Part 14

Sade smeden Ilmarinen: "Svårt det blir att Sampo taga, Svårt att få det granna locket Ifrån Pohjola det mörka. Der är Sampo förd att gömmas, Granna locket att förvaras, In i Pohja-gårdens stenberg, Inom kopparbergets gömmor, Bakom nio lås och riglar, Och dess rötter har man fästat På ett djup af nio famnar; En är fästad ned i jorden, Invid vattnets rand den andra Och i hemmets berg den tredje."

Sade gamle Wäinämöinen: "Kom blott du att Sampo taga, Hem det granna locket föra Ifrån Pohja-gårdens stenberg, Ifrån kopparbergets gömmor, Från de nio låsens stängsel. Först dock hamra mig en klinga, Ett eldeggadt svärd mig bilda, Hvarmed hundarna jag tuktar, Jagar Pohja-skaran undan, När vi gå att taga Sampo, När till kalla byn vi komma, Bort till Pohjola det mörka, Till det mulna Sariola."

Det var smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn, Föste skyndsamt jern i elden, Bragte hastigt kol i essjan, Tog så trälar till att pusta, Lönta drängar till att trycka. Trälar pusta oförtrutet, Raskt de lönta drängar trycka; Såsom välling vidgas jernet, Såsom jernslagg fräser stålet.

Derpå smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn, Ned uti sin essja skådar, Synar långsåt bälgens bräddar. Spratt nu fram ett svärd ur elden, Sprang en klinga upp ur glöden.

Sjelf nu smeden Ilmarinen, Den evärdelige hamrarn, Bildade af guld dess fäste, Gjorde handtag utaf silfver; Såsom deg sig guldet töjde, Silfret såsom hafvets fradga, Uti essjan, uppå städet, Under slagen utaf hammarn.

Nu är svärdet färdigbildadt, Och den gamle Wäinämöinen Griper i eldeggad klinga, Fattar tag med högra handen, Yttrar så ett ord och säger: "Passar klingan ock för mannen, Skickar svärdet sig för bärarn?"

Klingan passade för mannen, Skickade sig väl för bärarn, Månen lyste uppå spetsen, På dess fäste glänste solen, Hästen gnäggade på bettet, Katten gnällde uppå knappen Och i slidan låg en hundvalp.

Derpå smeden Ilmarinen Väpnar sig och sig omgjordar, Kläder sig i jernsmidd skjorta, Stålsmidt bälte på sig spänner, Yttrar så ett ord och säger: "Mannen är i pansar bättre, Starkare i jernsmidd skjorta, Fastare i stålsmidt bälte."

Tiden nalkas nu att fara, Vandrings-stunden är förhanden. En var gamle Wäinämöinen, Ilmarinen var den andre, Gingo nu att hästen söka, Söka ett års gamla fålen, Buro betslet invid gördeln, Fålens seldon uppå ryggen. Stigande längsefter vägen, Kring den dunkla ökenskogen, Hörde de ett fartyg gråta Och en båt vid stranden klaga.

Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade: "Der ett fartyg höres gråta, Der en båt vid stranden klagar. Kanske att vi fara sjöleds, Färdas fram med båt på vattnet, Eller monn till lands vi resa, Ridande på hafvets stränder?"

Sade smeden Ilmarinen: "Säkrare till lands är färden, Döden gånge ut på hafvet, Der oss skulle stormen skaka. Vädrets ilar våldsamt kasta, Våra fingrar blefve åror, Våra flata händer styren."

Sade gamle Wäinämöinen: "Säkrare till lands är färden, Säkrare, men mer besvärlig, Ännu vida mera krokig, Och det är en fröjd för båten, När den flyter uppå vattnet, Stryker fram på vida hafvet, Följer åt de störa fjärdar, När den vaggas utaf blåsten, Gungas utaf vestan vinden, Föres fram af sunnanfläkten."

Slängde grimman ned på marken, Hingstens betsel uppå mossan, Fålens seldon uti lunden. Vandrar sedan till sin trädbåt, Båten, som vid stranden gråter, Talar och af båten spörjer: "Hvarför gråter du, min trädbåt, Jemrar dig, du årfästrika? Smärtar dig, att tung du gjordes, Att så grof du blifvit timrad?"

