Part 3

Wäinämöinen hopsamlar de stycken af Sampo, som stormen drifvit till stranden, gifver dem åt Sampsa Pellervoinen och ber honom befröda marken. Sampsa utsår skiljaktiga fröslag, och nu uppväxa alla slags träd, med undantag af eken, som icke vill frodas. Men då den omsider fås att skjuta skott, höjer den sin krona ända upp till skyarna, hindrar dem i deras lopp och undanskymmer sol och måne med sina grenar. Man besluter att fälla eken; men det fanns ingen kämpe, som hade förmått nedhugga den. Slutligen uppsteg en qvarters-hög kämpe från hafvet och nedhögg "Guda-trädet." Derefter fulländas sådden och allt frodas förträffligt. Men Louhi, afundsjuk öfver den välmakt, som herrskade i Kalevala, hotar att tillintetgöra Wäinämöinens ädla verk. -- Hon framföder sjukdomar och sänder dem att plåga Kalevalas folk; men Wäinämöinen förjagar dem till Kipuvuori. -- Derefter trollar hon sol och måne in i Pohjolas hälleberg. Wäinämöinen och Ilmarinen uppstiga på det öfversta himlahvalfvet för att undersöka, hvad som kunde undamskymma solens och månens ljus. [Det som nu följer, tyckes, allt intill 27:de runan, ej höra till Kalevala.] Dit komne företaga de sig att slå upp eld. En jungfru uppe i molnet skall vagga gnistorna (till låga?), men genom hennes oaktsamhet faller en gnista på jorden. Bröderna begifva sig att uppsöka den; de träffa på vägen en qvinna, som säger sig vara den äldsta bland qvinnor. Hon berättar, att gnistan tillfogat stora olyckor på jorden och omsider genom förtrollning kommit i Aluejärvi, samt der blifvit uppslukad af en abborre, abborren af en sik, siken af en lax och laxen af en gädda. Wäinämöinen låter i hast tillreda en not, och dermed uppfångas gäddan; men då den blir klufven, kommer elden åter lös, anställer stora förödelser och skadar sjelfva Ilmarinen, som dock botar sig medelst en besvärjelse. -- Emellertid fortfara sol och måne att vara osynliga. Wäinämöinen träder till Ilmarinens smidja och ber honom smida dem af silfver och guld. Ilmarinen lägger straxt hand vid verket, och då de äro färdiga, bära bröderna dem upp på fästet; men de sprida ej ljus. Nu besluter Wäinämöinen att begifva sig till Pohjola, för att få veta, hvart man bragt solen och månen. Han kommer bland Pohjas beväpnade hjeltar och frågar trotsigt, hvart sol och måne försvunnit. Man svarar, att de blifvit inneslutna i ett berg, och i all evighet icke skola komma derur. Wäinämöinen utmanar Pohjolas män till strid. Klingorna mätas; Wäinämöinens är en hårsmon längre. Honom tillkom således det första hugget. "Såsom rofsträngar skalar Wäinämöinen hufvuden af Pohjas söner." Derpå går han att befria sol och måne ur sitt fängelse, men slipper icke in i klippe-borgen. Han återvänder hem och her Ilmarinen smida sig sådana redskap, som bana vägen till berget. Medan Ilmarinen är sysselsatt dermed, kommer Louhi i skepnaden af en lärka till smidjan, sätter sig vid gluggen och frågar, hvad Ilmarinen smidde. "Halsring åt Pohjolas värdinna", var svaret. Bestört flyger Louhi hem, bringar sol och måne på fästet, flyger så i dufvo-skepnad till Ilmarinens smidja och ger honom den underrättelse, att sol och måne åter stigit på fästet. Ilmarinen bringar budskapet till Wäinämöinen, som välkomnar de länge saknade med följande helsning:

"Hell dig måne, att du lyser, Att ditt anlete du visar, Hell dig gyllne dag, som randas, Hell dig sol, som åter uppgår!

Du guldmåne slapp ur stenen, Sköna sol, du steg ur klippan; Såsom gyllne gök du uppsteg, Höjde dig som silfver-dufva. Så du må hvar morgon stiga Äfven efter denna dagen, Och hvar gång, då hit du kommer, Må du ymnig helsa bringa, Hopa håfvor uppå håfvor, Föra lycka till vår metkrok, Hemta fångst åt våra fingrar.

Vandra nu din väg med helsa, Lägg din bana frisk till rygga, Gör din båge skön och vacker, Gå om aftonen till hvila."

