Part 9

Deraf visste det din älskling, Hörde det ditt gyllne äpple: Ganska tidigt hvarje morgon Sotet snörrätt upp sig svingat, Röken flytt i tjocka lager Från berömda jungfruns boning; Spolen farit fram och åter, Som bland stenar hermelinen; Så väfskedens tenar surrat, Som en hackspik invid trädet; Väfvens bom så hastigt vändt sig, Som i grenig fura ekorn."

Derpå Pohjolas värdinna Sjelf till orda tog och sade: "Långa hösten jag ju sade, Yrkade den hela våren: Låt ett hemligt loft oss timra, Bygga upp en liten stuga, Der sin väfnad jungfrun sköter, Väfver sina hundra alnar.

Låt ett litet loft oss timra Litet loft med dolda gluggar, Hvarest jungfrun vi fördölja, Fostra upp den hår-beprydda. Svår en jungfru är att gömma, Lockig mö att rätt förvara; Lättare man hästen döljer, Tagelprydda fålen aktar."

Gamle trygge Wäinämöinen, Sorgsen och med nedsänkt hufvud, Bort till hemmet återvänder, Yttrar då ett ord och säger: "Icke må det folk, som födes, Icke J, dess söners söner, Er bege på trots att simma, Kasta er för vad i vattnet Och till mö i täfling fria Jemte smeden Ilmarinen!"

Trettonde Runan.

Derpå bröllop man bereder, Börjar gästabud anordna, Bröllop uti Pohjas stugor. Gästabud i Pimentola.

Hvad har man väl kunnat hemta Och hvad allt tillvägabringa Till det goda Pohjas bröllop, Sariolas dryckesgille, För att mätta goda folket, Ge till mat åt ymnig skara? Hemtad är en frodig oxe, Väldig tjur man dit har skaffat.

Oxe växte i Karelen, Frodades en tjur i Finland, Oxen var ej af de största, Icke heller af de minsta, Tavastland såg svansen flägta, Hufvudet i Kemi rördes, En fot i Olonets trampar, Uppå Turjas fjäll den andra, Bort vid Wuoksens fors den tredje Och den fjerde uti Lappland. Svalan flög en dag på vägen Oxens båda horn emellan, Sommar-ekorn lopp en månad Ifrån svansens ena ända Utan att den andra hinna, Måste midt på vägen rasta, Hvila ut en natt på svansen.

Efter slagtare man söker, Söker karl att oxen fälla Ända från det lugna Ryssland, Ifrån Karjala det sköna, Ifrån Suomis vida bygder Och från Sveas djerfva rike, Som med detta rike tvistar, Som förföljer detta välde.

Ukko sig beger att slagta, Palvonen att hornen hålla, Wirokannas till att skära. Oxen svänger på sitt hufvud Och de svarta ögon blänger; Ukko springer upp i granen, Palvonen i videt hoppar, Wirokannas flyr på stubben.

Ukko väsnar ifrån granen, Palvonen från vide-busken, Wirokannas ifrån stubben: "När en annan gång jag kommer Tör af dig jag få till byte Kött, som hundra såar fyller, Blod i båtar sju att tappas Och af fett sex fulla tunnor." Men han kom ej mera åter, Kom ej efter denna resan.

Efter slagtare man söker, Söker karl att oxen fälla Ifrån Tuoni-Gudens boning, Under jorden i Manala, Söker, men man finner icke, Letar, men man blir ej varse.

Liten man ur hafvet uppsteg, Hjelte sig från böljan höjde, Hjelten är ej af de minsta, Icke heller af de största: Upprätt tummes längd han äger, Har en höjd af trenne fingrar, Ryms att ligga under skålen, Ryms att stå inunder sållet. Skägget räcker fram till knäna, Ned till hälarna når håret, Bär på hufvet stenig mössa. Skor af sten på sina fötter, Har en gyllne knif i handen. Silfver-slida vid sin gördel. Der sin bane oxen träffar, Finner den, som honom fäller.

Mannen knappt sitt byte märker, Innan han på nacken rusar, Trycker tjuren ned på knäna, Böjer sidan emot marken.

Fick deraf han ymnigt byte? Blott ett ringa byte fick han: Köttet hundra såar fyllde, Korfvens längd var hundra famnar. Bloden upp sju båtar fyllde, Och af fett sex tunnor erhölls För det goda Pohjas bröllop, Sariolas dryckesgille.

