Part 19

"Har jag icke skäl att gråta, Sorger, hvilka tårar pressa? Derför gråter jag, o moder! Ville ej till gubben komma, För att den utgamle värna, För att stöda skröplig gubbe, Hafva vård om ugnens granne. Hellre ginge jag i hafvet, Djupt inunder vida fjärdar, För att blifva sikens syster, Fiskens syster uti hafvet. Godt ju är i hafvet vistas och att bo inunder böljan, Att som sikens syster lefva, Fiskens syster uti vattnet. Ansigtet der siken tvättar Och af gäddan kammas håret."

Går i boden uppå backen, Kommer gråtande på gården. Bodar tre på backen finnas, Öppnar allrabästa boden. Der fanns kista uppå kista, Ena skrinet vid det andra, Hon slog upp den bästa kistan, Granna locket klang och uppfor; Fann deri sex gyllne gördlar, Fann der äfven sju blå kjortlar. Fäste guld uppå sitt änne Silfver-prydnader i håret, Blåa band uppå sin panna, Röda trådar kring sitt hufvud, Klädde på sig allt det bästa, Tog det grannaste om halsen. På sitt bröst det prydligaste, Det mest lysande på kroppen. Derpå ilar hon i hafvet, Djupt inunder vida fjärdar, För att blifva sikens syster, Fiskens syster uti vattnet.

Kom så modren uti boden, Sedan trenne nätter vikit: "O hvart är min flicka svunnen? Dött har nu min stackars flicka, Hon har gått i våta hafvet, Djupt inunder vida fjärdar, För att blifva sikens syster, Fiskens syster uti vattnet; Sikarna sin syster äta Och sin frände vattnets fiskar."

Började så modren gråta, Gjuta ut sin tårekälla, Göt en tår och göt en annan, Vattnet rann i strida tårar Uppå byn, den tårbestänkta, Uppå anletet, det fagra, Rann på arma modrens kinder.

Göt en tår och göt en annan, Vattnet rann i strida tårar Öfver arma modrens kinder, Ned på det beprydda bröstet.

Göt en tår och göt en annan, Vattnet rann i strida tårar Öfver det beprydda bröstet, Ned på fina klädningsfållar.

Göt en tår och göt en annan, Vattnet rann i strida tårar Öfver fina klädningsfållar, Ned på strumporna af silke.

Göt en tår och göt en annan, Vattnet rann i strida tårar, Öfver strumporna af silke, Ned på sirligt sydda kängor.

Göt en tår och göt en annan, Vattnet rann i strida tårar, Öfver sirligt sydda kängor, Ned inunder hennes fötter. Rann på marken till dess nytta, Rann i vattnet, att det öka.

Bildades så elfvar trenne Af en enda menskas tårar, Tårar, dem en qvinna gjutit. Bildades i alla elfvar Trenne mäktigt strida forssar; Höjde sig så trenne klippor Uti alla forssars brusning; Växte äfven trenne björkar Invid kanten af hvar klippa. Kommo sedan gökar trenne Att på björkars qvistar gala; En af dem gol kärlek, kärlek! Åt den kärlekslösa flickan; * Glädje, glädje! gol den andra Åt den glädjelösa modren; Fästman, fästmän! gol den tredje Åt den fästmanslösa flickan.

Gamle trygge Wäinämöinen Sig begaf på sjön att meta, Att med handnot fiskar fånga Vid den dimomhöljda udden, Vid den skogbeväxta holmen. Tog en krok ifrån sin ficka, Tog ett hullingsjern ur väskan. Med sin krok han sedan metar, Fiskar med det krökta jernet, Dervid darrar koppar-spöet, Dervid hviner silfver-refven, Gyllne linan höres klinga.

Hände så en dag omsider, Fogade sig någon morgon, Att en fisk på kroken nappar, Fastnar på det krökta jernet. Drager den uti sin farkost, Bringar ned på båtens botten.

Vänder och betraktar fisken, Yttrar så ett ord och säger; "Hvem har detta under bildat? Jag den fisken icke känner. Mera slät den är, än siken, Mera brokig, än forellen, Mera gråbesprängd än gäddan, Är till moderfisk för fenlös, Är till menniska för sällsynt. Har som själ ej några fötter, Har, som jungfru, ingen bindel, Såsom Wäinös mö ej gördel, Såsom ko allsinga öron. Monn till lax den blifvit danad?"

