Part 4

Icke kan jag finna vägen, Vet, som främling, ej af kosan Att till hemmet återvända, Komma till bekanta nejder. Vägen leder ut åt skogen, Onkelvoinen för mig vilse. Teppo, du om vägen råder, Kom att kosan åt mig visa, Att med stakar vägen teckna, Märken skära uti träden, Att i skogar mannen hittar, Hjelten sig ur öknen letar, När han om till hemmet vänder, Sig beger till egna nejder."

Louhi Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma Vaknade en morgon tidigt Och i dagens gryning uppsteg. Eldar i en hast sin stuga, Samlar kolen uppå härden Städar så sin lilla stuga, Sopar golfvets tiljor rena, Torkar med sin lilla risqvast Af löfrika qvistar fogad. Soporna hon sedan öser I en ask af koppar gjuten, Bär dem ut igenom dörren, För på åkern öfver gården. Stadnar plötsligt för att lyssna, För att lyssna, för att höra, På det längst belägna fältet, På den mest aflägsna åkern; Hör ett gråtande på hafvet, Jern rande tvärsöfver floden: "Barna-gråt är icke gråten, Jemmern ej en qvinnas jemmer; Gråten är en skäggig hjeltes, Jemmern af Uvantolainen."

Louhi Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma Sköt sin farkost ut på vattnet, Trebördsbåten uppå böljan. Ror så hän till Wäinämöinen, Fram till hjelten, som sig jemrar.

Der nu gråter Wäinämöinen, Jemrar sig Uvantolainen, Munnen röres, skägget darrar, Men ej vrida sig hans läppar, Icke skiljas åt hans tänder.

Louhi Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma, Gör på mannens gråt en ände, Hjelten ifrån jemmern frälsar; Ställer honom uti styret, Sjelf vid årorna sig sätter. Så till Pohjola hon rodde, Framför Pohja-gårdens portar. Låter mannen äta, dricka, Frälsar honom ifrån döden; Sedan tager hon till orda, Talar och af hjelten spörjer: "Hvarför gråter du o Wäinö, Jemrar dig Uvantolainen?"

Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Ledsnaden mig här betager, Ingen ro den åt mig lemnar, Då jag främling är i landet, Okänd man ibland ej kända. Derför all min tid jag gråter, Sörjer genom hela lifvet, Att jag samm från egna länder, Mig begaf från kända nejder Hit till obekanta dörrar, Portar, dem jag icke känner."

Louhi Pohjolas värdinna Tog till orda nu och sade: "Ej du gråte Wäinämöinen, Jemre dig Uvantolainen. Här för dig är godt att lefva, Att ditt hela lif tillbringa, Uti Pohja-söners gårdar, På de ljufva boningsställen, Äta kött, som för dig sättes, Dricka öl ur fulla stopet."

Nu den gamle Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Borta båtar maten ringa, Om man äfven väl undfägnas. Mannen i sitt land är bättre, Högre är hans värde hemma. O du Skapare förunna, Att till eget land jag kommer; Bättre är i egna länder Dricka vatten ur en rifva, Än att uti andra länder Tömma öl ur fulla stopet."

Louhi Pohjolas värdinna Yttrade ett ord och sade: "Nå hvad skulle du mig gifva, Om jag dig till hemmet bragte, Bort till egna åkergrenar, Spånorna på egen backe?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Hvad vill du af mig begära, Om du bringar mig till nejder, Der min hembygds gökar gala, Hvarest egen tupp jag hörer, Der min egen stuga eldas?"

Sade Pohja-gårds värdinnan: "O du vise Wäinämöinen!. Kan åt mig du Sampo smida, Sira ut det granna locket, Bilda af en svane-fjäder, Göra af ett litet ullstrå, Af ett enda litet kornfrö Och en söndrig sländas stycken; Med en mö jag lönar mödan, Arbetet med fager flicka, Bringar äfven dig till nejder, Der din hembygds gökar gala, Hvarest egen tupp du hörer, Der din egen stuga eldas."