Svarade nu trädstams-skeppet, Årfästrika båten talte: "Båtens håg är ut på böljan Äfven ifrån smorda rullar, Flickans håg till mannens boning Äfven ifrån höga hemmet. För min tyngds skull jag ej gråter, Ej för det, att grof jag gjordes; Derför gråter jag, ett trädskepp, Klagar båt af tallar timrad: Sades nog, då man mig gjorde, Att jag till en stridsbåt reddes, Rustades till örlogsfartyg, Att med gods och skatter lastad Jag till hemmet skulle vända; Men ej kom jag ut till striden, Fördes ej på hafvets böljor. Andra båtar, sämsta fartyg, Färdas städse uti örlig, Vilda fejders stråt beträda Och förskaffa mera medel, Än en konung får på sex år, På sju somrar smeden vinner. Jag, som är till farkost bilad, Redd af gamle Wäinämöinen, Ruttnar jemt på mina spånor, Vräkes här på timmer-platsen. Markens allrasämsta maskar Bo inunder mina vränger, De bland luftens foglar värsta Bygga på mig sina nästen. Tvåfaldt vackrare det vore, Vore två- och trefaldt bättre, Att en tall på backen vara, Stå på heden som en fura, På hvars qvistar ekorn springer, Barrträdsfågeln vingen flaxar."

Sade gamle Wäinämöinen: "Är du Wäinämöinens fartyg, Må du löpa ifrån stapeln, Utan att af händer röras, Utan att med armar skjutas."

Skickligt svarar trädstams-skeppet, Årfästrika båten talar: "Löper ej mitt hela slägte, Ej de andra brödra-båtar, Utan att af händer röras, Utan att med armar skjutas."

Sade gamle Wäinämöinen: "Om jag dig på böljan skjuter, Monne utan rodd du löper, Utan årors tillhjelp skrider, Stryker fram förutan myndning, Utan vind, som seglet fyller?"

Skickligt svarar trädstams-skeppet, Årfästrika båten talar: "Löper ej mitt hela slägte, Ej de andra brödra-båtar, Om man dem med rodd ej drifver, Bringar fram med årors tillhjelp, Myndar med de smärre åror, Och om vind ej seglet fyller."

Sade gamle Wäinämöinen: "Löper du med rodd då drifven, Om man hjelper till med åror, Med de smärre åror myndar, Och om vinden seglet fyller?"

Skickligt svarar trädstams-skeppet, Årfästrika båten talar: "Löper ju mitt hela slägte, Löpa alla brödra-båtar, Om med rodd de framåt drifvas, Om man hjelper till med åror, Med de smärre åror myndar, Och om vinden seglet fyller."

Gamle trygge Wäinämöinen Sköt nu båten ut på vattnet, Qvad sin farkost uppå böljan. Qvad en sida full med flickor, Fagra tennbriskprydda flickor, Unga mör med messingsgördlar, Ringbeprydda, nätta jungfrur; Qvad den andra full med fästmän, Unge män med sträfva lockar, Sträfva lockar, hårda händer, Sporrbeprydde, stolte karlar.

Ännu qväder Wäinämöinen Tofterna i båten fulla Med en ålderstigen skara, Med ett slägte, tärdt af tiden; -- Ringa rum för det var öfrigt, Då han först de unga qvädit.

Sjelf han sätter sig vid rodret. Ställer sig att styra båten Uti björkens höjda bakstam, Stödd emot det krökta styret. Höjde då sin röst och sade, Talade med dessa orden:

"Flyt i trädlös trakt, du fartyg, Lägg till rygga vida fjärdar, Flyt på hafvet som en bläddra, Som ett näckrosblad på böljan."

Ordnade till rodd de gamle, Gamle ro och hufvun darra, Glädjen sämjes ej med glädje. Rodden sig till rodd ej fogar.

Ordnade till rodd de unga, Ställde dem att åror sköta, Unge ro och fingren knaka, Glädjen sämjes ej med glädje, Rodden sig till rodd ej fogar.

Sjelf nu smeden Ilmarinen Tog sin plats på roddar-bänken, Satte sig att åror sköta; Nu med glädje glädjen sämjes Och till rodd sig rodden fogar. Rodde smeden Ilmarinen, Rodde med de hårda fingrar; Nu sig svänger trädstams-skeppet, Furu-båtens bräder böjas, Tofter skakas, åror knaka, Årors skaft som hjerpar pipa, Årors blad som orrar kuttra, Fören susar liksom svanen, Aktern skränar till likt korpen, Såsom gäss rodd-hakar ljuda. Sjelf den gamle Wäinämöinen Styr sin farkost genom svallet Vid den dimomhöljda udden, Vid den skogbeväxta holmen.