Wäinö tar sin knif från gördeln, Silfver-skaftet ifrån slidan, För att sönderskära laxen, Fisken uti bitar stycka, Till en morgon-måltids smulor, Till en middags-måltids delar, Till en fastetids förtäring. Börjar nu att skära laxen, Fisken upp med knifven rista; Laxen hoppar då i vattnet, Vackra fisken hastigt spritter Upp ifrån den röda båten, Ifrån bottnet på hans farkost. Lyfte sedan upp sitt hufvud, Högra axelbladet höjde, Sträckte ut de venstra tårna, De namnlösa fingren framstack Vid den femte väder-ilen, Vid den sjette vågens hvälfning. Lyfte än den högra handen, Visade den venstra foten På den sjunde ibland fjärdar, På den nionde bland böljor. Yttrar så ett ord och säger: "O du gubbe i din dårskap! Du förstod ej att behålla Wellamos vågsköljda jungfru, Vattnets allrayngsta dotter Och det enda Ahti-barnet. Icke var jag röda laxen, Jag var Joukahainens syster, Den dn ständigt sökt att vinna, All din lifstid efterlängtat. Icke heller var jag kommen Att af dig som lax bli klufven, Att som fisk bli sönderdelad, Eller uti bitar styckad, Och till frukost sedan framlagd, Till en morgon-måltids smulor, Till en middags-måltids bitar, Till en fastetids förtäring."

Sade gamle Wäinämöinen: "Hvarför kom du då, o jungfru?"

"Hvarföre, om ej att blifva På din arm en fager dufva, Sitta städse vid din sida Och en maka åt dig vara, Till ditt stöd jag kom, o gubbe, Till ditt bistånd, ålderstigne! Kom att bädden åt dig reda, Ordna vackert hufvud-kudden, Att det nätta pörtet städa, Sopa golfvets tiljor rena, Hemta eld i mörka stugan, Tända brasan uti spisen, Bära kring den fyllda kannan, Maten fram på hordet lägga."

Sade gamle Wäinämöinen, Sorgsen och med nedsänkt hufvud: "O du Joukahainens syster! Ack att en gång än du komme?"

Men hon kom dock icke mera. Dök i hafvets bölja neder, Hastigt sjönk inunder vågen, Flyktande från vattnets yta I en sten med brokig sida, I en lefverfärgad klippa.

Gamle trygge Wäinämöinen Nu till hemmet återvänder, Sorgsen och med nedsänkt hufvud, Med åt sidan lutad mössa. Yttrar der ett ord och säger: "O min fånighet, jag dåre, O min svaghet till förståndet! Äfven mig förstånd var gifvet, Tankens kraft var mig förlänad, Stort och högsindt hjerta medfödt. Så det var i fordna dagar, Är ej mer i dessa tider; Nu är sinnet ren förslöadt, Tankarna ej mycket värda, Hågen spridd och driften borta. Den jag städse sökt att vinna, All min lifstid efterlängtat, Kom och nappade på kroken, Fastnade på krökta jernet. Men jag visste ej behålla Wellamos vågsköljda jungfru, Vattnets allrayngsta dotter Och det enda Ahti-barnet.

Untamo, du landets vräkling, Yppa för mig dina drömmar, Säg, hvar Ahti-folket dväljes, Hvar Wellamos jungfrur hvila."

Untamo, han landets vräkling, Yppade då sina drömmar: "Se, der dväljes Ahti-folket, Der Wellamos jungfrur hvila, Djupt inunder vida fjärdar, Under blåa hafvets yta, I en sten med brokig sida, I en lefverfärgad klippa. Se der dväljes Ahti-folket, Der Wellamos jungfrur hvila, I ett ganska litet pörte, I en föga rymlig boning, Bakom hundra lås, som stängas Fast med tusental af nycklar."

Trettieandra Runan.

Mariatta, vackra barnet, Växte i det höga hemmet, Nötte en stock ned på tröskeln Med de fina klädningsfållar, Tvenne stockar ofvan dörren Med de vackra hufvudbindlar, Nötte tiljorna på golfvet Med de nätta kängors klackar.

Mariatta, vackra barnet, Som i oskuld alltid lefvat, Som sin kyskhet städse vårdat, Skickas nu att mjölka korna. Mjölkar korna mildt och vänligt, Alla kor hon troget mjölkar, Men den lemnar hon omjölkad, Som ej varit skygg för tjurar.

