Part 1

_Kardinalens frieri_

_En fågelhistoria av Gene Stratton-Porter_

_Förf. till „Drömflickan” o „Laddie”_

_Fahlcrantz & Co/Stockholm_

KARDINALENS FRIERI

EN FÅGELHISTORIA

AV

GENE STRATTON-PORTER

FÖRF. TILL »DRÖMFLICKAN» OCH »LADDIE»

ÖVERSÄTTNING AV ERNST LUNDQUIST

STOCKHOLM FAHLCRANTZ & C:O.

STOCKHOLM 1915 A.-B. FAHLCRANTZ’ BOKTRYCKERI

FÖRSTA KAPITLET.

Kardinalfågeln flög av och an i apelsinträdgården och sökte mask till sin frukost; då och då gungade han på grenarna och sände ut sitt uppmuntringsrop -- »Good cheer!» -- till människorna. Hans sång jublade av glädje, ty det var hans festdagar, hans lektid. Hela den sydländska världen var full av strålande solsken, granna blommor, en rikedom av frukt, myriader insekter -- och aldrig ett dyft att göra utom att bada, kalasa och vara lycklig. Icke underligt då, att hans sång var en profetia om gott mod för framtiden, ty hela hans förflutna var idel lycka.

Kardinalfågeln var bara årsgammal, men ändå fladdrade hans tofs högt, hans skägg var krusigt och svart, och han var ett riktigt under i fråga om storlek och färg. Äldre hannar av hans familj, som hade flyttat många gånger, föreföllo små bredvid honom, och fjäderskrudar, som fällts år efter år, sågo färglösa ut i jämförelse med hans. Det var som om ett klappande hjärta av eld fladdrat förbi, då han kom flygande genom fruktträdgården.

Förra våren hade kardinalfågeln krupit ur ägget norrut, i Limberlost, fåglarnas paradis. Där breda sig tusentals acres svart myrmark under sommarsol och vintersnö. Där finnas mörka pölar av grumligt vatten, små dalbottnar och kärrmark, som höjt sig. Skogsjättar resa sig mot skyn eller ligga, täckta med sammetslent slam, multnande i solfläckiga gölar, och busksnåren äro nästan ogenomträngliga.

Träsket liknar ett stort middagsbord för fåglar. Vilda vinrankor klättra upp i toppen av de högsta träd, breda ut sig som parasoller över grenarna, och deras festoner av vajande skott gunga som silkesfransar för vindarnas lek. Fåglarna lata sig i skuggan, skala av bark, samla torra klängen till byggmaterial för sina nästen och kalasa på de sura druvorna. De slå ned i snattrande svärmar över de vilda körsbärsträden och överlasta sina krävor med röda hagtornsbär, vilda plommon, björnbär och papajer. Brakvedsträden, som kanta kärren, dra till sig flockar, som söka bär, och träskets starrgräs och örter tyngas ner av fröjägare. Dyn myllrar av mask, och hela moraset flammar av blommor, vilkas färg och doft locka myriader insekter och fjärilar.

Trädkrypare stoltsera med rött och guld från trädtopparna, och mjödhumlor och kolibris hjälpas åt att plundra blommornas fyllda honungsgömmen. Luften omkring de vilda plommon- och rödtjörnsträden vibrerar av millioner vildbins vingfladder, och flugsnapparna frossa glupskt. Kärrets stinkande dunster locka insekter i svärmar, och flugsnapparna vingla och kasta sig i luften under jakten efter dem.

Varje ihåligt träd hyser sin koloni av flädermöss. Ormar sola sig i snåren. Vattendjuren dra efter sig glittrande, krusigt kölvatten, då de simma över gölarna. Sköldpaddor välta sig klumpigt ner från trädstockarna. Grodorna göra behagfulla hopp från pöl till pöl. Allt vad som har hemortsrätt i denna del av landet -- underjordiska, krypande eller bevingade varelser -- finns i Limberlost; men framför allt är det ett favorittillhåll för fåglar.