Ahti bodde uppå holmen, Kauko uti uddens krökning. Han sitt usla läge sörjer, Han sin ringa lott begråter, Trånga boden honom grämer.

Kastade sin blick åt vester, Vände hufvudet åt söder; Ut åt fjerran ser den sköne, Kämpen skådar öfver hafvet, Långe mannen bortom molnen. Ser en ganska liten molnsky, Ser i skyn en vattendroppe, Ser en liten sjö i droppen Och på sjön en liten ökstock, Varsnar litet folk i stocken, Ser i båtens stam en hjelte, Annan kämpe vid dess åror.

Sade muntre Lemminkäinen: "Ej jag känner detta fartyg, Känner ej den goda båten, Som med rodd från Suomi kommer, Drifs med årslag ifrån öster, Har sitt styre vändt mot vester."

Nu han höjde upp sin stämma, Hof ett mäktigt skri vid udden, Sporde ropande bak kullen: "Hvems är båten uppå vattnet, Skeppet, som på böljan flyter?"

Männerna från båten tala, Qvinnorna det gensvar gifva: "Hvem är du, som står bak kullen, Kämpe der i ödemarken, Här du Skaparns båt ej känner, Sjelfva Wäinö-gårdens farkost, Känner icke båtens styrman, Har om roddaren ej kunskap?"

Sade muntre Lemminkäinen: "Redan styrmannen jag känner, Känner roddaren i båten: Gamle trygge Wäinämöinen Sjelf vid båtens styre sitter, Roddaren är Ilmarinen. Hvart, J männer, gäller resan, Hvart är kosan ställd, J hjeltar?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Rakt åt norr är kosan rigtad, Gent emot de stora vågor, Mot de skumbeklädda böljor Fara vi att Sampo taga, Att det granna locket hemta Ifrån Pohja-gårdens stenberg, Ifrån kopparbergets gömmor."

Sade muntre Lemminkäinen: "O du gamle Wäinämöinen! Tag ock mig på dina färder, Äfven jag en man der vore, Vore der en tredje hjelte, När du går att lyfta Sampo, Att det granna locket bära Ifrån Pohja-gårdens stenberg, Ifrån kopparbergets gömmor."

Gamle trygge Wäinämöinen Tog så kämpen med på färden, Tog i båten raske mannen. Det är muntre Lemminkäinen, Vandrar stigande med snabbhet, Går med lätta steg till stranden, Hemtar med sig sido-bräder Uti Wäinämöinens farkost.

Sade gamle Wäinämöinen: "Vore lagom träd i båten, Sido-bräder i min farkost, Vore äfven tyngd tillfyllest, Hvarför bär du ifrån skogen Ännu mera träd i båten?"

Sade muntre Lemminkäinen: "Ej förrådet stjelper båten, Stacken ej förstörs af stödet, Ofta ju på Pohja-hafvet Vinden pröfvar sido-bräder, Motvind starka sqvättbord fordrar."

Sade gamle Wäinämöinen: "Derför är ock smedens farkost Redd med jernbeslagna sidor, Att ej båten drifs af vinden, Ej af vårens ilar kastas."

Tjuguandra Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen Styrde sedan fram sin farkost Från den dimomhöljda udden, Från den skogbeväxta holmen. Styrde en dag längsmed floder, Andra dagen längsmed sjöar Och den tredje utför forssar.

Nu den gamle Wäinämöinen Sjelf till orda tog och sade Ofvan fallet af eldforssen, Vid den helga flodens hvirfvel: "Jungfru, du forsfallets granne, Flicka invid strida strömmen! Drag ditt snöre ut på vattnet, Drag ditt blåa garn på böljan, När den röda båten kommer, Tjärubringan framåt stryker. Midt i floden står en klippa, Der som forssen starkast brusar, Ligger framför röda båten, Är i vägen för min farkost. Vrid i klippan hål med borren, Bryt den sönder med ditt huggjern, Så att båten fritt kan löpa, Tjärubringan framåt stryka. Båtens bog till jern förvandla, Byt till mossa stenens sida, Då jag far i forssens brusning, Färdas fram bland strida böljor. Samla bränningar med näfven, Vänd dem om med dina händer, Vågor välf med famnen undan, Att mot bröstet de ej fräsa, Att mot mig de icke brusa.

