Part 17

Gamle trygge Wäinämöinen Vandrar hän till smedens verkstad, Träder under smidjans dörrpost, Yttrar så ett ord och säger: "Upp du smed der invid väggen, Upp du hamrare bak stenen, För att nu en måne smida Och en solring sammanfoga. Lång är tiden eld förutan, Ledsam, då ej månen lyser, Då ej solen strålar sprider."

Steg så smeden upp vid väggen, Hamrarn reste sig bak stenen För att straxt en måne smida Och en solring sammanfoga. Utaf guld han smider månen Och af silfver nya solen; Får så månen smidd och formad, Får ock solen färdigbildad. Nu de lyfta dem med glädje, Bära vackert och försigtigt Upp till himmelen den höga, På det sjette stjernehvalfvet, * Ofvanpå de åtta fästen.

Svetten dröp från Skaparns hufvud. Vattnet rann från Gudens panna Vid det alltför svåra verket, Vid den mödosamma lyftning, Då man forslar nya solen, Då man bär en ring för månen Upp till midten utaf himmeln, Till den nionde bland rymder.

Månen fingo de så forslad, Fingo äfven solen fästad I den nionde bland rymder, Vid den medlersta bland himlar; Men som måne sken ej guldet, Silfret såsom sol ej lyste.

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Om jag far till Pohja-gården, Mig beger till Pohjas söner, Visst jag månen får att lysa, Gyllne solen till att stråla."

Far åstad och färdas skyndsamt Hän till Pohjola det mörka; Stiger en dag, stiger tvenne, Redan på den tredje dagen Synas Pohja-gårdens portar, Pohja-gårdens dörrar rassla Och de onda gångjern glimma.

Kommen fram till Pohja-floden Ropar gamle Wäinämöinen: "Hemta båt, du son i Pohja, Att jag slipper öfver elfven."

Pohja-sonen hördes svara: "Här är ingen båt nu ledig, Ro dig fram med dina fingrar, Styr med dina flata händer Öfver floden här i Pohja."

Nu den gamle Wäinämöinen Sänker fingrarna i vattnet, Flata händerna i böljan, Drar sig på en vatten-ruska, På en tall-stock sig förfogar, Låter så en hvissling ljuda; Kom en vind och förde honom Öfver floden uti Pohja.

Pohja-folket höres ropa, Onda skaran häftigt larma: "Stig nu med den ena foten Ifrån elfven upp till stranden." Steg med sina begge fötter Ifrån elfven upp till stranden.

Pohja-folket höres ropa, Onda skaran häftigt larma: "Träd nu fram till Pohja-gården." Trädde fram till Pohja-gården.

Pohja-folket höres ropa, Onda skaran häftigt larma: "Kom nu in i Pohja-stugan." Gick så in i Pohja-stugan.

Männerna der mjöd förtära, Mätta sig med ljufva drycken. Hvarje man bär svärd vid sidan, Stridsbeklädd är hvarje kämpe, För att döda Wäinämöinen, Vattnets vän om lifvet bringa. Männerna af honom spörja: "Hvad är usle mannens budskap, Hvad vet vandrarn att förtälja?"

Gamle trygge Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Hvart har solen från oss flyktat, Hvart har månen tagit vägen?"

Pohja-folket höres ropa, Onda skaran häftigt larma; "Dit från eder solen flyktat, Dit har månen tagit vägen: Solen kommit ned i klippan, In i ståluppfyllda berget, Sköna månen har försvunnit I en sten med brokig sida; Aldrig derifrån de slippa, Aldrig utgång sig bereda."

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Låt oss mäta våra klingor, Låt oss våra svärd beskåda. Skall ej månen fås ur stenen Solen ifrån klippan frias? Den som har en längre klinga, Har ett svärd, mer skönt att skåda, Må det första hugget gifva."

Sina svärd nu männer mäta Och beskåda sina klingor. Litet längre än de andres Var den gamle Wäinös klinga, Blott så mycket som ett kornfrö, Eller som ett ringa halmstrå. Månen lyste uppå spetsen, På dess fäste glänste solen, Hästen gnäggade på bettet, Katten gnällde uppå knappen Och en hundvalp låg i slidan.

