Part 5

Derpå band han om med silke, Lindade med sköna tråden Knäet på den arme mannen, Tårna uppå Wäinämöinen; Höjde så sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Bandet vare Skaparns silke, Herrens hull må blifva linda, Kringom detta goda knäet Dessa tår, som äro fasta."

När nu smörjelsen var pålagd, Pålagdt säkra läkemedlet, När med silke knät var bundet, Lindadt om med sköna tråden, Svimnar nästan Wäinämöinen, Dras tillsamman utaf smärta.

Gubben manade nu plågor Och fördref de svåra smärtor Hän till plågo-backens kulle, Toppen utaf sjukdoms-berget, För att bringa stenar smärta, Hafva hällar till att värka.

Gamle trygge Wäinämöinen Deraf verklig hjelp försporde, Återstäldes snart till helsan. Köttet växte och blef vackert, Blef aldeles heladt nedtill, Midtuppå från smärta friadt, Blef på alla sidor felfritt. Ofvantill fullkomligt botadt, Mera friskt än tillförene, Bättre än det förr ens varit.

Nu en tacksam blick han sänder Upp emot den höga himmel; Höjande sin röst han säger, Och med dessa orden talar: "Dän ju nåden städse utgår, Dädan komma kända tecken: Upp ifrån den höga himmel, Från den makt, som allt ting skapat. Nu o Gud, du uppenbare, Som med ömhet vårdar lifvet, Har mig hjelp och bistånd gifvit Uti dessa svåra smärtor, Dessa jernets onda plågor, Skador utaf stålet gjorda."

Femte Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen Straxt sin hemfärd nu begynner; Spände fålen uti redet, Bruna trafvaren för släden. Sjelf i den sig satte sedan, Höjde sig i granna korgen. Slog sin snabba häst med spöet. Smällde till med perle-snerten; Hästen sprang, det led med färden, Släden skrann och vägen aftog, Men björkmeden hördes knaka, Knarra slädens gyllne sittkorg. Så han åker fram med buller, Öfver Wäinö-gårdens lundar, Öfver Kalevalas moar, Yttrar då ett ord och säger: "Ulf, du drömmaren må sluka, Sjukdom, vrånga Lappen döda! Hvilken sade mig ej hemmet Mer med dessa ögon skåda, Sad' att jag i lifvet aldrig, Aldrig i min lefnads dagar, Skulle Wäinö-gårdens lundar, Kalevalas moar hinna."

Derpå gamle Wäinämöinen Sjunger och sin vishet öfvar; Sjöng en gran med blommig krona Och med sköna gyllne grenar, Styrde toppen upp mot himlen, Höjde tvärs igenom molnen, Spridde grenarna i luften, Öfver himmelen dem bredde.

Sjunger och sin vishet öfvar, Sjöng så månen upp att lysa, Uti granens gyllne krona, På dess qvistar karlavagnen.

Och han far åstad med buller Vägen fram åt gyllne hemmet, Sorgsen och med nedsänkt hufvud, Att han smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn, Lofvat bort för sig till lösen, För att eget lif befria, Bort till Pohjola det mörka, Till det mulna Sariola.

Men till möte kommer smeden: "O du gamle Wäinämöinen, Hvarför är du så bedröfvad, Låter snedt din mössa hänga?"

Härvid gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "O du broder Ilmarinen, Frände, barn af samma moder! Far att dig en flicka taga, Välja mö med sköna lockar Ifrån Pohjola det mörka, Från det mulna Sariola; Vet, i Pohja finns en jungfru, I den kalla byn en flicka, Som för svenner icke ömmar, Ej de bäste män ens aktar; Halfva Pohjola dock henne Prisar som sin skönsta tärna; Genom hullet skimrar benet, Genom benet lyser märgen. Om du Sampo smida mäktar, Kan det granna locket sira, Får du jungfrun för din möda, För ditt arbet' sköna flickan."

Sjelf nu smeden Ilmarinen Yttrade ett ord och sade: "Du då lofvat har och offrat Mig till Pohjola det mörka För att så ditt lif befria, Att dig sjelf ur döden frälsa! Vet dock, jag i lifvet aldrig, Aldrig i min lefnads dagar Pohjas stugor vill besöka, Sariolas knutar nalkas, Orten se, der männer dräpas, Hjeltar uti hafvet dränkas."