O du Ukko, Gud i höjden! Du som är mitt enda bistånd, Sträck ditt blanka svärd i böljan, Styr min farkost med din klinga, Så att båten fritt kan löpa, Furu-stocken framåt stryka."

Der dock stadnar trädstams-båten, Fastnar Wäinö-gårdens farkost, Hårdt sig fäster trädstams-skeppet, Röda båten röres icke.

Gamle trygge Wäinämöinen Börjar tänka och begrunda: "Hvarvid fäste sig nu båten, Stadnade den röda stocken? Monne vid en sten, en ruska, Eller vid ett koppar-röse?"

Lutade sig ned att skåda: "Icke vid en sten, en ruska, Eller vid ett koppar-röse, Men på stora gäddans skuldror, Uppå vattenhundens refben."

Det var muntre Lemminkäinen, Stack sitt svärd i flodens bölja, Stafven ned inunder skeppet, Båten börjar ej att löpa,

Svärdet splittrades i stycken, Fisken var dock frisk och oskadd.

Derpå smeden Ilmarinen Stack sitt svärd i flodens bölja, Stafven ned inunder skeppet, Båten börjar ej att löpa, Löses icke ur sitt fängsel. Svärdet splittrades i stycken, Frisk och oskadd var dock fisken.

Nu den gamle Wäinämöinen Drager svärdet från sin sida, Grymma jernet utur slidan, Sticker det i gäddans skuldror, Uti vattenhundens refben.

Lyfter fisken ifrån hafvet, Drager hufvudet i båten, Stjerten sänkes ned i bottnet. Vänder fisken, den betraktar, Yttrar så ett ord och säger: "Ett och annat finns i floder, Der finns ruskor, der finns gäddor. Hvem bland svenner är den äldste? Han må sönderdela gäddan, Skära fisken uti stycken."

Männerna ur båten svara, Qvinnorna ifrån dess sidor: "Renast äro fiskarns händer, Heligast hans egna fingrar."

Båten började nu löpa, Skeppet ur sitt fängsel löstes. Gamle trygge Wäinämöinen Styrde båten till en holme, Drog så knifven ur sin slida, Som på venstra sidan hängde. Dermed skar han gäddan sönder, Klyfde den i tvenne delar, Tog till orda se'n och sade:

"Hvad ej kunde deraf blifva, Af den stora gäddans tänder, Utaf vattenhundens refben, Om de fördes till en smidja, Om till skicklig smed de bragtes, Bragtes till en kunnig konstnär?"

Sade smeden Ilmarinen: "Hvad kan utaf skräpet blifva, Hvad af lumpna tinget göras, Utaf fiskbens-skrädet bildas, Om det ock till smidjan föres, Om till skicklig smed det bringas, Bringas till en kunnig konstnär?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Det ju vore harpans början, Om till skicklig smed det fördes, Bragtes till en kunnig konstnär."

Men der fanns ej kunnig konstnär, Fanns ej man med sådan insigt, Att han kunnat harpan foga. Gamle trygge Wäinämöinen Tager sjelf sig för att foga, Börjar sjelf att harpan bilda. Hvadan fick han ljudfullt botten? Från den häggbevuxna dalen, Från den genljudsfulla granen. Hvadan fick han harpans skrufvar? Af den stora gäddans tänder, [Utaf Tuoni-trälens borrar.]

Ännu felas något litet, Sköna harpan är i saknad Af en sträng, af tvenne tagel. Hvaraf voro harpans strängar? Utaf hår från Hiisi-hästen, Utaf Lempo-fålens klädnad.

Nu var strängaspelet färdigt, Stora gäddbens instrumentet, Harpan utaf fiskens fenor. Gamle trygge Wäinämöinen Bjöd de gamle till att spela; Gamle spela, hufvun darra, Glädjen ej med glädje sämjes, Spelet sig till spel ej fogar. Bjöd de unge till att spela, Unge spela, fingren knaka, Ej är ljudet rätta ljudet, Glädjen gäller ej för glädje. Spelar muntre Lemminkäinen, Spelar smeden Ilmarinen, Glädjen ej med glädje sämjes, Spelet sig till spel ej höjer.

