Part 2

I de dagarna uppehöllo sig flickan och den gamle mannen timtals i trädgården och iakttogo fågeln, som tycktes bli större och grannare för varje dag. Så präktig hans nu klart kardinalröda fjäderskrud tog sig ut mot de blanka gröna löven! Så stor och grann han föreföll, då han lekfullt fladdrade av och an bland de vita blommorna! Den lilla flickan stod med knäppta händer och dyrkade honom, då han med svällande strupe gungade på den högsta grenen och sjöng sin inspirerande sång om och om igen: »Good cheer! Good cheer!» Varje dag kommo de för att se och höra. De strödde ut brödsmulor, och kardinalen blev så vänlig, att han hälsade deras ankomst med ett raskt: »Tjip! Tjip!» medan den förtjusta flickan försökte härma honom. Snart blevo de så goda vänner, att han, då han såg dem nalkas, ropade i blid ton: »Tjip! Tjip!» och sedan med klara ögon och huvudet på sned väntade på hennes svar.

Någon medlem av hans familj i Sumpängarna hittade ibland vägen till hans trädgård, men kardinalen, som börjat känna sig som herre på täppan, blev förargad på inkräktaren och förföljde honom som en eldpil. Då någon kringstrykare råkat ut för detta, återvände han till sitt träsk med den reflexionen, att kardinalen i apelsinträdgården var nästan dubbelt så stor och stark som han och så märkvärdigt röd, att det var ett riktigt under.

En dag började det blåsa en svag nordlig bris, som satte apelsinträdens grenar i rörelse, vältrade deras tunga doft över landet och ut till havs och spred i dess ställe en sval, fin, frisk lukt. Kardinalen lyfte på huvudet och visslade en frågande ton. Han var inte säker och fortfor att söka efter mask och spådde lycka i fulla, runda toner: »Good cheer! Good cheer!» Åter drog doften genom trädgården så stark, att man denna gång inte kunde ta miste. Kardinalen flög upp på den högsta grenen med viftande tofs och oroligt vippande stjärt. »Tjip! Tjip!» ropade han ivrigt och envist. »Tjip! Tjip!»

Nu kom vinden stark och stadig olik allt vad kardinalen hittills varit med om, ty dess svala andedräkt talade om isbundna fält, som brutit upp för solen. Den var fuktig av vårregnen, som spolat det norra landets ansikte. Dess fina doft var en blandning av myriader löv, som höllo på att slå ut, och plantor, som spirade kraftigt upp; dess friska lukt var frömjöl från trädens hängen.

Uppe i landet Limberlost hade den gamla modern Naturen med buller och bång gripit sig an med sin årliga storrengöring. Med sin duktiga kvast, marsvinden, sopade hon rent i varje vrå och springa. Med sin skurhink översvallande av aprilskurar tvättade hon hela skapelsens ansikte, och om hon inte med dessa åtgärder lyckades få rent, så hon var nöjd, gav hon en sista skrubbning med hagelskurar. Den glittrande floden var så full, att den svämmade över; den sprängde isen och böljade mot havet med en last av avskräde. All is och snö var ännu ej borta, men den länge dräktiga jorden pysslade moderligt om sina barn. Hon lutade sig ner för varje steg, ty marken myllrade av liv. Maskar och kryp arbetade sig upp i ljus och värme. Skjutande undan mull och löv över sig lyfte portulak, blåsippor och violer sina späda guldgröna huvuden. Saven flödade och avlövade träd betäcktes med svällande knoppar. Fina mossar kröpo över varenda multnande timmerstock. Lavarna på stenar och staket nymålades i oändliga skiftningar av grått och grönt. Myriader blommor och slingerväxter spirade upp för att täcka fjolårets multnande löv. »Gravarnas sköna, toviga hår» kröp över ängarna, spred sig utmed vägarna och klädde varje kal fläck.