Prydliga gröna Sylviaarter bygga bo i dess trädtoppar, och rödögda grönsparvar välja sin bostad längre ner. Det är hemvist för klockfåglar, finkar och trastar. Där finnas svärmar av koltrastar, risfåglar och kråkor. Nötskrikor och härmtrastar gräla ständigt, och gärdsmygar sladdra oavbrutet. Gyllingarna hänga sina börsliknande bon på grenarna och hålla tillsammans med Tanagrafinkarna picknick på mullbär och insekter. Om kvällen ila hökar fram på tysta vingar; nattskärrorna uppstämma sina klagande läten, som de hålla på med till långt in på natten, och ugglorna frossa i månljus och rikt byte. I dagningen väcka rödhakesångarna varje ny dags ekon med sin maning: »Cheer up!» och litet senare hjula stora, svarta gamar fram över molnens rike eller hänga där som frusna smutsstänk, spejande över Limberlost och den omgivande trakten efter föda. Rördrummens olåt höres hela dagen, men den överröstas av den blåa hägerns gnisslande läte, då han slår alla grodhjärtan med skräck, medan de enstaka skriken från en vilsekommen lom, som skilt sig från sin flock under flyttningen norrut, fylla träsket med klagande ljud.

Mellan Limberlosts trädtoppar fladdra fåglar, vilkas färg är mera lysande än de grannaste blommors, som lyfta sina ansikten mot ljuset och luften. Tjärnets näckrosor äro ej så vita som de hägrar, som fiska mellan dem. Den yppigaste kvist av gullris är ej så färgstark som det blänkande guldet på gyllingens bröst, då han gungar på den. Skrikorna äro blåare än svärdsliljebädden, varöver de flaxa under gutturalt snatter. Finkarna ha vackrare purpurfärg än järnörten. För varje fläck lysved, som flammar i Limberlost, är det en kardinalfågel, som glöder ännu rödare i en buske över den. De äro kanske inte talrikare än andra fåglar, men deras lysande färg och deras oförskräckta benägenhet att alltid hålla sig framme göra, att det förefaller så.

Kardinalfågeln hade kläckts ut i ett snår av vildros- och björnbärsbuskar. Hans far var en seg gammal änkling med mycken erfarenhet och skiftande lynne. Han var den störste och stridslystnaste rödfinken i Limberlost och regerade obestritt som kung över sitt släkte. Trastar, kungsfåglar och törnskator höllo sig långt ifrån honom, och ej ens de alltid pratsjuka nötskrikorna voro tillräckligt modiga att uppträda som hans motståndare. Några dagar efter det han sist blivit änkling fick han se en vacker, fyllig ung hona, och hon fjättrade så hans blickar, att han ej lämnade henne någon ro förrän hon tillät hans smekningar och bar den första kvisten till deras bo i rosenhäcken. Hon var mycket stolt över att bli maka till kungen i Limberlost, och om hon djupt i sitt hjärta kände en flyktig rädsla för sin höge herre, visade hon det ej, ty hon var själv en välväxt fågel med vackra fjädrar.

Hon valde sin bostad med en konstnärs öga och en erfaren bobyggares goda omdöme. Det skulle bli svårt för ormar och ekorrar att tränga igenom detta törnsnår. De vita körsbärsblommorna hade knappast slutat locka till sig en svärm av insekter, förrän rosornas ljuva doft kallade dem tillbaka; då de hade vissnat, mognade stora blanka nypon inom räckhåll och drogo till sig matfriare. Hon byggde med långt mer än vanlig omsorg. Det var ett vackert näste, inte på långt när så löst och bräckligt som hela hennes släkts där ute i myren. Det var ett tydligt försök till bägareform, och det var verkligen prydligt kantat med torra blad av mjukt starrgräs. Men det var då hon lade sitt första ägg, som kardinaldrottningen skördade ovansklig ära. Hon var en vacker, kraftig fågel full av kärlek och lycka över sitt första djärva försök att bygga bo, och hon överträffade till den grad sig själv vid detta tillfälle, att hon hade svårt för att övertyga någon, att hon hade hedern av resultatet.