Man så träder ut på gården Och emot hvarann sig ställer. Nu den gamle Wäinämöinen Slog en gång med blanka svärdet, Slog en gång och slog en annan, Skalade, som rofvors strängar, Hufvuden af Pohjas söner.

Går så att beskåda månen, Vandrar hän att solen lösa Och befria karlavagnen Från den fläckbeströdda stenen, In ifrån stål-bergets sköte, Från den jernuppfyllda klippan. Men der finnas tio dörrar Och hvarenda ibland dessa Har med tio lås man fastlåst; Han ej slipper in i klippan.

Gamle trygge Wäinämöinen Återvänder nu till hemmet, Träder uti smedens verkstad, Yttrar så ett ord och säger: "Hör mig smed, du Ilmarinen, Frände, barn af samma moder! Hamra mig tregrenig gräfta, Smid ett dussin hvassa billar, Smid en väldig knippe nycklar, Att jag månen får ur stenen, Solen lösa kan från klippan."

Derpå smider Ilmarinen Allt hvad mannen har af nöden, Smider en dag, smider tvenne, Smider än den tredje dagen. Men uppå den tredje dagen Stiger Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma, Ganska tidigt upp en morgon Och sig tager för att flyga. Flyger upp med lärkans fjädrar, Höjer sig på siskans vingar, Flög till Ilmarinens smidja, Satte sig vid gluggen neder.

Det var smeden Ilmarinen, Tog till orda nu och sade: "Hur är, fogel, du vid gluggen Ren på morgonen så tidigt?"

Fogeln med sin tunga talar, Så den lilla siskan qvittrar: "Hör mig smed, o Ilmarinen, O du hamrare evärdlig! Du just är en kunnig konstnär, Är en hamrare förträfflig."

Det var smeden Ilmarinen, Yttrade ett ord och sade: "Derför är jag kunnig konstnär, Är en hamrare förträfflig, Att jag har den store Guden Länge uti skägget skådat, Medan förr jag himmel smidde, Hamrade ett lock för luften."

Fogeln med sin tunga talar, Så den lilla lärkan qvittrar: "Hvad är det, du smed nu hamrar, O hvad smider du nu, konstnär?"

Det var smeden Ilmarinen, Svarade härtill och sade: "Det en halsring är, jag smider, Åt den stygga Pohja-gumman."

Flög nu Pohjolas värdinna, Flög och ilade med snabbhet Ifrån Ilmarinens smidja, Flög som lärka bort till hemmet. Börjar tänka och begrunda, I sitt sinne öfverlägga, Hur sin bals hon, usla qvinna, Onda hexa, månde värja.

Märker ofärd henne hota, Nödens dag förhanden vara. Steg så upp en morgon tidigt, Ren i dagens första gryning, Flög till Ilmarinens smidja, Kom, som dufva, uppå tröskeln.

Det var smeden Ilmarinen, Yttrade ett ord och sade: "Hur är dufva du på tröskeln Ren på morgonen så tidigt?"

Dufvan med sin tunga talar, Fogeln så till gensvar qvittrar: "Derför må jag stå på tröskeln, Att dig detta budskap bringa: Månen stigit har ur stenen, Solen ut ur klippan sluppit."

Derpå smeden Ilmarinen Går till dörren af sin smidja, Skådar noga upp mot himlen, Ser på fästet månen lysa, Ser den sköna solen stråla. Gick till gamle Wäinämöinen, Yttrade ett ord och sade: "O du gamle Wäinämöinen, Du en sångare evärdlig! Kom nu att beskåda månen, Kom att se på sköna solen, Då de nu på fästet stigit, Kommit till sitt förra ställe."

Gamle trygge Wäinämöinen Skyndade sig ut på gården, Lyfte genast upp sitt hufvud, Höjde blicken emot himlen: Månen uppå fästet stigit, Solen hade himlen funnit.

