Part 2

I afsigt att begifva sig till Pohjola, börjar Wäinämöinen timra sig en båt medelst sång, men råkar dervid i förlägenhet om tre ord. Efter särskildta misslyckade försök att skaffa sig dem, besluter han att göra en färd till Tuonela. Anländ till Tuoni-floden ropar han efter båt. Tuonelas döttrar svara från den motsatta stranden, att båten ej förr skulle hemtas öfver elfven, än han yppat orsaken, som vållat hans färd till Tuonela. I början söker Wäinämöinen genom falska föregifvanden förvilla Tuonelas döttrar; men då det icke lyckas honom att föra dem bakom ljuset, yppar han slutligen sanningen, och säger sig hafva kommit till Tuonela för att få de behöfliga orden. Nu bringas han öfver elfven, kommer till Tuonis boning, undfägnas först med mat och dryck och föres så att hvila. Under natten spinner man i Tuonela ett nät af jern, kastar det tvärsöfver och längs efter elfven för att fånga Wäinämöinen vid återfärden. Under allt detta hade Wäinämöinen varit vaken, ehuru han låtsat sofva, och gifvit akt på de stämplingar, som förehades. Han undkommer derigenom, att han såsom sten rullar sig i floden och sedan i orma-skepnad slingrar sig genom nätet. -- Hemkommen började han åter tänka på sin farkost och någon utväg att förskaffa sig nödiga trollord. Han visste väl, att i Antero Wipunens, den åldrige Kalevas mun skulle finnas ord till tusendetal, men vägen till honom var mödosam och äfventyrlig. Den gick öfver flickors nålsuddar, öfver männers svärdsägg och hjeltars stridsyxor. Icke desto mindre besluter han att anträda färden. Utrustad med skor, skjorta och handskar af jern samt en jernstång ger han sig åstad och kommer lyckligt fram till sitt mål. Wipunen hade redan hvilat så länge i jorden, att en tjock skog växte öfver hans graf. Wäinämöinen fäller skogen och drifver sin jernstång in i Wipunens mun, som genast vaknar ur sin sömn och, efter ett misslyckadt försök att afbita stören, uppslukar Wäinämöinen. I Wipunens mage anordnar Wäinämöinen af sin skjorta en smidja, gör blåsbälg af skjortans ärmar, nyttjar sina knän som städ, armbågarna som hamrar och lillfingren som tänger; smider så med den styrka, att Wipunen råkar i vånda och nöd. Han söker med en trollsång befria sig från sin obehagliga gäst; men då Wäinämöinen icke viker, utan tvärtom hotar att för alltid qvarstadna der han är och der det är honom godt att vara, nödgas Wipunen omsider öppna sitt ordförråd. Han sjunger dagar och nätter. Sol, Måne och Karlavagn stadna för att lyssna till hans sång; haf och floder höra upp att svalla. Rikligen försedd med ord återvänder Wäinämöinen hem och fulländar sin nya båt. -- Dermed begifver han sig nu till Pohjola för att fria till den fagra flickan. När han seglade på något afstånd från den udde, hvarest Ilmarinen hade sin gård, såg dennes syster Annikki, som stod vid stranden och sköljde byke, något blått skymta ute på fjärden. Hon eftersinnar, hvad det månde vara, gissar än på ett, än på ett annat, faller slutligen på den tanken, att det kunde vara Wäinämöinens farkost, och önskar, att den måtte komma till stranden. Så skedde äfven. Annikki spörjer Wäinämöinen om anledningen till hans resa. Wäinämöinen söker i början hålla sina afsigter dolda, men nödgas slutligen yppa verkliga förhållandet. Straxt afbryter Anni sitt göromål och hastar att underrätta sin broder om Wäinämöinens uppsåt att bemäktiga sig den vidt frejdade flickan, för hvars skull Ilmarinen redan gjort så stora uppoffringar. I en hast gör sig smeden resfärdig och beger sig landvägen till Pohjola, rikligt försedd med silfver och guld. Wäinämöinen och Ilmarinen anlända på samma gång till Pohjola. Då man här ser dem nalkas, och Pohjolas värdinna genast anar, i hvilken afsigt de komma, söker hon öfvertala sin dotter att, med åsidosättande af Ilmarinens ungdomliga behag, taga den förmögne Wäinämöinen till sin make. Men flickan förbehåller sig att, enligt hvad förut varit bruket i Pohjola, få sjelf bestämma sitt val och säger sig vara böjd för den, som hopsmidt Sampo. Wäinämöinen hinner i stugan förrän Ilmarinen, han andrager sitt ärende och får afslag. -- Derefter träder Ilmarinen in och frågar utan omsvep, om den mö, till hvilken han så länge hade friat, ännu icke vore beredd att följa honom. Modren säger henne vara redobogen, men förelägger honom först trenne värf: att plöja en af ormar uppfylld åker, tygla vargar och björnar, samt fånga en gädda i Tuonelas elf utan några fisk-redskap. Ilmarinen utför lyckligt dessa bragder, och får sedan af Pohjolas värdinna hennes dotter till sin "lifstids maka." Men den gamle Wäinämöinen återvänder hem med bedröfvadt sinne och ger åt andra det råd, att alldrig fria i täfling med smeden Ilmarinen.

