Part 8

Gif dig, vidrige, å färde, Drag dig, onde man, på flykten, Förr än dagen åter randas, Gudens morgonrodnad uppgår, Solen uppå fästet stiger; Fly förr än jag orda börjar, Sinnet mig att tala bjuder.

Kunskap må om Gud nu komma, Herren må sin hjelp förläna. När man förr om Gud fick kunskap Och sitt bistånd Herren länte, Bergen då af smör blott runno, Fetma flöt från klippors hällar, Sjöar liksom höfter dröpo. Höga länder ned sig sänkte, Låga länder upp sig höjde, Fälten rördes, bergen skaktes, Kopparbergen häftigt skälfde, Tornen störtade till marken.

Så må äfven du dig röra, Så du onde från mig vika. Rör dig, när man om dig rörer, Skaka på dig, när du skakas."

Sjelf nu gamle Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Godt för mig är här att lefva, Nöjsamt tiden jag fördrifver, Ljufligt smakar mig din lefver, God är lungan till att koka, Flottet kan som mat förtäras. Icke ger jag mig å färde, Skiljes aldrig här i verlden, Om jag ej får ord förnimma, Goda trollord af dig lära, Höra ord, så vidt mig lyster, Tusen ämnen för att sjunga."

Wipunen i sånger kunnig, Med en visdom stor i munnen, Obegränsad makt i bröstet, Väldig sång-kraft uti magen, Öppnar orduppfylda kistan, Låter upp sin sångar-låda, För att sjunga goda qväden, Fram de bästa sånger lägga.

Icke tryta ord till orden, Sånger genom sång ej minskas, Förr det tryter sten i klippor, Uti floder stilla vatten, Abbor-fiskar uti sjöar I Aluejärvi böljor.

Sjöng så dagar utan ända, Ena natten på den andra, Ord af honom fordom fångna, Sångens ämnen, dem han lärt sig, Medan fällorna han utlagt, Då han gillrat sina snaror.

Ursprungsord han sjöng grundenligt, Enligt ämnet vishets-runor. Solen stadnade att höra, Månen att på honom lyssna, Karlavagnen att sig lära: Stadnade ock fjärdens böljor, Vågorna i vikens böjning, Floder hörde upp att svalla, Brusade ej Rutja-forssen, Wuoksen hejdades i loppet, Jordans böljor stodo stilla.

Gamle trygge Wäinämöinen Får nu ord omsider höra, Får sig goda trollord lära. Hundratal af ord han hörde, Tusen ämnen för att sjunga Ifrån munnen på Wipunen, Från den starke mannens sköte, Från den maktförseddes mage.

Wipunen i sånger kunnig Spottar från sin mages fängsel Ut den gamla Wäinämöinen. Så den gamle Wäinämöinen Kom ur munnen på den vise, Från den starke mannens sköte, Från den maktförseddes mage.

Gick derpå i smedens verkstad, Sade smeden Ilmarinen: "Fick omsider ord du höra, Lära dig de goda trollord, Hvarmed båtens sida redes Akterbogen sammanfästes, Bräderna i fören fogas?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Ord jag fick omsider höra, Fick mig goda trollord lära; Hundratal af ord jag hörde, Tusen ämnen för att sjunga."

Derpå till sin båt han träder, Får sin vackra farkost färdig, Båten utaf träd i ordning. Lemnar båten på dess rullar, Nya skeppet på dess spånor.

Elfte Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen For att fria till en jungfru, Till en mö med smyckad panna Uti Pohjola det mörka, I den by, der männer dräpas Och i hafvet hjeltar dränkas.

Sköt han ut sin båt på vattnet, Nya skeppet uppå böljan, Ofvan från de glatta rullor, Från de släta furu-stockar. Reste mäster på sitt fartyg, Som uppå en bergshöjd tallar, Hissade i masten segel, Såsom granar på en kulle. Steg så sjelf ombord på skeppet, Gick uti sitt nya fartyg, Styrde sedan ut på hafvet, Klöf den blåa fjärdens böljor Med det stora vackra skeppet, Med den nya, röda båten.

Vinden blåste uti seglet, Vårens vind hans fartyg framdref. Redan seglar furu-skeppet, Hundrabrädigt fartyg flyter Vid den dimomhöljda udden, Vid den skogbeväxta holmen.