Med denna herrliga solsång ändas Kalevala, om man med detta namn betecknar _samtliga de sånger, som skildra det förhållande, hvari Kalevala och Pohjola stå till hvarandra._ Detta förhållande är till det mesta fiendtligt, det är, om man så vill, en ljusets strid med mörkret. Väl skimrar öfver Pohjolas dunkla himmel ett ljus, som förherrligar de dystra föremålen i denna vederstyggliga nejd och stiftar försoning emellan Kalevalas söner och Pohjolas folk; men sedan detta ljus försvunnit, så är Pohjola ett hem blott för leda troll, afskyvärda nidingar, m.m. Louhi står i spetsen för detta vidriga slägte. Hon söker med trolldomens giftiga medel samka förderf öfver Kalevala. Wäinämöinen behöfver all sin vishet för att afvärja hennes stämplingar. Striden är länge oviss, men ändas dock slutligen med Wäinämöinens seger öfver Louhi, Kalevalas öfver Pohjola, ljusets öfver mörkret.

Man har varit af stridiga meningar, huru striden emellan Kalevala och Pohjola vore att betraktas; antingen såsom historisk, grundad på verkliga tilldragelser, eller såsom mythiskt-ethisk och, i detta fall, en strid emellan fiendtliga principer, representerade af Wäinämöinen å ena sidan och Louhi å den andra. -- Den förra åsigten kan lika litet bevisas som vederläggas, och den sednare är så vida falsk, som den för mythen antager en ethisk grund. Ifrågavarande strid, som nästan uteslutande hvälfver sig kring Sampo, afser påtagligen yttre välstånd. Detta bevisar redan Sampos bildande af en svanfjäder, ett ullstrå, ett kornfrö och en sländas bitar. Några sångare tillägga ännu ko-mjölk. Häraf synes, att de ämnen, af hvilka Sampo bildades, äro tagna ifrån föremål, som för Finnarnes yttre välstånd voro af vigt och värde. Sedan Sampo var hopsmidd, säges den i dagens gryning hafva malat en lår att ätas hemma, en annan att säljas och en tredje att förvaras, och i 20:de runan förtäljes, att genom Sampos besittning tillvägabragtes plöjning, såning, all slags växt och en evinnerlig lycka. När Sampo blef söndersplittrad på Pohjolas haf, så förvandlades de stycken, hvilka nedsjönko i hafvet, till Ahti-gudens skatter, de åter, som af stormen drefvos till stranden, åstadkommo der en utomordentlig fruktbarhet. Deremot säges elände och ett brödlöst lif hafva drabbat Pohjola genom förlusten af Sampo. Louhi söker hämnas denna förlust, och hennes stämplingar gå öfverhufvud ut på att beröfva Kalevala dess genom Sampo vunna välmakt. Med få ord allt hvad runorna förtälja om Sampo, afser endast det _yttre goda_.

D:r Lönnrot har framkastat den gissning, att Sampo vore Bjarmernas Jumala-bild. Pohjola vore då Bjarmaland, och Guda-bildens dervaro skulle vållat rikedomen i detta sagans land. Denna hypothes har icke blifvit godkänd af den historiska kritiken, och mythen ger allsingen anledning till en sådan förmodan. Sampo är, enligt Finnarnes mythiska föreställning derom, ett magiskt medel -- en talisman, och spelar i denna egenskap en vigtig role i den Finska Mythologien. Finnarne hade, allt intill Christendomens införande, i sin religiösa utveckling icke hunnit vida öfver Magiens ståndpunkt. Väl framskymtar i runorna här och der en skugglik Guda-gestalt, men Gudarnes makt öfver menniskan är så ringa erkänd, att de, i ställe för att anropas, vanligen endast besvärjas och begagnas af menniskan såsom medel för hennes enskilda önskningar och ändamål. Hon har ännu icke kommit till insigt af sitt beroende af något högre väsen. Således frambringar hon sjelf medlet för sin lycka och välgång. Visst ligger uti mythen om Sampo uttryckt, att menniskan icke omedelbart beherrskar naturen; -- deri visar sig ett erkännande af något objectivt, men detta är ej uppfattadt såsom ett öfver menniskan upphöjdt väsen, utan som ett af henne sjelf frambragt yttre ting. Sampo är således ett foster af magisk cultur, men utgör tillika ett vigtigt moment i magiens utveckling till Gudalära. -- En mera utvecklad framställning af ämnet hör icke till detta forum.