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade, "Hör du smed o Ilmarinen! Gå dock ätt beskåda granen. Hvilken himmelshögt har stigit, Höjt sig tvärs igenom molnen, Grenarna i luften utbredt, Öfver himmelen sig spridit. Underting du der skall finna, Se hur nya månen lyser Upp i granens gyllne krona, På dess qvistar karlavagnen."

Begge så att granen skåda Sig till Wäinös sved begåfvo, Ut till Kalevalas skogsmark. Sade gamle Wäinämöinen: "Nu du smed, min gode broder, Klättra upp att hemta månen Och att karlavagnen taga Ifrån granens gyllne krona."

Derpå smeden Ilmarinen Klättrade i höga trädet, Upp emot den höga himlen; Klef att månen hemta neder, Och att karlavagnen taga Ifrån granens gyllne krona.

Nu den gamle Wäinämöinen Sjunger höjande sin stämma, Sjunger vinden upp att hvirfla, Luften att förbittrad rasa. Derpå tager han till orda, Brister ut och säger detta: "Vind, du honom tag i båten, Vårens flägt uti din farkost, För att bära skyndsamt hädan Bort till Pohjola det mörka."

Honom vinden tog i båten, Vårens flägt uti sin farkost För att bära skyndsamt dädan, Bort till Pohjola det mörka.

Så nu smeden Ilmarinen Färdades och kom med snabbhet Bort till Pohjola det mörka, Till det mulna Sariola. Samma väg han for som vinden, Samma stråt som vårens flägtar, Ofvan månen, nedom solen, Utmed karlavagnens skuldror; Först på Pohjas gård han stadnar, Uppå Sariolas badväg, Att ej hundarne ens höra, Valparne ej honom varsna.

Louhi Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma, Sjelf nu ut på gården träder, Så tilltalande den komne: "Hvem kan du bland männer vara, Hvilken utur hjeltars skara; Hit du kom på vindens vägar, På den stråt som vårens flägtar, Och på dig ej hundar skälla, Ingen ullsvans mot dig gläffsar."

Sade smeden Ilmarinen: "Icke har jag kommit heller, Att af byens hundar slitas, Af ullsvansarne förföljas Vid ej förr besökta dörrar, Portar, dem jag icke känner."

Derpå Pohjolas värdinna Spörjer så den komne gästen: "Monne du har lärt att känna, Eller på din väg fått träffa Den der smeden Ilmarinen, Honom konsterfarna hamrarn?"

Det var smeden Ilmarinen, Yttrade ett ord och sade: "Jag är smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn."

Louhi Pohjolas värdinna, Pohja gårds tandglesa gumma Skyndsamt in i stugan trädde, Yttrade ett ord och sade: "Du min egen yngsta dotter, Du af mina barn mig kärast, Kläd uppå dig allt det bästa, Tag det vackraste om halsen, På ditt bröst det prydligaste, Det mest lysande om kroppen; Nu har smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn, Kommit hit att Sampo smida, Sira ut det granna locket."

Det var Pohjas mö den sköna, Landets ära, vattnets prydnad, Gick i boden uppå backen; Bodar tre på backen stodo, En tillhörde hennes moder, Och den boden var den bästa. Der fanns kista uppå kista, Ena skrinet vid det andra, Öppnade den bästa kistan, Granna locket klang och uppfor, Fann deri sex gyllne gördlar, Fann fem yllne kjortlar äfven; Klädde på sig allt det bästa Tog det grannaste om halsen, På sitt bröst det prydligaste, Det mest lysande om kroppen.

Derpå Pohjolas värdinna Förde smeden Ilmarinen In i Pohjas boningsstuga, Sariolas bygda timring; Här med mat hon mannen fägnar, Fägnar ock med goda drycker, Tills af dryckerna förplägad Han sig tung och sömnig kände; Ledde vandrarn så att sofva Vid den sköna jungfruns sida.

Pohjolas värdinna sedan Sjelf till orda tog och sade: "Hör du smed, o Ilmarinen, Du en hamrare evärdlig! Kan åt mig du Sampo smida Sira ut det granna locket, Bilda af en svane-fjäder, Göra af ett litet ullstrå, Af ett enda litet kornfrö Och en söndrig sländas stycken, Får du jungfrun för din möda, För ditt arbet' sköna flickan."

