Part 7

Får nu der en jernsmidd räfsa, Ger sig så åstad att flyga, Binder qvastar på till vingar, Tar till stjert åt sig en spade, Flyger fladdrande i luften Öfver hela nio hafven Och det tionde till hälften. Blå var marken, träden röda, Kärleksfärg betäckte lundar. Flyger bort till Tuoni-elfven, Hän till Manala, det låga. Tager sedan sjelf till orda: "O du sol, som Gud har danat, Stråle, alstrad utaf Skaparn! Lys en stund med varma strålar Och en annan stund med heta, Hetast lys den tredje stunden; Sänk i sömn den tvära skaran. Trötta Manalas befolkning."

Solen, hvilken Gud har danat, Som af Skaparen är alstrad, Flög som dufva utan hufvud, Hade som vinglös fogel, Flög så ned på björkens knyla, Sänkte sig på krökta alen. Sken en stund med varma strålar Och en annan stund med heta, Lyste hetast tredje stunden; Söfde in den tvära skaran, Tröttade Manala-folket. Unga emot svärd sig stödde, Gamla emot sina stafvar, Medelålders män mot spjutskaft. Flög så fladdrande i luften Till sitt gamla ställe åter. På den plats, der förr hon varit, Upp på himmelen, den jemna.

Sjelf nu Lemminkäinens moder Tog den jernbesmidda räfsan, Gick i hafvet intill midjan, I den öppna sjön till vaden, Intill gördeln ned i böljan, Drog så en gång längsmed elfven, Drog en annan gång deröfver, Än en tredje gång på snedden. Men den tredje gången fastnar, Kommen fram en sädeskärfve, Vid den jernbesmidda räfsan.

Var dock ingen sädeskärfve, Var den muntre Lemminkäinen, Sjelf den sköne Kaukomieli. Men han saknar något litet, Tvenne händer och ett hufvud, Många andra smärre stycken, Ännu saknar lif den arme.

Åter Lemminkäinens moder Börjar uti floden räfsa, Först hon räfsar utmed strömmen, Räfsar sedan uppför strömmen. Hvad hon får af hand och hufvud, Hvad af andra smärre stycken, Deraf hon sin son nu bildar, Fogar muntre Lemminkäinen.

Sade fordom äktad maka, Länge sedan köpt värdinna: "Ej blir karl af hädangången, Af en drunknad man ej hjelte, Mannen dött och köttet ruttnat, Kasta bort i Tuoni-elfven, Uti Manala det låga."

Det är Lemminkäinens moder, Kastar ej sin son i elfven, Hon sin vän blott troget vaggar, Gungar den, hon såg så ofta, Till det lif, som förr han ägde, Åter till sin förra skepnad. Tager sedan sjelf till orda: "Hvadan läkedom må lända, Hit en honungsdroppe hemtas, Hvarmed jag den matta stärker, Helar illa farna sonen?

Dädan rinne läkedomen, Drype honungsdroppen neder: Ifrån månen och från solen, Utför Karlavagnens skuldror. Der är tillförlitlig salva, Botemedel alltid verksamt, Ljuflig honungssaft der finnes, Der finns äfven kraftig vätska, Den får ock en oförmögen, Den kan ock en orklös taga.

Mehiläinen, luftens fogel! Flyg nu dit och skyndsamt ila Öfver månen, öfver solen, Längsmed Karlavagnens skuldror; Flyg i Skaparns egna källrar, I den stora fadrens kamrar. Doppa vingen uti honung, Vät din klädnad i det söta, Dina fjädrar strö med ångor. När du sedan återvänder, Hemta honung med din vinge, På din klädnad bär det söta, Till att bota sjuka ställen, Skölja bort de svåra plågor."

Derpå Lemminkäinens moder Sjelf den matta mannen läkte, Botade den illa farna. Smorde honom första gången, Nedtill var han redan helad; Smorde honom andra gången, Midt uppå ej kändes plåga; Smorde sedan sista gången, Ofvantill var smärtan svunnen. Friskare han blef än fordom, Bättre, än han förr ens varit.

Kom ett stöd från mossig tufva, Höjde sig en man ur bottnet.

Nionde Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen Timrar sig en båt med vishet, Fogar farkost medelst sången; Botten-träd till båten felar, Moder-träd till örlogs-skeppet.

