Part 18

Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Skogen var oss ganska nådig, Ökenskogen ganska gifmild, Lätt bevektes skogens herre, Blidkades den gode Tapio. Mielikki, den väna skogsfrun, Tellervo, Tapios dotter, Lemnade sitt hemvist öde, Öfvergaf sitt boningsställe, Hastade att visa vägen, Gick att hugga vägamärken, Fästa stakar invid vägen, Att den rätta kosan lära. Uthögg märken genom skogen, Ristade i bergen skåror, Var beredd sitt guld att byta, Ta vårt silfver, ge sitt eget. Ohto fälldes ej med spjutet, Dignade ej ned för skottet; Sjelf han halkade från grenen, Snafvade från barrträds-qvisten, Föll och gyllne kräfvan sprängdes, Bäruppfyllda buken klyfdes, Bröstet sönderslets mot ruskor, Buken refs af barrträds-qvistar."

"Du min enda, vackra Ohto, O min honungstass, du sköna! Nu är benens gny förhanden, Benens gny och skallens läte, Häftigt skallra dina tänder. Näsan tog jag nu af Ohto, Ingen lukt han mera känner, Örat tog jag nu af Ohto, Intet ljud han mer förnimmer, Sist jag ögat tar af Ohto, Ögat ser nu aldrig mera."

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Den en karl jag skulle nämna, Skulle för en hjelte hålla, Hvilken björnens tänder löste, Toge bort de fasta betar, Ryckte ut dem med sin jernhand, Stödd med knät mot björnens skalle."

Sjelf han björnens tänder löser, Tager bort de fasta betar, Rycker ut dem med sin jernhand, Stödd med knät mot björnens skalle.

Tog så tänderna af Ohto, Yttrade ett ord och sade: "Vackra Ohto, skogens äpple, Skogens sköna, runda knotter! Än du måste gå ett stycke, Måste vandra uti öknen; Kom, berömde, börja färden, Tåga hän, du gyllne Ohto, Ifrån denna ringa boning, Ifrån denna låga hydda; Svårt det blir att bo i stugan, Ledsamt att i värmen vistas.

Här vår väg nu tar sin början, Här begynnas nya stigar, Som åt skoghevuxna kullen, Åt det höga berget leda, Leda till en liten fura, Till en tall med hundra qvistar; Godt för dig är der att vistas, Ljuft du der förnöter tiden. Karpen jagas dit af vinden, Abborn förs till dig af vågen, Vid din sida är en sik-ö, Tätt invid dig fångas laxen. Säg när hem du återkommit, Vändt till Metsola tillbaka: Illa blef jag der ej fägnad, Uti denna karla-samling, Denna skara utaf kämpar; Honung gaf man mig att äta Och till dryck blef färska mjödet, Blef det goda ölet framlagdt."

Gamle trygge Wäinämöinen Nu till hemmet återvände; Unga folket tog till orda, Så den sköna skaran sporde: "Säg, hvart förde du väl fångsten, Bragte nu din ringa andel? Lemnade kanske på isen Dränkte ibland snö och vatten, Tryckte in i sanka kärret, Eller gräfde ned i heden."

Gamle trygge Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Om jag uppå isen lemnat, Dränkt mitt byte uti sörjan, Skulle det af hundar rubbas, Utaf luftens foglar sudlas; Hade jag det sänkt i kärret, Eller nedgräft uti heden, Skulle det af maskar skadas, Täras utaf svarta myror. Ej jag lemnade på isen, Dränkte bytet ej i sörjan, Tryckte icke in i kärret, Grof ej heller ned i heden. Dit min fångst jag beledsagat, Bringat dit min ringa andel, Högst uppå den gyllne kullen, Uppå koppar-åsens skuldra, Uti helga trädets krona, I en gran med hundra qvistar, På den största ibland grenar, På den yfvigaste qvisten. Tänderna jag ställt åt öster, ögonen åt vester riktat, Vändt dem litet emot norden. Lade ej för högt i toppen, Skulle der af stormen skadas, Utaf vårens vind förderfvas."

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Gif, o Gud, ock hädanefter, Unna Skapare, du sanne, Att på sådant sätt man lefver, Att på detta vis man jublar Vid skogsmannens stora bröllop, Vid skogsnymfens glada högtid!