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf sig tager för att tala, Höjande sin röst han säger Och med dessa orden talar: "Hell dig måne, att du lyser, Att ditt anlete du viser, Hell dig gyllne dag, som randas, Hell dig sol, som åter uppgår!

Du guldmåne slapp ur stenen, Sköna sol, du steg från klippan, Såsom gyllne gök du uppsteg, Höjde dig som silfver-dufva. Så du må hvar morgon stiga Äfven efter denna dagen, Och hvar gång, då hit du kommer, Må du ymnig helsa bringa, Hopa håfvor uppå håfvor, Föra lycka till vår metkrok, Hemta fångst åt våra fingrar. Vandra nu din väg med helsa, Lägg din bana frisk till rygga, Gör din båge skön och vacker. Gå om aftonen till glädje."

Tjuguåttonde Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Nu man borde björnen fånga, Borde fälla gyllne djuret Uti Metsola det ljufva, Det vaksamma Tapiola, Att ej Ohto mina hästar, Mina ston om lifvet bringar. Icke dödar mina hjordar, Och ej korna strör kring marken.

Också jag i fordna tider Var så god som mången annan. Då man gjorde val af männer, Då man karlarna fördelte, Mönstrade de bästa kämpar; Jag då steg till björnens dörrar, Till den platta nosens gårdar. Nu en annan tid är inne: Monne, arme man, jag redan Kunnat blifva alltför gammal, Mera tvekande än andra? Kanske är det så, men sinnet Lockande mig likväl bjuder Att till Metsola nu vandra, För att njuta af dess honung.

Så jag vandrar hän till skogen, Går till sysslor utom huset. Mielikki, du skogsvärdinna, Tellervo, Tapios dotter! Lägg nu band på dina hundar, Ordna vackert dina valpar I det trybevuxna tåget, I den lilla ekträdskojan. Bind för björnens ögon silke, Vira flätor om hans hufvud, Stryk uppå hans tänder honung Och på munnen rena smöret, Att han icke vädrar mannen, Icke känner andedrägten, När jag kommer till hans gårdar, Till den ädle Ohtos dörrar.

Vackra Ohto, skogens äpple, Skogens sköna, runda knotter! När du hör, att mannen nalkas, Stolta karlen till dig träder, Göm då klorna in i tassen, Tänderna uti ditt tandkött, Att de aldrig måtte såra, Ej ens i sin vighet skada. Så må du dig, Ohto, röra, Så du, honungstass, dig vända, Som i boet hjerpen rör sig, Gåsen liggande sig vänder?"

Sjelf den gamle Wäinämöinen Stötte nu på sköna Ohto, Rubbade så sidenbädden, Slog omkull den gyllne sängen; Höjde upp sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Nu, o Gud, du lofvad vare, Skapare allena prisad, När du gaf mig sköna Ohto, Gaf mig skogens guld till byte. Träder jag för Ohtos dörrar, Går till släta tassens gårdar, Vandrar till plir-ögats koja, För att der mitt guld betrakta -- Kort är foten, böjdt är knäet, Nosen trubbig, som ett nystan.

Du min enda, vackra Ohto, O min honungstass, du sköna! Blif ej ens på skämt förtörnad, Jag var icke den dig fällde, Sjelf du halkade på grenen, Snafvade på barrträdsqvisten, Sönderslet din granrisklädnad, Ref i tu din barrbetäckning; Hösten är så hal och slipprig, Höstens nätter äro mörka.

Du min enda, vackra Ohto, O min honungstass, du sköna! Än du måste gå en sträcka, Måste vandra på en sandhed. Kom berömde, börja färden, Vandra hän du skogens stolthet, Skrid blå-strumpa fram med snabbhet, Stig lättfotade med brådska Ifrån dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala stigar, Till en skara utaf kämpar, Till en talrik karla-samling. Länge ren der stått ett visthus, Uppå silfver-fötter timradt, Bygdt på sköna gyllne stolpar; Dit vår ädle gäst vi leda. Föra in vår gyllne främling. Illa blir han der ej fägnad, Honung får han till att äta, Får det färska mjöd att dricka.