I de fem återstående Sånger skildras olikartade ämnen. I 28:de runan fångar Wäinämöinen en björn, och i den 29:de bildar han en ny kantele. Runorna 30-31 hafva till ämne en strid emellan Wäinämöinen och Joukahainen, som slutas på det sätt, att Joukahainen måste lofva sin enda syster till hustru åt Wäinämöinen. Men flickan "går hellre i hafvet" för att der vara "en syster åt siken", än hon blir den åldriges värn. I 32:dra runan skildras Frälsarens födelse och den gamle Wäinämöinens hädanfärd.

Denna runa utgör en del af ett större epos, som besjunger Frälsarens födelse och seger öfver den Finska Hedendomen. Detta epos förekommer utförligare, ehuru ej i sin helhet, uti 3:dje delen af Kanteletar.

Det var Öfversättarens ursprungliga afsigt, att i företalet äfven lemna en allmän öfversigt af den Finska Gudalärans natur; men emedan en sådan framställning, om den icke utgör ett torrt register, skulle leda till alltför stor vidlyftighet, så måste den af sådan anledning uteblifva. -- Mången läsare hade kanske äfven önskat att här finna några anmärkningar angående de möjliga historiska förhållanden, som ligga till grund för Kalevala; men det är min oförgripeliga tanke, att mythen är en svag och oftast vilseledande stjerna för historien, och jag älskar för öfrigt icke att i mythen söka någon annan verklighet, än mythens egen.

Hvad nu sjelfva öfversättningen [Det torde kanske icke vara öfverflödigt att omnämna, det början af 1:sta runan, hela 5:te, 11:te, 15:de och 29:de samt en stor del af den 28:de redan tillförene blifvit af andra öfversatta, och med få förändringar af mig begagnade.] beträffar, så må den gälla för hvad den kan. Meningen har varit att på en gång göra den så trogen och så ledig, som möjligt. Der begge dessa syftemål ej kunnat vinnas, har ordagrannheten blifvit åsidosatt, så framt ingen särskild vigt legat i det enskildta uttrycket. Sådana skildringar, som i svensk drägt hade kunnat såra anständigheten alltför mycket, hafva blifvit mildrade, och början af 25:te runan, som till sin natur är sådan, att den icke kan modifieras, är alldeles utjemnad. Af samma anledning saknas i öfversättningen den i 13:de runan några gånger förekommande versen: "molempihin reisihihin." Likväl bör anmärkas, att den Finska sånggudinnan öfverhufvud är ytterst kysk och sedesam. -- Åtskilliga parallela verser hafva, i brist på synonymer i Svenskan, blifvit åsidosatta. Någon gång har öfversättaren äfven varit nödsakad att för andemeningens skull utbyta en föreställning emot en helt annan. Så t.ex. har ordet gås, der det i originalet begagnas såsom ett berömmande epithet för flickor, blifvit öfversatt med dufva. Ytterst sparsamt äro varianter (Varianterna äro i öfvers. utmärkta med *, och [ ] betecknar sådana verser, som ej stå i sitt rätta sammanhang.) begagnade, och bland dem finnes blott en enda, som ej är af D:r Lönnrot angifven. Men att uppräkna de smärre afvikelserna ifrån originalet, skulle leda till det oändliga. De äro ett malum necessarium vid hvarje öfversättning, och om de i större mängd skulle anträffas här, än i åtskilliga andra versioner, så bör det äfven tagas i betraktande, att Finska och Svenska språken äro himmelsvidt skilda från hvarandra. Ty för att ej tala om den olikhet, som är en följd af begge folkslagens ursprungligt olika föreställningssätt, så har Svenskan redan för mycket utbildat sig inom reflexionens område, för att ega ett naturspråks musikaliska harmoni. Reflexionen har det med sig, att den förvandlar språket till ett aggregat af termer och utmönstrar allt, hvad den ej kan fylla med sin egen injections-massa. Hvad angår det förståndet, huru vinden susar och lärkan sjunger och bäcken sorlar? Det är allt oförnuftigt; deri ligger alls ingen tanke. Men just sådant angår natur-poësien, och hvad mera är: den låter ur den ringaste småsak, ur en "gärdsgårdsstör", en "vidja", en "vatten-ruska" ljuda en ton, som för tillfället förherrligar dessa och dylika hvardagsföremål. Sådant förmå ej våra moderna språk. Äfven för det musikaliska i alliterationen har vår tid ingen smak, och i Kalevala finnas likväl otaliga verser, hvilkas skönhet blott beror på alliterationen. -- Vi hafva härigenom velat antyda, att många brister i vår öfversättning ligga i sjelfva sakens natur. Ännu flere äro troligen af öfversättaren sjelf förvållade. Men vi hoppas dock, att läsaren, af kärlek till den Finska sångmön, gerna öfverser det bristfälliga i öfversättningen.