Derpå Pohjolas värdinna Sjelf till orda tog och sade: "Hvaraf skola öl vi göra, Hvaraf må vi spisöl brygga För det bröllop, som skall firas, För det gästbud, som skall gifvas? Ej jag vet, hur spisöl brygges, Känner icke ölets ursprung."

Humlan susar ifrån trädet, Vattnet ifrån strömmen sorlar, Kornet hviskar ifrån åkern: "När må vi tillsamman komma, Komma samman och i jäsning?"

Osmotar, som öl bereder, Skicklig bryggerska af spisöl Eftersinnar och begrundar: "Hvad monn deraf kunde blifva, Ställde grytan jag på elden, Hade koket till att sjuda?"

Gick att plocka korn ur åkern Tog sex korn från sädes-axet, Knoppar sju från humlans stängel, Öste åtta slefvar vatten, Ställde grytan uppå elden, Hade så sitt kok att sjuda.

Stenar hettades en månad, Vatten kokades en sommar, Trädrik skog till bränsle öddes -- All den skog en holme frambragt. Detta nu allt folk betraktar, Ser och spritter till af undran: "Hvadan må den röken stiga, Svinga sig i höga rymden?"

Derifrån den röken stiger, Svingar sig i höga rymden: Elden brinner uppå holmen, Lågan flammar uppå udden, Alltför liten till en vakteld, Alltför stor till herdens brasa.

Osmotar, som öl bereder, Skicklig bryggerska af spisöl Brygger öl den hela sommarn, Spisöl vintern om bereder, Brygger korn-öl och det lägger I ett käril nyss tillagadt.

Brygdt hon fick omsider ölet, Men ej fick hon det att jäsa, Eftersinnar och begrundar, Yttrar så ett ord och säger: "Hvad skall härtill nu man hemta, Hvad skall hit ännu man skaffa, För att ölet måtte jäsa Och i skumning drycken komma?"

Pohjas mö, den goda flicka, Flickan med de nätta fingrar, Som med snabbhet städse röres, Som är alltid lätt på foten, Rörde sig vid golfvets fogning, Uti stugans midt sig svängde, Ett och annat der bestyrde Midt emellan tvenne kittlar. Ser en sticka uppå golfvet, Tager stickan opp från golfvet.

Vänder och betraktar stickan: "Hvad monn deraf kunde blifva Uti sköna kapos händer, I den goda jungfruns fingrar?" För den så i kapos händer, I den goda jungfruns fingrar.

Kapo gnuggar sina händer, Gnuggar sina begge händer, Föddes så en hvit ekorre.

Börjar nu att barnet lära, Undervisa lilla ekorn: "Ekorre, min lilla fogel, Du mitt barn, som far ej äger! Spring nu hädan, dit jag bjuder, Dit jag bjuder och dig manar, Bort till Metsola det ljufva, Det vaksamma Tapiola. I ett litet träd så klättra, Uppstig varsamt i dess krona, Att dig örnen icke griper, Luftens fogel dig ej spänner. Bit en kotte under färden, Hemta kottar två i tassen; Bringa dem i kapos händer, Bär till Osmo-dottrens skuldra."

Ekorn nog förstod att springa, Färdas kunde markens täckhet, Sprang i hast den långa vägen, Ilade de korta hällen, Sprang längs backar, sprang tvärsöfver, Sprang ock öfver dem på snedden; Sprang till Metsola det ljufva, Det vaksamma Tapiola. Ökengranar tre der funnos, Funnos fyra smärre granar, I ett litet träd han klängde, Uppsteg varsamt i dess krona, Utan att af örnen gripas, Spännas utaf luftens fogel. Bröt från trädet tvenne kottar, Skar från qvisten af dess spetsar; Gömde kottarna i klorna Slöt dem uti sina tassar; Förde så i kapos händer, I den goda flickans fingrar. Kapo kastar dem i ölet, Osmo-dottren i sitt spisöl. Ölet börjar ej att jäsa, Färska drycken vill ej skummas.

Eftersinnar och begrundar: "Hvad skall hit ännu man hemta, För att ölet måtte jäsa, Drycken uti skumning komma?"

Pohjas mö, den goda flicka, Som är alltid lätt på foten, Rörde sig vid golfvets fogning, Uti stugans midt sig svängde, Ett och annat der bestyrde Midt emellan tvenne kittlar. Ser en spån på golfvets tilja, Tager spånen tipp från golfvet.