Gamle trygge Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Sjelf jag ej förstår att smida, Kan ej sira granna locket, Men en smed i hemmet finnes, Hamrare med fyndigt sinne, Hvilken äfven smidt på himmel, Som på luftens lock har hamrat; Hvarken synas spår af hammarn, Eller märken efter tänger."

Sade Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma: "Den som Sampo åt mig smidde, Kunde granna locket, sira, Bilda af en svane-fjäder, Göra af ett litet ullstrå, Af ett enda litet kornfrö Och en söndrig sländas stycken, Finge jungfrun för sin möda, För sitt arbet' fagra flickan."

Nu den gamle Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Om du mig till hemmet bringar, Ger jag smeden Ilmarinen, Som det goda Sampo smider, Sirar ut det granna locket, Jungfrurs sinnen äfven blidkar, Tennbriskprydda flickor eldar."

Derpå Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma Satte hingsten till att springa, Hvita manen till att röras. Gamle, trygge Wäinämöinen Sjelf sig uti släden sätter, Höjer sig i granna korgen, Åker bort med gny och buller Ifrån Pohjola det mörka, Från det mulna Sariola.

Tredje Runan.

Det var Pohjas mö den sköna, Landets ära, vattnets prydnad, Klädde sig i röda strumpor, Lade granna skor på foten, Prydde sig med allt det bästa, Tog det vackraste om halsen, På sitt bröst det prydligaste, Det mest lysande om kroppen; Satte sig på luftens loka, Strålande på himla-bågen, I den allra rensta drägten, I en lysande beklädnad.

Gamle trygge Wäinämöinen Färdas fram med gny och buller Ifrån Pohjola det mörka, Från det mulna Sariola; Kastade sin blick mot himlen, Båge skön på fästet lyste, Fager jungfru uppå hågen, Vid dess rand en vacker flicka. Der sin väf af guld hon väfde, Vårdade om silfver-tyget Med en gyllne väf-skottspole, Med en väfvar-sked af silfver, Förde skeden fram och åter, Skaften lät hon höjas, sänkas.

Gamle trygge Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Kom, o flicka, i min släde, Sänk dig ned i granna korgen!"

Flickan svarar honom fyndigt: "Då jag man dig skulle kalla, Skulle dig för hjelte hålla, Om du taglet klyfva kunde Med en knif, som udd ej äger, Och i saknad är af spetsen; Om ett ägg i knut du sloge, Utan att man knuten märker."

Gamle trygge Wäinämöinen Skar i tvenne delar taglet Med en knif, som udd ej ägde, Och i saknad var af spetsen; Slog jemväl en knut på ägget, Utan att man knuten märkte.

Sade gamle Wäinämöinen: "Se nu har jag taglet klufvit Med en knif, som udd ej äger, Och i saknad är af spetsen; Har en knut på ägget slagit, Utan att man knuten märker. Kom, o flicka, i min släde, Sänk dig ned i granna korgen!"

Flickan svarar honom fyndigt, Yttrande med dessa orden: "I din släde jag ej kommer, Förrän liten båt du timrar, Gör den af min sländas bitar, Fogar hop af tenens stycken; Yxen får ej träffa stenen, Ej dess blad mot klippan klinga."

Derpå gamle Wäinämöinen Reser upp sig ifrån släden; Bitar så af sländan tager, Samlar tenens sneda stycken, Börjar timra båt på berget, Hugga på den hårda hällen. Hugger en dag, hugger tvenne, Hugger än på tredje dagen; Yxen träffar icke stenen, Ej dess blad mot klippan klingar. Hände sig den tredje dagen, Att på knappen Piru rörde, Lempo ryckte uppå bettet, Hiisi skakade på skaftet; Yxen träffade nu stenen, Bladet klingade mot klippan. Yxen så från stenen slintar, Återstudsar ifrån klippan, Träffar knät på arme mannen, Tån på gamle Wäinämöinen. Lempo den vid köttet fogar, Hiisi styr den till hans ådror, Yxens egg i köttet biter Och dess skaft af bloden slukar; Bettet äter råa köttet, Skaftet varma bloden slukar. Nu i strömmar bloden rinner, Brusar fram i strida forssar.

