Part 6

"Här förbi lopp Hiisi-elgen, Hoppade det stolta djuret, Sprang med snabbhet qvicka renen, Sparkade på kåta-dörren, Stjelpte kittlarna på elden, Vände upp och ned med koket, Vräkte köttet uti askan, Hällde soppan ned på härden, Ilade så längre framåt."

Sköt nu den förvägne sällen Ut på snön den venstra skidan, Hal som smörbestruken skifva, Bar till hjelp sin högra skida, Snabb som höken uti flygten.

Tog så sina tvenne stafvar, Fästade vid mindre skidan. Hundra mark var värd den ena, Bruna räfvens skinn den andra.

Stöter till den första gången, Ögat honom icke nådde; Stöter så den andra gången, Örat honom icke hörde; Stöter än den tredje gången, Upp han Hiisi-elgen hinner.

Reder så af björk ett ledband. Gör en hägnad utaf ekar: "Hiisis elg, der må du stadna, Der ren-oxe må du hoppa."

Stryker elgen längsmed ryggen, Klappar smekande på hullet: "Roligt vore der att ligga Med en ung och fager flicka."

Deraf retas Hiisi-elgen, Benen började att sparka, Bandet utaf björk förstörde, Stjelpte hägnaden af ekar, Ilade så längre framåt.

Derpå den förvägne sällen Ännu en gång fram sig sparkar; Venstra skidan bröts vid remmen Och den högra under hälen, Invid handen ena stafven, Och den andra invid doppskon. Sjelf sprang sedan Hiisi-elgen, Att ej hufvudet ens syntes, Ej en skymt för ögat skönjdes Och för örat intet hördes.

Derpå muntre Lemminkäinen, Sjelf den sköna Kaukomieli Visste ännu annan utväg, Hittade på annat medel. Höjande sin röst han sade, Talade med dessa orden: "Monne jag nu skidar långsamt, Monne makligt fram jag skrider? Långsamt går den svage mannen, Kraftlös man på staf sig stöder. Mina höskor af jag kastar, Kläder på mig vinter-skorna, Strumporna för hösten gjorda, Att till Metsola nu fördas, Mig bege till skogens tärnor, Till de blåa jungfrurs boning, Inom barrträds-borgens hägnad.

Mina skidor blifva nötta Silfver-skidorna förtunnas, Tager Hiisis lätta skidor Lempo-gudens alträds skidor. Uppå Hiisis mark jag skidar, Sväfvar öfver Lempos länder Hän mot randen utaf öknen, Skogen, som i fjerran skymtar, Dädan skymtar öken-skogen, Blåa randen dädan skimrar. Dit mig göres lust i hågen, Dit mitt sinne städse längtar, Till de andra männers skogar, Kämpars vidt aflägsna öknar.

Tar jag mina trenne hundar, Valpar fem med yllne svansar, Hundar sju med ring om halsen. Manar hundarna till jagten, Ordnar skyndsamt mina bågar Och till mina skidor talar. Skidan är en fotens frände, Handens bundsförvandt är bågen, Trä är pilen eller perta.

Byens ros, du fjerran hörde, Du min hund, far fram som nystan, Kräla som en mask, min skida. Sådan på min hund är svansen, Som den skönsta gran i skogen; Ögon har min hund så stora, Som den största ring i betslet, Och dess tand jemväl är lika Med en lie uti Estland.

Du bland mina hundar skönast, Ibland mina djur det bäste! Spring nu hän och skyndsamt ila På de öppna svedje-länder; Hasta dit åt andra nejder, Bort till Metsola det ljufva, Det vaksamma Tapiola.

Om ett omildt väder skulle Piska på min lilla racka, Jag helt enkelt så blott säger, Som min fader fordom sade: 'Tellervo, Tapios jungfru, Mielikki, skogs-sonens hustru! Lifva upp min hund att ljuda, Reta vädraren att skälla Uti dunkla öde-skogen, Inuti den gyllne öknen. Vänd mot bågen vildbråds-lukten, Kasta ångan mot mitt vapen, Imman ifrån fjerran skicka, Sänd på afstånd redan lukten. Bringa den i hundens näsborr Både under köld och väta, Uti storm och regnigt väder, Att mot rofvet hunden löper, Springer rätt på villebrådet Uti Metsola det ljufva, Det vaksamma Tapiola'.