Gif, o Gud, ock hädanefter, Unna Skapare, du sanne, Att i skogen vägen stakas, Märken skäras uti träden För vårt goda jägarfölje, För vår stora kämpa-skara!

Gif, o Gud, ock hädanefter, Unna Skapare, du sanne, Att Tapios pipa ljuder, Att man skogens pipa hörer Uppå dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala stigar!"

Tjugunionde Runan

Gamle trygge Wäinämöinen Eftertänker i sitt sinne: "Skönt det vore nu att spela, Att ur toner glädje locka Här på dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala stigar, Men min harpa har försvunnit, Glädjen flytt från mig för evigt Hän till fiskens djupa salar, Laxarnes ojemna stengrund, Att af Ahtis gäddor egas, Af Wellamos ätt besittas. Sällan ock ifrån sig lemnar Ahti, hvad han en gång fångat."

Gamle trygge Wäinämöinen Gick så ned till smedens verkstad, Yttrade ett ord och sade: "Hör mig smed, o Ilmarinen! Smid åt mig af jern en räfsa, Gjut dertill ett skaft af koppar, Att jag hafven upp må harfva, Hopa vågorna tillsamman, För att finna gäddbens harpan, Kantele af fiskben lagad, Ifrån fiskens djupa salar, Laxarnes ojemna stengrund."

Det var smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn, Smidde snart af jern en räfsa, Redde dertill skaft af koppar; Skaftets längd femhundra famnar Var, och pinnarnas etthundra.

Derpå gamle Wäinämöinen Tog sin jernbesmidda räfsa Och på öppna sjön begaf sig, Ut på hafvets vida fjärdar. Räfsar sedan strandens ruskor, Räfsar säf och hafsrörs toppar, Hafvet upp i högar föser, Lägger vågorna i hopar. Fann dock icke, såg ej heller Nånsin mer' sin gäddbens harpa. Kantele, som gått förlorad, Glädjen, som för evigt flyktat.

Derpå gamle Wäinämöinen Började att hemåt vandra, Sorgsen och med nedsänkt hufvud, Med åt sidan lutad mössa. Stadnar så i svedjelanden, Ser sig rundtomkring och lyssnar, Och han hör en björk, som gråter, Ser, hur masurträdet tåras.

Men han spörjer och han frågar: "Hvarför gråter, gröna björk du, Qvider högljudt löfskottrika, Klagar du med hvita gördeln? Icke ut i krig du föres, Tvingas ej i härnad heller."

Skickligt honom björken svarar, Masurträdet höres säga: "Sådant många om mig säga, Flere i sitt sinne tänka, Att i glädje blott jag lefver, Uti fröjd och jubel endast; Arme jag, som äfven under All min sorg och saknad fröjdas, Klagar blott, då värst jag lider.

Nu, så arm, mitt hårda öde Och min tomhet jag begråter, Att så lottlös helt och hållet Och så utan skygd jag lemnats Här på detta svåra ställe, På det öppna betesfältet.

Ofta mig beklagansvärda, Ofta mig så djupt betryckta Herdarne om sommarn sarga, Rista i min hvita klädnad, Sugande all saft ifrån mig. Ofta jag beklagansvärda, Ofta jag så djupt betryckta Blir på detta svåra ställe, På det öppna betesfältet, Qvistad och till svedja huggen, Eller ock till kastved splittrad. Trenne gånger ren i sommar, Under denna långa sommar, I min kronas skygd sig männer Lägrat, hvässande sin yxa Mot mitt olycksburna hufvud, Mot min hals, jag ömkansvärda.

Derför all min tid jag gråter, Sörjer nu min hela lefnad, Att så lottlös helt och hållet Och så utan skygd jag lemnats Här för svåra vädret blottställd, Då den stränga vintern nalkas.

Hvarje år så tidigt sedan Sorgen min gestalt förändrar, Hufvet fylles af bekymmer, Och mitt hela anlet' bleknar, Medan på de kulna dagar, På den onda tid jag tänker. Plågor så mig stormen bringar, Kölden för de värsta dagar -- Stormen, som min pels omskakar, Alla löf ifrån mig röfvar, Så att jag alldeles naken Fryser i det hårda vädret, Lemnad i den skarpa köldens, I den vilda stormens händer."