Hon nödgades verkligen lyfta näbb och vingar mot sin make till försvar för detta ägg, ty det var så ovanligt stort, att han med knapp nöd kunde övertygas om, att ej någon lömsk rackare av det befjädrade släktet hade smugit sig in dit och värpt det i hennes frånvaro. Kungen var alldeles säker på, att det var något galet med ägget och ville vältra ut det ur nästet, men drottningen stod på sig och kämpade tappert för dess försvar. Hon ökade ytterligare deras framtidsutsikter genom att värpa tre ägg till. Nu fick kungen klart för sig, att hon var en högst märkvärdig fågel, och gav sig ut på lustfärd; men hon grep sig an med att ruva, innerligt glad och belåten.

Under alla de långa dagarna, då hettan blev svår och kungen visade en allt utom överdriven omsorg om hennes aptit och bekvämlighet, värmde hon de fyra äggen med sin kropp och väntade tåligt. Det stora ägget var hennes skatt. Det pysslade hon om alltjämt. Många gånger om dagen vände hon det; och alltid kände hon mot sitt bröst den särskilda tryckning, som skilde det från de andra. Det var naturligtvis det första, som kläcktes ut, och drottningen kände, att hon hade full ersättning för sin möda, även om alla de andra slogo fel: ty detta ägg pep med ett ljudeligt pip, och innan silkesdunet ännu var riktigt torrt på den stora terracottafärgade kroppen, reste kardinalungen sig och begärde eftertryckligt mat.

Kungen kom för att se på honom och erkände sig genast övervunnen. Han var far till många lovande kardinaler, men aldrig hade han sett maken. Han satte alla Limberlosts ekon i rörelse med sin jublande glädje. Han var ständigt på jakt efter de mognaste bär och frön. Han matade denna unge från morgon till kväll, och aldrig kom han med mat utan att finna honom stående ovanpå de andra och ropande efter mera. Drottningen var precis lika stolt över honom och lika dåraktig i sitt avguderi, men hon höll noggrann räkning och gav de andra maskar i tur och ordning. Det var ovanligt vackra ungar, men vad har väl en vacker unge för utsikter i en familj, där det finns ett underbarn? Kardinalen var lika stor som två av de andra ungarna och så röd, att till och med hans dun tycktes vara doppat i purpur; hans skinn och till och med hans fötter voro röda.

Han var den förste, som klättrade upp på nästets kant, och den förste, som hoppade ut på en kvist. Han överraskade sina föräldrar med att hitta en mask och flög så långt under sin första utflykt, att hans tillbedjande mor nästan fick kramp av oro, att hans styrka skulle svika honom, så att han föll ner i kärret och blev offer för en gammal hungrig sköldpadda. Men han kom oskadd tillbaka; och kungen var så belåten, att han for efter ett ovanligt moget bär åt honom, satte sig på en kvist framför honom och gav honom hans första språklektion. Kardinalen kunde naturligtvis säga »pi» och »tji», då han bräckte sitt skal; men kungen lärde honom att pipa korrekt och med uttryck, och den dagen fick han veta, att manliga medlemmar av kardinalfamiljen alltid ropa »tjip» och de kvinnliga »tjok». Han lärde sig i själva verket så fort och var på det hela taget så uppmärksam, att innan kungen ansåg klokt att ge honom nästa lektion, fann han honom sittande på en gren med sluten näbb och svällande strupe, sysselsatt med att på egen hand öva sig med familjens rop: »Yitt! Yitt! Yitt!» -- »Hir! Hir! Hir!» och »Tjir! Tjir! Tjir!» Detta gjorde kungen så förtjust, att han visslade dem om och om igen och hjälpte sin unge allt vad han kunde.

Han var så stolt över honom, att han samma kväll gav honom hans första lektion i att stoppa in sitt huvud ordentligt och somna ensam. Om några dagar, då han var säker på hans vingstyrka, gav han honom undervisning i att flyga. Han lärde honom att breda ut sina vingar och segla långsamt från träd till träd; att flyga i korta, brutna kurvor för att undgå en jägares sikte; att vända tvärt i luften och snabbt pila efter ett flygfä eller en fiende. Han lärde honom den rätta vinkeln att möta stark blåst och att han alltid skulle möta ett ösregn med huvudet först, så att vattnet rann med fjädern.

