glittrande gamla floden, lika vacker som odlade stockrosor. Maria säger, att dess blommor skulle vara grannare än hennes, om de bara vore dubbla; men herre Gud, Rödfink, det ä’ de ju! Se på dem först på stranden och sedan i vattnet! Och litet högre upp är det hela snår av papajer, törnbuskar, vild vinranka, ängskål, röd och vit hagtorn, benved, sumak, benzoinlager och andra träd. Och tänk, sykomorerna, lönnarna, tulpanträden, askarna och almarna äro så väldigt granna utmed Wabash, att de ta in dem i poesiböcker och dikta visor om dem. Vad sägs om det? Alldeles bakom dig står en sykomor med fem stammar, var och en av dem är ett präktigt stort träd med toppen uppe i skyarna och rötter, som gräva sig under floden; och litet längre bort växer en stor lönn, som består av åtta särskilda träd. Nästan allt vad du kan räkna upp finns här utmed Wabash, om du bara vet var du skall söka det.

»Det är högst få vita män, som göra sig besvär att se efter, men indianerna visste det, de. De kommo roende i sina kanoter utför floden för att fiska och slogo läger just under de här träden, och min mor blev gnistrande förargad på deras kvinnor. Det fanns inte så gott om nybyggare på den tiden, och det var minsann bäst att inte reta indianerna, annars hade de kommit och skövlat alla våra vilda bär, hela skogar fulla av vilda bär. Vem som helst kunde få tunntals med bär, bara för besväret att plocka dem, och vi hade inte börjat odla mycket vete och måste frakta det på hästryggen till Ohio för att få det malet. Far behövde fem dagar till den resan; och sen kommo de fördömda indiankäringarna, och mor blev tvungen att ge dem sina stora vita vetebullar. Det var just därför hon blev så himla arg. Hon brukade stiga upp mitt i natten och göra upp jästen och baka och låta ugnen kallna och gömma brödet ute i vetelåren och tidigt på morgonen vädra ut all brödlukten ur huset, så att hon kunde säga, att där inte fanns en enda bulle. Om det är bär du söker, så finns det såna för hela skapelsen utmed flodstranden, och vänta bara några dagar, tills aprilskurarna ha kommit ner och jag börjar plöja den här åkern!»

Abraham satte upp foten på den tredje staketribban och stödde armbågarna mot den översta. Kardinalen tjippade förtjust och hoppade närmare.

»Hela vintern har jag tänkt, att jag inte skulle ta itu med den här åkern vidare. I fyrtio års tid har jag plöjt den varje vår. Köpte den, då jag var unga karl’n, nyss gift med Maria. Satte mig i stor skuld för den; men jag har alltid tyckt om den här sluttande åkern, och min andel i Wabashstranden har inte varit till salu någon gång på fyrtio år. Jag har hakat mig fast vid den med näbb och klor, ty för mig är den som ett stycke av paradiset, det är visst och sant. Första gången jag plöjde det här fältet, rörde jag bara den översta delen. Hade nyss gift mig med Maria, och jag arbetade just inte så mycket i jorden den sommaren. Jag har plöjt den alltsedan dess, men jag har tänkt hela den här vintern, då reumatismen satte åt mig, att jag skulle låta den vara i fred nu i vår och förvandla den till ängsmark, men jag vet inte ... kommer jag bara väl i farten, tror jag, att jag kunde låta det basa och inte känna så mycket av det, om du vill stanna kvar och krya upp mig litet och ge mig upplysningar om vädret. Jag vill förbaskat ogärna gå in på, att jag håller på att tackla av, och om du säger: håll på! så tror jag att jag vill försöka. Bara att se dig värmer mig ända ner i hjärtroten, och för vart skutt du tar får jag lust att skutta jag också.

»Vad i all världen tittar du efter? Det är väl efter mat? Någon har brukat mata dig, och nu vill du att jag skall göra så med. Det där var inte så dumt tänkt, Rödfink. Mata dig? Det kan du lita på att jag vill. Du behöver inte ens själv söka dig föda, om du inte vill. Du känner dig säkert hungrig just nu, för det är inte så lätt att hitta något i jorden så här tidigt på året. Men jag hoppas du inte tycker, att du har kommit för snart. Jag skall lägga ut mat åt dig var du helst vill, tidigt på morgonen, om du bara vill lova att stanna kvar och vifta med din brandröda flagga utmed min strandremsa i sommar. Nu har jag inte ett dugg med mig. Jo, visst har jag det! Här är en handfull säd, som jag tog med mig att ge åt digrisen. Men kornen ä’ litet för stora och hårda för dig. Kanske jag kan hacka sönder dem litet.»

