Part 16

Sina söner hon benämner Och med samma omsorg vårdar, Som enhvar sitt eget foster. En till håll och styng hon danar, Ammar upp till gikt en annan, Fostrar till kolik en tredje Och en fjerde gör till tvinsot. Der hon utslags-sjukdom närer, Daggar ock den grymma pesten, Skapar leda troll i vattnet, Afundsmän på alla ställen, Trollmän uti sanka dälder.

Sjelf hon råder sina söner, Sjelf hon undervisar barnen Att till annan nejd sig draga, Till den dimomhöljda udden, Till den skogbeväxta holmen.

Så nu Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma Sände gräsliga förderfven, Dref de oerhörda plågor Till den dimomhöljda udden, Till den skogbeväxta holmen.

Wäinö-gårdens söner sjukna, Luoto-folket börjar täras Af en icke vanlig sjukdom, En till namnet okänd smitta. Nedantill förmultna golfven, Ofvan ruttna takets bräder.

Nu den gamle Wäinämöinen, Den evärdelige siarn Hör att Luoto-folket sjuknat, Hör att Wäinös söner täras Af en icke vanlig sjukdom, En till namnet okänd smitta. Värmer badstun upp med snabbhet, Eldar i en hast sitt pörte, För en qvast uti sin värjo, I sitt skygd en honungsvinge, Värmer honungsrika qvasten, Mjukar upp dess hundra qvistar, Torkar bort de helga plågor Och de helga smärtor döfvar Med den honungsrika viqgen, Med den lena honungsqvasten, Yttrar så ett ord och säger: "Är af Skaparn plågan alstrad, Monne Gud förderfvet hitsändt? Eller är för lön det tingadt, Rustadt ut emot betalning?

Sjukdom, stig till himla-rymden, Plåga, höj dig upp till molnen, Far i luften varma imma, För att utaf vinden vaggas, Drifvas af det hårda vädret Hän till långt aflägsna Pohja, Der ej sol, ej måne finnes, Icke luft, som hullet fägnar.

Smärtorna jag äfven manar In i källare af stenar, In i jernuppfyllda rösen. Svårt det är att smärtor lida, Plågsamt att af sjukdom täras.

Kivutar, du plågors moder, Du som smärtor sammanföser I ett litet, brokigt käril, I en ask af koppar bildad, Du med handskar utaf plågor, Du med plågo-skor på foten! Kom nu hit, då du behöfves, Vandra hit, då man dig kallar, Borttag från de svåra smärtor Deras kraft och deras styrka, Att den sjuke sig får hvila, Att den svage lugnt kan sofva, Den betryckte lindring njuta, Sjuklingen sin sans behålla. Samla smärtorna i skrinet, I den vackra koppar-asken; Koka så de svåra smärtor I en ganska liten kittel, Hvilken trenne fingrar rymmer, Der blott rum för tummen finnes, Koka dem på plågo-backen, Högst på spetsen utaf berget.

Midt på backen står en klippa Och ett hål finns midt i klippan, Hålet är med nafvarn vridet, Med ett huggjern genomborradt Nio famnar djupt i berget Och en aln än derutöfver. Dit fördrifvas alla plågor, Alla smärtor dit förjagas; Stenen qvider ej af smarta, Klippan ej af plåga klagar, Om dit äfven skulle bringas Oberäkneliga smärtor, Qval, dem man ej tälja mäktar.

O du Ukko, högst bland Gudar, O du gamle man i höjden. Kom nu hit, då du behöfves, Vandra hit, då man dig kallar, Kom att helsa åstadkomma, Frid och ro tillvägabringa. Blås, o Gud, med helga munnen, Med den varma andedrägten, Att ej någon son förloras, Ej en moders barn försvinner Från det tal, som Skaparn danat, Som med omsorg Gud har vårdat."

Derpå gamle Wäinämöinen Ställde grytan uppå elden, Hade så sitt kok att sjuda. Full var grytan af de örter, Hvarur saft på marken dryper, Honungs-droppar rinna neder.

Fräsande nu grytan sjuder Uti trenne sommar-dagar Och i fulla trenne nätter. Derpå gamle Wäinämöinen Efterser sitt läkemedel: "Är min salva tillförlitlig, Är mitt läkemedel säkert?"