Limberlost vaknade till liv redan före fälten och floden. Under vintern hade det varit naknare och dystrare än allt annat, men nu utgjorde dess krigiska musik de första tecknen till återkommande vår, ty då den gröna lövgrodan uppstämmer sitt klingande läte och när bölgrodan trummar, stämma fågelrösterna snart in. Lövträden blommade först, och sedan inom otroligt kort tid kaveldun och säv, vinrankorna voro som ett hav av vajande grönska, och svällande knoppar voro nära att brista. Uppåt landet ringlade röken sig över sockerrörfält och skogsmark, som röjdes; i skogarna vaknade djuren ur sin långa sömn; stamsillen anträdde åter sin ändlösa färd uppför den glittrande floden; här och där på höjder och i dalar tittade gröna fläckar fram, och landet i norr låg färdigt och väntade på, att dess käraste vårgäster skulle komma hem igen.

Uppe i rymden klingade de första glada tonerna, som tränga närmare Vår herres tron än någon annan fågels: »Tirili! Tirili!» medan långbenta små snäppor kilade omkring i Limberlost och utmed floden och uppstämde sina kallelserop. Rödhakesångarna i fruktträdgårdarna drogo fram de för längesedan torkade stråna av fjolårets gräs under snön att kläda in sina bägarformiga lerbon med, och sidensvansarna höllo till i det ihåliga äppelträdet. Uppe på den översta platta staketribban lade duvorna samman sina få grova pinnar och kvistar. Där var ett sådant präktigt ställe att anbringa sitt rede. De väderbitna, murknande gamla ribborna hade samma färg som den beskäftiga duvhonan. Hennes rödkantade ögon stucko ej av mera från bakgrunden än en liten röd lavbägare. Här skulle säkert ingen se henne! Limberlost och den glittrande floden, fälten och skogarna, buskarna och stängslen utmed vägen, stubbar, stockar och ihåliga träd, ja, till och med moder jords nakna bruna bröst, allt väntade på att få vagga var och en sina, och det var ett av de oförklarade underverken, att alla kommo tillbaka till sina platser.

Luften var berusande. De fina, friska, hänförande dofter, som vinden medförde, doft av nysprucket löv, av isvatten sköljda plantor och frömjöl från trädens hängen, voro som en trolldryck för människorna. Boskapen ute på fälten var rent av rusig därav, och de under vintern torrfödda hjordarna gåvo sig ut till sitt första bete med högt bakåtkastat huvud, dansande, bölande och galopperande som tosingar.

Nordanvinden, som kom dragande från sina isfästningar, fångade upp denna doft av vår och bar den till apelsingårdarna och sumpängarna, och efter en munfull av den blev kardinalfågeln alldeles vild av förtjusning och sköt som en pil genom fruktträdgården, ty fastän ingen hade sagt honom det, visste han vad det betydde. Kallelsen hade kommit. Nu var det slut med att lata sig.

Det var nu dags att fara hem, att leka och rasa i frisk livslust, att dra ut på frieri, älska, få sitt eget, skaffa sig en maka och bygga bo. Hela den dagen flaxade han omkring, nervös av fruktan för det okända och darrande av ljuv förväntan; men vid skymningens inbrott anträdde han sin färd norrut.

Då han passerade sumpängarna, flög han långsamt och sände flera gånger ner ett utmanande »tjip», men fick intet svar. Då visste kardinalen, att nordanvinden hade burit ett sant budskap, ty kungen och hans följeslagare voro före honom på väg till Limberlost. Mil efter mil klöv han som en flämtande eldslåga den blåsvarta natten, och det dröjde ej så länge, förrän han kunde urskilja en dallrande fläck av mörker, som gled fram på himlen framför honom. Kardinalen flög oavlåtligt rakt framåt, tills han med hjärtat svällande av triumf sköt rätt upp i luften och högt uppifrån sände ner ett utmanande rop till kungen och hans följe, i det han seglade fram över dem och försvann ur sikte.

Det var ännu nattskumt, då han flög över Limberlost och sänkte sig så lågt, att han kunde se dess snöfria grenar, uppfånga en skymt av grönska i dess svällande knoppar och höra dess grodors stigande och fallande kör. Men det fanns ingen tvekan i hans flykt. Rakt och säkert satte han kurs på den glittrande floden, och om en stund såg han dess vårflödes rullande böljor. Han sänkte sig hastigt och doppade sin brännheta näbb i det älskade vattnet; sedan tog han kvarter i ett vackert gammalt sumakträd och stack huvudet under vingen till en kort vila. Han hade gjort den långa färden i en enda, oavbruten sträcka, och han var sömnig. Innerligt belåten burrade han upp sina fjädrar och tillslöt ögonen, ty han var framme vid den glittrande floden, och nu skulle det dröja ett halvt år, innan apelsingården åter genljöd av hans: »Good cheer! Good cheer!»