Ehuru namnen Antero och Annikki (Anders och Anna) i den 10:de och 11:te runan samt dessutom ett och annat ställe i Wipunens besvärjelse äro af christligt ursprung, så hafva dessa runor likväl i det hela en hednisk charakter. Idén om de dödas uppväckande, som i den 10:de runan förekommer, hör i sjelfva verket till de uräldsta, som menskligheten frambragt, och synes i synnerhet hafva gjort sig gällande hos nordliga folkslag. I allmänhet synes man hafva trott, att de döda kunde uppväckas genom besvärjelser. Men detta medel kunde den trollvise Wäinämöinen icke begagna, emedan han nu var ordfattig och just hade kommit till Wipunen för att förskaffa sig nya förråder. Således brokar han endast sin armkraft för att väcka den slumrande, och det är sannolikt icke blott för att plåga, utan fastmer för att upplifva Wipunen, som Wäinämöinen börjar smida i hans mage.

I 11:te och 12:te runan har läsaren för andra gången gjort bekantskap med Ilmarinen. Han framträder här såsom en oförskräckt hjelte, redobogen att utföra de fruktansvärda värf, Pohjolas värdinna ålägger honom. Annars skildras han blott såsom en fyndig smed och hans förnämsta verk är det underbara Sampo. I runan II: 18-185 och V: 220-224 säges han hafva "smidt på himmel", men detta torde vara ett af de Orientaliska uttryck, hvaraf den Finska poësien öfverflödar. Det hör på anförda ställen till saken att upphöja Ilmarinens förmåga såsom smed. Men när den Finska sångmön vill prisa sitt föremål, så är hon alldrig karg på beröm, likasom hon ej heller låter tadel tryta, då sådant är af nöden. I Wäinölä glimmar allt af silfver och guld; i Pohjola finnas endast vargar, björnar, etter-ormar, nidingar, afskyvärda trollmän m.m. Dessutom måste man här taga i betraktande, att i den Finska poësien allt framträder i concret form, i lefvande gestalt. Att Ilmarinen är en "skicklig smed" (r. II: 181), -- ett sådant uttryck ljuder i och för sig matt för ett Finskt öra; men när dertill kommer, att han "smidt på himlalocket, utan att hvarken spår af hammare eller märken efter tänger äro synliga", då först begriper man, att hans skicklighet var stor, utan att likväl någon bland folket tänker härvid, att Ilmarinen deltagit i skapelse-acten.