Ej är salvan tillförlitlig, Ej hans läkemedel säkert. Ställde grytan uppå elden, Hade så sitt kok att sjuda, Bragte dit än mera örter, Gräs af många skilda arter.

Fräsande nu grytan sjuder Uti fulla trenne nätter Och i trenne sommar-dagar. Derpå gamle Wäinämöinen Lyftar grytan ifrån elden Och beskådar läkemedlet; "Ar min salva tillförlitlig, Är mitt lekemedel säkert?"

Ej ar salvan tillförlitlig, Ej hans läkemedel säkert. Ställde grytan uppå elden, Hade så sitt kok att sjuda, Bragte dit än mera örter, Gräs af många skilda arter, Som från annan nejd man hemtat, Tagit ifrån byn den kalla, Fått af nio vise männer, Åtta insigtsfulla trollmän.

Fräsande nu grytan sjuder Uti fulla trenne nätter Och i trenne sommar-dagar. Trenne gossar flitigt vårda Det som i en panna kokas; Trädrik skog till bränsle öddes -- All den skog, en holme frambragt -- Blott för koket i en panna. Fastnade så sten vid stenen, Klippa sig vid klippan fäste.

Derpå gamle Wäinämöinen Lyftar grytan ifrån elden Och beskådar läkemedlet:, "Är min salva tillförlitlig, Är mitt läkemedel säkert?"

Visst är salvan tillförlitlig, Visst är läkemedlet säkert.

Smorde så med denna salva, Med det goda läkemedlet, Smorde ofvantill och nedan, Smorde midtuppå tillika, Höjde då sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Herren må sin hjelp förläna, Ifrån Gud må bistånd komma, Sen jag smort med mina händer, Sen jag med min mun har talat.

Hvart ej mina händer komma, Dit må Skaparns händer komma; Hvart ej mina fingrar passa, Dit må Skaparns fingrar passa; Hvart ej mina ord sig sträcka, Dit må Skaparns ord sig sträcka. O du Ukko, högst bland Gudar, O du gamle man i höjden! Gör den sjuke frisk om natten, Lifva honom upp om dagen, Att ej ofvantill käns plåga, Att ej smärtan tär det inre, Att ej värken flyr till bröstet. Låt ej någon smärta kännas, Ej den aldraminsta plåga, Medan tiden ännu varar Och den klara månen lyser."

Gamle trygge Wäinämöinen, Den evärdelige siarn Trollad sjukdom dermed bortdref Och en pålagd sjukdom läkte.

Tjugusjette Runan.

Louhi Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma Qväder månen, att ej lysa, I en sten med brokig sida, Qväder solen, att ej stråla, In i hårda bergets sköte, Inom klippans fasta väggar.

Var nu natt förutan ända, Oupphörligt mörker rådde På den dimomhöljda udden, På den skogbeväxta holmen. Natten fem år redan varat, Uti sex år solen saknats, Månen man ej sett på åtta, Karlavagnen ej på nio, Stjernorna på tio årtal.

Sade gamle Wäinämöinen: "Hör mig broder Ilmarinen! Låt oss gå att se på månen, Att den sköna solen skåda Att betrakta Karlavagnen -- Gå att efterse, hvad under Sol och måne undanskymmer, När ej månen mera lyser, När ej solen sprider strålar Öfver oss beklagansvärda, Af elände undertryckta."

Gamle trygge Wäinämöinen Och hans broder Ilmarinen Gingo så att se på månen, Att den sköna solen skåda, Att betrakta karlavagnen. Stego upp till höga himlen På det sjette stjernehvalfvet, * Ofvan åtta himla-fästen.

Ilmarinen eld nu uppslår, Wäinämöinen gnistor sprider Med sin kopparsmidda svärdspets, Med sin blanka klingas eldbett, På det sjette stjernehvalfvet, * Ofvanpå de åtta himlar.

Satt en mö på långa molnet, Satt en flicka invid bågen. Flickan träget vaggar elden, Gungar flitigt ljusa lågan I en vacker, gyllne vagga, Som på silfver-remmar hängde. Silfver-remmarna de hveno, Gyllne vaggan klang i luften Under vaggningen af flamman, Under gungandet af lågan. Plötsligt elden föll från vaggan För den ovarsamma flickan. Elden ilade med snabbhet, Hastigt flög den röda gnistan Genom åtta himla-fästen, Granna locken sex igenom.