Abraham tog upp sin fällkniv, strödde ut en rad av sädeskorn på översta staketribban och hackade sönder dem så fint han kunde; och då han kom till ändan av staketet, hoppade kardinalen ner med ett spasmodiskt »tjip», nappade till sig det ena kornet efter det andra och flög tillbaka till busken, smakade, gillade och tjippade sitt tack.

»Ser man på», sade Abraham och såg noga på, »det är alltså verkligen en tam fågel? Ja, ett rarare litet älsklingsdjur finns då inte i världen. Var och en, som ser dig, gör du glad, och då har du väl också all anledning att själv vara glad. Och jag är lik din vän? Ja, ja, jag är väldigt livad för att bli din husbonde, om du inte har något emot det; och vad kosten beträffar, så skall jag nog ta mig tid att strö ut mat åt dig på den där staketribban varenda dag. Maria tycker nog att jag är spritt tokig, men vad det beträffar, så ... om jag bara kan få henne med mig hit att se på dig en enda gång, så är hon fast, hon också, för du är den vackraste fågel Vår herre har skapat, åtminstone har då aldrig jag sett maken. Se bara på tofsen i nacken, som vajar för vinden! ‘Att med beröm ej kunna hålla tätt, det är ett dumt och skamligt sätt’ -- ja visst, men den dumheten och skammen tar jag helt och hållet på mig, och jag säger dig rent ut, att du är, ta mig tusan, den sötaste lilla varelse jag nånsin har sett.

»Men du skall inte vara så oförsiktig! Vet du inte, att du är den allra präktigaste skottavla? Varför håller du dig inte litet ur sikte? På det här viset gör du dig ökänd för alla människor i floddalen, och med ditt nätta, inställsamma sätt kan du inte rädda en enda av dina fjädrar. Du får ditt lilla röda hjärta utskjutet ur din lilla röda kropp det är just vad du får det. Det är synd och skam! Och ändå finns det en lag, som skyddar dig. Det är hög plikt på att döda sådana som du, men det tycks ingen fästa sig vid. Varenda pojkslyngel vill försöka på, om han kan peka rätt med bössan, och på hela stranden finns ingenting så lätt att sikta på som du, så grant som du lyser.

»Men om du vill stanna där du är, skall den lymmel, som skjuter på dig, råka illa ut, det lovar jag dig, Rödfink. De här ägorna ä’ mina, och om du bosätter dig här, är du min, tills det blir dags att vända tillbaka till den där andra gubben, som är lik mig. Undrar, om han är villigare att föda dig och försvara dig än jag!»

»Här! Här! Här!» visslade kardinalen.

»Jag skulle bli väldigt glad, om du sa’, att du vill stanna. Och det gör du nog, såvida du inte träffar på någon hona från Limberlost och låter locka dig bort till kärret. Herre Gud, Limberlost kan då rakt inte jämföras med floden. Du är dum, om du ger dig härifrån. Men apropå te ge sig härifrån, så måste jag gå nu, annars kommer Maria efter mig med lyktan, och när jag tänker rätt på saken, så är jag verkligen litet fuktig för att inte säga våt. Men du varnade mig ju, inte sant, lilla vän? Jag sa’ ju till Maria, att det är som att träffa en människa då man träffar dig, och så har det också varit. Betydligt mer än jag själv tänkte, och jag har pratat mer än annars på ett helt år. Du kan väl rakt inte tänka dig, att jag är ansedd för att vara en väldigt tystlåten karl!»

Abraham rätade upp sig och rörde vid hattbrättet till en halvt militärisk hälsning.

»Nej, adjö nu, herr Rödfink. Aldrig i livet har jag haft sånt nöje av att göra en bekantskap, utom första gången jag träffade Maria. Tänk nu på plöjningen, och om du säger: ‘jag stannar’, så är det avgjort. Adjö ... och var litet försiktigare nu! Jag kommer igen i morgon bittida, strax efter frukosten, hurudant vädret än är.»