4. Ilmarinens bröllop. (R. XIII-XVI.)

Nu börjar man tillreda bröllop i Pohjola. Först afskaffas en oxe, så stor, att inom Rysslands, Finlands och Sveriges landamären icke fanns den man, som hade kunnat fälla oxen. Sedan man öfverallt, ja till och med i Tuonela sökt men ej funnit dess baneman, uppstiger slutligen ur hafvet en liten kämpe, som dödar det oerhörda djuret. Derpå brygger man öl, men vill ej få det att jäsa. En ekorre och en mård utskickas för att anskaffa jäsningsämne, men ölet börjar ej att jäsa, förrän _mehiläinen_ flyger ända bortom nio haf och derifrån hemtar honung. Ölet jäser nu med styrka och hotar sönderbryta alla kärlets band och utsparka dess botten, om man icke anskaffar en skicklig sångare. Då sänder värdinnan sin trälinna att bjuda bröllopsgäster, med befallning, att hon äfven skall bjuda fattiga och usla, blinda, lytta och lama. Wäinämöinen skulle bjudas till sångare, men den obändige Lemminkäinen lemnas objuden. -- Pohjolas värdinna hör ett gny från tåget, hon kastar sin blick åt vester och ser en stor skara bröllopsgäster vara i antåg. Midt i skaran åker mågen. Pohjolas värdinna välkomnar honom, för honom i stugan och beundrar hans vackra, ljusa ögon. Festen börjas och Wäinämöinen sköter sångens värf. -- När bröllopet nalkas sitt slut, erinrar Pohjolas värdinna sin dotter om skilsmessan ifrån hemmet och förebrår henne att så lättsinnigt hafva öfvergifvit sina föräldrars boning. Då stiger tåren i flickans öga, och hon säger sig icke skiljas med glädje ur det gyllne hemmet; hennes sinne är "som en dunkel natt om hösten, som en mulen dag om vintern." Modren söker nu trösta henne med tanken på den stätliga maken ooh det nya, herrliga hemmet. Derefter påminner hon sin dotter om alla de pligter, hon i sin nya ställning skall söka att uppfylla, och varnar jemväl Ilmarinen att med lämpa och klokhet behandla sin hustru. Slutligen tackar bruden sin moder, som vårdat hennes barndom, tackar gårdens husfolk och alla barndomsvänner, sätter sig i Ilmarinens släde och reser bedröfvad bort till sitt nya hem. -- Ilmarinens moder emottager sin svärdotter med glädje. Ett gästabud tillreder, hvarvid Wäinämöinen åter fägnar gästerna med sång.

Då bruket att sjunga vid bröllop blott synes hafva ägt rum i de östra delarna af landet, så är det troligt, att denna plägsed är ett lån ifrån Ryssland, hvarest samma bruk ännu i dag skall fortlefva. Men om sjelfva idén äfven är utifrån lånad, så äro i alla fall de i Finland gängse sånger rena skapelser af den Finska sångmön. De i Kalevala intagna bröllops-sånger röja likväl mycket af en sednare tids bildning, och Pohjola skildras här på ett sätt, som är alldeles oförenligt med den ursprungliga föreställningen derom.