Vänder och betraktar spånen: "Hvad monn deraf kunde blifva Uti sköna kapos händer, I den goda jungfruns fingrar?" För den så i kapos händer, I den goda jungfruns fingrar.

Kapo gnuggar sina händer, Gnuggar sina begge händer, Mård med gyllne bröst då födde.

Börjar nu att mården lära, Undervisa arma barnet: "O du mård, min lilla fogel, Du mitt barn, som far ej äger! Gå nu hädan dit jag bjuder, Dit jag bjuder och dig manar, Spring till björnens stenrös-grotta, Björnens gård i öde-skogen. Björnarna der häftigt tagas, Lefva uti all sin vildhet. Samla dregel uti näfven, Fradga låt i handen rinna, Hemta så i kapos händer, Bär till Osma-dottrens skuldra."

Mården nog förstod att springa, Ila kunde gyllne fogeln, Sprang i hast den långa vägen, Ilade de korta hällen, Sprang längs elfvar, sprang tvärsöfver, Sprang ock öfver dem på snedden, Sprang till björnens stenrös-grotta, Gården utaf hällar formad. Björnarna der häftigt togos, Lefde uti all sin vildhet På en häll af fasta jernet, På ett berg af hårda stålet; Ifrån björnars mun rann dregel, Fradga dröp från deras käftar. Samlar dregel uti näfven, Fradga uti handen upptar, Bär så uti kapos händer I den goda jungfruns fingrar; Kapo blandar det i ölet, Osmo-dottren i sitt spisöl. Ölet börjar ej att jäsa, Färska drycken vill ej skummas.

Eftersinnar och begrundar: "Hvad skall hit nu mera bringas För att ölet måtte jäsa, Drycken uti skumning komma?"

Pohjas mö, den goda flicka, Som är alltid lätt på foten, Rörde sig vid golfvets fogning, Uti stugans midt sig svängde, Ett och annat der bestyrde Midt emellan tvenne kittlar. Märker så ett löf på golfvet, Tager löfvet upp från golfvet.

Vänder och betraktar löfvet, "Hvad monn deraf kunde blifva Uti sköna kapos händer, I den goda jungfruns fingrar?" För det så i kapos händer, I den goda jungfruns fingrar.

Kapo gnuggar sina händer, Gnuggar sina begge händer Och ett bi så födas låter.

Börjar att sin fogel lära, Undervisa Mehiläinen: "Mehiläinen, sköna fogel, Du mitt barn, som far ej äger! Flyg nu hädan, dit jag bjuder, Dit jag bjuder och dig manar: Öfver hela nio hafven Och till hälften öfver tio. Hemta honung med din vinge, Ljuflig saft i din beklädnad, Ifrån ljusa gräsets ända, Ifrån gyllne blommans krona, Hemta hit i kapos händer, Bär till Osmo-dottrens skuldra."

Mehiläinen, hon vår fogel, Färdades med största snabbhet, Flög i hast den långa vägen, Ilade de korta hällen, Flög längs haf, och flög tvärsöfver, Flög ock öfver dem på snedden. Flög så öfver hafven nio Och det tionde till hälften, Bort till Tuuris nya stuga, Palvonens ej täckta boning. Der i sömn en jungfru sjunkit, Koppargördlad mö inslumrat. Hade gyllne gräs vid landen Silfver-blommor vid sin gördel, Invid sidan ljufva örter, Honungs-gräs i sina fållar.

Mehiläinen, hon vår fogel Väter vingarna i honung, Fuktar dem med ljufva saften, Saften i det ljusa gräset, I de gyllne blommors krona, För så honung med sin vinge, Ljuflig saft i sin beklädnad, Bringar uti kapos fingrar, I den goda jungfruns fingrar. Kapo blandar det i ölet, Osmo-dottren i sitt spisöl; Ölet började nu jäsa, Färska drycken kom i skumning Uti kärlet nyss tillagadt, Uti sån af björkträd fogad. Pöste jemnhögt med dess handtag Fräste öfver kärlets bräddar, Ville ned på marken strömma, Forssa uppå golfvets tiljor.

Lades så det röda ölet, Sköna drycken lät man rinna, I en kagg af ekträd fogad, I en ganska liten tunna, Inom koppar-tappens stängsel, Ned i källaren så förde.