Så min fader fordom sade, Yttrade den gamle mannen, När hans hund ej sprang åt rofvet, Misste tog om villebrådet: Hvem har nu min hund förderfvat, Hvem har skadat bruna valpen, Stoppat till på honom nosen, Hämmat gyllne väderkornet, När ej hunden skäller säkert, Valpen tar om rofvet misste?

Nog jag hundens ursprung känner, Tror mig veta valpens början. Valpens känsel är från vinden, Vårens vind har hunden alstrat. Blinda skökan uti Pohja, Ulappalas blinda qvinna Låg med ryggen vänd åt vinden, Sidan emot hårda vädret, Ryggen vette emot vester, Var åt norr helt litet riktad; Vinden böjde pelsens fållar Vårens vind upp kjorteln blåste. Hafvande hon blef af vinden, Blef af vårens vind befruktad.

Hvad är det, hon bär i skötet? Bär en hund uti sitt sköte, Liten valp inunder mjälten, Markens kräk uti sin lefver.

Hvem bär bindlarna till lindan? Barrträds-gumman, vilda qvinnan, Hon bär bindlarna till lindan, Bär åt barnet grofva lindan, Vaggar det i linne-dukar, Gungar uti klädnings-fållar.

Penitar, du sköna qvinna, Ulappalas blinda sköka! Kom att barnet nu befria, Att din son till rätta hjelpa. Lås för hundens mun är anbragt Och en bom för gläffsarns tänder; Ifrån hundens mun tag låset, Bommen ifrån gläffsarns tänder. Bortlag rigeln ifrån munnen, Ryck ur tungans fäste kafveln, Att mot rofvet hunden löper, Springer rätt på villebrådet.

Ensam jag bland alla hjeltar Går i skogen ut att jaga. Blidkens lundar, blidkens öknar, Var mig blid, du milde Tapio, Klarna upp, du Herrans väder, När till skogen nu jag färdas! Till din man du skog mig tage, Välj mig Tapio till din hjelte, Ökenskog att pilar bära.

Skog på kantele nu spela, Låt, o öken, göken gala, Så att guldet skulle lyssna, Silfret för mig redogöra Under granens gyllne krona, Under vackra enens qvistar.

Egen makt hos mig är ringa, Ovaraktig är min lycka. Mina gyllne skidor nötas, Silfver-skidorna förtunnas. Ledsnaden mig här betager, Ingen ro den åt mig gifver, När ej någon byter guldet, Ingen finns, som silfret vexlar. Lång är qvällen utan glädje, Dagen lång förutan byte.

Vredgades den store Guden Blef han ond, som ullen gifver, När ej tidtals ens han gifver, Ej ens sällan muntrar sinnet? Icke må, o Gud, du vredgas, Jordens herre dig förifra. Gif dock en gång i min lefnad, En gång i mitt lif ett byte, När så vackert jag anropar, Beder med en gyllne tunga.

Gifvare, hvi ger du icke? Hvi ej starke Gud du lofvar? Ej de andre äro bättre, Icke heligare skyttar. Icke hafva andre männer ögonbrynen mera mörka, ögonhåret mera vackert, Fotens svängning mera ledig. Andra få med list sitt byte, Taga rofvet bort bedrägligt, Ej med list jag ville få det, Toge icke bort bedrägligt, Förde för min hafda möda, Toge för mitt eget arbet'.

O hur allt nu är förändradt Uti Metsola det ljufva! Skogens fordna herrskarinna, Hon var vacker till att skåda. Hennes bröst, det var behagligt, Armarna af guldband pryddes, Fingrarna af gyllne ringar, Hufvudet af gyllne kransar, Håret utaf gyllne bindlar, Öronen af gyllne hängen, Ögonbrynen utaf perlor. Skogens nya herrskarinna, Hon är vidrig till att skåda, Hennes bröst är vederstyggligt, Risband armarna omgifva, Fingrarna af risband prydas, Hufvudet är risbekransadt, Ris hon har till hårets bindlar, Ris till sina öron-hängen, Ris till perlor uppå halsen.

Hvar är gifverskan nu bosatt, Hvar finns goda skogs-värdinnan, Rörer sig den ädla modren? Der är gifverskan nu bosatt, Der finns goda skogs-värdinnan, Rörer sig den ädla modren: Invid horn-borgens tinnar, Borgens kanter uti skogen. Jag i går gick ut i skogen, Borgar tre i skogen finnas, En af trä, af ben den andra. Utaf sten är tredje borgen, Denna borgen är värdinnans. Sex der finnas gyllne fönster Uppå borgens alla väggar; Genom dem jag såg i borgen, Der de bo, som fångsten gifta, De som skänka villebrådet.

