Part 12

Lemminkäinen, muntre mannen, Hare hvit på golfvet qväder För att slukas upp af vargen.

Värden uti Pohja-gården Qvad en hund, om käften krokig, Ännu till förderf åt haren.

Lemminkäinen, muntre mannen, Qvad en ekorre att springa Uppå sparrens ända, hunden Qvad han att på ekorn skälla.

Derpå värden uti Pohja Yttrade ett ord och sade: "Gästabudet ej förbättras, Om ej gästerna förminskas; Arbetet i gården jagar Gästen ock från goda gillen."

Tager så sin egen klinga, Rycker fram det hvassa eld-egg, Yttrande med dessa orden: "Hör mig son af Lemminkäinen! Må vi mäta våra klingor. Må vi våra svärd beskåda."

Sade muntre Lemminkäinen: "Hvartill duger väl min klinga, Som mot ben har blifvit bruten, Krossad emot hufvud-skålar? Men ändock mitt sinne bjuder, Om här ej blir bättre gästbud, Att dem mäta och beskåda. Den som har en längre klinga, Har ett svärd, som mer förfärar, Han må första hugget gifva."

Sina svärd man börjar mäta, Börjar klingorna beskåda; Råkade nu Pohja-värden Ha en litet längre klinga, Blott så mycket som ett kornfrö, Som en smutsrand under nageln.

Nu den muntre Lemminkäinen Sjelf till orda tog och sade: "Visst har du en längre klinga, Ditt alltså är första hugget."

Derpå värden uti Pohja Börjar på att svärdshugg dela, Hugger en gång uti sparren, Slår i stugans öfre dörrpost.

Sade muntre Lemminkäinen. "Ledsam är en strid i stugan, Svår en blodig lek i pörtet, Nya stugan vi förderfva, Smutsa golfven uti pörtet, Söla ned de tvådda bänkar. Må vi träda ut på gården, Bättre bloden är der ute, Vackrare den är på gården Prydligare uppå drifvan."

Man så trädde ut på gården, Råkade en kohud finna, Bredde den så ut på gården Och sig ställde uppå huden.

Tog till orda Lemminkäinen: "Hör mig, nu du Pohjas kämpe! Väl du har en längre klinga, Har ett svärd, som mer förfärar, Men du lär det ock behöfva, Förr än härifrån vi skiljas, Förr än dagen når sin ända, Hugg då till, du Pohjolainen."

Och nu hugger Pohja-kämpen, Hugger en gång, hugger tvenne, Hugger än den tredje gången, Men han skadar ej ens köttet, Ej en blodig rispa gör han, Tar ej bort det yttre hullet.

Får så äfven Lemminkäinen, Den förvägne sällen hugga. Slår nu muntre Lemminkäinen, Hugger den förvägne sällen, Hugger mannen med sin klinga, Ger ett hurtigt slag med svärdet. Slår nu en gång, svärdet blixtrar, Afhögg hufvudet från skuldran, Skallen från sitt smala ställe, Högg den af liksom ett rofblad, Eller såsom fiskens fena. lår så mannen andra gången, Högg hans kropp i trenne delar, Skar som skifvor utaf fläsket.

Backen var med störar uppfylld, Full var gården utaf stolpar, På dem alla fanns ett hufvud, Tom var blott en enda lemnad, Ställde arme mannens hufvud Upp på spetsen utaf denna.

Derpå muntre Lemminkäinen Qväder Pohja-gårdens husfolk Uti klangfullt guld och silfver, Blott en enda han ej qväder. Sjelfva Pohjolas värdinna Lemnar han att pörtet städa, Sopa golfvets tiljor rena, Bära öl omkring med kannan Och försorg om maten hafva.

Louhi Pohjolas värdinna Vredgas nu och börjar qväda, Tjutande hörs Louhi qväda, Vildt den leda hexan skrika, Qvad så svärdbeklädde männer, Hjeltar uti vapenrustning, Till att döda Lemminkäinen, Att förgöra Kaukomieli.

Nu ett buller hörs från tåget, Hörs ett dån från närmsta gården, Och det börjar tröttsamt blifva, Blifva mer och mer besvärligt, Att i Pohja fira bröllop, Gästabud i Pimentola.

Adertonde Runan.

Derpå muntre Lemminkäinen Upp till häst från marken stiger Och beger sig straxt till hemmet, Till den mor, som honom fostrat, Sorgsen och med nedsänkt hufvud, Med åt sidan lutad mössa.