Gamle trygge Wäinämöinen, Den evärdelige vise, Hvilken alla ord besitter, Äger icke ord mot sådant. Sjelf han tar sig för att trolla, Sjelf han börjar att besvärja; Läser ursprungsord grundenligt, Enligt ämnet vishetsrunor. Några ord han dock ej minnes, Stora ord, som bloden hämma, Hvaraf bom han kunnat bilda Och ett stadigt lås bereda För de ställen, jernet skurit, Och den blåa munnen bitit, Till att dämma blodens flöde, Hämma den i strida loppet.

Nu i strömmar bloden rinner, Brusar fram i strida forssar Ifrån knät på trygge mannen. Ifrån tån på Wäinämöinen. Icke fanns en flod, så ymnig, Allraminst bland bäckar någon, Hvilken ej blef öfversvämmad Af det alltför stora flödet; Icke fanns en sådan kulle, Ej en sådan kulles hympel, Icke af den höjd en bergstopp, Att den ej blef öfversvämmad Ifrån knät på helga mannen, Ifrån tån på Wäinämöinen.

Svårare nu kännes smärtan, Börjar blifva mer besvärlig, Mera plågsam att fördraga, Gamle trygge Wäinämöinen Stack sin fåle uti redet, Bruna trafvaren för släden, Sjelf i den sig höjde sedan, Satte sig i granna korgen.

Slog sin snabba häst med spöet, Smälde till med perle-snerten. Hingsten sprang, det led med färden, Släden skrann och vägen aftog.

Åker längsmed öppna vägen Till den nedersta bland gårdar, Spörjer sedan öfver tröskeln, Frågar efter kunnig trollkarl: "Monn' i denna gården finnes Den som jernets verk beskådar, Som kan denna flod fördämma, Hämma blodens strida flöde?"

Var ett litet barn i stugan, Satt ett di-barn uppå golfvet. Barnet svarade ur stugan, Di-barnet från golfvet talte: "Icke finns i denna gården, Den som känner hjeltens plåga, Hvilken jernets verk beskådar, Som på trädets spår kan blåsa. Der i andra gården finnes, Kör din häst till andra gården."

Gamle trygge Wäinämöinen Slog sin snabba häst med spöet, Smällde till med perle-snerten, Körde fram med gny och buller Längsmed vägen, som var öfverst, Till den öfversta bland gårdar; Spörjer sedan öfver tröskeln, Frågar så inunder gluggen: "Monn' i denna gården finnes Den som jernets verk beskådar, Som kan denna flod fördämma, Hämma blodens strida flöde?"

Låg en gumma under täcket, Pladdrerska vid hällens ända, Gammal gumma med tre tänder, Förr värdinna uti gården; Gumman sig till gluggen närmar, Yttrar så ett ord ock säger: "Icke finns i denna gården Den som känner mannens plåga, Som förmår hans smärtor stilla, Hvilken dämmer åder-forssen, Kan det starka blod-regn hindra, Hämma blodens strida flöde; Der i andra gården finnes, Kör din häst till andra gården."

Gamle trygge Wäinämöinen Slog sin snabba häst med spöet, Smällde till med perle-snerten, Körde fram med gny och buller Längsmed vägen, som var ytterst, Till den yttersta bland gårdar; Spörjer sedan öfver tröskeln, Talar så vid skärmtaks stolpen: "Monn' i denna gården finnes Den som jernets verk beskådar, Som kan denna flod fördämma, Hämma blodens strida flöde?"

Uppå ugnen bor en gubbe, Gråskäggsman inunder åsen, Gubben ryter ofvan ugnen, Gråskägget på muren ropar: "Större floden har man hämmat, Dämmt i loppet mera strida, Öfvervunnit större hinder, Mäktigare ting besegrat Blott med trenne ord af Skaparn, Med de helga ursprungsorden; Floder dämmt och sjöars utlopp, Strida forssars svall betvingat, Fjärdar har man skilt från fjärdar Och med näs man näs förenat."

Fjerde Runan.

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf ifrån sin släde stiger; Ohjelpt stiger han ur släden, Reser sig med egna krafter. Sedan träder han i stugan, Under taket sig begifver.