Sig begifver träd att söka, Leta efter ek i skogen, Hugger så ett träd med yxen, Ekens stam med jemna bladet; Men till honom talar eken, Så det goda trädet säger: "Jag till botten-träd ej duger, Ej till moder-träd i båten, Ty i går mig arma hände, Att en mask låg invid roten, Och på denna dagen redan Satt en korp uti min krona; Blodig var dess mun och hufvud, Halsen all med blod besudlad."

Derpå gamle Wäinämöinen Vandrade än längre framåt, Och han fann en tall på backen, Fann ett furu-träd på klippan; Fick deraf så båtens botten, Moder-träd till örlogs-skeppet.

Timrar sig en båt med vishet, Fogar farkost medelst sången, Sjöng en dag och byggde bottnet, Sjöng en annan, sidan fäste, Sjöng ännu på tredje dagen, Under det han högg på tullar, Lade sido-träd till båten, Timrade på roddar-bänkar.

Trenne ord dock honom brusto, När han kom till sidans ända, Hann till akter-bogens fogning Högst i spetsen utaf båten, Uti akter-stäfvens resning.

Gamle trygge Wäinämöinen Börjar så att eftertänka. Hvar han ord sig kunde lära, Kunde få sig goda trollord.

Honom möter då en herde, Denne så till orda tager: "Dädan hundra ord du finge, Tusen ämnen för att sjunga: Ofvan ifrån svalors hjessa, Ofvan ifrån gässens skuldror, Ofvan hufvuden af svanor."

Gamle trygge Wäinämöinen Gick nu att sig ord förskaffa. Mycket svalor han förödde, Dödade en hop af svanor Och af gäss en ymnig skara. Ej ett enda ord han erhöll, Fick ej halfva ordet en gång.

Tänker sedan och begrundar: Hundra ord der skulle finnas, Tusen ämnen för att sjunga, Under sommar-renens tunga, På den hvita ekorns läppar.

Går att ord åt sig förskaffa, Söka ämnen för att sjunga. Strödde åkern full med renar, Med ekorrar stora sparren. Ej ett enda ord han erhöll, Fick ej halfva ordet en gång.

Tänker åter och begrundar; Dädan hundra ord jag finge, Tusen ämnen för att sjunga: Ifrån Tuoni-Gudens boning, Ifrån Manala det låga.

Sig till Tuonela begifver För att goda trollord hemta; Stiger fram med lätta fötter, Stiger en dag, stiger tvenne, Redan på den tredje dagen Kommer han till Tuoni-elfven.

Höjde då sin starka stämma, Ropade vid Tuoni-elfven: "Hemta båt, du Tuonis dotter! Bringa flotta öfver elfven, Att jag kommer öfver sundet, Att jag öfver elfven slipper."

Tuoni-döttrarna, de svara, Barnen i Manala säga: "Båt skall härifrån väl hemtas, När blott orsaken förtäljes, Som till Manala dig bragte, Förde hit till Tuonis boning, Utan att dig sjukdom dödat, Stort förderf dig bragt om lifvet, Eller annan ofärd krossat."

Sade gamle Wäinämöinen: "Tuoni fört mig till Manala, Tuoni bragt mig till sin boning."

Tuoni-döttrarna, de bannas, Kalmas jungfrur ifrigt slamra: * "Lätt en bakslug man jag känner, * Märker den, som osannt talar. Bragte Tuoni till Manala, Tuoni förde, då han kommer, Manalainen, när han färdas; Mullen skulle skoflas undan Och en grop i jorden gräfvas; Hvad har bragt dig till Manala?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Jernet bragt mig till Manala, Stålet fört till Tuonis boning."

Tuoni-döttrarna, de bannas, Kalmas jungfrur ifrigt slamra: * "Lätt en bakslug man jag känner, * Märker den, som osannt talar: Bragte jernet till Manala, Stålet hit till Tuonis boning, Blod från kläderna då runne, Sorlade i röda strålar; Hvad har bragt dig till Manala?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Elden bragt mig till Manala, Lågan fört till Tuonis honing."

Tuoni-döttrarna, de bannas, Kalmas jungfrur ifrigt slamra: * "Lätt en bakslug man jag känner, * Marker den, som osannt talar: Bragte elden till Manala, Lågorna till Tuonis boning, Kläderna af eld förbrändes, Stode uti rök och låga; Hvad har bragt dig till Manala?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Vattnet bragt mig till Manala, Vattnet fört till Tuonis boning."