ANDRA KAPITLET.

Sumakträdet motsvarade från första stunden hans föreställning om en idealisk bostad. Han satte sig på en gren, och medan han slätade sina fjädrar och hackade på fjolårets sura, torkade bär, sände han då och då ut sin profetia: »Vått år! Vått år!» Den gamla modern Naturen bekräftade hans visdom genom att sända ett ösregn, men det gjorde honom ingenting alls att bli våt. Han visste hur han skulle kunna förvandla sin purpurdräkt till den yppersta oljerock; han lade ner sin kam, slätade till sina fjädrar, och i det han mötte aprilskuren fortfor han att ropa på regn. Han visste, att han skulle se ännu grannare ut, då den var över, och han tycktes även veta, att han med varje dag av solsken och regn skulle komma sitt hjärtas önskan närmare.

Han var en riktig sprätt, medan han väntade. Från morgon till kväll badade han, slätade sina fjädrar, solade sig, hoppade av och an och koketterade. Han bröstade sig och »tjippade» oavbrutet. Han lade beslag på sumakträdet som sitt eget och slogs tappert om det med många inkräktare. Det växte på en tätt skogbeväxt sluttning, och den glittrande floden rann sjungande mellan gröna stränder, nedtill kantade med ett vitt bräm av portulak, »vårens skönheter». Runt omkring det var ett snår av papaj, vildvin, hagtorn, benved och rödtjörn, som lockade till sig mask och insekter, och alldeles bakom det gamla rågångsstaketet sluttade en teg av lucker mylla nedåt floden; det skulle snart plöjas upp till utsäde och bringa i dagen otaliga feta maskar.

Nästan i varje timme måste han utkämpa strider för sin bostad, ty det var något vackert över den gamla sumaken, som drog till sig dem, som sökte sig ett hem. Ett städat par rödhakesångare började bygga bo där samma morgon som kardinalfågeln kom, och ett koltrastpar försökte slå sig ned där, innan dagen hade gått. Med rödhakarna hade han inte mycket besvär. De voro lätt stukade, och efter några lama protester byggde de åt sig i ett vilt plommonträd på strandsluttningen; men luften var full av »tjip» och kvitter och röda och svarta fjädrar, innan koltrastarna erkände sig besegrade. De voro gamla och vana och förstodo sig bra på mask och ungsäd, men de förstodo också, när de voro besegrade, så att de gåvo sig av nedåt floden till en dvärgek och försökte övertyga varandra, att det var just där de från början helst hade velat ta sin bostad.

Kardinalen blev nu ensam kvar i sumaken, pösande och stoltserande, men inom sig fann han ensamheten tråkig. Då han ju var son till en kung, var det alldeles under hans värdighet att tigga sig till en maka, och dessutom var hela hans tid upptagen av att vakta sumaken; men han gav noga akt på allt vad som försiggick bakom honom, och han avundades koltrasten hans blanka, ömma lilla fästmö. Han nästan överansträngde rösten på sina försök att i kärlekssånger tävla med en lärka, som hängde uppe i skyarna över en äng på andra sidan floden och sände ner till sin maka en dikt om avgudisk kärlek och sympati. Han skrek ett så vilt förgrymmat »tjip» efter ett älskande snäpp-par, att de förskräckta kilade utför strandsluttningen utan att veta, att det brott han anklagade dem för var att de voro gifta, då han inte var det. Vad beträffar duvorna, som redan härskade på staketribban under lönnarna, visste kardinalen inte riktigt vad han skulle tänka.