Helsingfors den 9 Junii 1841.

M. A. Castrén

Första Runan.

Nu mig göres lust i hågen, I mitt hufvud bor en tanke, Lust jag har att börja runor, Laga mig till reds att sjunga. Du min vän, min gode broder, Ädle språk-kamrat, ej ofta Händer, att vi här förenas, Börja samtal med hvarandra, Har i dessa öde-trakter, Dessa sorgsna nordanländer. Lägg då hand i hand och foga Haka i den andra haken, För att sjunga goda qväden, Fram de bästa sånger lägga, Att de ädle dem må höra, Sångens vänner dem förnimma Bland den ungdom, nu här uppgår, Bland den skara, som här växer -- Dessa ord som gåfva fångna, Dessa ljufva sånger, tagna Från den gamle Wäinös bälte, Under Ilmarinens ässja, Ned från Kaukomielis svärdsudd, Joukahainens båges bane, Från det innersta af Pohja Och från Kalevalas moar.

Dessa sjöng min fader fordom, Då till yxan skaft han täljde, Dessa lärde mig min moder, Qvad för mig min fostrarinna, Under det hon vred sin slända. Bringade sin ten i rullning.

Ännu andra ord det finnes, Dem jag fångat, dem jag lärt mig, Plockat upp vid vägens sidor, Dem jag brutit har från ljungen, Rifvit lös från skogens ruskor, Från de späda skotten dragit, Under det jag gick att valla, Gick som barn att vakta hjorden, På de honungsrika tufvor, Uppå fältets gyllne kullar, Efter Muurikki den svarta, Den med fläckar märkta Kimmo.

Hundra ord jag hemtat dädan, Tusen ämnen för att sjunga; Sångerna uti ett nystan, I en bundt jag sammanhvälfde, Lade nystanet på kälken, Bundten i min lilla släde. Länge har min sång i kölden, Länge i det dolda varit; Nu jag sången vill ur kylan, Visorna ur kölden hemta Hit till hörnet af vår jernbänk, Andan af den fasta plankan, Under dessa sköna sparrar, Denna vidtberömda takås, Lossande mitt nystans ända, Knuten lösande af bundten.

Så en vacker sång jag sjunger, Låter väl en herrlig ljuda, Sen jag rågens kärna njutit Och med kornet mig förfriskat. Om ej öl förhanden finnes, Om ej spisöl mer är öfrigt, Sjunger jag med torra läppar, Drillar vid en droppe vatten, Att den sköna qvällen ända, Aftonskymningen förjaga, Kanske nästa morgon möta, Nästa gryning än förljufva.

----

Så jag hörde fordom sägas, Så man sången förr begynte: En i sender kommer natten, En i sender ljusnar dagen, Ensam föddes Wäinämöinen, Den evärdelige sångarn.

Kave Ukko, Nordens herre, Gamle trygge Wäinämöinen Låg uti sin moders sköte, Dvaldes der i tretti somrar Och i vintrar lika många. Tyckte tiden långsamt skrida. Kände ledsnad vid sin lefnad, När han ej fick månen skåda Och ej solens ljus betrakta.

Höjde då sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Lös o Måne, Sol befria, Och du Karlavagn ledsaga Mannen från ej kända dörrar, Genom obekanta leder, Ifrån dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala gångar. Hjelpen mig att månen skåda Och att solens ljus betrakta, Lära karlavagnen känna, Glädja mig af fria luften."

När ej Månen honom löser, Honom Solen ej befriar, Sjelf han för sig ledet öppnar Med det ej benämnda fingret, Sparkar upp den röda porten Med en tå på venstra foten, Går på händerna till tröskeln, Fram till farstu-dörrn på knäna Och på fötterna till gården. Kom så ut att månen skåda Och att solens ljus betrakta, Lära karlavagnen känna, Glädja sig af fria luften.

Wäinämöinen föds om natten, Går i smidjan andra dagen. Smider hamrande med släggan, Städet klingar under slagen; Smider sig en halmlik fåle, Häst, söm liknar ärtens stängel.