Tuoni-döttrarna, de bannas, Manas jungfrur ifrigt träta: * "Lätt en bakslug man jag känner, * Märker den, som osannt talar: Bragte vattnet till Manala, Vattnet utför fållar runne, Skulle strömma ned i vågor. Dermed båt man icke hemtar, För ej farkost öfver elfven; Tala verklig sveklös sanning, Kom till sist med dina lögner. Hvad har bragt dig till Manala, Fört till Tuoni-Gudens boning, Då dig icke sjukdom dödat, Stort förderf ej bragt om lifvet, Och ej annan ofärd krossat?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Också vill jag sanning tala, Litet gäckades jag endast: Gjorde mig en båt med vishet, Fogade med sång en farkost. Sjöng en dag och byggde bottnet, Sjöng en annan, sidan fäste, Sjöng ännu på tredje dagen, Under det jag högg på tullar, Lade sido-träd till båten, Timrade på roddar-bänkar. Men nu trenne ord mig brusto, När jag kom till sidans ända, Hann till akter-bogens fogning Högst i spetsen utaf båten, Uti akter-stäfvens resning. Jag till Tuonela nu kommit, För att goda trollord lära. Hemta båt, du Tuonis dotter, Bringa farkost, barn af Kalma! Att jag öfver sundet kommer, Att jag slipper öfver elfven."

Båt nu hemtar Tuonis dotter, För så mannen öfver sundet, Öfver elfven honom hjelper.

Fägnar så med mat och drycker, Lägger vandraren att hvila, Mannen ligger, låtsar sofva.

Tuonis dotter, sned om hakan, Sned om hakan, jernbefingrad, Flicka, hvilken jern-tråd spinner, Hon som gjuter garn af koppar, Spann en not af hundra famnar, Tusen famnar lång den gjorde, På en enda natt om hösten, På en enda sten i vattnet.

Tuonis son med krökta fingrar, Krökta fingrar, jernbeknotad, Hvilken nät af jern-tråd binder, Han som not af koppar knyter, Band en not af hundra famnar, Tusen famnar lång den gjorde, Uppå samma natt om hösten Och på samma sten i vattnet.

Ut man sedan nätet kastar, Kastar öfver Tuoni-elfven Öfver elfven, längsmed elfven,

Kastar ännu snedt deröfver, Att ej Wäinö måtte slippa, Sig Uvantolainen reda, Ej så länge tiden varar, Klara månen ännu lyser, Ifrån Tuoni-Gudens boning, Eviga Manala-hemmet.

Gamle trygge Wäinämöinen Såg nu ofärd honom hota, Nödens dag förhanden vara; Vågar sig till annat byta, Dristar att förändra skepnad, Går i hafvet, svart till färgen, Rullar sig som sten i vattnet, Såsom starr-gräs ut i hvassen.

Dödar hundrade foreller, Tusen moder-fiskens alster, Krälar med en jern-orms skepnad, Slingrar sig som etter-ormen, Far så öfver Tuoni elfven, Genom nätet, bragt i floden. Sade, dädan återkommen, När från Tuonela han sluppit, Åt den ungdom, som då växte, Åt den skara, som sig höjde: "Icke må du unga slägte, Icke du, som sedan kommer, Efter ord till Tuoni fara, Söka trollord från Manala. Många hafva sig begifvit, Men ej många återkommit Ifrån Tuoni-Gudens boning, Eviga Manala-hemmet."

Dädan ej ett ord han erhöll, Fick ej halfva ordet en gång.

Tionde Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen, När han ord ännu ej erhöll Ifrån Tuoni-Gudens boning, Eviga Manala hemmet, Tänker allt uti sitt sinne, I sitt hufvud jemt begrundar, Hvar han ord sig kunde lära, Kunde få sig goda trollord.

Yttrade ett ord och sade: "Hundra ord väl skulle finnas, Tusen ämnen för att sjunga, Der hos Antero Wipunen, Hos den åldrige Kaleva; Men en väg man dit skall fördas, Måste längs en gångstig vandra. Alltför god är ej den vägen: Först skall jag en sträcka springa Uppå qvinno-nålars uddar, Så skall jag en sträcka springa Öfver männers hvassa klingor, Än skall jag en sträcka springa Öfver bett på hjeltars yxor."

