Part 15

Sade Pohjolas värdinna: "Hermelinen kan ej delas, Ekorn ej förslår åt trenne."

Gamle trygge Wäinämöinen Börjar spela på sin harpa, Locka toner ur dess strängar. Tröttar det förmätna folket, Sömnens tyngd deröfver sprider, Känner efter i sin ficka, Letar i den lilla pungen, Derur sömnens nålar tager, Sofver in det tvära folket, Sänker hedna-skaran neder Uti Pohjola det mörka, I det mulna Sariola. Går så för att Sampo taga, Föra bort det granna locket Ifrån Pohja-gårdens stenberg, Ifrån kopparbergets gömmor, Från de nio låsens stängsel.

Sjelf den gamle Wäinämöinen Låter sångens toner ljuda, Och då röras borgens portar, Borgens fasta gångjern skakas. Derpå smeden Ilmarinen Borgens lås med smör bestryker, Rosten bort med ister tager, Vrider låsen upp med fingrar, Stenarna med gräfta rödjar.

Sade gamle Wäinämöinen: "O du Lempi-son den muntre, Du bland mina vänner ypperst! Gå att goda Sampo taga, Bära bort det granna locket."

Det var muntre Lemminkäinen, -- Alltid redo och benägen Att ett gifvet värf förrätta -- Sig beger att Sampo taga, Bära bort det granna locket. Fattar med sin famn om Sampo, Stödjande sitt knä mot marken; Får ej Sampo till att röras, Kan ej rubba granna locket.

Finns en oxe god i Pohja Ett behornadt djur i gården; Oxens sidor äro starka, Fasta kroppens alla lemmar Och dess senor ganska sega.

Det är muntre Lemminkäinen, Tar nu oxen ifrån betet, Tar en plog från åker-renen, Plöjer sedan Sampos rötter, Granna lockets starka fängsel, Med en hundrahornad oxe, Med ett tusenhöfdadt villdjur. Plöjer dem med eldbetts-plogen, Med dess kopparsmidda billar, Får så Sampo till att röras, Får i lutning granna locket.

En var gamle Wäinämöinen, Ilmarinen var den andre Och den tredje Lemminkäinen, Grepo med sin famn om Sampo, Vände den i sina armar, Släpade till vackra båten, Lade så uti sin farkost.

Frågar smeden Ilmarinen: "Hvart skall goda Sampo föras, Hvart det granna locket forslas Uti Wäinämöinens farkost?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Jag en liten jordfläck känner, Vet utaf ett ringa ställe -- Icke betadt, icke slaget, Ej besökt af männers klingor -- Vid den dimomhöljda udden, På den skogbeväxta holmen; Dit må goda Sampo föras, Dit det granna locket bringas."

Derpå gamle Wäinämöinen Styrde båten genom svallet På det blåa hafvets yta, Styrde öfver Pohja-hafvet.

Sade muntre Lemminkäinen: "Du ej qväder Wäinämöinen, Sjunger icke ädelborne, Fast du goda Sampo vunnit, Fast du gjort en lycklig resa."

Gamle trygge Wäinämöinen Svarar yttrande med klokhet: "Än för tidigt är att sjunga, Bittida att glädje väcka, Medan Pohjas portar synas Och de onda gångjern glimma. Först då är det tid att sjunga, Då är glädjen på sitt ställe, När vi egna dörrar skåda, Egna portars rassel höra, Borta bakom hundra fjärdar, Sen i fem da'rs tid vi seglat."

Derpå gamle Wäinämöinen Styrde på det blåa hafvet, Styrde en dag, styrde tvenne, Styrde än på tredje dagen, Och nu synas egna dörrar, Egna portar höras rassla På den dimomhöljda udden, På den skogbeväxta holmen.

Nu den gamle Wäinämöinen Låter sångens toner ljuda, Mannen röres, skägget darrar, Men ej vrida sig hans käkar.

Tranan satt uppå en stubbe, Ofvanpå en fuktig tufva, Uti Pohjola det mörka, I det mulna Sariola; Tranan räknar finger-benen, Räknar talet utaf tårna. Hörde underbara ljudet, Hörde Wäinämöinen sjunga, Öppnade sin vida strupe, Upphof sen ett gräsligt läte, Hvaraf hela Pohja vaknar, Onda väldet väcks ur sömnen.