Gamle trygge Wäinämöinen Och hans broder Ilmarinen Gå att spana efter elden, Söka upp den flydda gnistan.

Bygga farkost först på berget, Timra uti ökenskogen; Sig en båt med trenne vränger. Sampsa, son af Pellervoinen, Gjorde styren utaf granar, Stänger utaf furu redde.

Föra båten ut på vattnet, Ro den makligt fram och färdas Af och an på Neva-elfven, Rundt kring Neva-flodens udde. Kom en qvinna dem till möte, Talade dem till och sporde: "Hvadan ären J, o männer?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Från den medlersta bland rymder, Ifrån himlars midt vi äro."

"Hvart, o männer, gäller resan, Hvart er färd, beklagansvärde?"

"Vi begifvit oss att elden, Att den flydda gnistan söka; Hvadan är du arma qvinna?"

"Hvadan är jag arma qvinna? Jag bland qvinnor är den äldsta. Är de första menskors moder, Har fem gånger hustru varit Och som brud sex gånger fästad. -- Ni begifvit er att elden, Att den flydda gnistan söka; Svårt det blir att elden finna, Få om flydda gnistan kunskap. Grymma ting har elden vållat, Lågan mycken ofärd alstrat. Elden ilade med snabbhet, Hastigt flög den röda gnistan Ofvanfrån den höga himlen, Från det sjette stjernehvalfvet, Flög igenom luftens rymder, Kom så genom sotigt draghål Till den ljufva kärleksbädden Uti Tuuris nya stuga, Palvonens ej täckta boning.

Modren gaf från bröstet näring Åt sitt barn i usla vaggan, Uti Tuuris nya stuga, Palvonens ej täckta boning.

Eldens gnista kom i stugan, Brände knät på späda barnet, Brände barmen af dess moder, Skadade för qvinnan bröstet. Ned till Manala gick barnet, Gossen for till Tuonis boning, Ty han var till döden danad, Var bestämd att falla undan. Modren visste dock dess mera, Ej till Manala gick modren. Hon förstod att tjusa elden, Att fördrifva ljusa lågan Ned i vattnets vilda vågor, I Aluejärvis böljor.

Nu den vilda insjön brusar På en sommar-natt tre gånger, Nio gånger på en höst-natt, Svallar upp till granens toppar. Sjuder öfver alla bräddar,

För den röda eldens plågor, För den ljusa lågans smärtor. Drifver fiskarna på landet, Abbor-skaran på det torra; Dervid fiskarna besinna, Abborrarna eftertänka, Hur att vara, hur att lefva Uti dessa eldens plågor, Dessa lågans svåra smärtor.

Abborn med sin krökta nacke Kom och satte efter gnistan. Gnistan fås dock ej af abborn; Kommer så den blåa siken, Siken sväljer eldens gnista.

Lopp en liten tid till ända, Då af smärta sväljarn gripes, Slukarn råkar uti vånda, Uti nöd den alltför mätta. Samm från udde bort till udde, Från en holme till en annan, Hvarje udde hördes råda, Hvarje holme underrätta: Hvarken finns i lugna vattnet, Eller i det vilda, låga, Den mig arma skulle höra, Mig eländiga förgöra Uti dessa eldens plågor, Dessa lågans svåra smärtor.

Kommer så den röda laxen, Slukar upp den blåa siken. Lopp en liten tid till ända, Då af plåga sväljarn gripes, Slukarn råkar uti vånda, Uti nöd den alltför mätta. Samm från udde bort till udde, Från en holme till en annan, Hvarje udde hördes råda, Hvarje holme underrätta: Hvarken finns i lugna vattnet, Eller i det vilda, låga, Den mig arma skalle höra, Mig eländiga förgöra Uti dessa eldens plågor, Dessa lågans svåra smärtor.

Kommer så den gråa gäddan, Slukar upp den röda laxen. Lopp en liten tid till ända, Då af plåga sväljarn gripes, Slukarn råkar uti vånda, Uti nöd den alltför mätta. Samm från udde bort till udde, Från en holme till en annan; Hvarje udde hördes råda, Hvarje holme underrätta: Hvarken finns i lugna vattnet, Eller i det vilda, låga, Den mig arma skulle höra, Mig eländiga förgöra Uti dessa eldens plågor, Dessa lågans svåra smärtor."