Sade gamle Wäinämöinen: "Gröna björk, ej må du gråta, Qvida högljudt löfskottrika, Klaga du med hvita gördeln! Jag i fröjd din gråt förvandlar, Byter sorgen mot ett bättre, Gör till glädje ditt bekymmer."

Derpå gamle Wäinämöinen Masurn högg omkull och täljde Utaf hårda trä't en kupa, Kantele af sköna björken. Täljde nu en dag om sommarn, Formade åt sig en harpa På den dimomhöljda udden, På den skogbeväxta holmen. Häraf fick sin kupa harpan, Fick sitt grundträd nya glädjen; Och af hållig björk är kupan, Grundträ't af den fasta masur.

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Harpan nu sin kupa äger, Nya glädjen har sitt grundträd, Och af hållig träd är kupan, Grundträ't af den fasta masur. Hvadan må nu skrufvar tagas, Hvadan goda pinnar hemtas?"

Reste sig en ek på tåget, Stod vid gårdens ända högrest. Eken hade jemna qvistar, På hvar qvist ett äpple syntes, Uppå äpplet satt ett guldklot Och en gök på gyllne klotet. Höjde så sin stämma göken, Gifvande fem ljud ifrån sig, Galande det sjette äfven. Guld då flödade ur munnen, Silfver rann från gökens läppar Ned uppå den gyllne kullen, På den silfverrika backen. Häraf skrufvarne i harpan, Finnarne i strängaspelet.

Gamle trygge Wäinämöinen Tog till ordet då och sade: "Skrufvar kantele nu fått sig, Strängaspelet goda pinnar Från den gyllne gökens tunga, Silfver-fogelns ljufva läten, Men än saknas här dock litet, Strängar fem i harpan fela; Hvadan månde dessa tagas, Hvadan taglen fås till harpan?"

Gret en mö i svedjelunden, Fager jungfru uti dälden. Mön dock icke gret fullkomligt, Men fullt glad var hon ej heller; Sjöng blott att sin qväll fördrifva, Tills att solen hunne bergas, Under hopp att få en make, Få en man i famnen sluta.

Gamle trygge Wäinämöinen Hör den unga flickans klagan, Täcka barnets sorgsna stämma, Yttrar så ett ord och säger: "Unna mig en skänk, o flicka, Jungfru, gif åt mig en hårlock, Gif fem strån af sköna håret, Räck mig dertill än ett sjette, Att min harpa strängar finge. Ljud min evigt unga glädje."

Flickan gaf en skänk åt honom, Gaf en skänk utaf sin hårlock, Gaf fem strån af sköna håret, Dertill än ett sjette räckte. Häraf strängarne i harpan, Ljuden i hans unga glädje.

Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf nu började att sjunga, Satte sig att glädje locka Uppå trappan byggd af stenar, Uppå sätet gjordt af furu, På jernbänkens främsta ända.

Här sitt strängaspel han skötte, Skötte ock sin sång tillika, Spelade med fulla toner Och till sång sin stämma höjde. Ljufligt ljudade nu masurn, Jublade skottrika björken, Klang så äfven gökens guldskänk, Ljöd i fröjd ungjungfruns hårlock.

Så nu spelte Wäinämöinen, Mäktigt klingade hans harpa; Dalar höjdes, höjder sänktes, Sänkte sig de höga kullar, Höjde sig de låga dalar, Kopparbergen häftigt skälfde, Alla klippor gåfvo genljud, Stubbarna i dans sig rörde, Stenarne på stranden sprucko, Furarne af fröjd betogos.

Vida bördes ljufva spelet, Hördes till sex byar ända, Hördes ända till sju socknar. Foglar nu i stora flockar Flögo tätt till Wäinämöinen, Att till hjeltesångarn lyssna.

Örnen, då i höga nästet Suomis ljufva spel hon hörde, Glömde ungarne i boet, Och till obesökta trakter Flög att kantele få höra, Få beundra sådan glädje.

Skogens drott med ludet följe Dansade på tvenne fötter, Medan fadren glädje väckte, Medan Wäinämöinen spelte.