Mielikki, du skogs-värdinna. Ädla moder, skön att skåda! Tag uppå dig lycko-kläder, Kläd dig uti gåfvo-skjortor; Öppna honungsfylda kistan, Rör det nätta honungs-skrinet Ifrån honungsrika tufvan, Från den gyllne kullens hympel. Skogens öl du åt mig bringa, Gif mig af dess mjöd att dricka, Mycket öl i skogen finnes, Sött är mjödet uti skogen.

Gnid nu dina begge bänder, Dina finger-spetsar gnugga, Bringa guldet till att färdas, Sänd ditt silfver ut att vandra Gent emot den hvita mannen, Den med björken ganska lika.

Du Tapios honungs-jungfru, Skogens lilla, vackra tärna! Spela på din honungs-pipa, Låt nu honungs-hornet fröjda Gunstiga värdinnans öra. Ej värdinna må du vara, Om du ingen piga håller, Icke lönar hundra pigor, Tusen andra hjon ej äger, För att dina hjordar valla, Flitigt vakta allt ditt vildbråd.

Mielikki skogs-sonens hustru, Tuulikki, du Tapios dotter, Bryt ett spö af veka rönnen, Tag af enträd dig ett gissel Ända bortom Tapio-berget, Från hägg-bergets andra sida, För att drifva fram ditt vildbråd, Längre dina hjordar jaga. Kör dem närmare till randen, Till mest öppna svedjeländer. Den som ej är snabb att springa, Slå med spöet uppå gumpen; Den som löper bort från vägen, Smäll mot ögonen med pisken, Drag från öronen på vägen.

Kommer så en bäck till möte, Går en rännil öfver vägen, Laga dit en bro af silke, Trappa utaf röda garnet.

Dunkelskäggig skogens gubbe, Frejdad konung öfver djuren! Skogarna med svärd omgjorda, Sätt i öknens hand en klinga, Kläd i linne ökenskogar, Andra skogar pryd med kläde. Asparna styr ut i vadmal, Granarna med guld besmycka; Spänn kring furur koppar-gördlar, Omkring tallar silfver-bälten, Björkar pryd med silfver-fransar. Gör som fordom du ock gjorde. Under dina gåfvo-tider Och på mina fångste-dagar. Ty då jag gick ut i skogen. Då jag hann till ödemarken

Och i öken-skogen uppsteg, Framkom ändtligt upp på backen: Månlikt lyste granens qvistar, Furuns grenar såsom silfver, Tallens toppar sollikt glänste, Aspens toppar såsom vadmal; Goda gossen sken som måne, Såsom sol den sköna flickan.

Öppna nu ditt stora visthus, Rigla upp din bodas benlås, Tag derur en gyllne klubba, Hammare af koppar gjuten, Hvarmed du i öknen slamrar, Väsnar uti öde-skogen, Uppå vildbråds födslo-ställen, Der de ludna djuren växa, Så att villebrådet skyndar, Skogens hjordar måtte rusa Emot mannen, som dem söker, Framför hjelten, som dem tager.

Bilda utaf guld ett gärde, Gör en gärdsgård utaf silfver, Så att hjorden skyndsamt springer, Far fram med största snabbhet. Färdas långsmed gyllne tåget, Springer uppå silfver-vägen. Men om hjorden skulle rymma, Villebrådet gå åt sidan, Så förbättra du ditt gärde. Skådar hjorden öfver gärdet, Så gör högre då ditt gärde; Skådar hjorden under gärdet, Må du göra gärdet lägre; Om ej hjorden går åt sidan, Då må gärdet blifva orördt.

Liten son af Hiisi-Guden, Som den goda hästen rider! Sadla nu din unga fåle, Laga ridhästen i ordning; Tag så dina gyllne sporrar Ifrån silfver-åsens ända, Från det nätta gyllne skrinet, Från den blanka koppar-asken. Kittla med dem fålens länder, Jaga dem i hästens sidor. Låt så fålen skyndsamt springa, Ila fram med största snabbhet I sitt rede utaf koppar, Uti sina gyllne kedjor. Om ett gärde då dig möter, Sönderrif det närmsta stycket Gärdsgårdsbanden fem emellan, Mellan störar sju i gärdet, Ifrån åtta stubbars ändar.