Då tog smeden Ilmarinen Sjelf till orda så och sade: "Väl jag kan dig Sampo smida, Sira ut det granna locket, Bilda af en svane-fjäder, Göra af ett litet ullstrå; Af ett enda litet kornfrö Och en söndrig sländas stycken; Smidt jag äfven har på himmel, Jag på luftens lock har hamrat, Då ej fanns den minsta början, Ej ett band var färdiglagadt."

Derpå smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn; Sig beger att Sampo foga, Sira ut det granna locket. Först han hör dock efter smedja, Frågar efter smedje-redskap; Men ej smedja finns i Pohja, Ej en tång i Pimentola, Icke smedja, icke blåsbälg, Ässja ej och städ ej heller, Icke hammare, ej skaft ens.

Åter smeden Ilmarinen Sjelf till orda tog och sade: "Qvinnor må deröfver ängslas, Uslingar må halfgjordt lemna. Ej en man, om ock en sämre, Om en svagare det vore."

Söker ställe för sin ässja Och en plats för bälgen lämplig, Uppå Pohja-gårdens backe, Klippan som af jern är danad, På det höga fasta stålberg. Fann också ett litet ställe, Fann en liten plats till grundlag, Hvarest nu sin bälg han nedslog, Der sin smedje-pust han bredde Och sitt städ i ordning ställde.

Satte trälar sen att pusta, Lönta drängar till att trycka; Trälar pusta oförtrutet, Raskt de lönta drängar trycka; Pusta en dag; pusta tvenne, Pusta än på tredje dagen, Låg så famnshögt dam på skuldran, Alnshögt aska uppå hufvet, Och på kroppens andra delar Hela spannet tjockt af kolstoft.

Redan på den tredje dagen Skådar smeden Ilmarinen Sjelf uti sin ässjas botten, Synar långsåt bälgens bräddar: "Blir ej Sampo redan färdig, Ej det granna locket lagadt?" Ännu blir ej Sampo färdig, Ej det granna locket lagadt.

Derpå smeden Ilmarinen Tager vindarne att pusta; Vindarne de väldigt pusta, Östan pustar, pustar Vestan, Sunnan ännu mera pustar, Nordanvinden mäktigt blåser. Pusta en dag, pusta tvenne, Pusta än uppå den tredje; Men på tredje dagen redan Skådar smeden Ilmarinen Sjelf uti sin ässjas botten, Synar långsåt bälgens bräddar: Sampo sig ur lågan tränger, Träder fram ur ässjans botten.

Derpå smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn Smider raska tag med släggan, Hamrar hurtigt uppå städet, Hamrar i en dörrlös smedja, I ett rum, som gluggar saknar. Dagen all han Sampo smider, Hamrar på det granna locket, Hvilar natten om hos jungfrun, För att hennes kärlek vinna. Fick omsider Sampo färdig, Granna locket prydligt lagadt; Vinnas kan dock icke flickan, Unga jungfrun ej bevekas. Börjar Sampo så att mala, Granna locket flitigt svänga, Mol en lår i dagens gryning, Mol en lår att ätas hemma, Mol en annan för att säljas, Än en tredje att förvaras.

Detta Pohjas qvinna gläder, Och hon bringar dit sin Sampo, In i koppar-bergets gömmor, Uti Pohja-gårdens stenberg, Bakom lås och reglar nio. Der hon ock dess rötter fäster På ett djup af nio famnar: Ena roten ned i jorden, Invid vattnets gräns den andra Och i hemmets berg den tredje.

Sjelf nu smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn, Sorgsen och med nedsänkt hufvud, Med åt sidan lutad mössa, Eftertänker och begrundar, I sitt sinne öfverlägger, Hur han stode ut att lefva Uti Pohjola det mörka.

Sade Pohjolas värdinna: "Skulle du väl Ilmarinen, Redan längta i ditt sinne Att till eget hemland komma?"

Sade smeden Ilmarinen: "Dit, ack dit jag längtar endast, Bort till fordna fosterjorden, För att dö i egen hembygd."

Louhi Pohjolas värdinna Rundligt mannen då förplägar, Sätter så i båtens bakstam, Väcker vinden upp att blåsa. Härmed smeden Ilmarinen Åter till sitt hemland vände, Färdades åt gyllne hemmet, Bort till fordna fosterjorden.