Han var ensam, han var älskogskrank, och han innehade den vackraste byggplatsen utmed floden under väntan på sin maka, och hennes uraktlåtenhet att infinna sig gjorde det svårt för honom att uthärda åsynen av deras ömhet, och kardinalfågeln tyckte, att han aldrig skulle kunna glömma sig ända därhän att följa den där duvhannens exempel. Han saknade all värdighet, han var så förälskad, att det var riktigt äckligt. Han proppade mat i sin kväkaraktigt gravitetiska maka, så att hon var nära att kvävas; han klängde sig fast vid boet och försökte hjälpa henne att ruva, tills han nästan trängde bort henne från äggen. Han överhopade henne med smekningar och kuttrade sin kärleksvisa, tills varenda jordråtta under staketet kunde hela hans historia från början till slut. Kardinalens tålamod sattes på så hårt prov, att han en dag gjorde ett utfall mot duvhannen och ryckte en stor fjädertofs ur hans rygg. Då han kom tillbaka till sumaken, måste han erkänna för sig själv, att hans vrede härrörde lika mycket av att han ej hade någon att älska som av att duvhannen var så osmakligt kär.

Varje morgon kom det nya par -- prydliga unga honor, nyss återkomna från sin långresa, och stora, morska hannar, som uppträdde i högsta grad briljant och käckt och sjöngo så att de nästan sprängde strupen i sina ansträngningar att tjusa till sin utvalda brud. De kommo pilande utför flodbanken som raketer i purpur, guld, blått och svart, gungade på videkvistarna, plaskade i vattnet, brusto ut i tonkaskader, gjorde allt vad de kunde för att exponera sin skönhet och sin musikaliska talang; ibland ställde de till vilda slagsmål, då de upptäckte, att de honor de friade till gynnade deras rivaler och bara ville hålla sig väl med dem.

Kardinalen blev allt mera modfälld, medan han iakttog allt detta. Det fanns icke en enda medlem av hans eget släkte bland dem. Han tyckte synd om sig själv, då han undrade, om ödet tillämnade honom samma lidanden, som han såg andra utstå. Å, de otäcka honorna, så de koketterade och gjorde sig till! Så de slätade till sina fjädrar och hoppade allt närmare och närmare med halvöppen näbb och blixtrande ögon, som om de vore tjusade. De ivriga sångarna med svällande strupar sjöngo och sjöngo i lidelsefullt bedjande tonfall, men just då de kände sig säkra på, att deras små hjärtegryn voro nära att ge sig, fladdrade de i väg till en annan buske långt borta, och det fanns ingen annan utväg än att svälja den bittra missräkningen, följa efter dem och börja om från början. Under de tre sista dagarna hade kardinalen iakttagit sin kusin, den skärbröstade stenknäckan, hur han höll våldsam kurtis med den mest förtjusande lilla hona, som tydligen uppmuntrade hans tillnärmanden, men plötsligt satt han där lika långnäst och otröstlig som en förälskad ung man, då han upptäcker, att den flicka, som har koketterat för honom en hel säsong, tillhör en annan.

Kardinalen slog sig ned i toppen av den högsta sykomoren och såg ut över landet bortåt Limberlost. Skulle han bege sig dit och söka sig en träskmaka av hans egen släkt? Det var en outhärdlig tanke. Ställningen började verkligen bli bekymmersam. Ingen fågel utmed den glittrande floden hade pyntat sig, kråmat sig eller gjort mera musik än han. Var allt detta förspilld möda? Nu hade han så säkert väntat sig ett resultat. Senast i morse hade han svällt av stolthet, då han hört fru nötskrika säga till sin grälsjuke man, att hon önskade hon kunde byta ut honom mot kardinalen. Brukade ej den snälla duvhonan hålla till under sumaken, då hon gjorde en paus i ruvandet och tog sig ett morgonbad i sanden, och titta på honom med oförställd beundran? Hon önskade säkert innerligt, att hennes tarvlige, knubbige man haft scharlakansröd rock. Men det är i själva verket bara beröm från ens eget kön, som räknas, och senast för en timme sedan hade lärkhannen rapporterat, att han från sin utkikspunkt uppe i skyarna inte kunde se någon så grann sångare som kardinalen i sumakträdet. Av den anledningen vidhöll han sin övertygelse, att han verkligen var en prins, och han beslöt att stanna kvar i det träd han valt ut till bostad och med sina fysiska och vokala företräden tvinga den vackraste lilla kardinalhona i hela trakten att söka upp honom.