Här ett silfver-stop man bringar, Hemtar fram en gyllne kanna. Kannan är dock alltför ringa, Rymmer ej den minsta delen Utaf bloden från den gamle, Ädle guden Wäinämöinen.

Gubben ryter ofvan ugnen, Gråskägget på muren ropar: "Hvem kan du bland männer vara, Hvilken utur hjeltars skara, När af blod sju fulla båtar, Hela åtta stora såar Från ditt knä, du arme, flutit Och på golfvet runnit neder. Andra ord jag skulle minnas, Stora ord, som bloden hämma, Men jag minnes icke början, Vet ej, hvarest jernet föddes."

Nu den gamle Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Sjelf jag känner jernets ursprung Tror mig veta stålets början; Äldst bland bröderna är vattnet, Jernet är den yngsta brodren Ock i ordning mellerst elden.

Elden börjar sanslöst rasa Lågan oförväget fördas, Upp sig öfvermodigt svingar, Växer till och blir förfärlig, Bränner kärr och bränner länder, Många kärr och många länder, Det der stora torko-året, Sommaren, då allt förbrändes Och ej elden släckas kunde. Jernet lyckas dock sig gömma, Gömma sig och finna tillflykt."

Gubben ryter ofvan ugnen, Yttrar der ett ord och säger: "Hvarest gömde sig då jernet, Gömde sig och fann en tillflykt På det stora torko-året, Sommaren då allt förbrändes?"

Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Se, der gömde sig då jernet, Gömde sig och fann en tillflykt; Vid det långa molnets ända, I den släta ekens krona, Uti unga jungfru barmen Hos en än ej fullväxt flicka.

Fyra mör i molnet funnos, Trenne jungfrur, sköna brudar, Jungfrur tre med bröst, som svällde, Och med spenar, hvilka värkte.

Mjölken gjöto de på marken, Tömde ut de fyllda brösten; Svart kom mjölken från den ena, Hvit den flöt ifrån den andra, Röd den tredjes var som elden.

Af den svarta jungfru-mjölken Alstrades det mjuka jernet, Af den hvita jungfru-mjölken Har man fött det spröda jernet, Och utaf eldröda mjölken Har man åter stålet bildat.

Derpå jernet sig fördolde, Dolde sig ett år och tvenne Uti sanka mossans källa, I en åder uti gungflyn, Uppå kärrets längsta sträckning, På det vilda fjällets hjessa, Hvarest svanor äggen lägga, Gässen kläcka sina ungar.

Vargen spräng längsefter kärret, Björnen ilade på heden, Vargen lyftar mull från kärret, Björnen sparkar jern ur heden.

Guden råkar gå på vägen, Märker då det svarta gruset, Der som vargen lyftat foten, Björnen sina hälar fästat, Yttrar så ett ord och säger: 'Ve dig jern, beklagansvärda, Hvad du är i uselt läge, I en låg och ömklig boning, Under vargens ben på mossan, Städse under björnens fotspår!'

Men allt efter denna dagen Vaskas jernet upp från mossan, Ifrån jordens smuts befrias, Ryckes upp ifrån det blöta."

Gubben ryter ofvan ugnen, Yttrande med dessa orden: "Deraf alltså föddes jernet, Deraf alstrades då stålet."

Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Deraf än ej jernet föddes, Nej deraf alldeles icke; Ej det arma jernet födes Utan vilda eldens tillhjelp, Icke heller blir det härdadt, Utan att i vattnet vätas.

Bragtes uti smedens smidja, Ned i Ilmarinens ässja. Sade smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn: 'Om jag dig i elden bringar, Drifver ned uti min ässja, Alltför öfvermodig blir du, Växer till och blir förfärlig, Hugger väl ännu din broder, Sårar barn af egen moder'.

Eden svor nu arma jernet, Jernet svor den svåra eden Uti ässjan, uppå städet, Under slagen utaf hammarn: 'Finns ju träd för mig att äta, Stenens hjerta till att bita, Att jag ej min broder hugger, Sårar barn af egen moder'.