Louhi Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma Ilar straxt att Sampo finna, Efterse det granna locket Uti Pohja-gårdens stenberg, Inom kopparbergets gömmor. Sade sedan dit hon kommit: "Ve nu mina dar, jag arma! Hvem har här väl låsen söndrat, Sönderbrutit alla gångjern, Öppnat alla slottets dörrar, Alla borgens portar rubbat? Kunde Sampo vara bortförd, Granna locket hädan buret?

Ja, visst är nu Sampo bortförd, Visst är granna locket buret Ifrån Pohja-gårdens stenberg, Ifrån kopparbergets gömmor, Från de nio låsens stängsel."

Louhi Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma, Sänder upp en bön till Ukko, Dunder-guden så anropar: "Ukko, sänd en häftig stormvind, Väder-ilar oerhörda, Lyfta upp det svarta gruset Ofvan hafvets klara bölja, Att ej Wäinö slipper undan, Att ej vattnets vän kan färdas."

Det var Ukko, öfver-guden, Bjöd nu vindarna att blåsa, Luftens stränder till att brusa. Vindarna att blåsa väcktes, Luftens stränder till att brusa; Häftigt blåste vestanvinden, Sydvestvinden for med styrka, Starkare ännu for sunnan, Östanvinden hven ohyggligt, Nordan dånade förfärligt. Barren blåste de från träden, Blåste blommorna från ljungen, Hylsorna kring frö't från gräsen, Blåste äfven gäddbens harpan, Harpan gjord af fiskens fenor, Bort från Wäinämöinens fartyg. Ahto harpan såg på böljan, Bergade den snart och förde Till sin fiskuppfyllda boning.

Sade smeden Ilmarinen. "Visst har håret vind fått känna, Skägget röna onda dagar Äfven uppå dessa fjärdar; Sällan lära dock de pröfvat En så mäktig storm, som denna. Ve nu mina dar, jag arme, Som for ut på vida hafvet, Mig begaf på öppna fjärdar, Trampade på träd, som rullar, Stödde mig på qvist, som skälfver. Vinden är nu mig en tillflykt Och förbarmaren är böljan."

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Ej att gråta uti båten, Jemra sig uti en farkost; Gråten hjelper ej ur nöden, Jemmern ej från onda dagar."

Det var muntre Lemminkäinen, Hvarken gret han, eller gladdes, Kom i håg sitt förra läge, Mindes väl sitt fordna trångmål; Ökade blott sido-bräder, Redde sqvättbord uti båten Till en höjd af trenne famnar. Vinden fick nu skaka båten, Böljorna den kasta, rycka; Höjd i båten fanns tillräckligt, Nog förråd uti dess sqvättbord.

Sjelf nu Pohjolas värdinna Rustar Pohjas båt i ordning. Tacklar upp ett örlogsfartyg, Radar männer uti skeppet, Liksom knipan sina ungar, Årtan sina foster ordnar. Ställer hundra män att staka, Tusen till att åror sköta, Hundra män förutan klingor, Tusen svärdbeklädde kämpar. Hissar sedan upp ett segel, Som ett utsträckt moln att skåda, Ger sig så åstad och skyndar Att förfölja Wäinämöinen.

Gamle trygge Wäinämöinen, Som på blåa hafvet styrde, Höjde nu sin röst och sade, Talade med dessa orden: "O du Lempi-son, den muntre, Du bland mina vänner ypperst! Stig i toppen utaf masten, Klättra opp på skeppets råstång, Se åt öster, se åt vester. Speja vidt kring Pohjas stränder."

Det är muntre Lemminkäinen -- Städse redo och benägen Att ett gifvet värf förrätta -- Steg i toppen utaf masten, Klättrade i skeppets råstång. Ser åt öster, ser åt vester, Spejar vidt kring Pohjas stränder, Yttrar så ett ord och säger: "Asparna af hökar hvimla, Björkarna af örnar skymmas."

Sade gamle Wäinämöinen: "Monne du ej osannt talar? Icke må de hökar vara, Icke fläckbeströdda örnar, Männer äro de från Pohja, Speja noga andra gången."

Spejar noga andra gången, Yttrar så ett ord och säger: "Der en sky från norr sig böjer, Från nordvest en molnkant stiger."