Gamle trygge Wäinämöinen, Här nog underbart han spelte, Anslog alltför sköna toner; Likså när han hemma spelte, I sitt hus af furu timradt, Ljudade de höga taken, Dallrade af glädje fönstren, Klang det benbelagda golfvet, Genljöd husets gyllne takhvalf. Åter när han gick bland granar, Vandrade bland höga furar, Grenarne sig ödmjukt krökte. Tallarne sig vänligt vände; Kottarna till marken flögo Och kring roten barren spriddes. När han lunderna besökte, Dessa straxt till glädje väcktes; När han steg till svedjelunden, Blommorna af kärlek tjustes; Telningarna ned sig böjde.

Trettionde Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen Lugnt sin väg tillryggalägger, Unge mannen Joukahainen Färdas fram med gny och buller.

De på vägen sammanstöta, Sela fäster sig vid sela, Stängerna tillhopa häfta, Loka sitter fast vid loka, Vattnet rinner ifrån lokan, Ifrån selan flyter istret.

Der nu stadnar Wäinämöinen, Tar till ordet sjelf och säger: "Vik åt sidan Joukahainen, Ty du är till åren yngre."

Det var unge Joukahainen, Yttrade ett ord och sade: "Här ej båtar mannens ungdom, Mannens ungdom, mannens ålder; Den i vishet öfverlägsne Må nu stadna qvar på vägen, Den i vishet underlägsne Vike undan för den andra."

Sade gamle Wäinämöinen: "Då du är mig öfverlägsen, Käre, säg att jag för höra, Hvad du mer än jag må veta."

Sade unge Joukahainen; "Kanske vet jag ett och annat: Renen drager plog i norden, Hästen i det södra landet, Längst i Lappland elephanten (?). Sikens åkrar äro släta, Årtans tak är jemnt och rundadt, Lätt att lefva är för själen, Dricker vatten, der han ligger, Äter laxar rundtomkring sig, Slukar sikar vid sin sida. Gäddan leker uti kölden, Styggmundt fisk i hårda vädret, Abboren, den skygga våtstjert, Simmar hösten om på djupet, Leker sommarn på det grunda, Mörten far och slänger stjerten, Laxen konstigt framåt skrider?"

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till ordet tog och sade: "Och hvad vet du ännu mera, Anar också derutöfver?"

Sade unge Joukahainen: "Sen ock vet jag ännu något, Anar också derutöfver: Höga trän har Pisa-backen, Horna-klippan stora tallar. Videt är det första trädslag Och den äldsta jordart torfven, Ibland fiskar äldst är girsen, Finken ibland foglars skara, Kyytöläinen ibland ormar. Elden alstrades i himmeln, Vattnet uti klippan föddes, Ifrån rost är jernets ursprupg."

Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf till ordet tog och sade: "Men hvad vet du ännu mera, Anar också derutöfver? Tala du blott verklig sanning, Minnen ifrån fordna tider."

Sade unge Joukahainen: "Sen ock vet jag ännu något, Mins ifrån aflägsna tider, Mins, när hafvets fåror plöjdes, Fiske-slägtets gömslen gräfdes, Grunda ställen gjordes djupa. Slätterna på marken mättes, Höjderna med mull betäcktes, Bergen staplades tillhopa, Posterna i rymden ställdes, Himla-fästets bågar restes, Stjernorna på himlen ströddes."

Sjelf den gamle Wäinämöinen Tog till ordet nu och sade: "Barnets kunskap, barnets minne, Ej en skäggig hjelte-gubbes. Det var jag, som plöjde hafven, Uthögg oceanens hålor, Gröpte fiske-slägtets gömslen, Gjorde grunda ställen djupa, Slätterna på marken mätte, Höjderna med mull betäckte. Bergen staplade tillhopa. Såsom tredje man jag deltog I att rymdens poster fästa, i att bära himla-bågen Och att fästets stjernor utströ."

Nu den unge Joukahainen Vred sin mun, sitt hufvud rörde, Skakade det svarta håret, Tog till ordet så och sade: "Sen ock vet jag ännu något, Vet och inser derutöfver: Trollar den förmätne mannen Att som spån på vattnet flyta, Såsom näckrosblad på böljan."