Fanns på ön en jungfru Anni, Smeden Ilmarinens syster. Råkade sitt byke trampa, Tvätta kläder invid stranden På den vackra bryggans ända, Ytterst på den röda färjan.

Vände sig och såg omkring sig Öfverallt i blida rymden; Kastade sin blick på fjärden, Vände hufvudet åt söder, Varseblef en skymt på hafvet, Såg en strimma blå på böljan. Yttrade ett ord och sade: "Hvad kan strimma blå du vara, Som på hafvets böljor skymtar?

Om du är af gäss en skara, Eller ock en prydlig andskock, Eller annan väldig fogel, Må du breda dina vingar Och mot höga himlen flyga.

Om du är en svärm af fiskar, Eller ock ett laxrikt sjögrund, Eller någon större sikart, Må du simma, neråt sänkas, Dra dig under vattenbrynet.

Skulle du ett stengrund vara, Någon klippa ut' i hafvet, Eller ock en vatten-ruska, Må du sköljas då af vatten, Öfverhöljas af en störtvåg.

Om du är en båt från hemmet, Farkost, som min broder timrat, Må du vända fören hemåt, Emot egna landnings-ställen, Aktern emot andra hamnar.

Om du är en bya-farkost, Må du åter utåt simma, Emot andra landnings-ställen, Vändande din bakstam hitåt.

Är du Wäinämöinens farkost, Den evärdelige sångarns, Närma dig då hit till stranden, Segla när mig till ett samtal, Tag ett ord, bär hit ett annat, Låt i ro ett tredje talas."

Båten var nu Wäinämöinens, Den evärdelige sångarns, Och den nalkades till stranden, Närmade sig till ett samtal, Tog ett ord, bar bort ett annat, Lät i ro ett tredje talas.

Det var holmens jungfru Anni, Smeden Ilmarinens syster, Talte så till vandringsmannen, Sporde honom om hans resa: "Hvart, o Wäinämöinen far du, Styr din kosa, vattnets älskling. Far så grannklädd, landets prydnad?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Har mig ämnat ut på laxfångst, Ville se, hur fisken leker Der vid Tuoni-elfvens stränder, Uti Manala det låga."

Holmens jungfru Anni åter Yttrade ett ord och sade: "Lätt en bakslug man jag känner, Märker den som osannt talar. Annorlunda förr min fader, Annorlunda gamle farfar Plägade på laxfångst fara, Lade ut att fånga taimen. Utaf nät hans farkost fylldes, Full var båten utaf bragder; Stötel-stängerna på bottnet, Ljuster-jernen under bågen, Gyllne nålarna i fören. Hvart då far du Wäinämöinen, Färdas nu Uvantolainen?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Ämnade mig ut på gåsjagt, For till skimmervingars lekort För att fånga dregelnäbbar Från de sund, der köpmän fördas, Från det vida, öppna hafvet"

Åter sade jungfrun Anni, Tennbriskprydda flickan talte: "Så en bakslug man jag känner, Märker den, som osannt talar; Annorlunda förr min fader, Annorlunda gamle farfar Plägade till gåsjagt färdas, For till skimmervinge-leken För att fånga dregelnäbbar. Dragen var då sköna bågen, Starka fjäder-stålet tillspändt, Gråa skallet låg i båten, Kopplad var den svarta hunden, Men kring stränderna sprang rackan, Valpen flög längs strandens stenar. Hvart då far du Wäinämöinen, Färdas nu Uvantolainen?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Kom, o flicka, ned i båten, Stig uti min farkost, jungfru! Då vill sanningen jag säga, Tala verklig, sveklös sanning."

Anni fortfor oupphörligt, Tennbriskprydda flickan talte: "Stormen i din båt må komma, Vårens ilar i din farkost. Upp och ned jag båten vänder, Låter så af vattnet drifvas, Om jag ej bestämdt får veta, Hvart du Wäinämöinen färdas. Säg då en gång verklig sanning, Låt mig mer ej lögner höra."

Sade gamle Wäinämöinen: "Också vill jag sanning tala, Litet gäckades jag endast: Jag har farit för att fria Till den hårbeprydda jungfrun Uti Pohjola det mörka, I det mulna Sariola, I den by, der männer dräpas, Hjeltar dränkas uti hafvet."