Sade gamle Wäinämöinen: "Monne du ej osannt talar? Icke lär en sky det vara, Ej en molnkant, som sig böjer; Det ett fartyg är i segel, Speja noga tredje gången."

Spejade den tredje gången, Yttrar så ett ord och säger: "O du gamle Wäinämöinen! Der nu kommer Pohja-båten, Hundraroddar-skeppet stampar, Hundra karlar stå och staka, Tusen män vid åror sitta; Hundra karlar sakna klingor, Tusen bära svärd vid sidan."

Nu den gamle Wäinämöinen Rena sanningen försporde, Hörde obestridlig talan, Yttrar så ett ord och säger: "Ro nu på, du Ilmarinen, Ro du muntre Lemminkäinen, Ron J alla här i båten!"

Rodde smeden Ilmarinen, Rodde muntre Lemminkäinen, Rodde alla uti båten, Men ej skrider trädstams-skeppet, Wäinö-båten går ej framåt.

Nu den gamle Wäinämöinen Märker ofärd honom hota, Nödens dag förhanden vara, Börjar tänka och begrunda, Hur att vara, hur att lefva, Yttrar så ett ord och säger: "Bot jag finner än mot detta, Mins en konst, ett medel känner."

Börjar söka efter fnöske, Leta uti sina elddon, Tager så en liten flinta, Tar en liten bit af fnöske. Detta slänger han i hafvet Upp från högra skulderbladet, Genom venstra armens krökning, Höjde då sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Stige der en eld-upphöjning, Växe upp en hemlig holme, Ock mot den må Pohja-båten, Hundraroddar-skeppet klyfvas."

Skapas så en eld-upphöjning, Trollas fram en hemlig holme, Lång som tiden emot öster, Utan ända emot vester, Obegränsadt lång åt norden, Mot den lopp nu Pohja-båten, Klyfdes hundraroddar-skeppet.

Louhi, Pohjolas värdinna, Pohja-gårds tandglesa gumma Kunde sig till annat byta, Dristade förändra skepnad, Svängde årorna till vingar, Gjorde sig en stjert af styret; Derpå börjar hon att flyga, Höjer upp sig liksom örnen.

Flyger flaxande i luften, Ofvan hafvets klara yta, På den vida, öppna fjärden; Hundra män inunder vingen, Tusen kämpar uppå stjerten, Hundra män förutan klingor, Tusen svärdbeklädde kämpar.

Flyger ömsom, ömsom stadnar, Såsom örn hon upp sig svingar, Sätter sig vid mastens ända, Slår sig ned på segel-stången Uti Wäinämöinens farkost. Båten hade nästan kantrat, Nästan störtat öfverända.

Sade gamle Wäinämöinen: "O du Pohjolas värdinna! Kommer du att Sampo dela Till den dimomböljda udden, Till den skogbeväxta holmen?"

Sade Pohjolas värdinna: "Ej jag går att dela Sampo Jemte dig, du afskyvärde, I ditt följe, Wäinämöinen." Sjelf hon söker taga Sampo Ifrån Wäinämöinens farkost.

Det var smeden Ilmarinen, Drog nu med den högra handen Fram sitt eget svärd ur slidan, Som på venstra sidan hängde. Hugger dermed örnens näfvar, Klorna på den starka fogeln, Hugger en gång, hugger tvenne, Hugger än den tredje gången, Men ej skadar han det minsta, Sårar ens ej yttre hullet.

Nu den muntre Lemminkäinen Drager svärdet från sin sida, Grymma jernet utur slidan. Tog till orda Pohja-gumman, Talande från båtens mast-topp: "Ve dig Lempi-son, den muntre! Nu din moder har du svikit, Har din gamla mor bedragit, Lofvade i krig ej färdas, Aldrig under tio somrar, Om du äfven guld behöfde, Eller finge lust till silfver."

Men den gamle Wäinämöinen Drager ej sitt svärd ur slidan, Rycker icke fram sitt eldbett, Höjer endast upp sitt styre, Lyftar ekens spån från böljan, Slår dermed på örnens vingar, Sönderkrossar så dess fötter, Att af dem ej mera qvarblef Än ett litet finger endast.