Häraf vredgas Wäinämöinen, Häraf vredgas han och harmas; Sjelf han tar sig för att qväda, Sjelf han börjar på att orda. Qvädet är ej barna-joller, Barna-joller, qvinno-sladder, Qvädet är en skäggig hjeltes, Och ej alla barn det sjunga, Icke hälften ibland svenner, Ej en tredjedel af fästmän

Bland den ungdom, som nu växer, Bland det slägte, som nu uppgår. Sjunger gamle Wäinämöinen, Hafvet svallar, jorden skälfver, Kopparbergen häftigt skakas, Klippans fasta hällar dåna. Starka borgars tinnar skakas, Ned till marken tornen ramla, Portarna i Pohja remna, Fästets bågar brista sönder.

Unge Joukahainen qvad han Intill midjan uti kärret, Intill bröstet uti ängen Och till armarna i sandmon.

Qväder sedan uppå hunden Tassarna i kalla stenen, Tänderna i vatten-ruskan. Qväder Joukahainens båge Till en båge öfver vattnet; Qväder Joukahainens pilar Att som snabba hökar ila, Qväder ock den höga hjelmen Uppå karlavagnens skuldror, Qväder än den blåa manteln Till ett strömoln uppå fästet, Och det fina ylle-bältet Uppå himlens rund till stjernor.

Så stod unge Joukahainen Nu i kärret intill midjan, Intill bröstet uti ängen Och till armarna i sandmon. Blir deröfver ganska misslynt, Råkar slutligen i vånda, Höjde då sin röst och sade, Talade med dessa orden: "O du vise Wäinämöinen, Du en siare evärdlig! Tag igen de helga orden, Återkalla dina qväden, Hjelp mig utur detta trångmål, Ifrån denna nöd mig fria."

Nu den vise Wäinämöinen, Tog till ordet sjelf och sade: "Nå hvad vill du mig då gifva, Om jag helga orden löser, Återkallar mina qväden?"

Sade unge Joukahainen: "Tro mig, jag har tvenne bågar, Säkert skjuter ena bågen, Flinkt far pilen från den andra; Du må taga, den dig lyster."

Sade gamle Wäinämöinen: "Bryr jag mig om dina bågar, Aktar dem det minsta, dåre? Sjelf jag äger ock en båge, Tvåfaldt dyrare än dina, Två- och trefaldt bättre äfven.

Har ej nå'n att bära båge Och att återhemta pilar. Säg; hvad ger du mig i lösen?"

Sade unge Joukahainen: "Också har jag tvenne hingstar, Säkert går den ena hingsten, Snabb den andra är att stiga; Du må taga, den dig lyster, Hjelp mig blott ur detta trångmål, Ifrån denna nöd mig fria."

Sade gamle Wäinämöinen: "Bryr jag mig om dina hingstar, Aktar schäckarna det minsta? Sjelf också en hingst jag äger, Som är två- och trefaldt bättre, Fem- och sexfaldt lifligare; Har en insjö uppå gumpen, Klara vattnet uppå ryggen, Äter hö från källans bräddar, Dricker vatten ifrån molnet.

Har ej nå'n, som hingsten fasttar. Som min fåle skulle betsla Och till åker-tegen leda; Säg, hvad ger du mig i lösen?"

Sade unge Joukahainen: "Jag i hemmet har en syster, Skön hon är och vackert formad; Enda systern ger jag åt dig, Lånar dig min moders dotter Till en maka för din lifstid, Till ditt stöd på gamla dagar. Fråntag nu de helga orden, Återkalla dina qväden, Hjelp mig utur detta trångmål, Ifrån denna nöd mig fria."

Sjelf den gamle Wäinämöinen Löser nu de helga orden, Återkallar sina qväden. Men den unge Joukahainen Återvänder så till hemmet, Sorgsen och med nedsänkt hufvud, Med åt sidan lutad mössa, Under gråt och strida tårar.

Fadren sitter invid fönstret, Modren står på bodens trappa, Modren skyndar sig att fråga, Gamla qvinnan hinner spörja; "Hvarför gråter du, min gosse, Sörjer du, mig kostat möda?"

Sade unge Joukahainen: "O min moder, som mig burit, Som mig lyftat har i famnen! Har jag icke skäl att gråta, Sorger, hvilka tårar pressa? Derför all min tid jag gråter, Sörjer nu min hela lefnad, Att jag gaf min enda syster, Lånade min moders dotter Åt den gamle Wäinämöinen, Den evärdelige siarn, Gaf till stöd åt gamle mannen, Till ett värn åt skröplig gubbe."