Hans första badlektion var en avgjord succés. Kardinalen var lika förtjust i vatten som en and. Han badade, plaskade och väsnades, tills hans mor blev nästan utom sig av rädsla för att han kunde locka dit en vattenorm eller en sköldpadda; men någon fruktan ingick ej i hans anläggning. Han lärde sig att torka, ordna och glätta sina fjädrar och visade en så märkvärdig ambition att hålla sig ren och obefläckad, att han, ehuru bara en unge, redan var en i högsta grad lovande fågel och många av Limberlosts befjädrade invånare kommo för att göra hans bekantskap.

Sedan tog kungen honom med sig på en långfärd runt omkring myren och lärde honom konsten att välja ut lämpliga platser att söka mask på; hur han skulle söka bladlöss och ätliga sniglar under löven; vilka bär som voro goda och ofarliga, och vilka slags örter som hade de flesta och bästa fröna. Han lärde honom att ta rätt på små stenar att mala sin föda med och hur han skulle vässa och polera sin näbb.

Sedan grep han sig an med de viktiga musiklektionerna och lärde honom vissla, sjunga och drilla: »Good cheer! Good cheer!» sjöng kungen före. »Co cheer!» härmade kardinalen. Dessa sånger voro endast skolövningar, men det var ett djup och en volym i hans röst, som utlovade framtida storhet, då han hunnit utveckla sig och erfarenheten väckt hans känsla. Han var en ypperlig musiker för sin ålder.

Han blev snart så duktig att sköta sig själv, flyga och skaffa föda och blev så stor och försigkommen, att han gjorde talrika utflykter på egen hand i Limberlost; och hans storlek var så imponerande och hans sätt så utmanande, att ingen gjorde honom något för när. Kungens regering hotade i själva verket att snart ta slut, men om han var rädd för det, visade han det åtminstone icke, och hans stolthet över sin underbara avkomling låg i öppen dag. Sedan kardinalen hade grundligt utforskat myren, greps han av längtan efter friare vidder, och dag efter dag strövade han omkring i utkanterna, såg ut över de vidsträckta odlade fälten och brann av begär att få pröva sina vingar på en lång, hög, vild utflykt.

Så kom det en dag, då sensommarens hetta försatte kärret i ångande tillstånd och kardinalen flög tätt utmed dess gränser och andades in brisen från det omgivande landet, och åsynen av vidlyftiga fält, som sträckte sig norrut, utövade en sådan lockelse på honom, att han bredde ut sina vingar och gjorde sin första utflykt från hemmet, i det han så mycket som möjligt följde en linje av träd och inhägnader. Den dagen var så härlig, att den avgjorde hans öde. Det tycks ju, att myren, som var så omtyckt av hans släkt, borde ha varit tillräcklig för kardinalen, men det var den inte. För varje mil han flög kom en starkare känsla av makt och kraft och en livligare kärlek till de stora vidderna av fält och skog. Hans hjärta spratt av förtjusning över att få gunga i vinden, jaga fram genom solskenet och segla över detta ändlösa panorama av sädesfält, ängar, fruktträdgårdar och skogsmark.

Det heta och instängda Limberlost föreföll honom som ett fängelse han sluppit ifrån, medan han oavlåtligt och oförtröttat fortfor att flyga rätt fram. Då han flög över ett fält med halvmogen säd, som sluttade ner mot stranden, såg han många fåglar söka sin föda där, och han fällde i ett högt träd för att se på dem. Han beslöt sig snart för att prova denna nya maträtt. Han hittade ett ställe, där en kråka hade lämnat ett lätt åtkomligt ax i sticket; han hakade sig fast vid agnarna, som han såg de andra göra, sträckte sig i hela sin längd och borrade in sin starka, vassa näbb i det gulvita kornet. Att efter den kvävande heta jakten i kärret och den långa eggande flykten få gunga på detta vajande strå och dricka sädeskornets mustiga mjölk, var för kardinalen som att för första gången smaka nektar och ambrosia. Han lyfte upp sitt huvud, då han kom till den gyllene kärnan, och i det han smulade sönder den i små bitar smakade han av den och gillade den med förtjusningen hos en epikuré, som njuter av en läcker ny rätt.