Det var holmens jungfru Anni, Smeden Ilmarinens syster, När hon sanningen förnummit, Hört en verklig, sveklös sanning, Lemnade sitt byke obykt, Hann ej kläderna mer skölja. Samlade sin klädnings-fållar, Bar dem upp med sina händer, Sprang så hem förutan dröjsmål, Ilade åstad på gården, Gick från gården in i stugan, Yttrade ett ord och sade: "Hör mig smed, o Ilmarinen, Frände, barn af samma moder! Smid mig nu en liten spole, Smid mig några granna ringar, Två par eller tre örhängen, Fem, sex kedjor till min gördel, Och jag säger sanna saker,

Yppar för dig verklig sanning. Långa sommarn skor du hästen, Smider hofjern hela vintern, Ämnar dig på färd att fria, Tänker fara hän till Pohja; Men en mera slug nu färdas, Förekommer dig och bortför Den med hundra marker lösta, Den med tusende betalta, Den du vintrar två har tingat, Friat till i trenne somrar. Der nu fördas Wäinämöinen, Far uppå det blåa hafvet Uti båtens gyllne bakstam. Stödd mot rodrets krökta ända, Bort till Pohjola det mörka, Till det mulna Sariola."

Det var smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn, Släggan slintade ur handen, Tången föll ifrån hans fingrar Och han hof sin röst och sade: "Anni du min lilla syster! Smida vill jag dig en spole, Prydliga och nätta ringar, Två par eller tre örhängen, Fem, sex kedjor till din gördel; Men ett bad i hast du tillred, Så att det ej någon märker, Skaffa äfven lut en smula, Laga litet slipprig såpa, Hvarmed denna bofink tvår sig, Denna snösparf ren sig tvättar Från höstgamla smidje-sotet, Vinterstjocka hammar-slagget."

Det var holmens jungfru Anni, Smeden Ilmarinens syster, Eldade med snabbhet badstu'n, Utan att det någon märkte; Värmde den med aspveds klabbar, Med småklufna, korta spjelkar, Bar så vatten ifrån källan, Från den vasslesöta källan, Bröt en qvast från unga skogen, Liten kärleks-qvast ur lunden; Gjorde sedan lut af surmjölk, Lagade af benmärg såpa, Såpa, som var lätt att löddras, Kunde mannens hufvud rentvå.

Sjelf gick smeden Ilmarinen Skyndsamt in uti sin smidja, Smidde snart, hvad jungfrun önskat, Färdiggjorde gördel-krokar, Under det man badstu'n värmde, Medan man om bad besörjde. Sedan badar han tillräckligt, Sköljer sig med vatten, renas Från höstgamla smidje-sotet, Vinterstjocka hammar-slagget, Yttrar så ett ord och säger: "Anni du min lilla syster! Hemta hit en linne-skjorta För min kropp från svett befriad, För det obetäckta hullet; Hemta sedan snäfva byxor Uppå mina torra vador, Mina ben från såpa fria; Gif mig ock min blåa klädning Öfver fina linne-skjortan; Gif kaftanen utaf kläde Ofvanpå den blåa rocken; Tag ännu mitt lena bälte Till att gjorda om kaftanen; Hemta sist min sammets-mössa, Hvilken upp i molnen susar, Som igenom skogen skymtar, Sök den för mitt torra hufvud."

Derpå smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn, Tog af guld hvad mössan rymde, Tog hattkupan full af silfver; Stack sin fåle nu i redet, Eldröd häst emellan stänger. Sjelf sig så i släden satte, Höjde sig i granna korgen, Manade sin häst att springa, Den hvitmanige att skynda. Hingsten sprang, det led med färden, Släden rördes, stranden fräste.

Åker fram med gny och buller Längsmed reflarna i hafvet, Färdas invid Simo-sunden, På de albevuxna höjder, Och nu skäller gråa hunden, Borgens portvakt höres gläffsa.

Tog då Pohjas värd till orda: "Gå nu ut och se, min dotter, Hvarför gråa hunden skäller, Hvarför borgens portvakt gläffsar." Dottren svarade och sade: "Ej jag hinner nu min fader, Stor är stenen, som jag malar, Stenen stor, men fint är mjölet, Sjelf är orklös den, som malar."