Frågar gamle Wäinämöinen Då af smeden Ilmarinen: "O du broder Ilmarinen, Frände, barn af samma moder! Har du nya Sampo fogat, Sirat ut det granna locket?"

Sade smeden Ilmarinen Sjelfva mästarn tog till orda: "Redan mol der nya Sampo, Granna locket flitigt svängde, Mol en lår i dagens gryning, Mol en lår att ätas hemma, Mol en annan för att säljas, Ån en tredje att förvaras."

Sjette Runan.

Sjelf den muntre Lemminkäinen, Han den vackra Kaukomieli Rustar ut sig till en resa, Längtande att kunna komma Hän till Pohja-söners härdar, Till de fält, der Lappar lefva.

Skor sin häst den långa sommarn, Hela vintern hofjern smider; Spänner eldig häst för släden På det fält, som gnistor sprider. Vattnet droppade ur redet, Fettma flöt från hästens remtyg.

Tog till orda Lemminkäinen: "O min moder, gamla qvinna, Om du dock min skjorta sköljde Uti svarta ormens etter, Och den torkade om sommarn! Nu jag reser bort att fria Till en mö i byn den kalla, Flickan uti Pimentola."

Modren gör försök att neka, Gamla qvinnan honom varnar: "O min son! ej må du resa, Utan att du vishet äger, Är med insigter begåfvad, Hän till Pohja-söners härdar, Till de fält, der Lappar lefva. Dig kan Lappen der besvärja, Dig kan Turjalainen trycka In med hufvudet i lera Och med armarna i glödkol, Näfvarna i heta askan."

Tog till orda Lemminkäinen: "Redan förr de sökt mig trolla, Desse trollmän, etter-ormar; Trenne Lappska trollmän sökte Mig en sommar-natt besvärja, Nakne på en sten i jorden, Utan bälte, utan kläder. Mer af mig de icke fingo, Än från stenen yxen täljer, Näfvaren från klippan löser, Välten ifrån hala isen, Tuoni tar ur toma stugan. Om med dem jag vill mig mäta, Ställa mig i bredd med dessa, Sjelf förmår jag Lappen trolla Och på Turjalainen foga Händerna i Kalmas kittel, Näfvarna i hårda vädret, Knäna att på sörjan dansa, Benen till att isen krossa, Sönderbråka isens skorpa. Klyfver ock med sång hans skuldror, Blåser läpparna i bitar Och i tu hans skjortas krage, Bröstets pansar uti stycken."

Modren gör försök att neka, Gamla qvinnan honom varnar: "O min gosse, far dock icke Att till mön i Pohja fria, Flickan uti Pimentola. Lika väl dig når förderfvet, Ofärd drabbar Lemminkäinen, Dig beklagansvärda gosse. Ej kan du i sång-förmåga Mäta dig med Pohjas söner, Icke kan du Turja-språket, Kan ej qväda Lappska sånger."

Nu den muntre Lemminkäinen Börjar på att håret kamma, Borsta sina långa lockar, Att på friarfärder fara, Sig till Pohjola begifva. Slängde kammen uppå sparren, Uppå ugnens stolpe borsten. Sjelf till orda tog och sade: "Då är Lemminkäinens bane, Arme mannens ofärd kommen, När ur borsten bloden dryper, Hinner ned i röda strålar."

For åstad nu Lemminkäinen Tvertemot sin moders vilja, Mot sin vårdarinnas varning. Hvar tar mannen sig till vara? Något tar han sig till vara Framför dörren, under sparren, Invid dörrens post i stugan, Vid de mest aflägsna leder. Skydd ej dessa medel skänka; Hvar tar mannen sig till vara? Ofvan fallet af eld-forssen, Vid den helga flodens hvirfvel. Der tar mannen sig till vara, Skyddar sig och sig omgjordar, Kläder sig i jernsmidd skjorta, Stålsmidt bälte på sig spänner, Talar sen med dessa orden: "Mannen är i pansar bättre, Starkare i jernsmidd skjorta, Stålomgjordad mera härdig Uti dessa trollmäns dalar, I de vise männers bygder -- Så den svage ej han fruktar, Aktar icke ens den starke."