Honom kom till möte modren, Hon sig skyndade att fråga: "Yngre du af mina söner, Du mitt barn af mera styrka! Hvarför är du så bedröfvad, När från Pohjola du kommer? Monn med dryckes-stop man kränkt dig? Om med dryckes-stop man kränkt dig, Skall ett bättre stop jag gifva, Som din far i fejden tagit, Träffat på i kämpa-striden."

Sade muntre Lemminkäinen: "O min mor, min fostrarinna! Om med dryckes-stop jag kränktes, Skulle värdarna jag kränka, Skulle kränka hundra kämpar, Skulle tusen männer trotsa."

Sade Lemminkäinens moder: "Hvarför är du så bedröfvad, När från Pohjola du kommer? Blef för qvinnors skull du gäckad? Om för qvinnors skull du gäckats, Äkta då en bättre qvinna, Tag en fager mö från Ryssland, Vacker flicka från Karelen."

Sade muntre Lemminkäinen: "O min mor, min fostrarinna! Om för qvinnors skull jag gäckats, Värdarna jag gäcka skulle, Skulle gäcka hundra hustrur, Tusen andra qvinnor trotsa."

Sade Lemminkäinens moder: "Hvarför är du så bedröfvad? Blef för hästars skull du skymfad? Om för hästars skull du skymfats, Må en bättre häst du köpa Med din fars förvärfda medel, Med hans samlade förråder."

Sade muntre Lemminkäinen: "O min mor, min fostrarinna! Om för hästars skull jag skymfats, Värdarna jag skymfa skulle, Skulle hundra ston förderfva, Tusen andra hästar trotsa.

O min mor, min fostrarinna! Lägg nu vägkost uti påsen, Fyll med mjöl en liten lärft-säck, Skär så mycket smör i asken, Att ett år det för mig räcker, Skär för andra året svinkött.

Bort jag flyr för mina nidverk, Går att dölja mig för missdåd; Sina klingor männer hvässa, Sina lansar spetsa hjeltar."

Modren skyndar sig att fråga, Ålderstigna qvinnan spörjer: "Hvarför hvässa de nu klingor, Hvarför spetsa de nu lansar?"

Sade muntre Lemminkäinen: "Der ett sago-verk har timat, Uti detta Pohjas gästhud, Sariolas dryckes-gille: Jag en man, en hjelte slagit, Sjelfva värden uti Pohja, Dödat honom med min klinga. Derför hvässa männer svärden, Derför lansarna de spetsa. Ej jag känner något ställe, Der en niding sig kan dölja, Der en brottsling tillflykt finner. O min mor, min fostrarinna! Säg, hvar kan jag mig fördölja?"

Modren nu till ordet tager, Till sitt barn den gamla talar: "Jag ju sade det, min gosse! Jag ju varnade dig ifrigt, Städse bjöd jag till att hindra Dig från färden bort till Pohja. Du bordt blifva vid det rätta Och i modrens stugor stadna, Under egen moders vårdnad, I din fostrarinnas gårdar.

Gå nu bort att dig fördölja, Gå att stå som tall på backen, Som ett enträd uppå heden. Äfven der dig ofärd drabbar; Ofta tallen uppå backen Fälls och blir till pärtved huggen, Ofta enarna på heden Man till gärdsgårds-störar skalar.

Eller väx som björk i dälden, Der jemväl dig ofärd drabbar; Ofta björken uti dälden Spjelkes och i trafven radas, Blir till klabbar sönderhuggen.

Om du blir ett bär i landen. Blir ett lingon uppå fältet. Smultron uti egna nejder, Blåbär uti andra nejder, Der jemväl dig ofärd drabbar; Du af unga jungfrur plockas, Tages bort af tennbriskprydda.

Blir en gädda du i hafvet, Kommer du i lakens lefver, Blir en stjert åt röda laxen, Der jemväl dig ofärd drabbar, Ty en man så mörk, som hafvet, Är beständigt stadd på mete, Visstas alltid uppå notdrägt, Fiskar städse med sin handnot.

Går du åter att dig dölja Uti björnens stenrös-grottor, Gårdar utaf hällar gjorda; Der jemväl dig ofärd drabbar, Ty en ung, en sothöljd kämpe Slipar flitigt der sin yxe Och sitt spjut med spets belägger, För att björnen gå till möte, Fälla björnen uti skogen."