»Vått år! Vått år!» ropade kardinalen efter honom, då han gick.

Abraham vände sig om och hälsade gravitetiskt för andra gången. Kardinalen slog sig ned på översta staketribban och kalasade på de söta sädeskornen tills hans kräva blev full, och sedan satte han sig till ro i sumakträdet och somnade. Tidigt följande morgon var han i farten och i fin toalett, och från sumakens topp hälsade han dagen med full hals: »Vått år! Vått år!»

Hans röst gav eko långt nedåt floden, tills det så tydligt lät, som om någon av hans eget släkte svarat, att han följde efter och granskade stränderna bit för bit på vardera sidan, och slutligen hörde han röster av sina egna fränder. Han tog reda på, varifrån de kommo, men det var endast några stadiga gamla par, gifta för längesedan, och sysselsatta med att bygga bo. Kardinalen återvände till sumaken och kände sig ensammare än någonsin.

Han beslöt att rekognoscera åt motsatt håll och styrde kurs uppåt floden. Följande strömfåran flög han miltals över det kalla, glittrande vattnet mellan de lummiga snår, som kantade stränderna. Då han kom till de långa, vidlyftiga pålbyggnader, varpå människorna lagt ut en bro över floden och där de trötta bondhästarnas hasande hovar drevo upp moln av damm och framkallade rullande ekon med sina dånande hovslag, blev han rädd, sköt högt upp i luften och seglade över dem i korta, brutna flyktkurvor. Men där jättehöga lönnar och askar förenade sina grenar över flodbädden till en av moder Naturs luftiga broar för ekorrar, kände han ingen fruktan och dök så djupt under den, att hans spegelbild drog en skälvande skugglinje uppåt den silverblanka väg han följde.

Han gjorde kurva efter kurva, slog sig ofta ned på en vida omkring synlig gren och utslungade en klingande utmaning i morgonens ansikte. Med varje mil blev hans väg allt vackrare. Flodbädden var kalksten och det hastigt ilande vattnet klart och genomskinligt. Stränderna voro branta här och där, sluttade sakta på andra håll och voro alltid tätt beväxta med snår av lövverk.

Vid en tvär krökning av floden satte han sig i toppen av en hög ask och sände ut sin stolta profetia: »Vått år! Vått år!» och från alla håll hörde han röster av sitt eget släkte. Förvånad fortsatte kardinalen sin flykt. Han följde floden i kroklinjer, men så kom han ihåg, att här hade han ett tillfälle att vinna den strandbrud han längtade efter, men då han sänkte sig för att välja ut den högsta grenen, där han riktigt kunde utveckla hela sin tjusningsförmåga, upptäckte han, att han endast befann sig några famnar ifrån asken, där han sänt ut sin väderspådom. Kardinalen flög över det smala näset och uppstämde en ny kallelse; utan att vänta på svar flög han åter uppför floden och vek om Hästskobukten. Då han kom till samma ask för tredje gången, förstod han.

Floden krökte sig i en stor kurva. Kardinalen slog sig ned på askens allra högsta kvist och såg sig omkring. Man kunde ej tänka sig en vackrare utsikt varken för människor eller fåglar. Wabash bildade en cirkel av silver med bägge stränderna kantade av lummiga snår, och där inne låg en öppen plats betäckt med vajande starrgräs och blåa svärdsliljor. Här och där stodo väldiga träd, men högre än alla reste sig i mitten en jättesykomor, vid marken grenande sig till tre stora träd, vilkas vajande grenar tycktes sopa himlen och vilkas rötter likt giriga fingrar grävde sig djupt ner i Rainbow-Bottoms svarta gyttja.

Det var på denna härliga plats som regnbågen till sist antagit fast form, och vid dess fot, fritt tillgängliga för alla människor, som gjorde sig mödan att söka, hade den Store Alkemisten strött ut sina sällsyntaste skatter -- solskenets guld, vattnets diamantdroppar, smaragdgrönska och safirskyar. I rikt mått funnos där frön, bär och insekter för fåglarna och vilda blommor, frukt och nötter för barnen. Över allt detta vajade sykomoren med sitt majestätiska huvud.