Ölet stötte uti tunnan, Drycken uti källarn pöste: "Om ändock man skulle komma Att mig dricka, mig förtära, Skulle äfven skickligt sjunga, Låta goda qväden ljuda."

Sångare man sedan söker, Söker sångare förträfflig, Den som skickligt kunde qväda, Kunde vackra toner drilla.

Hemtad är en lax att sjunga, Gädda till att skickligt qväda. Laxen duger ej att sjunga, Dregelkäften kan ej qväda; Laxens käftar äro sneda, Glesa äro gäddans tänder.

Sångare man sedan söker, Söker sångare förträfflig, Den som skickligt kunde qväda, Kunde vackra toner drilla.

Hemtadt är ett barn att sjunga, Gosse förd att skickligt qväda. Barnet duger ej att sjunga, Dregelmunnen kan ej qväda; Hesnat rösten har för barnet, Gossens mål i munnen fastnat.

Yttrade nu röda ölet, Färska drycken häftigt utfor Uti kaggen gjord af ekträd, Inom koppar-tappens stängsel: "Om man icke genast hemtar Hit en sångare förträfflig, För att sånger skickligt qväda, För att vackra toner drilla, Alla band jag söndersparkar, Väsnar så, att bottnet brister."

Straxt nu Pohjolas värdinna Bragte bjudningar i omlopp, Tog till orda då och sade: "Hör nu mig, min lilla tärna, Min beständiga trälinna! Gå att bjuda folk tillsamman, Männers hop till dryckeslaget. Fattiga du bjud och rika, Bjud hit lytta, bjud ock lama, Släpa lytta uti slädar Lama för på hästars ryggar, Ro de blinda uti båtar. Bjud den gamle Wäinämöinen Till en sångare förträfflig. Bjud dock icke Kaukomieli, Bjud ej muntre Lemminkäinen, Ty den muntre Lemminkäinen Städse är på kif begifven."

Tog till orda nu trälinnan, Spörjande af sin värdinna: "Hvaraf skall jag Ahti känna, Känna muntre Lemminkäinen? Ej jag känner Ahtis boning, Sköna Kaukomielis hemgård."

Sade Pohjolas värdinna: "Lätt du känner Kaukomieli; Ahti bor uppå en holme, Skalken invid vattnets närhet, Vid den bugt, sig bredast vidgar Uti Kauko-uddens krökning. Vindt är Kaukomielis öga, Käften lång på Lemminkäinen, Ahtis mun på sned är vriden, Skalken har en trubbig näsa."

Det var Pohjas lilla tärna, Lejd för pengar att arbeta, Gick att bjuda folk tillsamman, Männers hop till dryckeslaget. Bjuder fattiga och usla, Bjuder lytta, bjuder lama, Släpar lytta uti slädar För på hästars ryggar lama, Ror de blinda uti båtar. Bjuder gamle Wäinämöinen, Den evärdelige sångarn; Men den sköna Kaukomieli, Honom hon objuden lemnar.

Fjortonde Runan.

Sjelf hon Pohja-gårds värdinnan Råkade nu vara ute, Röra sig vid gårdens grindar, Hörde så ett gny från tåget, Slädors rassel ifrån stranden, Kastade sin blick åt vester, Vände hufvudet mot solen; Ser nu folk i antåg vara, Mågens folk till gården nalkas, Yttrade ett ord och sade: "Vinden der jag blåsa trodde, Trodde någon vedrad ramla, Vågen brusa emot stranden, Eller smärre stenar skramla. Men ej var det vind, som blåste, Der ej ramlade en vedrad, Våg ej brusade mot stranden, Skramlade ej smärre stenar. Det är mågens folk, som kommer, Hundratal med honom följa.

Mågen är ej bland de främsta, Icke heller bland de sista. Mågen åker midt i hopen, Midt i goda bröllops-skaran. Hvaraf känner jag min svärson? Deraf känner jag min svärson: Han med svarta hästen åker, Hvilken liknar glupska vargen,

Korpen, som med rofvet flyger, Lärkan, som med snabbhet ilar. Gyllne gökar sex der finnas, Galande på mågens loka, Blåa foglar sju der sitta, Sjungande på mågens roma."

Hördes nu ett gny från tåget, Slädors rassel ifrån vägen; Mågen kommer fram till gården, Kommer med sin hela skara. Satt ett litet barn i stugan. Satt en gosse uppå golfvet; Barnet qväder uti stugan, Gossen uppå golfvet talar: "Upp J männer, ut J kämpar, Längsta karlar ut på gården, För att hästars remmar lösa, För att lösa deras romor!"