Gamle trygge Wäinämöinen Skickar harpan så till Pohja, Kantele till Kalevala. Spelar Pohja-gårds värdinnan, Spela Pohja-gårdens svenner, Spela svenner, spela jungfrur, Spela ock de unga flickor, Spela de ogifta männer, Spela äfven gifta männer. Vända harpan om och vrida, Hålla den i sina fingrar, Äga ej den rätta konsten. Strängarna i oskick bragtes, När de tvenne skilda folkslag Spelade med sina fingrar; Taglen gåfvo skränfullt läte, Skärande och sträfva toner, Harpan skrålade förfärligt.

Gubben vaknade på ugnen, Spratt ur sömnen upp den gamle, Höjde då sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Hören upp omsider, tystnen! Detta skär mig allt till benen, Spränger mina örons hinnor, Ristar tvert igenom hufvet, Störer sömnen för en vecka. Om det Finska folkets harpa Icke bättre åstadkommer, Ej försänker uti slummer, Vräken den då ut på vattnet, Sänken ned i flodens bölja; Eller bringen den tillbaka, Fören uti mästarns händer, Uti konstnärns egna fingrar."

Plötsligt ifrån harpans strängar Dessa ord till gensvar ljuda: "Ej jag bör i floden vräkas, Icke ut på böljan kastas, Ännu spelar jag hos mästarn, Ljuder uti konstnärns händer."

Nu man harpan varsamt förde, Bragte kantele försigtigt, Bar den uti mästarns händer, Uti konstnärns egna fingrar.

Gamle trygge Wäinämöinen Tvättar sina tummar rena, Fingrarna i ordning lagar, Sätter sig på glädje-stenen, På en klippa invid stranden, Ned på silfverrika backen, På den gyllne kullens hympel, Tar i fingrarna sin harpa, Lägger böjda trä't på knäna, Kantele inunder handen. Höjde nu sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Ho som förr ej har förnummit Fröjden af de höga runor, Ej till harpans toner lyssnat, Han må komma för att höra."

Spelar gamle Wäinämöinen, Spelar på en gång och sjunger, Fingrarna sig böjligt höjde,

Rördes af och an på harpan, Lätt steg tummen ifrån strängen. Nu med glädje glädjen sämjes Och till spel sig spelet höjer, Ymnigt ljud ger gäddbens harpan, Harpan gjord af fiskens ryggben, Hingstens tagel mäktigt ljuda, Hästens tagel toner bilda.

Ej fanns något djur i skogen, Springande på fyra fötter, Ej en varelse i luften, Som nu icke kom att höra, Undra öfver ljufva spelet. Vargen sjelf i kärret vaknar, Björnen stiger upp från heden, Ur sitt ide utaf tallar, Ur sin kula utaf granar. Hoppar hastigt uppå gärdet, Kryper derifrån till ledet, Gärdet faller kull på klippan, Ledet rullar ned i lunden, Björnen hoppar upp i granen, Skyndsamt sig i tallen svänger, Medan fadren glädje skapar, Wäinämöinen spelet sköter.

Dunkelskäggig skogens gubbe, Frejdad konung öfver djuren Och den hela Tapio-skaran Gingo att på spelet höra. Äfven sjelfva skogs-värdinnan, Tapiolas trägna qvinna Klädde sig i blåa strumpor, Snörde röda band om skorna, Steg så opp i björkens knyla, Hvilade i alens krökning, För att harpans toner höra och på stränga-spelet lyssna.

Ej fanns lefvande i skogen, Resligt djur på fyra fötter, Ingen varelse i luften, Hvinande med tvenne vingar, Ej en fogelskock så präktig, Att den ej från luften yrde, Ilande med snabbhet neder, För att herrlig tonkonst höra, Undra öfver ljufva spelet. Örnen flög från höga rymden, Höken midt igenom molnen, Allan kom från djupa böljan, Knipan ifrån kärrets bräddar, Svanorna från öppna kärren. Qvittrade ock smärre finkar, Nära tusende af lärkor Och af siskor ännu flere På den gamle mannens skuldror.

Sjelf den sköna luftens tärna, Den på fägring rika Solen Och den vackra, milda Månen Suto, en på luftens loka, Lysande på himla-bågen Och den andra på en molnsky, Herrligt strålande vid kanten. Der sin väf af guld de väfde, Vårdade om silfver-tyget Med en gyllne väf-skottspole, Med en sked af silfver bildad; Förde skeden fram och åter, Läto skaften höjas, sänkas. Men då sällsamt ljud de hörde, Hjeltens ljufva spel förnummo, For från handen väfvar-skeden, Flög från deras fingrar spolen, Väfvens gyllne trådar brusto, Af dess silfver-trådar sprungo.