Männerna i hafvet störta, Falla ned från örnens vingar, Hundra männer ifrån vingen, Tusen karlar ifrån stjerten, Tio ifrån hvarje fjäder. Sjelf hon Pohjolas värdinna Damp från masten ned i båten, Liksom, träffad utaf pilen, Tjädern dimper ifrån trädet, Ekorn ifrån granens qvistar.

Griper sedan tag i Sampo Med det ej benämnda fingret, Vräker Sampo så i hafvet, Granna locket ut på böljan, Ut på hafvets klara yta, På den vida, öppna fjärden. Gick nu Sampo der i stycken, Granna locket uti bitar. Dessa vaggades af vinden, Drefvos hit och dit af stormen På det blåa hafvets yta. Alla stycken, som af Sampo Sjönko under klara vattnet, Ofvanpå det svarta gruset, Byttes der till hafvets rikdom, Ahti-barnens dolda skatter. Hafvet rikedom ej saknar, Skatter tryta ej för Ahti. -- Endast några smärre stycken Blefvo förda hän till stranden Af det isbeströdda hafvet; Deraf plöjning, deraf såning, Deraf all slags växt och gröda, Deraf en evärdlig lycka På den dimomhöljda udden, På den skogbeväxta holmen.

Sjelf hon Pohjolas värdinna Fick till Pohja endast locket, Bar till Sariola grepen Med det ej benämnda fingret, Men ej fick hon andra stycken. Derför är i Pohja jemmer, Är ett brödlöst lif i Lappland.

Tjugufjerde Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen Finner bitar utaf Sampo, Stycken af det granna locket, Invid stranden utaf hafvet. Vid en brokig klippas sida, Vid en kant af tjocka hällen, Bär dem så till uddens ända På den skogbeväxta holmen.

Derpå gamle Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade Åt den unga Pellervoinen: "Sampsa, unga Pellervoinen! Gif dig att befröda jorden, Gå att göra fältet fruktbart, Så sex skilda sädesarter, Fröslag sju på marken kringsprid, Så att mina stränder frodas, Mina ägor ymnigt växa."

Unge Sampsa Pellervoinen Tog sex skilda sädesarter, Tog sju fröslag och dem lade I ett enda litet mårdskinn, Uti sommar-ekorns benling, Gick så att befröda marken, Gick att göra fältet fruktbart, Tog till orda sjelf och sade: "Säd jag sprider kring på marken Genom Skaparns öppna fingrar, Genom starka allmakts handen. Gumma, du som bor i jorden, Son i åkerns djup förborgad, Jordens moder, markens herre! Bringen torfven till att drifva, Feta marken till att skjuta, Tusental af ax upplyften, Breden hundrafalt med grenar Ur min såning, ur min plöjning, Ur den möda, som jag nedlagt. Må en axrik brodd sig höja, Brodd till färgen lik med stubben, Ur den mjuka åker-jorden, Ur den lefverlika marken. Styrka saknar icke jorden, Ej så länge tiden varar, Om det blott af gifvarinnor, Af naturens döttrar unnas.

O du Ukko, högst bland Gudar, Fader i den höga himlen, Du som skyarna beherrskar, Råder öfver himlens strömoln!

Håll en sammankomst i molnen, Håll ett råd bland solens strålar. Skicka från sydvest en molnkant, Sänd en annan ifrån vester, Låt en tredje gro i öster, Slunga skyndsamt ifrån söder. Och om marken väta fordrar, Stänk då vatten ifrån molnen Ned på brodden, som sig böjer, Uppå sådden, hvilken ryker."

Så nu Sampsa Pellervoinen Spridde frön omkring på marken, Täckte kullarna med granskog, Hedarna med ljung besådde, Sådde björkar uti dälder, Sådde tallar uppå höjder, Häggar uti våta nejder, Videträn i sanka mossor, Rönnar uppå helga ställen, Uppå hårda ställen pilar, Enar uti stenig jordmon, Ekar invid floders bräddar.

Skaffar sig en plog med eldbett, Plog med kopparsmidda billar, Tager sen en väldig oxe, Wäinös tjur med krökta benen. Oxen hade sega sidor, Stadigt bygda kroppens lemmar, Horn utaf den största styrka. Plöjde så de sådda tegar, Drog i ödemarken fåror, Sjelf till orda tog och sade: "Fåror ristar jag på marken Med den hvassa eldbettsplogen, Med de kopparsmidda billar."