Det kanske fanns andra godsaker på nästa fält. Han beslöt att flyga ännu längre. Men han hade endast flugit ett kort stycke, då han ändrade sin kurs och vände åt söder, ty under honom var någonting långt, glittrande, glidande, kantat med pilar, och över dem reste sig jättelika sykomorer, lönnar, tulpanträd och almar, som fångade upp vinden och vajade i den, och kardinalen visste inte vad det var. Full av förvåning sänkte han sig allt lägre och lägre. Fåglar var det överallt, många flögo över och doppade näbben i det, men dess klara, glidande silver var en hemlighet för kardinalen.

Diktens och sångens vackra flod, som indianerna först upptäckte och sedan fransmännen, hette Ouabache; den slingrande, glittrande flod, som Logan och Me-skin-go-me-sia älskade; den enda flod, som kunde locka Wa-ca-co-nah från Salamonie och Missisinewa; den flod, under vars silversykomorer och jättelönnar hövdingen Godfrey färdades många mil för att staka ut sitt läger, hade aldrig varit vackrare än på denna ojämförliga höstdag.

Med sina fjädrar tryckta tätt intill kroppen slog kardinalen sig ner i en pil och lutade sig fram för att titta, darrande av iver och utstötande explosiva »tjip», ty mitt för sig hade han en stor rödfink, som varken föreföll fredlig eller blyg. Han gav ifrån sig ett oförskämt utmanande »tjip», som genast slungades tillbaka till honom, så fort det lämnat hans näbb. Kardinalen spärrade upp sin kam och lyfte halvt på vingarna och styvade dem till anfall; fågeln mitt emot gjorde detsamma. I sin förvåning reste han sig till sin fulla höjd med ett behändigt litet sidosteg, och den andra fågeln sträckte sig och steg åt sidan precis som han. Detta var för förolämpande, tyckte kardinalen. Spännande varje muskel kastade han sig över den oförskämde främlingen.

Han slog i vattnet med sådan kraft, att det stänkte över pilarna, och en kungsfiskare, som satt på en stubbe mitt emot honom och spejade efter spigg på grynnorna, såg det. Han öppnade näbben och uppstämde ett gällt gapskratt, så att hans röst ekade från udde till udde nedåt floden. Kardinalen visste knappt, hur han kom upp, men han hade lärt sig något nytt. Det där vackra, blänkande, glidande, var vatten, inte tjockt, ljumt, svart träskvatten, utan rent, kallt silvervatten. Han riste sina fjädrar, kände sig en nyans rödare av blygsel, men han ville inte låta driva bort sig av skrattet. Detta var alldeles för härligt. Om en liten stund vågade han sig ner och tog sig en klunk, och det var första gången han riktigt drack i sitt liv. Å, men det var gott!

Då han släckt törsten efter hettan och sin långa flykt, tog han sig ett bad, och det var en ny och förtjusande erfarenhet. Så han plaskade och plaskade och stänkte silverdroppar omkring sig! Så han dök och blötte sig och hämtade svalka i detta porlande vatten, där han fick vara kvar så länge han ville och plaska av hjärtans lust; ty han kunde se bottnen överallt ett långt stycke och kunde lätt undvika allt, som försökte göra honom illa. Han var så våt, då han slutat sitt bad, att han knappt kunde komma upp i en buske och släta sina fjädrar.

Sedan han väl blivit riktigt fin igen, kom han ihåg fågeln i vattnet och flög tillbaka till pilen. Där i djupet av det blanka vattnet upptäckte kardinalen sig själv, och hans hjärta svällde av berättigad stolthet. Var detta breda, fylliga bröst hans? Var hade han sett någon annan kardinal med så hög kam, att den vajade för vinden? Så stora och svarta hans ögon voro, och hans skägg var nästan lika långt och krusigt som hans fars. Han bredde ut sina vingar och betraktade deras svängda form och vred och vickade på stjärten. Han gick igenom sin toalett en gång till och ordnade varenda fjäder. Han gned sig bak i nacken med spetsen av sina vingar, stack huvudet under dem och drog långsamt ut det gång på gång för att släta sin tofs. Han vred och vände sig. Han gungade och bröstade sig, och varje skymt han uppfångade av sin storlek och skönhet fyllde honom med stolthet. Han kråmade sig som en påfågel och skrockade som en nötskrika.