Slog sin snabba häst med spöet, Smällde till med perle-snerten. Hingsten sprang, det led med färden, Släden skrann, och vägen aftog. Körde en dag, körde tvenne, Körde än på tredje dagen. Möter så en by på vägen, Färdas fram med gny och buller Uppå vägen, som var nederst, Till den nedersta bland gårdar. Spörjer sedan öfver tröskeln, Talar så bak skärmtaks stolpen: "Monne här i gården finnes Den som hästens bröstrem löser, Fimmelstängerna kan fälla, Taga lokan ur dess spänning?"

Svarade ett barn från golfvet, Gosse så från trappan talte: "Icke finnes här i gården Den som hästens bröstrem löser, Fimmelstängerna kan fälla, Taga lokan ur dess spänning."

Ängslig var ej Lemminkäinen, Slog sin snabba häst med spöet, Smällde till med perle-snerten, Körde fram med gny och buller Uppå vägen, som var medlerst, Till den medlersta bland gårdar. Sporde sedan öfver tröskeln, Talte så bak skärmtaks stolpen: "Monne här i gården finnes Den som hästens bröstrem löser, Fimmelstängerna kan fälla, Taga lokan ur dess spänning?"

Ifrån golfvet hörs en gumma, Sladdrerska från härden svara: "Nog du får från denna gården Den som hästens bröstrem löser, Fimmelstängerna kan fälla, Taga lokan ur dess spänning. Karlar får du, fastän tio, Hundratals, om så du önskar, Hvilka hädan skjuts dig skaffa, Gifva dig en häst till åkning, Till att färdas öfver hafven, Öfver smärre sjöar halka, Att du till din husfars qvällsvard, Till din matmors frukost hinner, Äter middag med allt husfolk. Såsom tupp du tåget uppnår Och som hönans unge gården, Går med naglarna på tröskeln Och på tvären uppför trappan, Sidlängs efter farstu-golfvet."

Ängslig var ej Lemminkäinen, Yttrade ett ord och sade: "Gumman vore värd att skjutas, Käringen man klubba borde."

Slog sin snabba häst med spöet, Smällde till med perle-snerten, Körde fram med gny och buller Uppå vägen, som var öfverst. Till den öfversta bland gårdar. Kom så ända fram till gården, Slog på marken med sin piske, Dam steg upp, der pisken rörde. Och en unger man i dammet. Denne löser hästens bröstrem, Fimmelstängerna han fäller, Tager lokan ur dess spänning.

Derpå muntre Lemminkäinen Stadnar först och lyssnar noga; Hörde runor ut på gården, Ord igenom mossig springa, Hörde qvädas bakom brädet, Inom stugans väggar spelas.

Gick från knuten nu i stugan Bak från hörnet in i pörtet, Så att hundarne ej hörde, Gläffsarne ej honom märkte. Män med långa trutar stugan, Stolta kämpar bänken fyllde, Sångare på golfvet stodo, Siare vid dörrens gafvel, Invid sido-väggen spelmän, Längst på bänken suto spåmän, Onde trollmän framför ugnen. Desse sjöngo Lappska sånger Och på Hiisis qväden gnällde.

Sjelf hon Pohjolas värdinna Rörde sig vid golfvets fogning, Uti stugans midt sig svängde, Talte sen med dessa orden: "Förr fanns här ock hund i gården, Racka jernet lik till färgen; Köttet åt han, frätte benen, Slukade den råa bloden. Hvem kan du bland männer vara, Hvilken utur hjeltars skara, Då på dig ej hundar skällde, Gläffsare dig icke märkte?"

Sade muntre Lemminkäinen: "Hit jag icke heller kommit, Utan vett och utan seder, Utan makt och utan kunskap, Utan ärfda trolldoms-konsten, Värnlös lemnad af föräldrar, Åt Untamo ulfvars munnar, Åt de bistra männers käftar."

Derpå muntre Lemminkäinen Började att sjelf besvärja Och sin sångar-konst anlita. Qvad bland sångare de bästa Att de sämsta runor sjunga, Handskar qvad af sten i handen, Bördor utaf sten på ryggen, Och på hjessan stenig mössa, Dref i munnen hvassa stenar, Flata hällar uti halsen På de bästa ibland skalder, De bland sångare förnämsta.