Derpå muntre Lemminkäinen Yttrade ett ord och sade: "Sjelf jag vet de värsta ställen, Känner sjelf de vidrigaste; O min mor, min fostrarinna, Du som vårdat har min barndom! Hvart mig råder du att undfly. Hvart mig råder och förmanar, Der ej illa far mitt hufvud, Fina håret icke faller, Der ej luggen går förlorad, Halsen ej alldeles afhuggs? Än en dag, en stund skall komma, Då det mannens hufvud gäller, Ty nu hvassa männer svärden, Hjeltar spetsa sina lansar."

Sade Lemminkäinens moder: "Väl ett stycke land jag känner, Vet utaf ett ringa ställe, Icke betadt, icke slaget, Ej besökt af männers klingor; Men med kraftig ed mig lofva, Att i krig ej mera färdas, Aldrig uppå tio somrar, Icke ens af lust till silfver, Eller om du guld behöfde."

Der den muntre Lemminkäinen Med en kraftig ed nu lofvar Att i krig ej mera färdas, Aldrig under tio somrar, Icke ens af lust till silfver, Eller om han guld behöfde.

Sade Lemminkäinens moder: "Far nu hän att dig fördölja Öfver hela nio hafven Och till hälften öfver tio, Till den ej benämnda udden, Holmen, den ej ord beteckna. Der din far sig fordom dolde, Dolde sig och fann en tillflykt Under krigets långa somrar, Under svåra fejde-åren. Idel mjöd der hafven äro, Öl i alla floder rinner, Smör från alla höjder dryper, Svinkött är hvarenda klippa. Der för dig är godt att vara, Ljuft din tid du der förnöter."

Derpå muntre Lemminkäinen Far åstad och färdas skyndsamt, Far att fly för sina nidverk, Dölja sig för sina missdåd. Skjuter båten ut på vattnet, Skeppet uppå hafvets böljor, Ifrån bron af koppar bildad, Från de jernbesmidda rullar. Hissar segel upp i masten, Såsom granar på en kulle, Sjelf sig sätter ned i aktern, Ställer sig att båten styra, Stödd emot den böjda björken, Lutad mot sitt koppar-roder. Vinden vaggade hans farkost, Skeppet utaf vågen framdrefs; Öfver hela nio hafven Och till hälften öfver tio, Till den ej benämnda udden, Holmen, den ej ord beteckna.

Der nu muntre Lemminkäinen Sjelf till orda tog och sade: "Monn här rum på holmen finnes, Plats på holmens fasta botten, Att mitt skepp jag drar på landet, Stjelper båten på det torra, På min fäders fordna rullar, På den gamles landnings-ställen?"

Svarade nu holmens tärnor, Uddens jungfrur hördes säga: "Nog här finnes rum på holmen, Plats på holmens fasta botten, Om du äfven hundra båtar, Tusen fartyg drar på landet."

Derpå muntre Lemminkäinen Drog sin farkost upp på landet, Stjelpte båten på det torra, Tog till orda sjelf och sade: "Monn här rum på holmen finnes, Plats på holmens fasta botten, Der en brottsling sig kan dölja, Der en svag kan finna tillflykt?"

Svarade nu holmens tärnor, Uddens jungfrur hördes säga: "Nog här rum på holmen finnes, Plats på holmens fasta botten, Der en brottsling sig kan dölja, Der en svag kan finna tillflykt."

Åter muntre Lemminkäinen Yttrade ett ord och sade: "Monn här rum på holmen finnes, Plats på holmens fasta botten, Icke bredare än ryggen, Icke större, än ett skäppland, Så att jag mig kan förlusta, Att jag dansa kan på fältet, Uti jungfrurs glada lekar, Uti flickors ljufva samqväm?"

Svarade nu holmens tärnor Uddens jungfrur hördes säga: "Holmens flickor äro magra, Feta äro hästars fålar."

Ängslig var ej Lemminkäinen, Han från by till by blott vandrar, Går till jungfrurs glada lekar, Sköna flickors ljufva samqväm. Icke fanns den by på holmen, Der ej funnos tio gårdar, Icke fanns den gård i byen, Der ej funnos tio flickor, Icke fanns en enda flicka, Ej en enda moders dotter, Vid hvars sida han ej hvilar Och hvars arm han icke tröttar. Tusen brudar han beveker, Hundra enkors sinnen böjer, Blidkar hundra gifta qvinnor, På en enda natt om sommarn, Under loppet af en höstnatt. Blott en enda fanns bland tio, Tvenne högst bland hundra funnos, Ibland tusen qvinnor trenne, Som han icke kunde dåra, Som han ej förleda kunde.