Åter sade Pohja-värden: "Gå då du att se, min hustru, Hvarför gråa hunden skäller, Hvarför borgens portvakt gläffsar."

Hustrun svarade och sade: "Gerna skulle jag ej hinna, Tjockt är brödet, som jag bakar, Brödet tjockt, men fint är mjölet, Sjelf är orklös den, som bakar."

Yttrade nu Pohja-värden: "Alltid har ju brådt en qvinna Och en flicka att bestyra, Om hon ock på sängen låge; Gå derför att se, du gosse."

Gossen svarade och sade: "Gå du sjelf och se, min fader, Ty jag hinner ändå icke, Har en trafve stor att hugga, Trafve stor och fina klabbar, Sjelf är huggarn svag och orklös."

Ännu skällde gråa hunden, Borgens ullsvans gnällde flitigt, Klaga hördes holmens gårdvard, Sittande på åker-renen, Svängande sin svans mot jorden.

Tog till orda Pohja-värden: "Fåfängt skäller ej vår grå hund, Fåfängt borgens vakt ej gläffsar, Gnäller icke utan orsak, Morrar ej åt skogens furur."

Går nu sjelf att se och vandrar Till den sista åker-renen, Till det längst belägna fältet Kastade sin blick åt vester, Vände hufvudet mot solen; Ser nu klart och tydligt skälet, Hvarför gråa hunden skällde, Markens täckhet hördes klaga Och den svarta svansen svängdes. Man med brokig släde åker, Far om Simo-holmen landvärts, Och med väldigt fartyg seglar Sjövärts utom Lempi-viken.

Derpå värden sjelf i Pohja Skyndsamt in i stugan stiger, Träder under takets hvälfning, Yttrar så ett ord och säger: "Främmande nu till oss nalkas, Komma på det blåa hafvet."

Pohja-dottren, Pohja-hustrun Skyndsamt ut på gården gingo, Skådade åt stora fjärden, Hufvudet åt solen vände, Sade Pohjolas värdinna: "Främmande, som der nu komma, Komma till oss för att fria. Hvem, min dotter, vill du taga? Den som der med hästen åker, Ilar fram i brokig släde, Far om Simo-holmen landvärts, Han är smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn; Medför guld, hvad mössan rymmer, Har hattkupan full af silfver. Den som stora båten styrer, Seglar på det röda skeppet, Sjövarts utom Lempi-viken, Är den gamle Wäinämöinen, Den evärdelige siarn; Medför penningar på skeppet, Hemtar skatter med sitt fartyg. Må du taga den, min dotter, Som för penningar på skeppet. Hemtar skatter med sitt fartyg; Mera rådfull är den gamle, Om mer rask den unge synes."

Jungfrun svarade och sade: "O min moder, som mig fostrat, Du som vårdat har min barndom! Ännu ej till denna dagen Man för penningar oss bortsålt; Utan penningar vi lemnats Åt de männer, som begärt oss, Karlar, hvilka till oss friat. Den jag ville ta, min moder! Som det goda Sampo hopsmidt. Hvilken granna locket hamrat."

Nu den gamle Wäinämöinen Hinner förr till Pohja-gården, Skyndsamt in i stugan stiger, Träder under takets hvälfning, Börjar sedan sjelf att orda Framför dörren, under sparren, Der man kittlarna betäcker, Tager mössan af sitt hufvud, Handskarna från handen löser. Höjande sin röst han sade, Talade med dessa orden: "Finnes här för mig en jungfru, Flicka till min lifstids maka, Till en dufva vid min sida, För att bädden åt mig reda, Ordna vackert hufvud-kudden?"

Nu den sköna Pohja-dottren, Landets ära, vattnets prydnad, Skyndade sig sjelf att svara: "Föga prisar jag en sjöman Och en ålderstegen gubbe; Hafvets stormar rubba sinnet, Vårens ilar skada hjernan, Till förtret man tar en gammal, Till besvär en åldrig make. Här ej finnes någon jungfru, Flicka till din lifstids maka, Till en dufva vid din sida, För att åt dig bädden reda, Ordna vackert hufvud-kudden."