Derpå smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn Bringar jernet ned i lågan, Drifver det uti sin ässja. Först uppmjukade han jernet, Härdade det sen i vatten. Pröfvar vattnet med sin tunga; Mycket gerna smeden smakar Vättskorna, der stålet bildas, Vattnet, hvari jernet härdas. Sade smeden Ilmarinen; 'Ej är detta vatten tjenligt, Att deri jag bildar stålet, Att jag jernet der bereder. Mehiläinen, du vår fogel, Flyg nu hän med lätta vingar öfver hela nio hafven Och det tionde till hälften, Ila öfver fält och mossor, Flyg på snedden öfver hafven; Bringa honung med din vinge, Honung med din tunga hemta, Tag ifrån sju gräs-stråns spetsar, Skaffa från sex blomster-toppar Till det stål, som här beredes, Jernet, som jag nu tillverkar'.

Herhiläinen, Hiisis fogel Lyssnar noga och betraktar, Under takets list beskådar, Tittar fram i skygd af näfret, Medan smeden jern bereder, Ilmarinen stål tillverkar.

Bar så ormens skarpa etter, Bragte maskens svarta vätskor Och de ting, som ödlan ögnat, Äfven hemligt gift af grodan, Till det stål som nu bereddes, Jernet, som af smeden smiddes. Dervid smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn Trodde, att hon bringat honung, Hemtat af de söta safter, Yttrar så ett ord och säger: 'Se det här är godt och tjenligt, Att deri jag bildar stålet, Att jag jernet den bereder'.

Gick en liten tid till ända, Ganska ringa tid var liden; Se då vredgas arma jernet, Jernet vredgas och förargas, Bryter eden som det svurit, Äter som en hund sin ära: Hugger i sin egen broder, Sårar barn af samma moder. Jernet studsade i köttet, Tog i knät på arme mannen, Fick så bloden till att flyta, Till att flyta, till att frusta."

Gubben ryter ofvan ugnen, Skägget sjunger, hufvet skakas: "Nu jag jernets ursprung känner, Känner ock dess värsta öden. Ve dig jern, beklagansvärda, Stackars jern, du usla smidslagg! Monn' till stor du ren hann fostras, Växte alltför stor och väldig, När mot din natur du brutit Och din slägt med munnen fattat.

Icke var du stor den tiden, Icke stor och icke liten, Icke var du alltför vacker Och ej heller mycket smärtsam, När du såsom mjölk låg stilla, När ännu du, flöt som sötmjölk Uti unga jungfru-bröstet, Hos en icke fullväxt flicka, Vid det långa molnets ända, I den släta ekens krona.

Icke var du stor den tiden, Icke stor och icke liten, När du hvilade som vätska, Stod ännu som vatten stilla Uti sanka mossans källa, I en åder uti gungflyn, Uppå kärrets längsta sträckning, På det vilda fjällets hjessa.

Icke var du stor den tiden, Icke stor och icke liten, När du vaskades från mossan. Rycktes upp ifrån det blöta, Blef från jordens smuts befriad, Renad ifrån lerans blandning, Utan att ens handen vättes, Utan att en tå blef fuktad.

Icke var du stor den tiden, Icke stor och icke liten, När du såsom smidslagg fräste Och din ed, du usla, gjorde, Uti ässjan, uppå städet, Under slagen utaf hammarn.

Sedan blef du ond i sinnet, Blef förderfvad af din plåga, Bröt den ed, som du besvurit, Åt som hunden, upp din ära.

Hvem har bedt till onda verket, Hvem har rådt till usla bragden? Monn' din fader, eller moder, Monn' den äldsta ibland bröder, Den bland dina systrar yngsta Eller andra höga fränder? Ej din fader, ej din moder, Ej den äldsta ibland bröder, Ej den yngsta ibland systrar. Icke andra höga fränder, Sjelf du gjorde onda verket, Kalmas bragd du sjelf förrättat.

Kom att se den bragd, du öfvat, Att ditt onda verk förbättra, Förrän jag åt modren säger, Yppar allt inför den gamla. Mer får modren då att göra, Större blir den gamlas möda, När det onda sonen öfvar, När sig barnet illa uppför.

Hvem bland männerna är skicklig, Hvilken ibland hjeltar vuxen Att på bloden sluta munnen, Att dess strida flöde hämma?