Tiden nalkas nu att fara, Vandra måste Wäinämöinen, Liksom annars legohjonet, Eller ock den lönta trälen. Gick så uti smedens verkstad, Yttrade ett ord ock sade: "Hör nu smed, o Ilmarinen! Smid af jern mig skor ock handskar, Hamra mig af jern en skjorta, Smid också ihop en jern-stång. Gör en stål-stör mot betalning; Innantill du stålet foga, Och på yttre sidan jernet. Nu jag far att ord mig lära, Går att hemta sångens ämnen Ifrån Kaleva den gamla, Ifrån Antero Wipunen."

Sade smeden Ilmarinen: "Länge död Wipunen varit, Länge Kaleva försvunnen Med de fällor, dem han utlagt Och de snaror, dem han gillrat. Der ej tör ett ord du lära, Få ej halfva ordet en gång."

Gamle trygge Wäinämöinen Dock begaf sig, lydde icke; Steg den första dagen varsamt Öfver qvinno-nålars uddar, Steg med tårdslös gång den andra Öfver männers hvassa klingor, Svängde sig den tredje dagen Öfver bett på hjeltars yxor.

Wipunen i sånger kunnig Länge ren i jorden legat, Hvilat liflös uti mullen. Aspen växte på hans skuldror, Björken steg från tinningarna, Alen sig från käken höjde, Vide-busken nedom skägget, Ifrån pannan ekorr-granen, Furun barrklädd från hans tänder, Tallen från hans fötter reslig.

Kom så gamle Wäinämöinen Fällde aspen från hans skuldror, Björken ifrån tinningarna, Högg från käken stora alen, Vide-busken nedom skägget, Furu-trädet från hans tänder, Stjelpte granen ifrån pannan, Från hans skuldror stora tallen, Dref den jernbesmidda stören In uti det öppna gapet, Uti käften, hvilken gnisslar.

Wipunen i sånger kunnig Genast upp från sömnen vaknar; Kände stören hårdt sig träffa, Plågades af häftig smärta. Bet det öfra, mjuka jernet Uppå jernbesmidda stören, Kunde dock ej bita stålet, Icke äta jernets hjerta. Öppnade sin mun än mera, Bredde ut de vida käftar För att sluka Wäinämöinen.

Nu den gamle Wäinämöinen Kom i munnen på den vise, I den starke mannens mage. Dröjde länge på hans tunga, Vräktes af och an i svalget, Sjönk så slutligt ned i buken.

Skjortan der till smidja reder, Gör af skjortans ärmar blåsbälg, Pelsen till en pust anordnar, Ordnar byxorna till bälgrör, Strumporna till rörets mynning. Knäet såsom städ han brukar, Såsom hammare sin armbåg' Och som tång sitt lilla finger. Smider klappande med hammarn, Städet klingar under slagen, I den starke mannens mage, I den maktförseddes sköte.

Wipunen i sånger kunnig Sjelf till orda tog och sade: "Hvem bland männer kan du vara, Hvilken utur hjeltars skara? Hundra männer har jag slukat, Bragt om lifvet tusen hjeltar, Aldrig än din like funnit. Kolen komma mig i munnen, Bränderna på tungan sveda, Jernets slagg i halsen stiger.

Hvadan, Hiisi, är du slungad, Hvadan har du kommit, stygge, Hvadan, djefvul, i mig farit, När så samvetslöst du kommit, Vandrat utan skam och blygsel För att bita, för att fräta, För att äta, för att gnaga?

Är du en af Skaparn alstrad, En af Gud tillåten sjukdom, Eller är för lön du tingad, Rustad ut emot betalning?

Är du en af Skaparn alstrad Och af Gud tillåten sjukdom, Jag mig anförtror åt Skaparn Och på Gud mig fast förlitar. Gud ej öfverger den goda, Skaparn ej förgör den vackra.

Men om du för lön är tingad Rustad ut emot betalning, Tör jag bringa dig att lönlös, Penninglös ifrån mig löpa, Vika hädan guld förutan.

Nog man dina anor känner, Vet hur, listige, du uppväxt. Är du Kalma ifrån grafven, Djefvul från den helga jorden, Ifrån mullen, hvilken pöser, Från den ofta rörda jorden? Har du stigit upp från vattnet, Ifrån hafvets fradga runnit? Är du utaf vinden vaggad, Är af hafvets svall du drifven?