Tag ett fem famns spö i handen, Grip en björk om trenne famnar, Hvarmed du ditt vildbråd piskar, Drifver dina hjordar undan. Finns ej nära djur tillfyllest, Hemta då från längre afstånd, Ända bak' Tanika-borgen, Ifrån Hiisi-borgens fästen, Åt den hjelte, som här jagar, Mannen, hvilken vackert beder.

Mimerkki, du skogs-värdinna, Qvinna med den ädla växten! Dunkelskäggig skogens gubbe, Frejdad konung öfver djuren! Kom nu hit att byta guldet, Kom att silfret med mig vexla. Gammalt är mitt guld som månen, Silfret åldrigt såsom solen, Af min far i krig förvärfvadt, Taget under stridens tummel. Nu det nötes uti pungen, Mörknar i min elddons-påse, När ej finns, den guldet byter, Den som silfret skulle vexla.

Kom att guldet af mig taga, Välja ut mitt bästa silfver. Klart är guldet, som jag äger, Och ditt guld är mera ludet. Utbred dina vackra dukar Under guldet, som jag gifver, Att det ej på marken faller, Att ej silfret strös åt sidan. Guldet ger jag dig i handen, Silfret uti dina fingrar."

Dermed muntre Lemminkäinen Slutligt Hiisi-elgen fångar Ända ifrån Hiisis åkrar. Sjelf han kastade sin snara Omkring Hiisi-elgens skuldror, Omkring halsen på kamelen, Att den ej fick häftigt sparka, Då han strök den längsmed ryggen.

Sade dädan återkommen, När till Pohjola han hunnit: "Nu jag Hiisi-elgen fångat Ända ifrån Hiisis åkrar. Gumma, gif åt mig din dotter, Unga fästmön mig förläna."

Sade Pohjolas värdinna: "Då jag dig min dotter gifver, Unga fästmön dig förlänar, När du stora hästen betslar, Tyglar Hiisis häst, den bruna, Fålen, hvilken fradga frustar, Hvilkens hof af fasta jernet, Utaf hårda stålet bildas, Och hvars man är eld och låga."

Nu den muntre Lemminkäinen Tager sina gyllne tyglar Och sitt grimskaft utaf silfver. Går så hän att söka hästen, Den årsgamle efterleta Ifrån Hiisi-gudens slätter. Börjar stiga på med snabbhet, Vandrar fram med lätta fötter Hän till gröna ängens slätter, Till den helga åker-renen. Der han söker efter hästen, Skådar kring med spända blickar; Bär vid gördeln hästens betsel, Fålens seldon uppå axeln. Hof sitt öga emot öster, Vände hufvudet mot solen; Varsnar hästen uppå heden, Ibland granar bruna manen. Från dess hår ses elden spraka, Röken frusta ifrån manen.

Yttrade då Lemminkäinen: "Ukko, du vid himla-midten, Dunder-molnets nära granne! Låt nu himla-hvalfvet öppnas, Fästet uti stycken rifvas, Luften all förbyt till fönster, Himlens lock till tvenne delar. Snö till skidstafs höjd låt falla, Låt till spjutskafts djup den yra Ned på goda hästens skuldror, På den helga bläsens länder; Låt ock isen alntals frysa På den helga hingstens panna."

Snö då låter Ukko falla, Kastar af den fina yrsnö Till en höjd af trenne famnar På den goda hästens skuldror, Uppå helga bläsens länder; Låter isen alntals frysa På den helga hingstens panna.

Derpå muntre Lemminkäinen Gick på nära håll att skåda, Att betrakta Hiisi-hästen, Tog till orda sjelf och sade: "Hästens ursprung är från Hiisi, Ifrån berget sköna fålens. Hiisis häst, som fradga frustar, Fåle med den bruna färgen! Bringa hit den gyllne nosen, Och ditt silfver-hufvud utsträck Hit till mina gyllne betsel, Seldonen af koppar gjorda. Illa dig man här ej håller, Icke alltför hårdt man åker."