Så nu muntre Lemminkäinen Alla uddens jungfrur blidkar, Alla holmens tärnor fröjdar, Blott en enda blir ej blidkad.

Utan tupp han sig försofver, Vaknar icke utan kyckling, Men en dag han gör det löfte, Fattar det beslut en afton, Att på samma gång som månen, Att vid solens uppgång stiga. Steg ren förr än han beslutat, Tidigare än han ärnat, Ifrån by till by så vandrar, Att ock denna tärna blidka.

Nu den muntre Lemminkäinen Blef en enda gård, ej varse, Hvarest stugor tre ej funnos, Blef ej varse någon stuga, Hvarest kämpar tre ej funnos, Blef ej varse någon kämpe, Som ej hvässade sin klinga, Som ej slipade sin yxe.

Dervid muntre Lemminkäinen Sjelf till orda tog och sade: "Nu den ljusa dagen uppgått, Nu den milda solen stigit Öfver mig beklagansvärda, Öfver halsen af mig arma."

Hinner mer ej jungfrur famna, Hvila vid de skönas sida, Hän till skeppet sig begifver. Går till båten nu den arma, Men den var förbränd till aska, Var till stoft alltren förvandlad.

Märkte ofärd honom hota, Nödens dag förhanden vara, Börjar att en båt sig bygga, Att en farkost ny sig timra, Men till båten tryter virke, Till hans farkost saknas bräder. Får så ganska litet virke, Får helt obetydligt bräder Af en gammal sländas bitar, Af en sönderbruten rockten.

Timrar båt af sländans bitar, Bygger utaf tenens stycken Fogar af dem sido-bräder, Hugger äfven båtens vränger, Reder ännu roddar-säten, Gör till slut af dem ock årar. Får så båten färdig timrad, Får sin farkost sammanfogad, Skjuter båten hän på vattnet, Nya skeppet ut på böljan, Från de glatta furu-stockar, Ifrån hala, jemna rullar.

For åstad nu Lemminkäinen, Sorgsen och med nedsänkt hufvud, Att ej mer få nätter vistas, Få förnöta sina dagar Uti jungfrurs glada lekar, Sköna flickors ljufva samqväm. Sjelf han sätter sig vid styret, Yttrar så ett ord och säger: "Flyt du båt på sjön, som bläddra, Som ett näckrosblad på böljan."

Kom en vind, som förde båten, Kom en våg, som dref hans farkost Ut på hafvets blåa yta, På de vida, öppna fjärdar; Och nu gråta holmens tärnor, Uddens unga flickor klaga, När ej masten mera synes, Roddar-haken icke skymtar. Ej för mastens skull de gråta, Sakna icke roddar-haken, Men den man, som är vid masten, Och som roddar-haken äger.

Sjelf gret äfven Lemminkäinen, Klagade den arme mannen, När ej holmen mera syntes Och ej skymtade dess åsar. Ej för holmens skull han gråter, Holmens åsar han ej saknar, Men han saknar holmens tärnor, Längtar efter uddens jungfrur.

Derpå muntre Lemminkäinen Styrde på det blåa hafvet, Styrde en dag, styrde tvenne, Men uppå den tredje dagen Landar han uppå en holme, Lägger an invid ett stengrund. Der nu börjar båten gråta, Roddar-haken sorgfullt klaga: "Hvarför skulle mig man foga, Hvarför blef jag usla formad? Ahti ror ej mer i örlig, Aldrig uppå tio somrar, Icke ens af lust till silfver, Eller om han guld behöfde."

Detta råkar Ahti höra, Ifrån nära håll förnimma, Höjde då sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Sörj du icke, furu-yta, Klaga ej du mastförsedda, Ännu för i krig du segla, Färdas uti vilda strider."

Nu till krig sig Ahti rustar Tvertemot den ed han svurit, Tog till orda sjelf och sade: "Hvar må jag nu få en annan, Annan man med annan klinga, Till mitt bistånd uti striden?"