Stryker hästen längsmed ryggen, Klappar fålen uppå hullet: "Dugde att på ryggen sitta, Gunga på det mjuka hullet." Sjelf han sätter sig på ryggen, Gränsle sig på hästen kastar, Rider, så att marken dånar, Och tillryggalägger vägen På sin häst, som halmen liknar, På den ärtskaftlika fålen.

Red i Wäinö-gårdens lunder, Uppå Kalevalas moar, Hästen sprang, det led med färden, Hemmet blef och vägen aftog. Red så ut på hafvets yta, På den vida, öppna fjärden. Icke vätas hingstens hofvar, Hästens leder fuktas icke.

Var en Lapp med skefva ögon, Som af gammalt ilska hyste, Närde agg från fordna dagar Mot den gamle Wäinämöinen. Fogade en eldsnabb båge, Bildade ett ståtligt vapen. Utaf jern han bågen smider Och dess rygg af koppar gjuter. Dem med guld han sedan pryder, Smyckar omsorgsfullt med silfver; Får så bågen färdig bildad, Snabba vapnet sammanfogadt. Skön var bågen till att skåda Och dess värde icke ringa. Der en häst stod bak på ryggen, Längsmed stocken sprang en fåle, [Kapo hvilade på bågen] och vid trissan låg en hare.

Täljer nu en skock af pilar, Fjädrade på trenne sidor. Hvarje pil, han färdig täljer, Blir af sönerna befjädrad Med små fjädrar utaf svalan Och med sparfvens lätta vingar.

Hvarmed härdas dessa pilar, Hvarmed härdas och bestrykas? Med en ormslås svarta vätskor, Skarpa ettern af en huggorm.

Hvadan fick han fjäder-snören, Hvadan strängen till sin båge? Der han fick sig fjäder-snören, Der han fick en sträng till bågen: Ifrån hår af Hiisi-hästen, Ifrån Lempo-fålens klädnad.

Sedan pilarna man svarfvat Och med fjädrar dem omgifvit, Han till fots sin väg beträder, Vandrar stigande med snabbhet: Goda bågen under armen, Kogret pil-uppfyldt på ryggen; Går till fallet af eld-forssen, Till den helga flodens hvirfvel.

Spejar morgon, spejar afton, Spejar hela middagstiden, Om ej Wäinämöinen komme, Om ej vattnets vän anlände.

När en dag det åter hände, Fogade sig någon morgon Att sin blick han hof mot vester, Vände hufvudet åt solen, Såg han gamle Wäinämöinen På det blåa hafvets yta.

Fattade i eldsnabb båge, Tog sitt allra skönsta vapen, Spände så det snabba vapnet, Drog den starka koppar-bågen Upp emot det venstra knäet, Höll i bögeln högra foten. Grep en pil utur sitt koger, Fjädrad pil ur djurskinnshölstret; Tog den rakaste bland pilar, Valde ut det bästa skaftet.

Skyndsamt nu han bågen spänner, Vänder den i sina händer; För till örat eldig båge, Vid sin högra hand den ställer För att döda Wäinämöinen, Vattnets vän om lifvet bringa.

Modren nekar, hustrun nekar, Tvenne menskor honom neka, Neka tre naturens döttrar Att ej Wäinämöinen skjuta: "Ej du skjute Wäinämöinen, Son är Wäinö till din faster."

Sköt ändock, han lydde icke, Tog till orda sjelf och sade. "Allt som handen riktar högre, I den mon må pilen sänkas; Allt som handen riktar lägre, I den mon må pilen höjas."

Sköt så af den första pilen, Allt för högt den pilen flydde, öfver hufvudet till himlen; Himlen hade nära brustit, Luftens bågar sprungit sönder.

Sköt så af den andra pilen, Allt för lågt den pilen flydde, For i låga moder-jorden; Den till Manala vill sjunka Och dess åsar nästan brista.

Sköt så af den tredje pilen, Och den tredje pilen träffar Uti blåa elgens mjälte Under gamle Wäinämöinen. Pilen for igenom köttet Uppå hästens venstra skuldra.

Nu den gamle Wäinämöinen Kom med händerna i vattnet, Föll med fingrarna i böljan Damp med näfvarna i svallet, Sjönk ifrån den blåa elgen, Från den ärtskaftlika hästen.