Tolfte Runan.

Sjelf nu smeden Ilmarinen Skyndsamt in i stugan stiger, Träder under takets hvälfning, Yttrar så ett ord och säger: "Är nu redo mön, för den jag Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna: "Redo flickan är, för den du Vakat har och skulle vaka, När du huggorms-åkern plöjer, Vänder ormuppfylda fältet. Samma åker redan ofta Hiisi börjat på att plöja Med af koppar smidda billar, Med den hvassa eldbetts-plogen; Städse dock min son, den arme Lemnat åkern plöjd till hälften."

Nu ej vågar Ilmarinen Gripa verket an med fingrar, Arbetet med händer öfva, Utan jernbesmidda vantar, Handskar utaf stenar gjorda. Tager jernbesmidda vantar, Handskar utaf stenar gjorda; Sedan smider han sig jernskor, Gör af stål till benen brynjor, Kläder sig i koppar-skjorta, Stålsmidt bälte på sig spänner. Så han plöjer huggorms-åkern, Fårar ormuppfylda fältet Och med plogens billar lyftar Ormar på de vända tegar. Säger dädan återkommen: "Plöjt jag har nu huggorms-åkern, Fårat ormuppfylda marken. Fältet vändt det ormbetäckta, Är nu redo mön, för den jag Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna: "Redo flickan är, för den du Vakat har och skulle vaka, När du skogens vargar betslar, Tyglar björnarna på fältet Ständigt mina kor de skingrat, Dödat stoen för mig arma."

Straxt nu smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn Gör af stål åt djuren betsel Och af jern dem grimmor smider. Betslade så skogens vargar, Band med grimma fältets björnar, Stack i vargars munnar betslen, Grimmorna kring björnars hufvun, Sade dädan återkommen: "Plöjt jag har nu huggorms-åkern, Fältet vändt det ormbetäckta, Ormuppfylda marken fårat; Skogens vargar har jag betslat, Tyglat björnarna på fältet. Är nu redo mön, för den jag Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna: "Redo flickan är, för den du Vakat har och skulle vaka, När du fångar först en fjällfisk. Väldig gädda, snabb att simma, Ifrån Tuoni-flodens bölja, Ifrån Manala det låga, Fångat nät och not förutan, Utan alla andra redskap; Hundra männer har den slukat, Bragt om lifvet tusen hjeltar."

Ren i trångmål råkar smeden Finner arbetet besvärligt. Hamrar sig en eldig hafs-örn, Fogel stark och hvit till färgen; Örnens klor af jern han smidde Bildade af stål dess tänger, Band sig sedan fast vid vingen, Der som vingens ben sig slutar.

Flaxande nu örnen flyger, Ilar bort till Tuoni-elfven. Ena vingen klyfver vattnet, Himlarna den andra vidrör, Näbben stöter emot klippor Och till hafvet klorna räcka. Flög nu hän att fånga gäddan, Fisken med de grymma tänder.

Slingrande ses gäddan komma, Vattnets hund i bugter skrida. Gäddan är ej af de minsta, Icke heller af de största; Tvenne yxskaft lång är tungan, Tänderna af räfsans storlek, Gapet är som trenne forssar, Forssar sju dess ryggrad liknar.

Örnen flyger, stadnar stundom, Luftens fogel ned sig svingar. Örnen är ej af de minsta, Icke heller af de största. Hundra famnar vid är munnen Örnens gap sex forssar liknar, Af fem yxskafts längd är tungan, Klorna med fem lior lika. Ena vingen himlen vidrör Och den andra vattnets yta.

Flyger ömsom, ömsom stadnar, Vänder sig, med ögat spejar, Varsnar så den stora gäddan, Rörliga och feta fisken. Efter den nu örnen spänner, Rusar på dess rygg med klorna.

Stora fjällbelagda gäddan, Rörliga och feta fisken Trycker örnens starka vingben Ned inunder klara vattnet. Örnen stiger upp mot himlen, Höjer sig i luftens rymder. Lyftar af det svarta gruset Ofvan klara vattnets yta.