Plöjde alla usla länder, Vände dem och lösa gjorde, [Alla kärr med ljung besådde,] Plöjde dälder, björkar stego, Plöjde backar, tallar skjöto, Plöjde kullar, granar växte, Häggar böjde sig på våta, Videträn på sanka marker, Rönnar uppå helga ställen, Uppå hårda ställen pilar, Enar uti stenig jordmon. Eken dock ej börjar växa, Guda-trädet sig ej rotar.

Lemnar fri den fula oxen För att af sin sällhet njuta. Skredo nätter tvenne, trenne, Skredo lika många dagar, Gick så att befrakta trädet: "Monne eken nu har vuxit, Har sig Guda-trädet rotat?" Ännu har ej eken vuxit, Guda-trädet sig ej rotat.

[Lemnar fri den fula oxen För att af sin sällhet njuta;] Bidde åter trenne nätter, Bidde lika många dagar, Gick så att betrakta trädet, Sedan högst en vecka skridit: "Monne eken nu har vuxit, Har sig Guda-trädet rotat?"

Nu har eken ändtligt vuxit, Guda-trädet har sig rotat, Lummiga dess grenar äro, Ymnigt sprida sig dess qvistar, Ekens topp till himlen stiger, Qvistarna i rymden bredas, Hindra skyarna att skrida, Hindra molnen att sig röra, Undanskymma solens strålar, Månens ljusa sken förtaga.

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Ledsnad menskorna betager, När ej solen strålar sprider, Milda månen mer ej lyser. Monn bland denna ungdom finnes, I den sköna ungdoms-skaran, Den som kunde eken falla, Hugga ned det raka trädet?"

Ekens bane nu man söker, Söker den som trädet fällde, Uti Finland, uti Ryssland, Mellan hvardera Karelen, Inom trenne rikens stridsland; Men ej fanns en sådan hjelte, Ej en man med sådan styrka, Att han kunnat eken falla, Hugga ned det stora trädet.

Steg en liten man ur hafvet, Steg en hjelte ifrån böljan, Föga bättre än en liflös, Ej mer skön än en försvunnen. Hjelten var ej af de större, Var ej heller af de mindre; Längden var som mannens qvarter, Eller som ett spann hos qvinnan. Bar en koppar-hatt på hufvet, Hade koppar-skor på foten, Koppar-handskar uppå handen, Uti handsken koppar-vantar, Koppar-gördel omkring lifvet Och vid gördeln koppar-yxe. Yxens skaft var gjordt af koppar, Men på knappen blänkte silfver; Skaftet var en aln i längden, Yxens blad ett spann i höjden.

Börjar nu att yxen hvassa, Slipade det jemna bladet Med fem stenar ifrån Estland, Med sex hårda hvätje-stenar. Med sju mjuka brynstens-ändar.

Fick så yxen hvässt och slipad, Fick den uti bästa ordning; Nu blef hjelte först af hjelten, Blef en duglig man af mannen. Foten svänger uppå marken, Hufvudet till molnen hinner, Skägget räcker fram till knäna, Ned till hälarna når håret. Med en famn hans smalben mätes, Med halfannan knäets omkrets Och med famnar tre hans höfter.

Börjar stiga på med snabbhet, Vandrar fram med lätta fötter, Träder med den ena foten Uppå sandbeströdda fältet, Träder med den andra foten Uppå lefverlika marken, Kommer så med tredje steget Fram till fasta pilens rötter, Tätt intill den stora eken.

Hugger eken med sin yxe, Hugger med det jemna bladet, Hugger en gång, hugger tvenne, Spånor flögo kring från trädet, Elden flydde ifrån eken, Gnistor sprakade från yxen. Redan med det tredje hugget Mäktade han eken fälla, Böja ned det goda trädet, Raka trädet sönderkrossa. Fällde toppen emot öster, Emot vester stammen vände. Den som tog en gren från trädet, Tog åt sig en evig lycka, Den som trädets topp fick bryta, Bröt ett städse lyckligt tecken, Den som skar ett blad från eken, Skar åt sig en evig sällhet. Af de spånor, hvilka spriddes Uppå hafvets klara yta, Bildade besvärjarn pilar, Skytten sina onda redskap, Pirolainen styngets verktyg.