Modren gnuggar sina händer, Gnäggar sina begge händer, Yttrar så ett ord och säger: "O gråt ej min son, du kära, Här är icke skäl att gråta, Se det har jag städse önskat, Längtat under all min lefnad: Få till frände store mannen, Ha en måg i Wäinämöinen, Uti sångaren en svärson?"

Trettieförsta Runan.

Unge Joukahainens syster, Enda barnet af sin moder, Gick att bryta qvast ur skogen, Löf till qvastar ifrån träden. Bröt så en qvast åt sin fader, Bröt en annan åt sin moder, Skulle bryta tredje qvasten Åt sin allrayngsta broder; Kom då gamle Wäinämöinen, Yttrade ett ord och sade: "Flicka, väx med mig i hågen, Tänk på andra yngre män ej, Väx i nätt tillskurna kläder, Uti yllne kjortlar granna, Lef af limpans bästa bitar, Utaf hvetebrödets skifvor."

Jungfrun ilar hem och gråter, Kommer snyftande på gården. Fadren spörjer invid fönstret, Der han täljer på sitt yxskaft: "Hvarför gråter du, min flicka, Stackars flicka, unga jungfru?"

"Har jag icke skäl att gråta, Sorger, hvilka tårar pressa? Derför gråter jag, o fader! Tappade mitt kors från bröstet, Fällde spännet ifrån gördeln -- Silfver-korset ifrån bröstet, Gyllne spännet ifrån gördeln."

Spörja bröderna vid ledet, Der de foga sina slädar: "Hvarför gråter stackars syster, Stackars syster, unga jungfru?"

"Har jag icke skäl att gråta, Sorger, hvilka tårar pressa? Derför gråter jag, o bröder! Tappade min ring från fingret, Fällde perlorna från halsen -- Gyllne ringen ifrån fingret, Silfver-perlorna från halsen."

Spörja systrarna på golfvet, Der de väfva gyllne gördlar: "Hvarför gråter stackars syster, Stackars syster, unga jungfru?"

"Har jag icke skäl att gråta, Sorger, hvilka tårar pressa? Derför gråter jag, o systrar! Fällde guldet från mitt änne, Silfver-smyckena från håret, Blåa handen ifrån pannan Och de röda från mitt hufvud."

Spörjer modren ifrån boden, På hvars tröskel smör hon kärnar: "Hvarför gråter du, min flicka, Stackars flicka, unga jungfru?"

"Har jag icke skäl att gråta, Sorger, hvilka tårar pressa? Derför gråter jag, o moder! Gick att bryta qvast ur skogen. Löf till qvastar ifrån träden, Bröt så en qvast åt min fader, Bröt en annan åt min moder, Skulle bryta tredje qvasten Åt min allräyngsta broder, Steg då Osmonen från dälden, Kalevainen ifrån mossan: Flicka, väx med mig i hågen, Tänk på andra yngre män ej, Väx i nätt tillskurna kläder, Uti yllne kjortlar granna, Lef af limpans bästa bitar, Utaf hvetebrödets skifvor."

"Flicka, var ej alls bekymrad, Frukt utaf din moder, sörj ej, Gå i boden uppå backen, Skynda dig, spring ut på gården. Bodar tre på backen finnas, Öppna allrabästa boden; När dig der ett år af smöret, Mer än andra blir du frodig; Lef af kött det andra året, Mer än andra blir du liflig; Ät piroger tredje året, Mer än andra blir du vacker. Der står kista uppå kista, Ena skrinet vid det andra, Öppna allrabästa kistan, Lyfta upp det granna locket. Gyllne gördlar sex der finnas, Finnas sju blå kjortlar äfven. Kläd uppå dig allt det bästa, Tag det grannaste om halsen, På ditt bröst det prydligaste, Det mest lysande på kroppen."

Flickan går så bort och gråter, Kommer snyftande på gården, Gråter aftnarna i fönstret, Morgnarna på bodens tröskel, Hela dagar uppå gården, Månader vid tågens öppning. Höjde nu sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Också jag var icke fordom Svartare än andra flickor, Blekare än vattnets fiskar, Blef nu svartare än andra, Blekare än vattnets fiskar."

Modren gick att henne skåda, Sedan trenne nätter vikit: "Hvarför gråter du, min flicka, Klagar tidigt födda dotter?"