Skulle man i mig ej finnas, Ej i Ukkos son en hjelte, Till att detta flöde hejda, Till att dämma åder-forssen, Så har Lempo feta händer, Onde mannen tjocka fingrar Till att hämma detta flöde, Hindra bloden från att forssa. Foga nu det feta fingret, Tryck din tjocka tummes ända Till en bom i grymma hålet, Tili en lapp för stygga porten.

Stadna blod, hör upp att flyta, Hejda dig i snabba farten, Stå orörlig såsom väggen, Som en gärdsgård, på ditt ställe, Såsom svärdet står i hafvet Och på mossig tufva starren, Hällen uppå åker-renen, Furu-trädet uti skogen.

Men om sinnet dig vill bjuda Att med största snabbhet röras, Må du röras uti köttet, Kroppens ben igenomströmma. Bättre är för dig derinne, Skönare för dig att löpa Under hullet, inom senor, Och att uti benen flyta, Än att rinna ned på marken, Der du utaf stoft besudlas.

In i hjertat är ditt ställe, Och din källare i lungan; Drag dig skyndsamt dit tillbaka, Ila hastigt till din boning. Hör o dyre! upp att drypa, Låt o röda blod! dig hämma, Eller må du sjelfmant stadna; Sjelfva Tyrjä-fors ju dämdes, Stadnade ock Jordan-floden, Torrt blef hafvet, torr blef himlen Uppå sommaren den torra, Då ej elden släckas kunde.

Om ej det tillfyllest vore, Ännu minns jag annan utväg, Ropar mig en Hiisis gryta, Ifrån Helvetet en kittel, Hvaruti man bloden kokar, Värmer upp den röda vätskan, Att den ej på marken rinner, Får på jorden forssa neder."

Derpå band han ådror samman, Knöt tillhopa deras ändar. Räknar alla åder-strängar, Och med dessa orden talar: "O du ådrornas Gudinna, Suonetar, du vackra qvinna! Du som spinner ådror skickligt, Spinner med den nätta tenen, Med din slända utaf koppar, Hjulet, som af jern är hopsmidt: Kom nu hit, då du behöfves, Vandra hit, när du anropas. Tag i famn en knippe ådror Och af hull en bundt på armen, För att ådror sammanfoga, Ändorna tillhopaknyta.

Tuonis son med röda kinder! Af det röda garnet tvinna, Tvinna mot det venstra låret Ned inunder högra handen, Att dermed jag ådror binder, Ändorna tillhopaknyter."

Dermed hop han ådror fogar Och förenar deras ändar. Stora ådror och arterer Fäster han emot hvarandra, Vid hvarandra smärre ådror. Sänder så sin son i smedjan, För att goda salvor göra, Och tillreda läkemedel Utaf fröskal ifrån gräsen, Af de tusen blomster-knoppar, Som man bragt från andra länder. Fjerran ifrån byn den kalla. Icke hört, ej sett man hafver Gräs-slag alla, som der växa.

Sonen kommer så ur smedjan, Der han goda salvor lagat Och tillverkat läkemedel; Bragte dem i Gubbens händer. Denne smorde Wäinämöinen, Helade den illa farne, Smorde nedan, smorde ofvan, Smorde midtuppå tillika; Höjde då sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Ifrån Gudar komme bistånd, Hjelp ifrån grundämnens modrar! Gode skapare bevara, Milde Gud du oss beskydda, Att vi ej i lyten bringas Och af plågor ej besväras. Sjelf o Gud, du uppenbare, Spänn i rede dina fålar. Dina hästar ställ i ordning; Kör så med din granna släde Genom ben och genom leder, Genom köttet, som är skadadt, Genom än ej knutna ådror. Lägg i benens gropar silfver, Guld, der ådern är förderfvad, Ben, der köttet är ihopklämdt, Blod, der ådern blifvit knuten. Hvarest hullet sönderbrustit, Der må hull du låta växa: Hvarest ben har slintat undan, Må du åter ben insätta; Der som ådern blifvit vrickad, Må du nya ådror knyta; Hvarest bloden har afrunnit, Dit du låte bloden rinna; Och der köttet blifvit skadadt, Dit du åter kött må foga."