Kämparne sig ut begåfvo, Männerna på gården gingo. Der nu Pohjolas värdinna Sjelf till orda tog och sade: "Byens gossar, unga dufvor! Spännen mågens hingst ur redet, Ur sitt rede utaf koppar. Ur de jernbesmidda romor, Tagen lös dess vide-loka Och dess tömmar utaf silke, Så att hästen får sig vältra På den mjuka, jemna gården, Uppå honungsrika lindan, På den mark, som lefvern liknar, Utan att ett hårstrå krökes, Halfva håret ens förkommer.

Byens gossar, unga dufvor! Mågens vackra hingst J vattnen Med den gyllne brunnens vatten, Vatten ur den söta källan, Som sig tömmer, fylles åter, Källan, hvilken sakta sqvalpar Under granens blomster-krona, Under tallens rika grenar. Gen åt mågens häst till foder Skrädadt bröd och renad kornsäd, Gifven kokadt sommar-hvete, Sommar-råg, af stampen krossadt.

Byens gossar, unga dufvor! Mågens vackra hingst J bringen Ytterst uti boskaps-gården, Till den öfversta bland spiltor, Ställen den vid koppar-asken, Framför det förgyllda skrinet. Mågens vackra hingst J binden Fast i sköna gyllne ringar, Vid den jernbesmidda kroken Uti stolpen gjord af ekträd.

Ryms väl mågen in i stugan, Om man dörrens post ej höjer, Sänker tröskeln lägre neder, Tager bort den främre väggen, Flyttar sido-väggen undan Och den inre sönderrifver?

Mågen ryms ej in i stugan, Utan att man posten höjer, Sänker tröskeln lägre neder, Tager bort den främre väggen, Flottar sido-väggen undan Och den inre sönderrifver. Mågen är ett hufvud högre, Skjuter öfver med ett öra.

Posterna må upp sig höja, Utan att han mössan lyftar, Tager hatten af sitt hufvud! Trösklarna må ned sig sänka Att ej skorna måtte nötas, Mantelns fina fållar släpa. Dörrarna må upp sig låta, Utan att af händer röras, Utan att med tummen gripas!"

Mågen in i stugan stiger, Träder under takets hvälfning: "Monne bänkarna man tvättat, Monne golfven man har sopat, Har man golfvens bräder städat, Ställt på tallrickarne skedar? Visst har bänkarna man tvättat, Visst har golfven här man sopat, Golfvens alla bräder städat, Ställt på tallrickarne skedar.

Ej jag känner denna stuga, Af hvad träd den blifvit timrad, Hvarifrån man huset skaffat; Hundra famnar lång är stugan, Tusen famnar bredt är pörtet.

Sido-väggen är af sil-ben Och den inre är af ren-ben, Utaf filfras-ben den främre, Dörrens öfra post af lam-ben.

Sparrarne man gjort af apel Och af hassel ugnens stolpe, Ugnens bräder utaf näckblad, Takets hvalf af fjäll från braxen.

Golfvet är med vatten renadt Och med guld är bordet siradt, Utaf jern är långa bänken, Utaf smått mynt andra bänkar.

Ugnen är af tegel-stenar, Härden utaf Tyska hällar, Ugnens tak af hafvets stenar, Främre delen pryds af rönnar."

Derpå smeden Ilmarinen Sjelf sig tränger fram i stugan: "Frid, o Gud, ock hit förläna, Uti detta furu-huset, Detta pörte utaf tallar, Under vidt berömda åsen."

Sade Pohjolas värdinna: "Hell ock dig, som nu har kommit Hit till detta ringa boet, Uti denna låga hydda.

Byens gossar, unga dufvor! Bjuden nu vår måg att sitta Med sin rygg åt blåa väggen Hufvudet mot röda bordet, Röda, guldbeprydda bordet, Bröstet vändt åt christna skaran.

Byens flickor, unga dufvor! Eld J hit med näfver bären, Bringen med en tjärvedsticka, Att jag såge mågens ögon, Äro blå de, eller röda, Eller hvita såsom vadmal. Eld man hemtade med näfver, Bragte med en tjärvedsticka; Elden sprakade ur näfret, Svart steg röken ifrån stickan.