5. Lemminkäinens bröllopsfärd. (R. XVII-XVIII).

Då Lemminkäinen förnam, att man firade bröllop i Pohjola, beslöt han att objuden fara till gästabudet. Han ber modren framlägga mat, elda badstugan och gifva honom hans fordna stridsrustning. Modren söker afråda sin son ifrån denna färd, föreställande honom de många faror, som möta så väl på vägen, som i sjelfva Pohjola, om han ändtligen skulle komma fram. Lemminkäinen låter icke afskräcka sig; han tager sitt goda svärd och sin snabba båge, ger sig å färde, undslipper lyckligt alla faror och kommer så till Pohjolas stugor. Här var bröllopet redan firadt. Lemminkäinen yttrar sin förtrytelse deröfver, att han icke blifvit bjuden till bröllopet, och befaller, att man skall brygga öl på nytt och slagta en oxe till hans undfägnande. Louhi skickar sin trälinna att tillreda mat och hemta öl åt Lemminkäinen. Den onda trälinnan kokar en soppa på fiskhufvun, rofsträngar m.m.; i ölet lägger hon etter-ormar och ödlor. Föga nöjd med denna välfägnad, begär Lemminkäinen öl för betalning af Pohjolas värd. Förgrymmad öfver en sådan skymf, söker denne genom hexerier förgöra Lempi-sonen; men då detta icke lyckas, utmanar han honom på envig. I första hugget skar Lemminkäinen hufvudet af Pohjolas värd och bragte derefter ofärd öfver Pohja-folket, men Louhi manade fram nya hjeltar att förfölja den flyende Lemminkäinen. -- Hemkommen förtäljer Lemminkäinen för sin moder med bedröfvelse händelsen i Pohjola och frågar af henne, hvar han kunde finna en säker tillflyktsort. Sedan modren aftvingat Lemminkäinen den ed, att alldrig mera färdas i örlig, sänder hon honom till en holme, der äfven hans fader hållit sig fördold. Lemminkäinen blir med välvilja emottagen af holmens jungfrur och tillbringar alt sin tid i deras samqväm. Men då han en morgon skall gå för att helsa på en af jungfrurna, blir han varse, att på hela holmen icke fanns den man, som ej slipade sitt svärd till men för hans hufvud. Utan att ens hinna omfamna sina älskarinnor, hastar Lemminkäinen på flykten. Kommen till stranden ser han sin båt vara förbränd till aska; han timrar i hast en ny, sätter sig i båtens bakstam och afseglar från holmen, bedröfvad öfver skilsmessan ifrån de sköna. Efter tre dagars segling lägger han i land vid en klippig holme. Här börjar båten beklaga sig öfver sitt olycksöde att alldrig mera komma ut i örlig.

Gripen af båtens klagan besluter Lemminkäinen att tvärtemot sin ed gifva sig på härnadståg. Han tager Tiera till vapenbroder och seglar ut på Pohjolas haf. Pohjolas värdinna sänder en frost, så häftig, att båten fryser fast ute på hafvet. Lemminkäinen nödgas lemna båten och undkommer sjelf med möda. Derpå ger han sig att vandra i skog och ödemark, hvarest hogkomsten af hemmet, af hans sörjande moder och ljufva ungdomsdagar lägger sig djupt uppå hans sinne.

Uti denna episod och särdeles i 17:de runan framträder den Finska hjelte-kraften i en ovanlig gestalt. Som bekant är, älskade fornfinnarne hos sina heroer mera andens än armens kraft. Om äfven den sednare egenskapen ansågs nödvändig hos en frejdad man, så bestämdes dock alltid hans verkliga storhet efter måttet af hans andliga förmåga -- hans vishet, och en med andans vapen förvärfvad seger skattades vida högre än den, som blifvit tillkämpad med svärdet. Äfven i dessa runor utför Lemminkäinen -- här vanligen Ahti [Ahti (eller Ahto) är äfven namnet på hafvets gud] benämnd -- de flesta bragder genom sin trollkonst, och griper icke förr till svärdet, än han af Pohjolas värd blifvit manad till strids; men hans hela beteende röjer dock ett mod och en oförskräckthet, som låter förmoda, att Finnarne redan i forntiden varit mera hemmastadde i vapenbragder, än man velat medgifva.