Mariatta, vackra harnet, Som i oskuld alltid lefvat, Som sin kyskhet städse vårdat, Skulle sen till kyrkan fara. Man en hingst i redet spänner, Fåle röd för släden hemtar, Hon ej steg i hingstens släde. Spännes så ett sto i redet, Mörkbrun häst för släden hemtas, Steg ej i det stoets släde, Som med hingstar hade sprungit. Nu en vallak spänns i redet, Menlös häst för släden hemtas; I dess släde hon sig sätter Och med den till kyrkan åker.

Mariatta, vackra barnet, Som i oskuld alltid lefvat, Som sin kyskhet städse vårdat, Sänds att valla boskaps-driften, Springa efter fåra-hjorden. Svårt det är att boskap valla, Allravärst dock för en flicka; Ormen krälar uti gräset, Ödlor slingra sig på marken.

Nu en orm dock icke krälar, Nu ej slingrar sig en ödla. Fanns ett litet bär på backen, Fanns ett lingon rödt på heden; Bäret ropar uppå backen, Röda lingonet på heden: "Kom, o jungfru, att mig plocka, Tennbriskprydda mö, att taga, Koppargördlade, att välja, Förr än masken äter upp mig Och den svarta ormen kysser."

Mariatta, vackra barnet, Går nu att beskåda bäret, Röda lingonbäret plocka, Fann ett litet bär på backen, Fann ett lingon uppå heden: "Formen af ett bär det äger, Är till sin natur ett lingon, Men jag når det ej från marken, Når ej heller ifrån trädet."

Ryckte upp en stör från fältet, Dermed lingon-bäret nedtog. Bäret faller ned på backen, Stadnar sedan uppå backen.

"Stig, o bär, på mina fållar!" Bäret steg på hennes fållar.

"Stig, o bär, uppå min gördel!" Bäret steg på hennes gördel.

"Stig, o bär, nu uppå bröstet!" Bäret steg så uppå bröstet.

"Stig, o bär, på mina läppar!" Bäret steg på bennes läppar, Steg från läpparna på tungan, Steg från tungan in i halsen, Sjönk så ned i bennes mage.

Mariatta, vackra barnet, Blef nu hafvande af bäret, Af ett lingon-bär befruktad, Och hon börjar så att frodas. Bar ett foster i sitt sköte, Bar det med besvär och plåga, Nio månader till ända Och den tionde till hälften.

På den tionde så händer, Att hon röner qvinnors plåga, Känner värk uti sitt sköte, Finner fostret sig besvära.

Började nu Mariatta Eftertänka och begrunda, Hvart hon månde sig begifva, Hvadan bad åt sig begära. Yttrade ett ord och sade: "Piltti, du min lilla tärna! Gå nu hän till Sariola, För att bad i byn begära, Der den svaga finge lättnad, Den betryckta hjelp och bistånd,"

Piltti, minst bland hennes tärnor, Den bland tjenstehjonen bästa, God och villig till att tjena, Skyndsamt lydig hvar befallning, Samlade sin klädnings fållar, Bar dem upp med sina händer, Sprang så hän med största snabbhet, Kom till fule Rodes' stuga.

Der Herodes sjelf, den fule, Åt och drack i bordets ända, Klädd i fina linne-skjortan. Men den fule Rodes' hustru Rörde sig vid golfvets fogning, Uti stugans midt sig svängde, Lefde, som en god det egnar. Sade Piltti, lilla tärnan: "Jag har kommit, for att bedja Om ett bad i Sariola, Der den svaga finge lättnad, Den betryckta hjelp och bistånd."

Men den fule Rodes' hustru Yttrade ett ord och sade: "Hvem är det, som bad skall hafva, Hvem behöfver hjelp och bistånd?"

Sade Piltti, lilla tärnan: "Det värdinnan är der hemma."

Nu den fule Rodes' hustru Yttrade ett ord och sade: "Badet är hos oss ej ledigt, Men på höga Kytö-berget Finns i furuskog ett badhus, Hvarest skökor afla söner, Vindens flottor foster föda."

Piltti, minst bland bennes tärnor, Sprang så hän med största snabbhet; Sade, sen hon hade kommit Åter hem till sin värdinna: "Bad ej finns i byn der borta, Badhus ej i Sariola. Der Herodes sjelf, den fule, Åt och drack i bordets ända, Klädd i fina linne-skjortan, Men den fule Rodes' hustru Rörde sig vid golfvets fogning, Uti stugans midt sig svängde, Lefde, som en god det egnar.