Ahti har om Tiera kunskap, Hör om Kuuro städse talas, Får en annan man i honom, Annan man med annan klinga. Ifrån by till by han färdas, Vandrande till Tieras boning, I behof af annan kämpe Till sitt bistånd uti striden.

Fadren sitter invid gluggen Täljande uppå sitt yx-skaft, Modren står på bodens tröskel Och gör väsen med sin kärna, Bröderna vid ledets mynning Timra åt sig granna slädar, Systrarna vid stranden trampa Byke uppå bryggans ända.

Sade fadren ifrån gluggen, Modren ifrån bodens tröskel, Bröderna från ledets mynning, Systrarna från bryggans ända: "Tiera nu i krig ej hinner, Nyss han äktat har en hustru, Tagit egen hus-värdinna, Hennes bröst han än ej vidrört, Hennes barm han icke nalkats, Ej när hennes sida kommit."

Tiera ligger uppå ugnen, Skor sin ena fot på ugnen Och den andra uppå golfvet, Sig vid portarna omgjordad, Knäpper spännet fast på gården. Derpå tager Tiera spjutet, Ej var spjutet bland de största, Icke heller bland de minsta, Spjutet var af medelstorlek. Der en varg stod uppå doppskon,

Längsmed skaftet sprang en fåle, Katten gnällde uppå knappen. Fram sitt spjut så Tiera kastar Och det slänger midt bland Ahtis.

For åstad nu Ahtis farkost, Utan att med armar skjutas; Bort den seglade från holmen, Styrde ut åt Pohja-hafvet.

Härvid Pohjolas värdinna Skickade den stygga kölden, Sände ut på Pohja-hafvet Sjelf hon undervisar sonen, Som enhvar sitt eget foster: "Köld, du yngst af mina söner, Skönast ibland dem, jag fostrat! Far nu hän, dit jag dig beder, Dit jag beder dig och manar, Bort till Rutja-vikens stränder, Ändelösa hafvets branter; Kärr belägg med is och länder, Gör till is det klara vattnet, Tillslut gapet vid Kurimus, Hölj med is de stygga hvirflar, Låt ock den förvägnes farkost, Lemminkäinens båt du frysa Uppå hafvets klara yta, På den stora, öppna fjärden, Att den derifrån ej löses, Aldrig någonsin befrias, Om jag sjelf ej går att lösa, Att befria Ahtis fartyg."

Kölden, yngst af hennes söner. Skönast ibland dem, hon fostrat. Ger sig så åstad och färdas Hastigt hän till Pohja-hafvet, Låter Lemminkäinen frysa, Sällen fastna uppå hafvet. Ren uppå den första natten Ahti fastnade tillfyllest, Frös med armen fast vid isen, Ganska hårdt med vreda handen.

Alstrar en fullkomlig kyla, Häftig frost tillvägabringar, På en enda natt om sommarn, Under loppet af en höstnatt. Låter isen alntals frysa, Låter snö till stafs höjd falla.

Ärnar låta sjelfva guden, Den förvägne sällen frysa, Men den muntre Lemminkäinen, Sjelf den sköne Kaukomieli Klippte ullen ifrån stenen, Tapparna från vintersofvarn, Virkade dem sen till strumpor, Rullade ihop till handskar, Höll med händerna i frosten, Klämde till det hårda vädret, Dref så frosten uti elden, I det jernuppfyllda röset. Höjande sin röst han sade, Talade med dessa orden: "Köld blef alstrad ibland viden, Liten frost bland buskar föddes Af en far, som mest förderfvar, Den illparigaste moder. Köld utaf en orm blef däggad, Af en mask med mjölk blef vårdad Ur dess magra, skrumpna vårtor, Sinade och torra spenar; Namn så gaf man åt den onde Och med köld benämnde honom.

Vräktes sommarn om på gärden, Gungade i källor vintern, Mark och mossor isbelades, Låt i vattnet viden frysa, Kom åt knölarna på aspar, Bragte värk i björkars rötter.

Nu förgrymmades den stygge, Lade af all skam och blygsel, Lät på elden kitteln frysa, Kolen frysa uppå härden, Flickans hand i degen fastna Och i hästens mage fålen.

Gick att frostbelägga marken, Gick att böljorna betvinga, Isbetäcker vikar, dammar, Hafvet likväl ej blef fruset, Ej bofinken på dess fjärdar. Icke frysa uppå hafvet Fötterna för sädesärlan, Fryser ej dess lilla hufvud.