6. Ilmarinen förlorar sin hustru. (R. XIX-XX.)

Kullervo hette en son af Kaleva, som blott tre nätter gammal söndrade sin lindas bindlar. Han fördes till Karelen och såldes åt smeden Ilmarinen för några lumpna redskap. Straxt den första dagen begärde han arbete af sitt värdsfolk. Man hade honom att vårda ett barn. Kullervo dödade barnet och uppbrände vaggan. Sänd den andra dagen att fälla en svedja, förtrollade han marken att ej någonsin blifva skogbeväxt, ej heller frambringa säd. Hvad helst man honom pålade, utförde han det alltid tvärtemot befallning. På sjette dagen af sin tjenstetid skickas han att valla boskap. Värdinnan bakar åt honom till vägkost ett bröd och gömmer deri en sten. När Kullervo skall skära brödet, tar hans knif i stenen. Han besluter att hämnas, förstör Hjorden och återvänder hem med vargar och björnar, hvilka sarga värdinnan till döds. Derefter beger sig Kullervo till krig; -- men Ilmarinen begråter nätter och dagar sin förlorade hustru, och faller slutligen på den tanken att af silfver och guld bilda en ny. Bruden blir skön att skåda; men Ilmarinen kan icke förläna henne ordet, och då han tager den guldsmidda mön bredvid sig till natten, märker han, ätt dess gyllne sida sprider kyla. Han skänker bruden åt den gamle Wäinämöinen till "evärdelig maka." Men när Wäinämöinen äfven hvilat en natt vid hennes sida, ger han åt kommande slägter det råd att alldrig tänka på en brud af silfver och guld; ty, säger han,

Kyla sprider röda guldet, Kyla sprider hvita Silfret, Lagom varm var ena sidan, Den i ylle-täcket svepta, Men till is den ville stelna, Som var vänd åt unga jungfrun.

Derefter gör Ilmarinen åter en färd till Pohjola för alt fria till en yngre syster, men nödgas återvända hem med oförrättade ärender. Wäinämöinen spörjer honom vid återkomsten om tillståndet i Pohjola. Ilmarinen genmäler:

Lätt i Pohja är att lefva, Då i Pohja Sampo finnes; Der är plöjning, der är såning, Der är all slags växt och gröda, Der, just der en evig lycka.

Öfversättaren har redan tillförene vid något tillfälle anmärkt den öfverensstämmelse, som äger rum emellan den 20:de runan i Kalevala och en Esthnisk folksång, som finnes öfversatt bland "Herders Stimmen der Völker in Liedern", samt tillika angifvit de skäl, som vållat uppkomsten af en vid första anblicken så ovanlig idé. Pohjola var nemligen den enda ort, derifrån Kalevalas innevånare valde sig hustrur. Men då Ilmarinen efter olyckan med sin första maka förlorat allt hopp att vidare röna någon framgång på detta håll, faller det sig icke orimligt, att Sampos mästare gör ett försök att dana en mö af silfver och guld. -- För öfrigt länder ifrågavarande öfverensstämmelse till bevis på runans ålder, emedan den sannolikt uppkommit på en tid, då Finnar och Esthar ännu utgjorde ett och samma folk.

Arhippa, den största nu lefvande sångare i Ryska Karelen, låter Ilmarinen efter förlusten af sin första hustru ej mera företaga sig en ny friar-färd till Pohjola. Han slutar 20:de runan med Wäinämöinens råd till kommande slägter, och combinerar icke denna runa med den 21:sta, utan förenar, såsom förut är anmärkt, den 5:te och den 21:sta sängen med hvarandra. Skulle man i en framtid anse skäligt att återförena dessa runor och bringa Sampo-cykeln i ett fortgående sammanhang, så böra w. 203-224 i 20:de runan substitueras i ställe för vv. 337-350 i den 5:te; ty endast sålunda sluta sig dessa runor naturligen till hvarandra.