Jag till ordet tog och sade: Hit jag kommit har att bedja Om ett bad i Sariola, Der den svaga finge lättnad, Den betryckta hjelp och bistånd. Men den fule Rodes' hustru Yttrade ett ord och sade: Hvem är det, som bad skall hafva, Hvem behöfver hjelp och bistånd? Jag till ordet tog och sade: Det värdinnan är der hemma. Nu den fule Rodes' hustru Yttrade ett ord och sade: Badet är hos oss ej ledigt, Men på höga Kytö-berget Finns i furuskog ett badbus, Hvarest skökor afla söner, Vindens flottor foster föda."

Nu vår goda Mariatta Sjelf till orda tog och sade: "Jag åstad mig måste gifva, Liksom annars lego-hjonet, Eller ock den lönta trälen."

Bär en qvast uti sin värjo, I den honungsljufva famnen, Vandrar fram med lätta fötter, Hän till huset, bygdt bland furar, Stallet på Tapio-berget.

Höjde nu sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Må du goda häst nu andas, Må du starka fåle flåsa Mot mitt plågofulla sköte. Pusta ut en ljuflig imma, Gif åt mig ett bad, som värmer, Att den svaga finge lättnad, Den betryckta hjelp och bistånd."

Andades den goda hästen, Starka fålen väldigt fläste På det plågofulla skötet. Hästens flåsande med munnen Badet är, som henne gifves, Helga vattnet, hvilket kastas.

Der nu fick vår Mariatta Bad, så mycket hon behöfde, Ymnig värme för sitt sköte. Födde så en liten gosse I den tagelpryddas krubba, Uppå hö om sommarn slaget. Nu vår goda Mariatta Lyfter gossen uppå knäna, Tager barnet uti famnen, Fostrar så sin lilla gosse, Gyllne äpplet, silfver-stafven, Under sållet, hvarmed siktas, Under stäfvan, hvarmed bäres, Under stenen, hvilken maler, Under meden, hvilken löper.

Åt vår goda Mariatta Växte så en vacker gosse, Men man känner ej hans ursprung; Kallas Ilmori af fadren, Efterlängtad son af modren, Sysslolös af sina bröder, Krigets hjelte utaf systrar, Namnlös utaf alla andra.

Nu man söker den som kristnar, Den som döper späda barnet. Kommer så en prest att kristna, Wirokannas till att döpa, Palvonen att barnet bära. Han till orda tog och sade: "Hvem skall hemtas hit att döma Öfver detta stackars barnet?"

Hemtas gamle Wäinämöinen, Den evärdelige siarn. Sade gamle Wäinämöinen: "Gossen må på kärret föras, Hufvudet på honom krossas, Sönderbråkas med en klubba."

Sade nu den späda gossen, Tvenne veckors gamla barnet: "O du gubbe ifrån fjerran, Du en trollkarl från Karelen! Nu du fällt ett dårligt domslut, Nu du lagen orätt tolkat."

Presten kristnade så barnet, Gjorde gossen uti dopet Till en konung öfver skogen, Vårdare af penningholmen

Nu den gamle Wäinämöinen Vredgades och greps af blygsel. Qväder så för sista gången, Och han qvad en koppar-skuta, Qvad en båt med jernsmidt botten. Seglar sedan genom svallet Med sin skuta utaf koppar, Seglar bort till högre rymder, Färdas han till lägre himlar.

Der han stadnade med båten, Der han fastnade med skeppet, Lemnade dock qvar sin harpa Och de höga runo-sånger Till en evig fröjd för Finland.

Monn jag nu hör upp att qväda, Stadnar här med mina sånger, Eller monn först nu jag börjar? Hundra ord än skulle finnas, Tusen ämnen att besjunga, Hvilka alla barn ej qväda, Samma männer ej begripa, Qvinnorna alls icke fatta. Men ej ens den strida forssen Låter allt sitt vatten rinna, Och ej heller goda sångarn Qväder alla sina sånger. Många andra sorger finnas, Sorger för den dag, som stundar; Hungern hos mig så förtäljer: "Nöt förutan guld ej munnen, Slit ej utan lön din tunga, Het för sångaren blir gommen, Strupen torr för den som qväder, Men ej tröttnar hörarns öra."

Dock har jag en sång nu sjungit, Har ett qväde sammanfogat, Qvistat träden, stakat vägen. Här nu tar en väg sin början, Här begynnas nya stigar För de män, som bättre qväda, För mer insigtsfulla skalder, Bland den ungdom, som nu växer, Bland det slägte, som nu uppgår.