Han tänkte ut alltsammans riktigt noga. Hur hon skulle höra hans praktfulla sång och komma för att titta på honom; hur hon skulle bli frapperad av hans storlek och skönhet; hur hon skulle komma till honom, helt blygt, men naturligtvis för att vinna hans gillande; hur han skulle nedlåta sig att hålla till godo med henne, om hon behagade honom i alla avseenden; hur öm hon skulle bli mot honom och hur hon skulle gilla hans val av hem, ty sumaken stod på en förtjusande plats och var utmärkt lämplig att bygga bo i. I flera dagar hade han kråmat sig, lekt och rasat, uppgivit utmanande rop, den sista dagen hade han nästan nedlåtit sig till att locka, men ingen enda liten klarögd kardinalhona hade kommit och erbjudit sig.

En brun trast gjorde honom nästan vild av avund genom sina mandater. Trasten kom glidande uppför flodstranden, en rostbrun, smygande varelse från buskarnas värld, slog sig ned i en törnbuske alldeles mitt för sumaken och sjöng en timme ute i det fria. Den musiken var höjd över allt beröm. Den var en ren fantasiskapelse både till varp och väft. Det var en sång så bräddad med vårens glädje och munterhet, toner så skälvande av kärleksböner och lidelsens ömma smärta, att ett halvt dussin beundrande trasthonor samlats runt omkring, innan den slutade. Med omsorg och överläggning valde den bruna trasten ut den mest intagande, och hon följde honom till snåret som förhäxad.

Det var kardinalens dröm förverkligad för en annan mitt för hans ögon, och det fyllde honom med avund. Om den där enkla bruna fågeln, som smög sig fram, som om han haft en stöld på sitt samvete, kunde vinna en maka bara genom att visa sig och sjunga i en timme, varför skulle då ej han, den grannaste fågeln i skogen, åtminstone ha lika stor framgång genom att öppet exponera sina behag och föredra sin musik? Skulle han, den stoltaste, praktfullaste bland kardinaler, nödgas ge sig ut och söka sig en hustru som vanliga simpla fåglar? Bort med den tanken!

Han flög ner till floden för att bada. Sedan han sökt upp en fläck, där vattnet porlade kristallklart över en bädd av vit kalksten, tvådde han sig tills han kände att han inte kunde bli renare. Sedan begav kardinalen sig upp till sin mest älskade solplats, slog sig ned på en gren, reste fjädrarna på ända, solade sig, riste sig och gick an, tills han var alldeles torr.

Uppflugen på högsta grenen av den gamla sumaken började han nu sjunga med full hals, så att hans kolsvarta polisonger stodo rakt ut. Han uppgav ett skallande rop, skälvande av alla de lidelser, som rasade inom honom. Han fångade upp sina egna rullande ekon, förändrade och varierade dem. Han improviserade, så att det klingade över den glittrande floden: »Vått år! Vått år!»

Han visslade och visslade, så att hela fågelvärlden och även människorna hörde det, ty bonden stannade i sin köksdörr med sina stävor av ångande mjölk och ropade till sin hustru:

»Hör på, Maria! Hör på bara! Om den där fågeln inte slutar med att spå regnväder, blir jag sannerligen så rädd, att jag inte vågar så förrän i juni. Det är somliga fåglar, snäppor och rapphöns till exempel, som kunna tala riktigt tydligt, men aldrig har jag hört någon fågel, som kan forma till orden så klart och tydligt som den där krabaten. Det låter, som om det kom från floddalen. Jag tror jag skall gå ner åt det hållet och se efter, om fältet där nere är färdigt att plöjas upp.»

»Abraham Johnson», sade hans hustru, »du som vill gå och gälla för en hedersman, -- om du vill traska i snöslask och duggregn en kilometer för att se på en fågel, så säg det rent ut, men skyll för Guds skull inte på, att du ämnar plöja, för utan att låtsas gå och se efter vet du lika bra som jag, att det inte är dags ännu på en hel vecka.»

Abraham småskrattade beskedligt. »Jag erkänner gärna, att det är fågeln, om du så vill, Maria. Jag har hört honom från logen hela dagen, och det är något nästan mänskligt i hans sång, som jag aldrig har hört från någon annan fågel. Jag är verkligen nyfiken att se honom. När jag hörde honom sjunga, tyckte jag det kändes nästan som om han varit en människa.»