Monn till stor du ren hann fostras, Växte till och blef förfärlig, När du äfven mig vill plåga, Öronen till svullnad bringa, Äfven pröfva mina fötter, Naglarna på mina fingrar?

Köld, du son utaf Puhuri, Du af ovädret bevingad! Icke må du mig besvära, Icke åt mitt hufvud komma, Mina tår ej heller plåga, Ej vid mina öron röra; Nog har annat du att taga, Mycket annat till att skada. Drag åstad, dit jag dig manar, Bort till Nordens sista ända. Öppna kärr ännu der finnas, Vide-buskar, som ej frusit, Stenar från all smärta fria, Fält, som jemnade ej blifvit. Om ej det tillfyllest vore, Dit skall jag då dig besvärja, Midt i Hiisi-gudens lågor, Uppå Lempos heta hällar; Ned du sjunker der i elden, Tränger dig midt in i lågan För att derifrån ej komma, Aldrig dig bereda utgång. Eld jag stoppar i min strumpa, I min sko jag bränder samlar, Att ej köld må skada göra, Ej ovädret öfverfalla."

Dermed muntre Lemminkäinen Nu den stygga kölden tjusar, Lemnar skeppet uti viken, Nya båten i sitt fängsel, Sjelf till skogen sig begifver, Stiger upp till ödemarken, Går på obebodda vägar, Stigar, dem han icke känner.

Dervid muntre Lemminkäinen Sjelf till orda tog och sade: "Ve mig arma, olycksfulla! I hvad läge har jag råkat? Att i år och dagar irra, Vistas under öppna himmeln. Nu min mor i hemmet gråter, Nu min fostrarinna klagar: Der min gosse är, jag arma, Der mitt barn, jag olycksfulla, Han besår nu Tuonis tegar, Kalmas fält han flitigt plöjer. Icke hindrar, ve mig arma, Icke hindrar nu min gosse, Hjerpar att sin högtid fira, Fåglar små att ymnigt frodas, Fritt får hermelinen springa, Ekorren för ostörd hoppa.

Ja så är det nu, min moder, Så min hulda fostrarinna! Upp du födde många dufvor, Fostrade en svärm af svanar, Kom så vinden och dem spridde, Kom den onde, dem förströdde, Systrars golf han ref i stycken Och förstörde brödra-båten. Många voro vi i sanning Uti fordna bättre tider, Golfvet var af systrar uppfyldt, Båten lastad full med bröder; Men ej finnes nu för tiden, Ej en enda att tilltala. Hvarje kämpe gått till striden, Hvarje man bär svärd vid sidan.

Alltid minns jag det förflutna, Kan ej glömma bättre tider; Jag som blomma gick kring byar, Skön jag var som fältets blomster, Mången såg då på min skepnad, Fäste vid min växt sitt öga; Nu jag svartnat har af blåbär, Utaf ringa bär jag mörknat.

Stället vet jag, der jag föddes, Hvarje ställe, der jag uppväxt, Men ej känner jag det ställe, Der mig döden en gång möter. Nu jag är lik harens unge, Som sig sträcker ut på kärret, Jemrar uppå brända sveden, Springer längsmed hafvets stränder, Uppå kiselstenar hoppar. Sålan under skorna nötes, Skört på dem blir öfverlädret, Deras skaft af ålder rötas."

Nittonde Runan.

Kullervo, Kalevas ättling, När han af sin moder föddes Och var blott tre nätter gammal, Slet sin lindas bindlar sönder Och sig böjde upp på täcket. God han lofvade att blifva, Duglighet hos gossen röjdes; Man till Ryssland honom förde, Sålde honom i Karelen Bort åt smeden Ilmarinen. Hvad gaf smeden väl för honom? Mycket smeden gaf för honom: Tvenne sönderbrända kittlar, Trenne obrukbara grytor, Fem utslitna, gamla lior, Sex till spillo gifna gräftor.

Då Kalevas sköna ättling Till sitt nya hemvist kommit, Ren mot första dagens afton Efter arbete han frågar Af sin husbonde för qvällen Och för morgon' af sin matmor: "Till hvad verk skall nya trälen, Till hvad arbete den köpta?"

Han är satt att vagga barnet, Barnet med de smala fingrar, Men han stinger ut dess ögon Och dess föda sjelf förtärer, Dödar barnet genom sjukdom, Bränner upp dess lilla vagga.