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Finnes här den linet sådde, Sådde linet, plöjde marken, På en enda natt om sommarn, Midt emellan tvenne dagar? Jag ett nät nu ville göra, Hundraögdad not mig laga, För att arma fisken döda, Den eländiga förgöra."

Sedan brände man ett fartyg, Man en liten båt förstörde Invid fallet af eldforssen, Vid den helga flodens hvirfvel. Deraf fick man litet aska, Sådde linet ibland askan, Sådde linet, plöjde marken. Der en herrlig växt nu frodas, Utan måtta linet stiger, Höjer upp sig utan leder, Midt emellan tvenne dagar, På en enda natt om sommarn.

I en hast man linet rensar, Plockar i en hast och stryker, För det i en hast i vattnet, I en hast ur vattnet lyftar, Torkar i en hast och bråkar, Midt emellan tvenne dagar, På en enda natt om sommarn.

Systrarna så linet spinna, Svägerskorna trä' på nålen, Bröderna tillhopa knyta, Fäderna vid tåget fästa, Midt emellan tvenne dagar, På en enda natt om sommarn.

Blef så nätet färdiglagadt, Noten med sin trådtel fogad. Bröderna sig nu begifva Ut med noten för att fiska. Notens ena tel blir kastad Vid en holme uppå fjärden, Vid ett land, der träd ej växte, Notens andra tel blir kastad Fjerran uti Tuoni-elfven, Vid den helga flodens hvirfvel, Notens kil man sedan kastar Dit på Kalevalas stengrund, Vid den gamle Wäinös båtplats.

Noten kastad var i vattnet, Och nu börjar man att draga; Afvigt var dock noten kastad, Illa blir den äfven dragen. Fisk af alla slag man fångar, Men den fisken får man icke, För hvars skull man noten tillredt, Fogat nätet med sin trådtel.

Gamle trygge Wäinämöinen Än en annan gång försöker. Notens ena tel blir kastad Uti Sarjo-sundets mynning, Tätt invid lax-öars uddar, Notens andra tel blir kastad Uti Lapplands vik, den vida, Nära vid sik-öars stränder, Notens kil man sedan kastar Invid Kalevala-näset, Nära intill ängens udde.

Noten kastad var i vattnet Och nu börjar man att draga; Afvigt var dock noten kastad, Illa blir den äfven dragen. Fisk af alla slag man fångar, Men den fisken får man icke, För hvars skull man noten tillredt, Fogat nätet med sin trådtel.

Nu den gamle Wäinämöinen Noten ännu mer förstorar, Skarfvar telarna på nätet, Dem med famnar fem föröker, Öker tågets längd med tio, Yttrar sjelf ett ord och säger: "Låt oss ro vår not på djupet, Föra längre ut på fjärden; Må ännu en gång vi draga, Med ett tredje varp försöka."

Noten roddes så på djupet, Fördes längre ut på böljan; En gång nu man noten drager, Med ett tredje varp försöker.

Hvem är roddaren i båten, Hvem vid årors tullar sitter? Sjelfve smeden Ilmarinen, Han är roddaren i båten, Han vid årors tullar sitter. Hvem drar noten upp från vattnet, Lyfter nätet med sin trådtel? Gamle trygge Wäinämöinen Drager noten upp från vattnet, Lyfter nätet med sin trådtel.

Sade gamle Wäinämöinen: "Wellamo du vattnets drottning, O du vattnets gamla rörbröst! Kom nu hit att byta skjorta, Kom att ömsa andra kläder. Du en skjorta har af hafsrör, Bär på dig af skum en mantel; Jag af lärft en skjorta skänker, Ger åt dig af lin en mantel, Som är väfd af Månens jungfru, Utaf Solens jungfru spunnen.

Wellamo du vattnets drottning, O du vattnets gamla rörbröst! Tag uppå dig lycko-kläder, Kläd dig uti gåfvo-skjorta, Under dina gåfvo-tider, Uppå mina fångste-dagar. Dina gåfvor mig förläna, Skyndsamt gif utaf ditt villbråd. Väck ett sorl af fiskars fenor, Jaga hit en svärm af fiskar, Der vi noten skola lyfta, Draga upp dess hundra flöten Ned från djupa fjärdars botten, Ofvanfrån det svarta gruset."