Den var en tron som tycktes passande för sonen av en kung; han satte sig på dess översta gren och floden förde hans kallelse långt bort: »Hej, kardinaler! Se hit! Se på mig! Har ni sett någon så stor? Finns det någon bland er, som kan tävla med mig i behag? Vem kan vissla så högt, så klara, bevekande toner? Vem vill flyga till mig och söka skydd hos mig? Vem vill komma och bli min maka?»

Han reste sin kam högt, lät strupen svälla av klingande toner och var så stor och grann, att det bland de många kardinalfåglar, som samlats för att höra på, ej fanns någon som kunde jämföras med honom.

Svart avund fyllde deras hjärtan. Vem var denne prålande, oförskämde främling, som bjöd ut sig åt deras honor? Det fanns många ogifta kardinaler vid Rainbow-Bottom och många svartsjuka hannar. Kardinalen gungade av och an och utsände ännu en kallelse; och där uppstod ett sådant sorl av kvinnlig beundran, att han hörde det. Med kammen rest i hela sin höjd, strupen svällande, så att den var nära att sprängas, och hjärtat för stort för kroppen utsände kardinalen från sin gren den tredje kallelsen; då hördes klart och tydligt ett rop till svar: »Här! Här! Här!» Det kom från en hona, som senast i går hade hållit till godo med smekningar av den grannaste kardinalen i Rainbow-Bottom och hade använt morgonen till att flyga med byggmaterial till ett snår av röd hagtorn.

Med en kunglig fanfar svingade han sig ut för att söka upp henne; men hennes ursinnige make förekom honom, och med ett skrik tog hon till flykten och lämnade en tuss av fjädrar i sin makes näbb. Kardinalen kastade sig nu i sin tur över honom som en fräsande raket, och nu rasade ett blodrött krig i Rainbow-Bottom. Honorna skingrades åt alla håll för att gömma sig. Kardinalen applicerade en kyss på en stackars liten fågel, som var för rädd att kunna komma undan honom; sedan ryckte hannarna fram, och det började bli allvarsamt. Kardinalen skulle ha njutit väldigt av att få slåss med ett par tre fiender, men ett halvt dussin manade snarare till försiktighet än till hjältemod. Han rusade in bland dem, skingrade dem till höger och vänster och flög upp i sykomoren. Med all andedräkt han hade kvar upprepade han övermodigt sin utmaning; sedan styrde han kurs nedåt floden till sumaken så behagfullt han kunde.

Det blev en timmes förbittrat gräl, innan den ljuva friden åter sänkte sig över Rainbow-Bottom. Det nygifta paret slöt fred till sist; honorna började ivrigt kokettera igen och glömde den förföriske främlingen -- alla utom den stackars lilla, som hade råkat bli kysst. Aldrig förr hade hon blivit kysst, och aldrig hade hon heller väntat att bli det, ty hon var en i alla avseenden olyckligt lottad varelse.

Att börja med hade hon kläckts ur det femte ägget, och var och en vet, hur ofördelaktigt det är att börja livet med fyra stora äldre ungar ovanpå sig. Det var ett klent ägg och en klen unge, som bräckte dess skal. Den övriga familjen stod där och tog nästan all föda, så att hon så när hade svält ihjäl i boet, och inte förrän de båda äldsta flugit ut, visste hon vad ett ordentligt mål ville säga. Det räckte bara i några dagar, ty sedan var det de andras tur att ge sig av, och föräldrarna följde dem så långt ut på fältet, att den lilla stackaren låg där ensam och ropade i boet och var nära att omkomma. Driven av hunger klättrade hon upp på kanten och övade sina vingar, tills hon lyckades exekvera ett slags flykt till en buske i närheten. Hon fick ej fäste på grenen och föll till marken, där hon låg frusen och darrande.

Hon jämrade sig ynkligt och var nästan död, då en brunhyllt, barfotad pojke med metspö på axeln gick förbi och hörde henne.

»Stackars lilla kräk, du är nästan död», sade han. »Jag vet vad jag skall göra med dig. Jag skall bära dig dit bort till buskarna, där jag hörde de andra rödfinkarna, sedan skall din mamma nog ge dig mat.»