Fanns ej lefvande i vattnet, Som med fenor sex sig rörer, Ilar fram med åtta fenor, Ej af fisk en svärm så herrlig, Att den icke kom att höra, Undra öfver ljufva spelet. Kommo laxar, kommo sikar, Gäddor sig med snabbhet slängde, Vattenhundar skyndsamt skredo. Äfven andra smärre fiskar Kommo simmande mot gräset, Sträfvade än längre framåt, För att höra Wäinös sånger, Undra öfver ljufva spelet.

Ahto, konung öfver böljor, Gräsbeskäggad vattnets gubbe Drager sig till vattenbrynet, På ett näckrosblad sig smyger. Sjelf den sköna vattnets drottning Vattnets ymniga värdinna Håller på att kamma håret, Borsta sina långa lockar Med den guldbeprydda kammen, Med sin borste utaf silfver. Men när sällsamt ljud hon hörde, Hörde ljufva Suomi-spelet, Föll ur handen gyllne kammen, Flög från hennes fingrar borsten. Bort sig flyttade den arma, Sökte sig ett annat ställe, Spratt med bröstet opp från vattnet, Drog sig så till vattu-stenen, Lade bröstet emot klippan, För att lyss uppå de toner, Tonerna från Wäinös harpa, Parade med sångens toner, När så underbart var ljudet Och så ljufligt harpo-spelet.

Icke fanns en sådan hjelte, Ej en man så fast i sinnet, Ej en man och minst en qvinna, Som det ej till tårar rörde. Greto unga, greto gamla, Greto de ogifta männer, Greto äfven gifta männer, Greto medelålders svenner, Greto svenner, greto jungfrur. Greto äfven smärre flickor, När så underbart var ljudet och så ljufligt Suomi-spelet. Till och med för Wäinämöinen Tåre-källan ymnigt svällde, Vattnet flöt utur hans ögon, Tårar digrare än tranbär, Digrare än svalors hufvu'n, Tårar mer än hjerpägg trinda Föllo på hans breda kinder, Rullade från breda kinder Ned uppå det hvälfda bröstet, Rullade från hvälfda bröstet Ned uppå de fasta knäna, Rullade från fasta knäna Ned uppå de höga vrister, Rullade från höga vrister Under fötterna på marken. Vattendropparna de runno Genom fem hans ylle-kjortlar, Genom sex hans gyllne gördlar, Blåa skjortor sju igenom, Genom åtta vallmars jackor.

Så i floder tårar runno Hän från gamle Wäinämöinen Till det blåa hafvets stränder, Och från blåa hafvets stränder Ned inunder klara vattnet, Ofvanpå det svarta gruset. Der de frodades förträffligt, Bildades till ädelstenar, För att kunga-smycken blifva, Höga männer evigt fröjda.

Sade gamle Wäinämöinen: "Monn bland denna ungdom finnes, I den sköna ungdoms skaran, Uti detta höga slägte, Bland den store fadrens söner, Den som plockar mina tårar Under hafvets klara vatten, Ofvanfrån det svarta gruset?"

Svarade så väl de unge, Som de gamle äfven sade: "Icke finns bland denna ungdom, I den sköna ungdoms skaran, Uti detta höga slägte, Bland den store fadrens söner, Den som plockar dina tårar Under hafvets klara vatten, Ofvanfrån det svarta gruset."

Kommer så den blåa knipan -- Ofta ju den blåa knipan Doppar näbben ned i böljan, Svalkar sig i kalla vattnet -- Denna plockar ädelstenar, Plockar Wäinämöinens tårar Under hafvets klara vatten, Ofvanfrån det svarta gruset.

Tjugrutredje Runan.

En var gamle Wäinämöinen, Ilmarinen var den andre Och den tredje Lemminkäinen, De till Pohjas stugor kommo.

Sade Pohjolas värdinna: "Hvarom veta männer tälja, Hvilken nyhet bringa hjeltar?"

Sjelf den gamle Wäinämöinen Yttrade ett ord och sade: "Vi om Sampo ha att tälja, Orda om det granna locket; Komma hit att Sampo dela, Att det granna locket skåda."