Derpå Solens son, den starke, Hoppar plötsligt ned från kullen, Yttrar så ett ord och säger: "Monne här behöfves någon, Som med långa stören pulsar?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Här behöfs i sanning någon, Som med långa stören pulsar."

Derpå Solens son, den starke, Ryckte upp en tall på kullen, Gjorde puls-skaft af en fura, Men till spets han tog en klippa, Redde knopp af fasta hällen. Yttrar så ett ord och säger: "Pulsar jag med all min styrka, Stöter med min hela manskraft, Eller blott som saken fordrar?"

Sjelf den vise Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Pulsar du, som saken fordrar, Mycket har du då att pulsa?"

Kom så Solens son, den starke, Uti båten för att pulsa. Pulsar nu, som saken fordrar, Allt slags fiskar dit förjagar, Hvarest noten man skall lyfta, Draga upp dess hundra flöten.

Sade gamle Wäinämöinen: "Der nu är en svärm af fiskar, Är ett sorl af fiskars fenor, Hvarest noten man skall lyfta, Draga upp dess hundra flöten?"

Noten drager man och släpar, Lyfter sedan upp från vattnet, Gör den ren och tömmer fångsten Uti Wäinämöinens farkost. Fångas så den gråa gäddan, För hvars skull man noten tillredt, Fogat nätet med sin trådtel. Men ej vågar Wäinämöinen Taga den i sina händer Handskar brokiga förutan, Utan handskar, jernbesmidda, Vantar utaf koppar gjorda.

Derpå Solens son, den starke, Tager fisken straxt i famnen, Yttrar så ett ord och säger: "Må en knif från himlen rulla, Falla må en knif med guldskaft Och med hett af silfver bildadt. Hvarmed gäddan jag kan klyfva, Skära uti tvenne delar."

Rullar så en knif från himlen, Faller ned en knif med guldskaft Och med hett af silfver bildadt, Faller vid den gråa gäddan.

Straxt nu Solens son, den starke, Griper i dess skaft med handen: "Blif uti min hand, du knifskaft, Håll dig, udd, i Skaparns slida?"

Dermed klyfver han nu gäddan, Vidgar dermed munnens öppning. I den gråa gäddans mage Finner man den röda laxen. Klyfver så den röda laxen, In i röda laxens mage Finner man den blåa siken. Klyfver så den blåa siken, I den blåa sikens mage Finner man det blåa nystan, In uti den trånga tarmen, Der den gör sin tredje slingring.

Öppnade det blåa nystan, Ifrån nystanet det blåa Föll ett nystan rödt till färgen.

Öppnade det röda nystan, Midt från nystanet det röda Spratt nu plötsligt fram den gnista, Som från himlen hade fallit, Ilat tvert igenom molnen Ofvanfrån de åtta fästen, Genom luftens nio rymder. Lös från Solens son kom gnistan, Ilade ifrån hans fingrar Fram ett litet väga-stycke, Ofvanom Aluejärvi, Tätt förbi sik-öars stränder, Mellan sund, der laxar fångas. Gnistan flyr till enris-skogen, Bränner enarna på fältet, Höjer sig så upp i granen, Bränner straxt den torra granen. Lågan oerhördt sig breder, Växer till och blir förfärlig, Bränner halfva Pohja-landet, Långa sträckor utaf Savo, Karjala å ömse sidor.

Sjelf han smeden Ilmarinen Satt vid årorna i båten; Elden brände der hans kindben, Svedde äfven veka lifvet. Smeden råkar nu i vånda, Gripes af en smärtsam plåga.

Springer så till knät i vattnet Ut i sjön till strumpebandet, Intill midjan ned i vågen, Söker der att släcka elden, Att den ljusa lågan hämma. Höjande sin röst han sade, Talade med dessa orden: "Sköna eld, som Gud har danat. Låga utaf Skaparn frambragt! Göm dig undan i din aska, Dölj dig inom dina gnistor, Att du må om dagen brukas, Men om natten ligga bortgömd In uti en kolnad stubbe, Ned i spisen ibland aska.