Betslar dermed stora hästen, Sätter rankor på den stolta, Spänner Hiisis föl i redet Der på ängens gröna slätter, På den helga åker-renen. Stack i gyllne munnen betslet, Grimman uppå silfver-hufvet. Sjelf han sätter sig på ryggen. Gränsle sig på hästen kastar; Slog sin snabba häst med spöet, Smällde till med perle-snerten, Körde fram med gny och buller Till sin svärmoder den stränga; Sade, sedan dit han kommit: "Nu jag betslat stora hästen, Bragt på stolta djuret rankor, Spännt i redet Hiisi-fålen Der på gröna ängens slätter, På den helga åker-renen. Äfven Hiisis elg jag fångat Ända ifrån Hiisis slätter; Gumma, gif åt mig din dotter, Unga fästmön mig förläna."

Sade Pohjolas värdinna: "Då jag gifver dig min dotter, Unga fästmön dig förlänar, När du först en svan har skjutit, När du väldig fogel fångat Ifrån svärta Tuoni-elfven, Från den helga flodens hvirfvel. Blott en enda gång du skjute, En gång blott du må försöka Och från ett och samma ställe."

Derpå muntre Lemminkäinen Genast sig beger att skjuta; Sköna bågen under armen, Kogret pil-uppfyldt på ryggen. Bort han går till Tuoni-elfven Till den helga flodens hvirfvel.

Ulappalas gamle gubbe, Gubben med de slutna ögon Ser omkring sig och bespejar Vid den svarta Tuoni-elfven, Vid den helga flodens hvirfvel, Om ej komme Lemminkäinen.

Långt i fjerran syns den sköne, Skönjes bort utöfver vattnen, Närmande sig mer och mera. Gubben med de slutna ögon Qvad en telning fram ur vattnet, Ett tillslutet rör ur böljan, Sänder det i mannens hjerta, In ifrån den venstra sidan, Drifver tvärt igenom bröstet. Sade muntre Lemminkäinen: "Deri jag det värsta gjorde, Att jag glömde bort att fråga Af min moder, goda Kave, Hur att vara, hur att lefva Uti dessa onda dagar. Ej jag känner vattnets plågor Det tillslutna rörets smärtor."

Ulappalas gamle gubbe, Gubben med de slutna ögon För så muntre Lemminkäinen Under språng i elfven neder, Kastar i det djupa hafvet, Vräker honom ibland böljor.

Nu den muntre Lemminkäinen Sjelf den sköne Kaukomieli Far med buller utför forssen, Ilar, skymtande i strömmen, Bort till Tuoni-gårdens stugor. Blodig son af Tuoni-Guden Slår nu mannen med sin klinga, Hugger till med hvassa svärdet. Hugger en gång, att det blixtrar, Uti stycken fem han smulas, Splittras uti åtta bitar. Gör så hufvudet till tufva, Fötterna till vide-grenar, Köttet till en murlen stubbe, Ögonen till kärrets tranbär Och hans hår till torra grässtrån.

Det var Lemminkäinens bane, Oförtrutne friarns ända.

Åttonde Runan.

Började nu modren gråta, Gamla qvinnan brast i klagan: "Ve min son, den olycksfulle, Vidt berömda gyllne äpplet! Länge dröjer han och friar Borta uti andra länder."

Fanns en fordom äktad maka, Länge sedan köpt värdinna Uti Lemminkäinens boning, Sköna Kaukomielis hemgård. Ser om aftnarna på borsten, På dess ända alla morgnar, Ser nu blod ur borsten drypa, Rinna ned i röda strålar.

Sade fordom äktad maka, Länge sedan köpt värdinna: "Visst är nu din son, den arma, Vidt berömda gyllne äpplet Uppå obebodda stigar, Vägar, dem ej menska känner. Se ur borsten dryper bloden, Rinner ned i röda strålar."

Derpå Lemminkäinens moder Sjelf sin blick vid borsten fäster, Brister ut i gråt och klagan, Yttrar så ett ord och säger: "Ve för alla dar mig arma, Ve ock mina barn, jag usla! Nu förderf nått Lemminkäinen, Ofärd drabbat olyckssonen, Ty ur borsten bloden dryper, Rinner ned i röda strålar."

Steg på lärkans lätta vingar, Höjde sig med siskans fjädrar, Flög till Pohja-gårdens stugor: "O du Pohjolas värdinna! Hvart du bringat Lemminkäinen, Hvart min son, den olycksfulla?"

Sade Pohjolas värdinna: "Rikligt matade jag mannen, Fägnade jemväl med drycker, Tills han blifvit väl förplägad, Satte honom så att åka Med en eldig häst för släden, Kunde den på isen lemnat, Dränkt i sörjan stackars mannen?"