Qvad så de förmätna männer I en brokig kattas släde, Katten qvad han hän att ila, Skyndande till fjerran trakter, Bort till Nordens sista ända, Lapplands ödemark den vida, Der ej hjordens klöfvar trampa, Hästens fåle icke vandrar.

Qvad ock de förmätna männer Han till Lapplands vik den breda, Fjärden, hvilken männer fräter, Hjeltar uti vågen dränker, Hvarur trollmän dricka vatten, Torra halsar törsten släcka.

Qvad ock de förmätna männer Uti strida Rutja-forssen, Fradgiga och stygga gapet, Dit brådstupa träden falla, Tallarna med rötter rulla, Furur sig med toppar störta.

Der nu muntre Lemminkäinen Qvad de unga, qvad de gamla, Qvad ock medelålders männer, Blott en enda qvad han icke, Ulappalas gamla gubbe, Gubben med de slutna ögon.

Gubben nu till orda tager: "O du Lempi-son, den muntre! Unga qvad du, gamla qvad du, Qvad ock medelålders männer, Hvarför då ej mig du qväder?"

Det var muntre Lemminkäinen, Yttrade ett ord och sade: "Derför icke dig jag qväder, Att i dina yngre dagar Du besof din egen moder, Plågade din vårdarinna. Till och med du hästar bortskämt, Sprungit efter tagelsvansar Längs ett kärr, vid jordens nafvel, Der en slemmig massa pöser."

Ulappalas gamle gubbe, Gubben med de slutna ögon, Vredgades och gick förtörnad Utur stugan, genom dörren, Nedför trappan ut på gården. Sprang så bort till Tuoni-elfven, Spejade der Kaukomieli, Bidde länge Lemminkäinen.

Sjunde Runan.

Nu sig yttrar Lemminkäinen: "Gumma, gif åt mig din dotter. Fästmö ung du mig förläna; Illa jag ej henne hölle: Uti famnen, då jag äter, Då jag går, i mina armar, Då jag stilla står, på ryggen, Vid min sida, när jag hvilar."

Sade Pohjolas värdinna, "Då jag gifver dig min dotter, Unga fästmön dig förlänar, När med skidor Hiisi-elgen Bakom Hiisis fält du fångat."

Derpå muntre Lemminkäinen, Sjelf den sköne Kaukomieli Slöjdar skidor under hösten, Sommarn all dem skinnbekläder, Klyfver en dag ena stafven, Dan derpå den andra sirar.

Får så skidorna i ordning, Får dem väl och prydligt gjorda. Derpå muntre Lemminkäinen Sjelf till orda tog och sade: "Djur i skogen tör ej finnas, Springande på fyra fötter, Som man upp med dem ej hinner, Som man icke lätt kan fånga Med Kaleva-sonens skidor, De af Lemminkäinen gjorda."

Detta råkar Hiisi höra, Guden råkar det förnimma; Börjar så en elg att bygga, Att ett ståtligt rendjur dana. Hufvudet af tufva bildar, Gör dess fötter utaf vide Och af gärdsgårds-störar benen, Ryggen af en gärdsel-tråda, Utaf näckrosblad dess öron, Tunna skinnet utaf granbark, Af en rutten stubbe köttet, Ögonen af musslans stenar.

Klappar med sin hand på ryggen, Sjelf så undervisar elgen, Som enhvar plär undervisa, Hvad till verlden sjelf han frambragt: "Ila skyndsamt, Hiisis elg du, Rör på benen, stolta skogsdjur, Spring min qvicka ren med snabbhet Hän till renars kalfnings-ställen, Till de fält, der Lappar lefva."

Ilade så Hiisi-elgen, Hoppade det stolta djuret, Sprang med snabbhet qvicka renen Utmed Pohjas yttre gärden, Längs de fält, der Lappar lefva. Sparkade på kåta-dörren, Stjelpte kittlarna på elden, Vände upp och ned med koket, Vräkte köttet uti askan, Hällde soppan ned på härden, Ilar sedan längre framåt.

Lappars barn nu till att gråta, Lappars hundar till att skälla, Bya-hustrur till att skratta.

Kom så den förvägne sällen, Sade vackra Kaukomieli: "Hvarför greto här nyss jungfrur, Hvarför skrattade här hustrur, Hvarför gläffsade här hundar?"