Lappen med de skefva ögon Sjelf till orda tog och sade: "Ej du gamle Wäinämöinen Skall uti din lefnad mera, Ej så länge tiden varar, Klara månen ännu lyser, Wäinö-gårdens fält beträda, Kalevalas moar trampa."

Gamle trygge Wäinämöinen Sen omkring i sex år vräkes, Hit och dit sju somrar drifves, Irrar af och an i åtta Uppå hafvets stora yta, På den vida, öppna fjärden. Under honom flyter vattnet, Ofvan hvälfves blåa himlen.

Här nu mannen täljer hafven, Hjelten böljorna begrundar; Hvar han höjer upp sitt hufvud, Der med ord han holmar skapar; Hvar han råkar vända handen, Der han reder till en udde; Hvarest foten möter bottnet, Gräfver han för fisken gropar; Hvarest land till land sig närmar, Signar han för notvarp ställen; Hvar han stadnar uppå fjärden, Låter han små klippor födas, Dolda grund i vattnet växa, Emot hvilka skeppen styras, Köpmännen sitt lif förlora.

Kom en örn från Turja-landet. Fogel sig från Lappland sänkte, Flyger ömsom, ömsom stadnar; Flög i öster, flög i vester, Flög så långt sydvest sig sträcker Och till nordens sista gränser. Söker för sitt bo ett ställe, Plats, hvarest hon vistas kunde.

Nu den gamle Wäinämöinen Höjde upp sitt knä ur hafvet, Att en hörik tufva vara, Stråbevuxen, vissnad torfve.

Örnen ifrån Turja-landet Fann nu plats att bo sig bygga, Märkte tufvan uti hafvet, Uppå böljan blåa strimman. Flyger ömsom, ömsom stadnar, Sänker sig på knäets ända, Utaf höet bo sig fogar, Flätar af det torra gräset; Lägger så sex ägg i boet, Gyllne voro de sex äggen, Men ett sjunde var ett jern-ägg.

Ligger sedan uppå äggen, Knäets ända örnen värmer. Deraf gamle Wäinämöinen Kände hetta uti knäet, Röjde att hans leder värmdes. Plötsligt rörde han på knäna, Skakade om sina leder, Äggen rullade i vattnet, Skramlade emot ett stengrund, Äggen splittrades i stycken, Örnen höjde sig i luften.

Derpå gamle Wäinämöinen Några ord allenast sade: "Nedra delen utaf ägget Till den låga jord må varda, öfra delen utaf ägget Må till höga himlen bytas. Hvad som hvitt i ägget finnes, Må som sol på fästet lysa, Men det gula uti ägget Må som måne mörkret skingra. Äggets andra smärre stycken Bytas må till himlens stjernor."

Andra Runan.

Ändock nalkas onda dagar, Ofärd hotar Wäinämöinen. Som en stubbe utaf furu, Längsmed öar, dem han skapat, Holmar, hvilka sjelf han frambragt Ruskan är till men i vattnet, Fattig man för rik i vägen.

Der nu gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Ve mig arme, olycksfulle, Af elände undertryckte! Hurudant är nu mitt läge, Hvart är jag, en hjelte, kommen? Att i år och dar kringdrifvas, Irra under öppna himlen, Kastas af och an af stormen, Hit och dit af böljor vrakas Uppå dessa vida vattnen, Uppå hafvets breda böljor.

Icke vet jag, olycksfulle, Uti dessa onda dagar, Dessa mödofulla tider, Invid lifvets gräns, som flyktar, Om min stuga jag i vinden, Eller uti vattnet timrar; Gör min stuga jag i vinden, Intet stöd i vinden finnes; Om jag den i vattnet timrar Vattnet bortför, hvad jag timrat."

Blåste från sydvest en stormvind, Böljorna från vester drefvos, Förde gamle Wäinämöinen Bort till Pohjola, det mörka, Till den ort, som männer slukar, Hjeltar uti vågen dränker. Der nu gråter Wäinämöinen, Gråter och sig högljudt jemrar, Hundra sår han har i sidan, Tusen hugg af vinden gifna. Sade gamle Wäinämöinen: "Ve att ifrån egna nejder Bort jag samm beklagansvärde Och kom hit till andra länder. Onda äro dessa trakter, Inga vägar af mig kända, Här mig rifva alla träden, Alla barrträdsruskor såra, Alla qvistar slå mig arme, Mot mig rasar allt det värsta Uti dessa usla nejder, Dessa arma nordanländer.