Hvadan har du plåga kommit, Hvadan smitta råkat fastna? Monn från stenar, monn från stubbar, Eller ifrån gamla platser, Ifrån bärbevuxna rösen, Från de vise männers nejder, Mössbeklädde karlars vågor, Längst från trollmäns sanka mossor, Vreda männers höga backar, Från de gluppska hundars hemvist, Ifrån bistra björnars iden, Från den nejd, der räfvar skrika, Ifrån harars parnings-ställen?

Gif dig, under, nu å färde, Vik ifrån mig, landets plåga, Förrän jag åt modren säger, Yppar allt inför den gamla. När jag upp din moder söker, Finner ålderstegna qvinnan, Du i dina plågor sväller, Spricker än i egna lustar, Klyfs i tvenne delar, snöde, Krossas, skälm, i trenne stycken.

Ej min far i fordna dagar, Ej den ålderstegne gubben Efter trollmäns hug sig böjde, Mutade med skänker Lappen, Han allt vidrigt fick att vika, Fick allt ondt att ta till flykten.

Skulle man i mig ej finnas, Uti Ukkos son ej hjelte, Finns det väl uti min broder, Hvilken skyarna beherrskar, Råder öfver himlens strömoln. Dädan jag om hjelp anropar, Dädan beder jag om bistånd: Ofvan från den höga himlen, Ned ifrån den låga jorden. Mäktigt ropar jag i nöden, Gifver upp ett skri, som ljuder Genom jorden, genom marken, Genom de sex granna locken Och igenom nio himlar.

Ukko, du vid himla-midten, Dunder-molnets nära granne! Bringa hit en eldig klinga, Räck åt mig ett svärd som gnistrar, Så att jag den onda tuktar, Stillar nidingen för evigt.

Stig ur vattnet hafs-gudinna, Höj ur böljan blåa mössan, Fina fallen upp från källan, Rena anletet ur gruset; Kom åt mig till hjelp och räddning, Till ett stöd och mäktigt bistånd Uti dessa hårda mödor, Uti denna svåra plåga!

Kom, o skog, med dina kämpar, Öken med ditt hela manskap, Kom med allt ditt husfolk, djefvul, Insjö med din barna-skara, Kommen hundra man med slagsvärd, Tusen jernbeklädde kämpar, Att den svaga hjelten skydda, För att hjelpa klena mannen!

Om ej det tillfyllest vore, Hvadan beder jag om bistånd? Finns det gammalt folk i verlden, Varelser, som evigt lefvat? Stig ur jorden, jordens moder, Ifrån åkern, urhusbonde, Ifrån marken alla svärdmän, Alla ryttare från sanden, För att hafva detta onda, Denna plåga öfvervinna!

Kave, du naturens dotter, O du herrliga, du sköna! Du som förr från plågor friat, Som besegrat svåra smärtor, Kom att häfva dessa plågor, Dessa svåra smärtor kufva.

Om ej det tillfyllest vore, Må hit någon Gud då komma, Tusental af djeflar hasta, Att från alla plågor fria, Kufva alla svåra smärtor, Allt det onda öfvervinna.

Vik nu stygge ur mitt sköte, Ur min lefver landets plåga. Rum för dig der icke finnes, Om du äfven rum behöfde; Slå ditt läger annorstädes, Flytta längre bort din boning. Hvart skall jag nu dig besvärja, Hvart dig mana och förvisa? Om du är af andra utsänd, Är en pil af andra skjuten, Sök då att till hemmet komma, Hasta bort till görarns nejder, I dess sköte, som dig hitsändt Rör dig, såsom snabba hunden, Ila hän, som eldens gnista; Såsom tupp du flyg till tåget Och till gården såsom kyckling, Störta hästen uti spiltan, Den behornade vid krubban, Nacken vrid i krok på öket, Nedtryck hornen uti smutsen, Svansen emot fähus-golfvet. När du sen till stugan kommer, Gå på händerna i tröskeln Och i farstu-dörrn på knäna. Ifrån skuldfritt folk dig bortvänd, Gå förbi dem, som ej skada, Rusa mot dem, som dig mana, Störta mot dem, som dig sända. Uti vristen dem så fatta, Hugg dem bakuppå i foten, Grip i hälen, der den smalnar, I de minsta tår på foten. Kasta djeflarna i elden, Husets värdar längst från hörnet, Dess värdinnor ifrån dörrvrån Och från golfvets midt de späda. Drif i elden mun och hufvud Ställ mot fältet deras nackar, Ögonen i hufvet omvänd, Nackarna i blinken kringvrid, Knåda blod i deras skuldror, Rör om tarmarna i magen, Koka lungorna i bröstet, Sätt i skakning deras hufvu'n, Bringa benen uti dallring, Gör ett slut på deras flåsning.