9. Pohjola förlorar Sampo. Följderna af denna förlust. (R. XXI-XXVII.)

Då Wäinämöinen hörde, hurudan välmakt Sampos ägande hade beredt Pohjolas folk, föreslog han för Ilmarinen, att de skulle fara till Pohjola och bemäktiga sig detta medel för lycka och välstånd. Ilmarinen yttrar farhågor i afseende å framgången af ett sådant företag, alldenstund Sampo var väl förvarad inom Pohjolas koppar-berg. Men Wäinämöinen låter icke afskräcka sig. Han anmodar Ilmarinen att smida sig ett svärd, Pohjas söner till skräck. När klingan var färdig, fann Wäinämöinen, att den i allo anstod en hjelte. Sedan äfven Ilmarinen klädt sig i stridsrustning, gå bröderna att söka sig häst, men höra under vägen Wäinös båt jemra och beklaga sig öfver sitt missöde att alldrig foras ut i örlig. Då föreslår Wäinämöinen, att Pohjola-färden skall göras sjöledes. Ogerna går Ilmarinen in på förslaget, emedan han anser en sjöresa vara förenad med större faror och besvärligheter. Wäinämöinen sjunger båten ut på böljan, qväder den full med menniskor, unga och gamla, män och qvinnor, ordnar dem till rodd och sätter sig sjelf vid styret. Under färden anträffas Lemminkäinen; han sällar sig till de öfriga. -- Man färdas vidare, men under färden utför "eldforssen" fastnar båten vid en oerhörd gäddas skuldror. Wäinämöinen dödar gäddan och kommer vid betraktandet af dess tänder på uppfinningen af kantele. Sedan den var färdig, låter Wäinämöinen allt folk spela derpå, men ingen förstod att derur framlocka rätta toner. Slutligen slår Wäinämöinen sjelf på harpans strängar, och det fanns ej ett lefvande väsen, som icke kom att lyssna till de underbara ljuden. Wäinämöinen sjelf hänföres af tonernas makt; tårar, stora som tranbär, rulla utför hans kinder. -- Vid de tre hjeltarnas ankomst till Pohjola spörjer värdinnan, hvad nytt de hafva att tälja. Wäinämöinen säger utan omsvep, att de kommit för att dela Sampo med henne, men Pohjolas värdinna yttrat härvid:

Hermelinen kan ej delas, Ekorn är åt tre för ringa.

Wäinämöinen sprider nu en djup sömn öfver Pohjolas befolkning. Derefter begifva sig hjeltarna att borttaga Sampo. Genom Wäinämöinens sång och Ilmarinens konst öppnas den igenrostade porten till borgen, hvarest Sampo förvarades. Man borttager Sampo, för den i båten och anträder återfärden. Efter trenne dagars resa ser man redan egna portar glimma. Då begynner Wäinämöinen att sjunga. En trana i Pohjola förnimmer sången. Öfverraskad af ljudet ger hon ett anskri, hvaraf hela Pohjola vaknar. Louhi går att efterse Sampo och finner den vara bortröfvad. Hon anropar Ukko att uppväcka en storm, som förhindrar Wäinämöinens färd. Ukko hör hennes bön och sänder en stormvind, som upprör hafvet och till och med bortför kantele. Medan stormen fortfar, börjar Ilmarinen yttra klagan deröfver, att han gifvit sig ut på det osäkra hafvet; men Wäinämöinen säger med lugn:

Tårar hjelpa ej ur nöden, Jemmern ej från onda dagar.

Lemminkäinen yttrar hvarken glädje eller sorg; han blott reder sqvättbord till båten. Emellertid utrustar Pohjolas värdinna ett fartyg för att dermed förfölja Wäinämöinen. Då det börjar nalkas, skapar Wäinämöinen ett stengrund, hvaremot Pohjas båt sönderkrossas. Louhi förvandlar sig till en örn, tager alla männer under sina vingar och flyger upp på masten af Wäinämöinens båt, hvilken dervid höll på att kullstjelpas. Derpå hugger hon tag i Sampo och bemödar sig att få den ifrån båten. Förgäfves söka Ilmarinen och Lemminkäinen med svärdet afböja hennes uppsåt. Wäinämöinen drager icke sitt svärd; med blotta styr-åran utdelar han så väldiga hugg, att männerna dimpa i hafvet och Louhi sjelf, efter att hafva förlorat alla sina fingrar, med undantag af ett lill-finger, lik en af pilen träffad fogel faller i båten. Med det qvarblifna lill-fingret lyckas det henne likväl att vräka Sampo i hafvet och få den i bitar. En del af Sampos stycken nedsjönk i hafsbottnen, -- af dem fick Ahti sina skatter; en ringa del fördes af stormen till hafs-stranden, -- deraf välmakt i Kalevala; men Pohjolas värdinna fick endast locket, --

Derför är i Pohja jemmer Och ett brödlöst lif i Lappland.