Flyger ömsom, ömsom stadnar Än en annan gång försöker; Högg af sina klor den ena Fast i grymma gäddans skuldror, Uti vatten-hundens refben; Högg af sina klor den andra Vid en klippas fasta jernvägg, In i sidan af ett stålberg. Men dess klo från stenen slintar, Återstudsar ifrån klippan; Gäddan dyker ned i vågen. Vattnets starka djur sig sliter Ifrån klorna uppå örnen, Från den starka fogelns näfvar.

Örnen med de starka jernklor Tredje gången än försöker; Lyckades nu hugga säkert, Högg med sina klor i fisken. Fick så gäddan uti klorna Vatten-banden uti näfven; Lyftar så den stora gäddan Drager vattnets djur, det starka, Ifrån flodens djupa böljor På det klara vattnets yta.

Lyftar gäddan högre uppåt, Höjer ännu derutöfver, Upp på ollon-ekens grenar, Uti breda tallens krona.

För så gäddan högre uppåt, Lyftar fisken ifrån trädet Upp till långa molnets ända, Randen af den långa bågen. Skyar rördes, himlar hveno, Luftens lock i lutning bragtes, Sönder brast för Ukko bågen Och behornad spets för Månen.

Fick så smeden Ilmarinen Stora, fjällbelagda gäddan, Rörliga och feta fisken Ifrån Tuoni-flodens böljor, Ifrån Manala, det låga. Vattnet liknade ej vatten För de fjäll, som gäddan lemnat, Luften såsom luft ej kändes För de fjädrar, örnen bortfällt.

Derpå smeden Ilmarinen Drager fram sin knif ur slidan, För att gäddans hufvud lösa Och dess mage sönderklyfva; Smakar sedan sjelf på fisken Och dess bröstben skär i stycken.

Skär så af dess hela hufvud Och till Pohja-stugan förde Som en gåfva åt sin svärmor, Tog till orda då och sade: "Det för alla tider dugde Till en stol i Pohja-stugan."

Derpå smeden Ilmarinen Yttrade ett ord och sade: "Plöjt jag har nu huggorms-åkrar, Ormuppfylda fält jag omvändt, Betslat vargar uti skogen, Tyglat björnar uppå fältet. Stora gäddor har jag fångat, Rörliga och feta fiskar Ifrån Tuoni-flodens böljor, Ifrån Manala, det låga. Är nu redo mön, för den jag Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna: "Illa du dig ock betedde, När du fiskens hufvud afskar, Gäddans mage sönderklyfde Och dess bröstben slet i stycken, Smakade jemväl på köttet."

Dervid smeden Ilmarinen Sjelf till orda tog och sade: "Utan fel ej bytet fångas Äfven ifrån bättre ställen, Mindre än från Tuoni-elfven, Ifrån Manala det låga. Är nu redo mön, för den jag Vakat har och skulle vaka?"

Sade Pohjolas värdinna: "Redo flickan är, för den du Vakat har och skulle vaka. Sköna jungfrun är nu vunnen, Såld den hår-beprydda flickan Bort åt smeden Ilmarinen Till en dufva invid sidan, Till en maka för hans lifstid."

Gaf så bort sin egen dotter Yttrande med dessa orden: "Hvaraf visste du min älskling, Hörde det, mitt gyllne äpple, Att här föddes denna jungfru, Att en sådan flicka växte, När hon är, vår unga jungfru, Först en späd och liten dufva?"

Qvad ett barn så ifrån golfvet, Ifrån härden liten gosse: "Deraf visste det din älskling, Hörde det ditt gyllne äpple: Fadren har ett frejdadt rykte Ut ifrån det gyllne hafvet, Der hans båtar ofta seglat, Lagt till rygga vida fjärdar, Återvändande till hemmet Lastade med gods och skatter.

Deraf visste det din älskling, Hörde det ditt gyllne äpple: Modren har ett frejdadt rykte Från det sköna, gyllne hemmet; Vänligt fram hon bröd har burit, Skyndsamt mat åt gäster gifvit.

Hon gått lutad fram i tågen, Nedböjd uti ladugårdar. Goda kon har bölat tidigt, Ganska tidigt hvarje morgon; Tidigt bräkt har vårens tacka, Tidigt lammet, födt om våren, Längtande att redan komme Den som fina höet räcker, Som förbättrar matens smulor.