Kom nu, såsom ock du kommer. Ifrån detta trånga näste, Lemna dynorna af ruskor, Öfvergif din bädd af granris, Lägg dig uppå röda bolster, Uppå mjuka siden-bädden, Under åsen den berömda, Under takets vackra fogning. Rör dig uppå fältets drifvor, Som ett näckrosblad på böljan, Sväfva öfver skogens ruskor, Som på qvisten ekorn sväfvar."

Och nu vandrar Wäinämöinen Under spel i svedjelunder, Under hornets ljud på fältet, Vandrar med den ädle Ohto. Sjelf han spelar skönt och skickligt, Låter hornet herrligt ljuda, Blåste gånger fem för porten, Blåste tre på hemmets kullar. Ljudet hördes in i stugan, Skallade inunder åsen.

Folket talade i stugan, Så den sköna skaran sade: "Hören ljudet nu der ute, Som från jägarhornet skallar, Hören kotte-fogelns läte, Hören Tapio-tärnans pipa!"

Folket hastade ur stugan, Sköna skaran sprang på gården? "Gaf ett honungsdjur er skogen, Gaf ett lodjur skogens herre, Då med sång J återkommen, Skriden jublande på skidor?"

Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Oss en utter är till talets, Är till sångens ämne gifven; Derföre med glam vi komma, Jublande på skidor nalkas. Men det är dock ej en utter, Ej en utter, ej ett lodjur; Sjelf den frejdade här vandrar, Skogens dimma hit nu sväfvar. Skogens fradga hitåt rinner, Ohto nalkas svept i kläde. Nu med Gud jag helsar eder Här på dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala vägar, Gångar trampade af tärnor, Jemnade af gårdens qvinnor. Mindre kär kanske är gästen, Må man husets dörr då sluta, Men är gästen efterlängtad, Så må dörren hållas öppen."

Folket svarade och sade, Så den sköna skaran talte: "Nu, o Gud, du lofvad vare, Skapare allena prisad, Då du gaf den sköna Ohto, Skänkte skogens guld till byte. Hell dig Ohto, du som kommit, Hell dig honungstass, som vandrat Hit till dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala gångar. All min lifstid har jag längtat, Väntat all min blomningsålder, Att dock skogens silfver komme, Skogens guld sig skulle närma Hit till dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala gångar, Att jag hörde Tapio-hornet, Hörde skogens pipa ljuda. Detta har jag städse väntat, Som ett bördigt år man väntar, Såsom skidan väntar drifvor,

Längtar efter präktig skara, Och som flickan väntar fästman, Den rödkindade en make. Aftnarna jag satt i fönstret, Morgnarna på visthus-trappan, Månaderna invid tåget, Vintrarna på fähusbacken. Der jag stod, tills snön förhårdnat, Tills den hårda snön blef uppsmält, Marken bar och höljd med sandgrus, Gruset öfvertäckt med mylla, Myllan grönskande af nygräs."

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Finns här ingen man, som mottar, Ingen kämpe, som välkomnar, När från Metsola jag kommer, Vänder hem från Tapios boning?"

Folket svarade och sade, Så den sköna skaran talte; "Nog här finnas män, som motta, Finnas kämpar som välkomna, När från Metsola du kommer, Vänder hem från Tapios boning. Länge brygd har drycken varit, Ölet redan länge färdigt För den främling, som nu kommer, För den gäst, som till oss nalkas."

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Hvart skall främlingen nu föras, Hvart den gyllne gästen ledas Ifrån dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala gångar?"

Folket svarade och sade, Så den sköna skaran talte: "Dit må främlingen nu föras, Dit må gyllne gästen ledas, Uti stugan, gjord af tallar, Uti huset, bygdt af furu, Under åsen, den berömda, Under takets vackra fogning."