Gamle trygge Wäinämöinen Genom honom eken fäller, Hugger ned det gröna trädet, Raka trädet sönderkrossar, Får så solen till att lysa, Månen att sin klarhet sprida.

Derpå gamle Wäinämöinen Strödde frön igenom sållen, Spridde dem omkring på marken. Hundrafaldt hvart såll föröktes, Tiofaldt hvar ask, som såddes, På den dimomböljda udden, På den skogbeväxta holmen.

Sade gamle Wäinämöinen: "Hit med plöjning, hit med såning, Hit med all slags växt och gröda, Till de arma nordanländer, Suomis vidt utsträckta nejder, Hit du måne till att lysa, Hit du sol att värme sprida, Hit J solens milda strålar."

Sade Pohjolas värdinna. "Ännu minnes jag ett medel, Hittar på ett litet hinder Mot din plöjning, mot din såning, Emot alt din växt och gröda. Sköna månen skall jag bringa I en sten med brokig sida, I en häll med fasta väggar, Och den milda solen sätta Att i ståluppfyllda berget, I en jernfast klippa lysa Och ej dädan mera slippa. Aldrig utgång sig bereda.

Låter stränga froster skada, Kylig väderlek fördröja All din plöjning, all din såning, Allt hvad du med möda odlat. Låter jern från luften regna, Hagel utaf stål bereder, Att på dina svedjeländer, Dina åkrar häftigt störta.

Trollar björnen ifrån heden, Ifrån lunden vilda katten, Krökta tassen ifrån öknen, Ifrån mon den glesa tanden, För att rifva dina hästar, Dina ston om lifvet bringa, Boskapshjordarna förstöra, Skingra korna vidt kring fältet, Eller låter sjukdom döda Alla dina boskapsdrifter, Dräper menniskorna sjelfva Och din stora ätt föröder."

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Mig förmår ej Lappen trolla, Mig ej Turjalainen skadar. Sjelf jag himlens staf besitter, Har hos mig min lyckas nycklar, Ej i afundsmannens händer, Olycksstiftarns finger-ändar."

Åter gamle Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Store Skapare bevara, Milde Gud, ditt hägn förläna Emot männers onda anslag Och mot stämplingar af qvinnor. Krossa afundsmän på landet, Kufva leda troll i vattnet, Håll med dina egna söner, Städse dina barn beskärma, Att till men ej solen lyser, Att ej månens ljus må skada, Vinden icke våldsamt blåsa. Afvänd alla stränga froster, Låt ovädret icke nalkas.

Tillred utaf jern ett gärde, Foga hop en borg af stenar Omkring alla mina ägor, Uppå gårdens begge sidor, Ifrån jorden upp till himlen, Ifrån himlen ned till jorden, Nyttja stål till gärdsgårds-störar, Dem med markens maskar fastbind, Fäst med ormar dem tillhopa och med ödlor sammanfoga, Att ej björnen må för mycket, Fienden för ymnigt fräta. Hvad nu trollmän än må trolla, Må uppå dem sjelfva falla.

Nu du Pohjolas värdinna Drif förderfven in i stenen, Tryck i klippan allt det onda, Samla plågorna i berget, Men ej må du månen röra, Aldraminst åt solen komma. Låt de stränga froster skada, Låt ovädret uppehålla Egna kornbesådda åkrar, Sådden, hvilken sjelf du odlar. Låt ock jern från höjden falla, Hagel strö af fasta stålet Ned på tågen uti Pohja, Uppå Pohjas boskapsgårdar.

Trolla björnen ifrån heden, Ifrån lunden vilda katten, Krökta tassen ifrån öknen, Ifrån mon den glesa tanden Bort till Pohja-gårdens åkrar, Hvarest Pohjas hjordar trampa."

Än den gamle Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Låt nu Suomi, ljufva, hulda! Ymnighet på marken herrska Och i luften mildhet råda, Att jag kan i dälder sjunga; Leka uti gröna lunder, På den jemna marken dansa."

Tjugufemte Runan.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- Louhiatar gamla qvinnan, Gamla skökan uti Pohja Föder sedan söner nio, Bringar tio barn till verlden, Under badet en gång gifvet, Uti badstun, en gång eldad. Alla på en gång hon föder, På en enda natt om sommarn.