Gossen satte försiktigt upp henne på en gren nära en av hennes bröder, och där fick hon nätt och jämnt så mycket mat, att hon höll sig vid liv.

Sedan blev det nya svårigheter. En gång jagades hon av en ekorre, och hon räddade sig genom att krypa in i ett hål så trångt, att hennes förföljare ej kunde komma efter. Att hon undkom en stor blå orm, då hon tog sig sitt första bad, berodde endast på, att en hök höll ögonen på ormen och knep honom just i rätta ögonblicket för att den stackars skälvande lilla fågeln skulle bli räddad. Men hon var nu så förskrämd, att hon ej kunde röra sig på en lång stund.

Alla fågelvärldens svårigheter föllo på hennes lott. Hon var så bräcklig och klen, att hon tappade bort sin familj under flyttningen söderut och kom i sällskap med främmande fåglar, som alls icke voro snälla mot henne. Livet i söder hade varit fullt av vedermödor. En gång snuddade en kula så tätt förbi henne, att hon förlorade två av sina vingpennor, och det gjorde henne ännu mera försagd än förr. Då hon kom tillbaka till norden gav hon sig ut igen och hade slutligen begivit sig till Rainbow-Bottom, vilsekommen och allena.

Hon var en sådan skygg och rädd liten stackare, att alla honorna gjorde narr av henne, och hannarna tycktes aldrig förstå, att hon en gång kunde bli en ganska vacker liten fru. Alla andra kardinalhonor i Rainbow-Bottom hade flera uppvaktande kavaljerer, men denna stackars ensamma och förskrämda varelse fick aldrig någon friare, och ändå var hon i så stort behov av kärlek! Ingen hade någonsin förr gjort henne något närmande; och nu hade hon blivit kysst av denne praktfulle främling!

Hon visste naturligtvis, att det egentligen inte var hennes kyss. Han hade ämnat den åt den stolta varelse, som hade besvarat hans kallelse, men efter hon hade fått den, så var den nu ändå hennes på sätt och vis. Hon gömde sig i buskarna hela den återstående delen av dagen och hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Hon ruvade alltjämt över det, och på morgonen satt hon vid Hästskons nedre krök och lyssnade efter de underbaraste toner hon någonsin hade hört. Hela dagen gömde hon sig och väntade, och de följande dagarna voro fulla av längtan, men han kom aldrig igen.

Så en morgon kände hon ett mod, som hon ej förstod, och fylld av en längtan, som drev henne fram mot hennes vilja, begav hon sig i väg utför floden. Långa sträckor smög hon sig fram mellan buskarna och spejade och lyssnade, tills kvällen slutligen kom och hon återvände till Rainbow-Bottom. Följande morgon gav hon sig tidigt ut och flög till det ställe, varifrån hon hade vänt om föregående kväll. Därifrån gled hon mellan buskar och snår, darrande och bävande, men hon fortsatte envist sin färd och ansträngde sig att uppfånga någon ton från den lysande främlingen.

Det var mitt på förmiddagen, då hon närmade sig sumaken, och då hon trött hoppade framåt, hörde hon bara ett litet stycke ifrån sig sångaren, som hon sökte, stämma upp sin fulltoniga, härliga sång. Hon lyfte och hade flytt en hel kilometer, innan hon kom till medvetande av, att hon var stadd på flykt. Hon stannade och lyssnade, och nu hörde hon de käcka tonerna komma böljande med strömmen. Hon flög tillbaka, tätt intill marken, för att se efter, om hon obemärkt kunde finna en plats, där hon kunde betrakta sångaren som hade kysst henne. Då hon slutligen kom till ett ställe, där hon kunde se honom tydligt, var hans skönhet så bedårande och hans sång så förförisk, att hon småningom hoppade närmare och närmare utan att veta att hon rörde sig.

Högt upp i sumaken hade kardinalen sjungit, tills han var torr i halsen och hoppets källa nästan uttorkad. Han kunde ej annat än lida nederlag mot det överlägsna antalet i Rainbow-Bottom. Han hade paraderat och utfört all den musik han någonsin hade lärt sig och improviserat ännu mycket mera. Men ändå hade ingen kommit och sökt upp honom. Måste det alltså bli Limberlost? Blott denna enda dag till skulle han bevara sin värdighet och sin boplats. Han vippade med stjärten, lade huvudet på sned och flaxade. Han visslade och sjöng och drillade. Över låglandet, uppför och utför den glittrande floden, utsände han, med alla variationer han kunde hitta på, för sista gången sitt profetiska budskap: »Vått år! Vått år!»