Byens flickor, unga dufvor! Eld J hit med ljus nu bären, Lysen rummet upp med vax-ljus, Att jag såge mågens ögon, Äro blå de, eller röda. Eller hvita, såsom vadmal.

Jag nu ser min svärsons ögon, Blå ej äro de, ej röda, Icke hvita såsom vadmal, Men som vattnets fradga ljusa, Liksom rör i hafvet bruna, Sköna såsom säf i vattnet. Vid hans sida passar siken, Dufvo-bäret i hans armar.

Hör mig, du min lilla tärna, Byens bästa tjensteflicka! Hemta öl med vackra kannan, Kannan med sitt dubbla handtag, Åt de bjudna bröllopsgäster, Att de kära gäster hedra. Skäl för sig låt stopet göra, Fembandskärlet flitigt röras, Låt från sparren ölet rinna, Mjödet ifrån spikars gömmen Åt de bjudna bröllopsgäster, Att de kära gäster hedra. Länge bryggd har drycken varit, Goda ölet länge färdigt Åt de bjudna bröllopsgäster, Att de kära gäster hedra."

Det är byens lilla tärna, Den för pengar lönta flickan, Hemtar öl med vackra kannan, Kannan med sitt dubbla handtag, Åt de bjudna bröllopsgäster, Att de kära gäster hedra. Kannan lät hon gå kring skaran, Fembandskärlet flitigt röras, Lät från sparren ölet rinna, Mjödet ifrån spikars gömmen Åt de bjudna bröllopsgäster, Att de kära gäster hedra.

Der fann nu det goda ölet Dem som drucko, dem som sjöngo, Sångare det fann der goda, Män, som kunde herrligt qväda. Men den gamle Wäinämöinen, Ett evärdligt stöd för sången, Var bland sångare de bästa, Bland de skickligaste skalder.

Först han öl ur stopet tömmer; Sedan börjar han att qväda, Sig till sångens värf förfogar. Sade gamle Wäinämöinen: "Värdarna sig här förundra Och värdinnorna de tänka: Monne usel dryck jag gjorde, Monne dåligt öl jag bryggde. När ej sångare nu sjunga, Goda skalder icke qväda, Ljud ej ge gyllne gäster, Glädje-gökar sig ej fröjda?

Hvem skall här då sången sköta, Hvem skall med sin tunga qväda Uti detta Pohjas gästbud, Detta lag i Sariola? Golfven här visst icke sjunga, Om ej de, som stå på golfven; Här sig fönstren icke fröjda, Om ej de, som rå om fönstren; Borden larma här ej heller Om ej de, vid borden sitta.

Om ej andra feta sjunga, Raskare ej vilja qväda, Sjunger jag, en mager gosse, Qväder man med bleka kinder, Sjunger ur det magra hullet, Ur de istertoma sidor, För att denna afton glädja, Frejdad dag med sånger pryda.

Finnes väl bland denna ungdom, Ibland denna sköna ungdom, Uti detta höga slägte, Bland den store fadrens söner, Den som lade hand i handen, Haka fogade i haken, För att goda sånger sjunga, Lägga fram de bästa qväden?

O du gode Ilmarinen, Frände, barn utaf min moder! Sjelf du kom att med mig sjunga, Låt oss nu tillhopa qväda, Mun du äger, mun jag äger, Ljuflig tunga ha vi begge. Hvad som godt är, talar munnen, Och till detta lyssnar örat, Tungan under-ting förtäljer, Detta minnet sen förvarar. Dålig man gör dåligt från sig, Det en bättre man förbättrar."

Der nu smeden Ilmarinen Yttrade ett ord och sade: "Vi af samma moder födde, Burna utaf samma qvinna. Utaf samma bofink tvagna, Vårdade af samma knipa, Sällan komma vi tillsamman, Börja samtal med hvarandra Uti dessa Pohjas gästbud, Sariolas dryckesgillen.

Sjunga skulle jag och kunde, Om jag uti hemmet vore, Men i byn jag blygs att sjunga, Bya-flickor kunde skratta, Bya-tärnor kunde gäcka, Männerna i byn mig skymfa.

Du en sångare evärdlig, Sångens stöd i alla tider, Sjelf du sånger sammanfoga, Sjelf du framlägg sköna qväden, Att de häpna, som dem höra, De jemväl, som icke höra. Du kom en natt förr i dagen, Jag en dag derefter föddes."