Om det ej tillfyllest vore, Panu son af sköna solen, Barn utaf den milda dagen! Lyfta elden upp till himlen, Ställ den midt i gyllne ringen, In i koppar-klippans gömma; Bär den upp, som barnet bäres Till sin mor, sin vårdarinna. Ställ den att om dagen lysa Och att hvila under natten, Låt den hvarje morgon uppgå, Hvarje afton sjunka neder.

Hvarmed skall jag släcka elden, Hvarmed må jag hämma lågan? Uti Pohja finns en gosse, Uti kalla byn en hjelte, Reslig man i Pimentola, Hög som granen uti öknen, Stor som tallen uti kärret. Med en famn hans smalben mätes, Med halfannan knäets omkrets. Och med tvenne famnar höften. Rimmiga hans handskar äro Och hans skor med rim betäckas, Rimmig hatten är på hufvet, Rimmig gördeln omkring lifvet. Hemta rimfrost ifrån Pohja, Bringa is från byn den kalla, Mycken rimfrost finns i Pohja, Mycken is och mycken rimfrost, Rim i floden, is i sjöar, Glanskis marken der betäcker, Sjelfva luften är i halka.

Rimfrostklädda harar springa, Isomhöljda björnar tumla Midt på snöbetäckta berget, Tätt invid snö-borgens tinnar. Rimfrostklädda hökar flyga, Isomhöljda änder simma Midt i snöbetäckta elfven, Invid fallet af snö-forssen,

Kom, o gosse, ifrån Pohja, Ända bortom Pohja-gården. Släpa rimfrost med din kälke, Hemta is uti din släde Från det vilda fjällets hjessa, Från det fasta bergets kanter, Genom snöbetäckta borgen, Slottets isomhöljda portar, Drag i släden rimmig kittel, För en isig slef i kitteln. När du sedan hit har hunnit, Uppnått målet för din resa, Kasta af det kalla vattnet, Ös utaf det våta snöslagg Uppå de förbrända ställen, Ställen, hvilka elden skadat.

Hvarmed skall jag elden släcka, Hvarmed må jag lågan hämma? Uti Pohja finns en jungfru, Uti kalla byn en flicka; Rimfrosthöljd är hennes mössa, Skjortan isig uppå kroppen, Skon är rimmig, strumpan isig, Frusna hennes klädningsfållar, Isbetäckt är skjortans krage. Kom, o flicka, ifrån Pohja, Från det innersta af Lappland, Stig från frusna sonens läger, Isomhöljda barnets sida, Tag din klädning ifrån kölden, Tag din kjortel ifrån frosten. När du sedan hit har kommit, Uppnått målet för din resa, Kasta kjorteln ned på knäna, Till ett täcke åt den sjuke, För att eldens mun tillsluta, Trycka Panus hufvud neder. Linda elden uti vecken, Uti flikarna lägg lågan, Göm den uti rena kjorteln, I din hvita klädebonad.

Om ej det tillfyllest vore, O du Ukko, gyllne konung, Du som skyarna beherrskar, Råder öfver himlens strömoln! Låt en molnsky gro i öster, Sänd en annan ifrån vester, Stöt med famnen moln tillhopa Sammanfoga deras kanter Och förena mellanrummen. Låt så regna is och rimfrost Helande och goda salvor, Uppå de förbrända ställen, Ställen, hvilka elden skadat. Gör så elden svag och kraftlös Tag från lågan bort dess styrka. Ifrån Panu manna-kraften."

Dermed smeden Ilmarinen, Släckte ut den röda elden, Hämmade den ljusa lågan; Gjorde elden svag och kraftlös, Tog från lågan bort dess styrka, Ifrån Panu manna-kraften.

Tjugusjunde Runan.

Ledsnad herrskade bland menskor, Ledsnad ock bland foglar rådde, Svårt det var för vattnets fiskar Och för skogens hjord besvärligt, När ej solen mera lyste Och ej sken den milda månen.

Gäddan känner gropens botten, Foglars flygt blir örnen varse, Vinden vet af gässens dagsfärd. Men ej vet den arma menskan, När dock morgonen är inne, Eller natten börjar nalkas På den dimomhöljda udden, På den skogbeväxta holmen.

Rådslag hålla då de unge, Medelålders männer tänka. Hur man utan sol och måne, Utan karlavagn må lefva.