TREDJE KAPITLET.

»Kom hit! Kom hit!» bad kardinalen. Han kände, att hans musikaliska talang inte gav sitt allra bästa, då han brast ut i denna nya sång. Han var nästan modfälld. Han tycktes ej ha någon annan tillflykt än Limberlost, och han föraktade den sumptrakten till den grad, att kärleken skulle förlora något av sitt största behag, om han drevs dit för att söka sig en maka. Tiden tycktes mogen för kraftiga åtgärder, och kardinalen var beredd därtill, men hur kunde han använda kraftiga åtgärder mot en liten maka, som inte ville åtlyda hans bönfallande kallelse? Han hackade liknöjt på bären och slungade ut ett frågande: »Tjip!» Med en liten gnista hopp flög han ofta upp på sin högsta gren och utfärdade en order, som lät långt mera som en bön: »Kom hit! Kom hit!» och sedan böjde han på huvudet och lyssnade uppmärksamt till flodens röst, så att inte ens det svagaste lilla »tjip» till svar skulle undgå honom.

Han hörde karparna slå vid stranden. En stor gädda högg omkring sig och frukosterade på småfisk. Mitt för sumaken såg han en rovgirig gös sticka upp huvudet och snappa åt sig de honungslastade insekter, som olyckligtvis råkade ramla ner från kalaset i strandkålens vita blommor. Den röda ekorrens vassa snattrande och boskapens idisslareläten, då den långsamt tuggade sina bussar inne mellan videbuskarna, undgingo honom ej. Hackspettens hamrande på en död sykomor ett litet stycke ovanför honom ljöd som trumslag i hans lyssnande öron.

Kardinalen hatade hackspetten ännu mer än han avskydde duvhannen. Denne var endast fjolligt överdriven, men hackspetten var en riktig Blåskägg. Kardinalen längtade efter att få rycka fjädern från hans rygg, tills den blev lika röd som hans huvud, ty hackspetten hade gjort sig så fin han kunde och börjat sin friarelek med ljuva toner och smältande ömhet. Hans kurtis hade varit lika sliskig som duvhannens, och den ensamme kardinalen hade utstått ytterligare lidanden, då han tvingats att bevittna hans lycka; men knappast hade hans knubbiga, hängivna lilla maka tagit emot hans smekningar och gillat sykomoren, förrän han vände sig emot henne, hackade henne ilsket och ryckte en tuss fjädrar ur hennes bröst. Det fanns icke den ringaste ursäkt för denna tyranniska handling, och denna syn fyllde kardinalen med raseri. Han väntade alldeles säkert, att fru Hackspett skulle skilja sig från mannen och fly från sitt nya hem, och han hoppades på allvar, att hon skulle göra det, men hon företog sig ingenting sådant. Hon gjorde sig liten och ödmjuk, var flitig i sina sysslor och sökte på allt sätt förekomma och avvända sin makes missnöje. Sålunda behandlad blev han ännu mera despotisk, och nu hukade fru Hackspett ihop sig varje gång hon kom i närheten av honom. Det gjorde kardinalen så ursinnig, att han längtade att få gripa in och dunka hackspettens huvud mot sykomorens stam, tills han lärde sig att bemöta sin hustru anständigt.

Floden förde med sig hela körer av lärkdrillar, och nu på morgonen hade gyllingarnas första smältande guldtoner hörts. De hade kommit i dagningen och voro övermåttan förtjusta att vara hemma igen; de fladdrade från strand till strand och sjöngo hänförande under flykten. Det tycktes aldrig ta slut på den fågelsång, som kom glidande med floden, men ändå hördes aldrig den röst, som kardinalen väntade på med så lidelsefull längtan.

Gyllingens sång var så inspirerande, att den frestade kardinalen till ännu en ansträngning; han slog sig ned högt upp, där han lyste purpurröd och svart mot aprilhimlen, han provade sin röst, och då han var säker på den, ropade han i bedjande ton: »Kom hit! Kom hit!»