Då han ej kunde hitta på något mera att beundra, fjättrade något annat hans uppmärksamhet. Då han »tjippade», svarade ett »tjip» på andra sidan floden; där fanns säkert ingen kardinal, så att det måste vara så, att han hörde sin egen röst liksom han såg sig själv. Han valde en lätt synlig gren och skickade ett skarpt »tjip» över vattnet, och han fick betalt med samma mynt. Han »tjippade» nu milt och ömt, som han brukade göra i Limberlost till sin lilla favoritsyster, som ofta kom och slog sig ned bredvid honom i en lönn, där han sov, och nu kom svaret milt och ömt. Då förstod kardinalen. »Yitt! Yitt! Yitt!» Han visslade det högt, och han visslade det lågt. »Tjir! Tjir! Tjir!» Han visslade det ömt och skarpt och befallande. »Hir! Hir! Hir!» Vid denna klingande befallning kom varje fågel, så långt som floden förde med sig hans röst, för att rekognoscera och stannade kvar för att beundra. Om och om igen visslade han med alla förändringar han kunde hitta på. Han gjorde tappra ansträngningar att sjunga och drilla, och med en hjärtans fröjd, som han aldrig förr känt, brast han så ut i klingande sång: »Good cheer! Good cheer! Good cheer!»

Då kvällen kom, blev han nervös och orolig och flög långsamt tillbaka till Limberlost, men den dagen hade för alltid gjort det omöjligt för honom att vara träskfågel. Om natten spärrade han oroligt ut fjädrarna och vädrade efter frisk luft från ängarna. Han tyckte, att han åter smakade sädeskorn och klart vatten. Han beundrade sin bild i floden och längtade efter ljudet av sin röst, och så började han mumla: »Yitt! Yitt! Yitt!» i sömnen. I den första gryningen väckte en rödhakesångare honom med att sjunga: »Cheer up! Cheer up!» och han svarade med ett sömnigt: »Cheer! Cheer! Cheer!» Om en stund sjöng rödhakesångaren åter förtjusande mjukt och ömt: »Cheer up, Dearie! Cheer up, Dearie! Cheer up! Cheer up! Cheer!» Kardinalen, som nu var fullt vaken, ropade muntert: »Good cheer! Good cheer!» och sedan dröjde det bara en kort stund, innan han var på väg till den glittrande floden. Den var ännu härligare än förut, och varje följande dag såg man honom kalasa på sädesfältet och bada i det blanka vattnet; men han återvände alltid till sin familj vid kvällens inbrott.

Då den svarta frosten började plundra Limberlost och det nästan inte fanns annan föda än torra frön, kom det en dag, då kungen bådade samman sitt följe och gav den magiska signalen. I skymningen förde han dem söderut, mil efter mil, tills de kippade efter andan och det gjorde ont i vingarna efter den ovana flykten; men tack vare sina utflykter till floden var kardinalen starkare än de andra, och han höll sig lätt jämnsides med kungen. Tidigt på morgonen, till och med innan rödhakesångarna vaknat, var kungen framme vid sitt mål, de sumpiga ängarna i Florida. Men kardinalen hade alldeles förlorat smaken för träskliv, så att han gav sig hårdnackat ut på egen hand, och snart hade han träffat på en annan flod. Den var inte fullt så förtjusande som den glittrande floden, men vacker var den ändå, och på dess svagt sluttande strand låg en apelsinträdgård. Där slog kardinalen sig ned och fann ett vinterhem efter sitt tycke.

Följande morgon kommo en guldhårig liten flicka och en gammal man med snövita lockar gående hand i hand genom trädgården. Flickan fick se rödfinken och förklarade sig genast som hans beskyddarinna, och samma dag kom det ut en förordning, att det skulle gå alldeles förskräckligt illa för den, som skadade eller ens skrämde kardinalen. Så började i full trygghet en rad av dagar, som voro idel glädje. Fruktträdgården myllrade av insekter, som lockades dit av den starka doften, och i barken fanns det gott om mask. Kosten var nästan lika bra som i Limberlost, och man hade alltid floden att dricka ur och plaska i så mycket man ville.