»Prata inte strunt!» utbrast Maria. »Jag tänker han sjunger inte ett dugg bättre än någon annan fågel. Det är bara ekot från floden. En fågel, som sjunger nere vid stranden av Wabash, låter alltid dubbelt så vackert som om han sjöng uppe i bergen. Det har jag vetat i fyrtio år. För resten är han nog borta, innan du kommer dit.»

Då Abraham öppnade dörren, ropade den brandröde profeten åter sitt: »Vått år! Vått år!»

Han klev ut, stängde sakta dörren och gick ogenerat raka vägen över sädesfältet ner till sångaren.

»Jag vet just inte, om det här är bra för håll och reumatist», mumlade han, i det han fällde upp rockkragen och drog ner sin gamla hatt för att skydda sig mot regndropparna. »Jag borde nog inte ha gått, men jag kan rakt inte låta bli att komma, när någon ropar mig, och nu _är_ det någon, som ropar mig ner till floden.»

»Vått år! Vått år!» ljöd kardinalens profetia.

»Tack, lilla vän! Roligt att höra dig. Behövde just inte få veta det där, men det visar mig i alla fall vägen. Nu förstår jag, var din buske är, och för resten är det långt lidet på kvällen, så att det måste snart vara sovdags för dig. Här nånstans i närheten måste du vara. Det vore bra, om du nu sa’ riktigt ifrån och talte om, var du är. Nå, var är du, säg?»

Abraham gick där och tittade utmed staketet, snokade i buskarna och letade efter fågeln. Plötsligt hörde han ett fladder av vingar och såg som ett purpurrött streck i luften.

»Jag skrämde dig visst ända till grannsocknen», mumlade han.

Men karlen var nog mera skrämd än fågeln, ty kardinalen flög rakt emot honom, så att han kom helt nära, slog sig sedan ned i en buske och tjippade, jublade, plirade, visslade små sammanhängande melodier och tycktes bli alldeles förtjust över att träffa den vithårige gubben. Abraham såg helt förvånad ut.

»Herre min skapare!» utbrast han. »Stor som en koltrast, röd som ett glödande kol ... och så kommer han rakt på mig! Det är någon, som rår om dig naturligtvis. Nej, du är ingen burfågel. Att sitta på en pinne i ett litet ståltrådshus, det tar humöret ifrån varenda fågel, och deras fjädrar ä’ alltid rufsiga. Ingen har nånsin sett dig i bur, för du har inte en enda fjäder i oordning. Du är som du vore gjord av rött siden. Du fladdrar fritt omkring i vår Herres stora skogar, styr rakt emot vinden och pilar av tvärs över vattnet. Bur har du aldrig känt till. Men en god vän bland människorna tycks du ha i alla fall, och jag är lik den mannen, och det försöker du nu tala om för mig.»

Kardinalen satt vänd mot Abraham, vred huvudet hit och dit, tittade, tjippade och väntade på ett svar -- »tjip, tjip» -- från en liten guldhårig flicka, men det kunde ju gubben omöjligt veta.

»Det är så säkert som aldrig det», sade han. »Du tror, att du känner mig, och du försöker tala om något för mig. Jag önskar sannerligen att jag visste vad du ville. Försöker du bara säga god dag till mig? Nåja, inte vill jag stå efter i artighet ...»

Abraham lyfte på sin gamla hatt, och regndropparna glittrade i hans vita hår. Han rätade upp sig och stod kapprak.

»God dag, herr Rödfink. Hur står det till i kväll? Jag kan inte minnas, att jag nånsin har sett er förr, men nu kommer jag nog aldrig att möta er utan att känna igen er. När kom ni? Ni har visst kommit med ett extra nattsnälltåg? Ja, aldrig har ni varit mera välkommen på något ställe. Jag skulle vilja betala ut stora pengar här på fläcken, om du ville säga, att du har kommit för att bosätta dig här på stranden. Hur tycker du om dig här? Enligt min tanke är man här så nära paradiset man kan komma här på jorden.