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Du min enda, vackra Ohto, O min honungstass, du sköna! Allt ännu du måste vandra, Måste fördas fram i lunden. Gif, mitt guld, dig nu på färden. Tåga fram, mitt vackra silfver, Vandra genom gyllne tåget, Gå längsefter silfver-spången, Träd i stugan, gjord af tallar, Uti huset, bygdt af furu, Under åsen, den berömda, Under takets vackra fogning.

Sen nu till J stackars qvinnor, Att ej driften må förskräckas, Klena hjorden ej förfäras Ej värdinnans boskap skadas, När till stugan Ohto kommer, När det skäggbetäckta trynet, Platta nosen sticker in sig.

Gossar, gifven rum i förstun, Stån ej flickor framför dörren, När till stugan hjelten träder, När den stolta mannen kommer.

Bry dig ej om våra flickor, Frukta ej för våra qvinnor, Räds ej för de mössbetäckta, De om hasen strumpbeklädda. Allt hvad qvinna är i stugan, Må nu längst i vrån sig draga, När i stugan mannen träder, När den stolta karlen kommer.

Frid du Gud ock hit förläna, Hit i denna ringa stuga, Uti denna låga hydda, Under åsen den berömda, Under takets vackra fogning. Hvart skall nu mitt guld jag föra, Hvar min lilla fogel ställa?"

Folket svarade och sade, Så den sköna skaran talte: "Hell ock dig, som hit har kommit, Hell dig honungstass, som stigit Uti denna ringa stuga, Uti denna låga hydda, Under åsen den berömda, Under takets vackra fogning! Dit må nu ditt guld du föra, Ställa der din lilla fogel, Invid hörnet af vår jernbänk, Vid den fasta plankans ända.

Du min enda, vackra Ohto, O min honungstass, du sköna! Nu din pels man måste skåda, Vackra håret undersöka; Var dock icke alls bekymrad, Illa skall man dig ej hålla, Skall ditt ludna skinn ej gifva Att hos usla männer vräkas, Att bepryda ringa karlar?"

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Hvart må sen vår gäst vi föra, Hvart ledsaga vandringsmannen Från det långa jernbänks hörnet, Från den fasta plankans ända?"

Folket svarade och sade, Så den sköna skaran talte: "Dit må nu din gäst du föra, Vandringsmannen dit ledsaga, Till förgyllda koppar-kärlet, Grytan med sin koppar-botten. Länge grytan stält på elden, Koppar-sidan invid lågan; Länge ren har vattnet väntat -- Vattnet hemtades från fjerran, Togs ur vasslesöta källan, Den till brädden fyllda brunnen. Saltet ifrån fjerran söktes, Från de djupa sund i Tyskland, Roddes hit igenom saltsund, Lastades så ut ur skeppet. Veden har man fällt i skogen, Huggit längesen i öknen, Hemtat hit från Tuomivaara, Släpat ifrån höga kullar. Elden har från himlen fallit, Ilat ned från himla-midten, Ofvan från de åtta himlar, Från den nionde bland rymder."

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Du min enda, vackra Ohto, O min honungstass, du sköna! Allt ännu du måste vandra, Måste gå ett litet stycke. Börja frejdade nu färden, Skrid nu fram du gamle kämpe Från det långa jernbänks hörnet, Från den fasta plankans ända, Till förgyllda koppar-kärlet, Grytan med sin koppar-botten."

Fräsande börs grytan koka, Med det färska köttet uppfylld, Kokar trenne hela nätter, Kokar lika många dagar.

Sen nu köttet blifvit kokadt, Kittlarna från elden tagna, Kopparsidorna från lågan, Gamle trygge Wäinämöinen Höjde upp sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Hvart skall nu mitt guld jag föra, Hvart min lilla fogel bringa Från förgyllda koppar-kärlet, Grytan med sin koppar-botten?"

Folket svarade och sade, Så den sköna skaran talte: "Dit må nu ditt guld du föra, Gyllne fogeln må du bringa Inuti den gyllne koppen, Inom koppar-fatets bräddar, Fram på vackra furu-bordet. Borden äro här af furu, Fat af koppar stå på borden Och vid faten äro satta Gyllne koppar, silfver-skedar. Dit må nu ditt guld du föra, Der din lilla fogel ställa, Att med mjöd den får sig mätta, Får af goda ölet dricka."

Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Ohto, du min lilla fogel, O min honungstass, du sköna! Allt ännu du måste vandra. Måste gå ett litet stycke, Kom mitt guld och börja färden, Skrid nu fram, du gyllne Ohto, Från förgyllda koppar-kärlet, Grytan med sin koppar-sida Inuti den gyllne koppen, Inom koppar-fatets bräddar, Fram på bordet utaf furu."

Rågade nu kärlen stodo, Faten upp till brädden fyllda. Derpå gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Skogens honungsrika moder O du skogens gyllne konung, Tellervo, du Tapios jungfru, Skogens lilla, sköna tärna! Kommen nu till Ohtos bröllop, Till det långa hårets högtid. Ymnigt finns här till att äta, Till att äta, till att dricka, Att för egen del behålla Och att dela ut i byen."

Dervid folket tog till orda, Så den sköna skaran talte: "Hvarest föddes sköna Ohto, Hvarest växte glesa håret, Hvadan är den trinda hemtad, Hvar den blåa svansen funnen? Monne väl på badstu-vägen, Eller uppå brunnens gångstig?"

Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Ohto föds ej uppå halmen, Ej på båset invid rian, Der den ädla Ohto föddes, Der det glesa håret växte, Nära månen, invid solen, Uppå karlavagnens axlar, På den stora björnens skuldra. Ukko himlens gyllne konung, Gamle mannen upp i höjden, Kastar litet ull på vattnet, Blott ett hårstrå uppå böljan. Detta vaggades af vinden, Skakades af vädrets flägtar, Gungades af vattnets imma, Fördes så af hafvets bölja Hän till blomster-holmens stränder, Till den honungsrika udden.

Mielikki, den väna skogsfrun, Tapiolas trägna qvinna Sprang i hafvet upp till knäna, Sprang i böljan intill gördeln. Ryckte håret upp från vattnet, Fina ullen ifrån böljan, Vaggade uti sitt sköte, Rörde om i sina kläder. Sedan förde hon sin fogel, Lade ned sin gyllne älskling I en liten korg af silfver, I en vacker gyllne vagga. Fästade så lindans bindlar, Band det stora barnets vagga Vid den största qvist af trädet, Vid den lummigaste grenen.

Nu sin vän hon troget vaggar, Gungar omsorgsfullt sin älskling I den vackra gyllne vaggan, Som på silfver-remmar hängde, Under granens blomsterkrona, Blomsterkrona, gyllne grenar. Der hon vårdade sin Ohto, Fostrade det glesa håret Invid låga granars rötter, I en liten, nödväxt tallskog, Ibland honungsrika buskar, I den dunkla ökenskogen.

Ännu saknar Ohto tänder, Ännu fela klor för björnen. Mielikki den väna skogsfrun, Tapiolas trägna qvinna, Sjelf hon går att söka tänder, Söka klor till björnens tassar. Letade bland hårda stammar. Sökte ibland svedda stubbar, Uppå fältets gröna hymplar, På de ljungbevuxna hedar. Växte så en tall på heden, Reste sig en gran på kullen, Fanns en silfverqvist i tallen, Fanns en gyllne gren i granen. Kave dem med handen ryckte, Gjorde klor af dem åt Ohto, Bildade åt björnen tänder. Byggde så af hägg en stuga, Fogade af barr en boning, Bad der björnen bo om vintern, Hvila sig den värsta tiden Och ej genomvada kärren, Icke stryka genom skogen, Vandra irrande på heden, Flacka kring de öppna fälten. Derifrån kom nu vårt silfver, Hemtades den gyllne gästen."

Unga skaran tog till orda Och det gamla folket talte: "Hur blef skogen dock så nådig, Öknen denna gång så gifmild, Hur bevektes skogens herre, Blidkades den gode Tapio? Monn med spjutet Ohto fälldes, Eller dignade för skottet?"