Sade Lemminkäinens moder: "Osannt du helt visst nu talar, Hvart du bringat Lemminkäinen, Hvart min son, den olycksfulla?"

Sade Pohjolas värdinna: "Rikligt matade jag mannen, Fägnade jemväl med drycker, Tills han blifvit väl förplägad; Ställde så i båtens bakstam, Till att styra utför forssar; Kanske han i strömmen omkom, Drunknade den oförvägne."

Sade Lemminkäinens moder: "Osannt du helt visst nu talar, Hvart du bringat Lemminkäinen, Hvart min son, den olycksfulla? Tala ren och sveklös sanning, Kom till sist med dina lögner, Eller når dig nu förderfvet, Säker död dig genast drabbar."

Sade Pohjolas värdinna: "Sände ut att elgar fånga, Taga fast de stolta renar, Stora hästar äfven tygla, Spänna hingstar uti rede; Sände så att svanen söka, Att den helga fågeln fånga. Icke sjelf jag ens kan ana, Hvilket öde honom drabbat, Hvilken död må honom träffat, När ej än han höres komma, Att en brud åt sig begära, Att anhålla om en flicka."

Modren saknar den sig villat, Söker den, som är försvunnen Vintrarna med hala skidor, Somrarna med lätta båtar. Icke vet den arma modren, Stackars mor, som honom vårdat, Hvar nu hennes kött sig rörer, Hvar nu hennes blod sig rullar, Far till lands han, eller sjöleds, Färdas han i stora skogen, Vandrar han på kotte-backen, Uppå ljungbevuxna heden, Eller är på hafvets fjärdar, På de vida, stora böljor.

Modren efter sonen söker, Saknar den, som är försvunnen; Springer såsom varg i skogen, Far i vattnet såsom utter, Såsom ekorre i furun, Som en hermelin i stenrös, Böjer träden, delar gräset, Letar ibland ljungens rötter.

Vägen henne kom till möte. Hon sig bugade för vägen: "O du väg, som Gud har skapat! Har du icke sett min gosse, Blifvit gyllne äpplet varse, Gyllne äpplet, silfver-stafven?"

Fyndigt henne vägen svarar: "Icke sett, ej hört jag hafver; Kanske är din son, den arme, Vidt berömda, gyllne äpplet, Uppå Hiisis brända moar, I den onda maktens lågor, Ställd med armarna i glödkol, Näfvarne i heta askan."

Der hon efter sonen söker, Söker der sitt gyllne äpple, Söker der sin staf af silfver, Böjer träden, delar gräset, Letar ibland ljungens rötter, Söker, men hon finner icke.

Månen henne kom till möte; Hon sig bugade för månen: "Måne, du som Gud har skapat! Har du icke sett min gosse, Blifvit gyllne äpplet varse, Gyllne äpplet, silfver-stafven?"

Fyndigt henne månen svarar: "Icke sett, ej hört jag hafver, Kanske är din son, den arme, Vidt berömda, gyllne äpplet, Invid Nordens sista ända, Uti vidt utsträckta Lappland, * Hoppar der med knän på isen, * Den med sina ben förkrossar * Och dess skorpa sönderbråkar I en liten fisklös insjö, Der en abborre ej simmar."

Der hon efter sonen söker, Söker der sitt gyllne äpple, Söker der sin staf af silfver, Böjer träden, delar gräset, Söker ibland ljungens rötter, Bland det fina höet letar.

Solen henne kom till möte, Hon sig bugade för solen: "O du sol, som Gud har danat, Stråle, alstrad utaf Skaparn! Har du icke sett min gosse, Blifvit gyllne äpplet varse, Gyllne äpplet, silfver-stafven?"

Något vet den sköna dagen, Milda solen så förtäljer: "Der är nu din son, den arme, Vidt berömda gyllne äpplet, Borta bakom nio hafven, Och till hälften bakom tio, I den svarta Tuoni-elfven, Uti Manala det låga. Han i forssen for med buller, Skymtande med strömmen bortflöt; Tufva är den usles hufvud, Mannens fötter vide-grenar, Köttet är en murken stubbe, Torra grässtrån äro håren, Och hans ögon kärrets tranbär."

Derpå Lemminkäinens moder Gick till hammar-smeders verkstad: "O du smed, min gode broder! Smid åt mig af jern en räfsa Med ett hundra famnars tenar Och med skaft af dubbel storlek."