Men ej må jag på dig lägga Alltför fula värf att sköta; Jag skall endast dig nu mana Att med värden qvällsvard spisa, Äta frukost med värdinnan, Med din husmor äggets smulor, Middag med allt öfrigt husfolk. Der har du en far, som gråter, Ålderstigen far, som klagar, Broder, hvilken tårar gjuter, Och en mor, som bittert sörjer.

Tag dig mössa utaf Hiisi, Hufvudbonad af den onde, Till att färdas öfver hafven, Öfver smärre sjöar halka. Skaffa dig af Hiisi skidor, Alträds-skidor utaf Lempo Och en staf af onde mannen, Att på Hiisis marker skida, Sväfva öfver Lempos lunder.

Men om skjuts du skulle önska, Bedja om en häst till åkning, Tag dig då en häst af Hiisi, Välj en fåle ifrån berget. Ståtlig häst hos Hiisi finnes, Häst med eldröd man i fjället, För en ryttare förträfflig, För den man, som hårdt vill åka. Hästens eldman gnistor sprider, Ifrån munnen frusta lågor, Utaf jern dess hofvar äro, Fötterna af fasta stålet. Hästens fötter halka icke, Icke snafva hingstens hofvar, Hvarken uti luftens halka, Eller uppå Kalmas glanskis.

Om ej det tillfyllest vore, Tag af egen slägt dig skidor, Dina anförvandters hästar Och din broders röda farkost, Att till hemmet återvända, Seglande med båt på vattnet, Farande med häst på landet Och med skidor utför backar.

Är du Kalma ifrån grafven, Djefvul från den helga jorden, Dit skall jag då dig besvärja, Mana dig och dig förvisa, Uti mullen, hvilken pöser, I den jord, som ofta röres, Hvari folket nederfallit, Dit den starka hopen störtat.

Har du upp ut vattnet stigit, Runnit utur hafvets fradga, Dit jag åter dig besvärjer, Manar dig och dig förvisar, Ut på hafvets stora yta, På den vida öppna fjärden, Bort till Nordens sista ända, För att det af vinden vaggas, Blänka i det lugna vattnet, Af den dunkla vågen skakas.

Är du utaf vinden vaggad, Drifven hit af luftens brusning, Må du vindens väg beträda, Samma stråt, som vårens ilar. Bör dig såsom snabba hunden, Ila hän som blåa pilen, Flyg, som eldens gnista flyger.

Dit jag äfven dig besvärjer, Till de fält, der elgar fångas, Bort till harars parnings-ställen, Till den nejd, der räfvar skrika, Uti björnars stenrös-grottor, Kamrar, gjorda utaf hällar, Bort till låga, sanka dälder, Till de kärr, som aldrig tina, In i ständigt öppna källor, Källor med de mjuka bräddar, Derifrån ej mer du slipper, Aldrig någonsin dig reder.

Dit jag äfven dig besvärjet, Till de döda menskors hemvist, I de hädangångnas boning, Der i svepning liken ligga; Och till Nordens sista ända, Lapplands ödemark den vida, Uti strida Rutja-forssen, Hvirfveln, som af lågor sjuder, Dit brådstupa träden falla, Tallar rulla ned med rötter, Furar sig med toppar störta, Krökta furar helt och hållet, Med sin rot de stora furar, Tallarna med rika kronor.

Om du det ännu ej lyder, Tar jag isbelagda handskar, Tager mina orma-vantar, Skaffar mig af örnen näfvar, Hvassa klor af blod-utsugarn, Tänger af den gluppska fogeln, Utaf höken fotens grenar. Hvarmed jag den onda tuktar, Stillar nidingen for evigt.

Nu är tid för dig att vika, Stunden kommen att mig lemna, Ögonblicket till att bortgå Och ett skapadt ting ej skada, Andligt väsen ej besudla.