Part 11

Humlans saft nu munnen sköljde, Hvitt af ölets skum var skägget, Ölet rann från sparrens ända, Mjödet ifrån spikars gömmen Åt de bjudna bröllopsgäster, Till de kära gästers heder.

Hvem blef der väl bedd att sjunga, Redd att sånger skickligt qväda? Gamle trygge Wäinämöinen, Den evärdelige sångarn, Sjelf han börjar på att qväda, Sig till sångens värf förfogar. Höjande sin röst han säger Och med dessa orden talar: "Icke har förut här varit, Tör härnäst ej heller komma Sådan stor och ståtlig fästman Och en brud så nätt som denna, Icke sådan prydlig skara, Ej en ungdom så behaglig.

Hvem skall här jag först nu prisa? Först må jag värdinnan prisa; Hvem är gunstiga värdinnan? Det är Ilmaris värdinna. Hon af korn har bryggt oss ölet, Gjort af malt den ljufva drycken. Hennes säd är söt och smaklig, Smakligt är hos henne maltet; Ej värdinnans säd är smaklös, Ej är maltet kärft och unket.

Hvarken fruktade hon vargar, Eller andra skogens villdjur, När hon gick att se på maltet, Hastade till rökfull stuga. Ej med krok hon maltet rörde, Rörde alltid om med händer, Vände det med sina näfvar, Jemkade med sina fingrar.

Sjelf hon bakat stora bröden Och de tjocka kakor klappat Till den goda skarans gille, För att fröjda goda folket; Skyndsamt har hon maten framlagt, Gladt och vänligt bröden burit.

Nu jag har värdinnan prisat, Skall så värden sjelf ock prisa. Hvem är hufvudet for skaran, Det mot solen vända äpplet? Ilmari den store värden, Han är hufvudet för skaran, Det mot solen vända äpplet.

Han ju hit hat husen skaffat Och allt virke till dem hemtat. Släpat väggarna från skogen, Stockarna från stora backen, Takets bräder ifrån bärmon, Näfret från hägghergets höjder, Sprötena från stenig jordmon, Mossan från de öppna kärren; Har af buskar bänken lagat, Ställt den på ett lämpligt ställe, På en stadig plats den fästat.

Så jag värden sjelf har prisat, Skall nu ock vår talman prisa. Hvem är här till talman utsedd, Hvem är väld att vägen visa? Talman är i byn den bäste, Byens sällhet vägen visar.

Denna talman bär på kroppen Skjorta utaf fina linnet Och en blå kaftan af vadmal. På den fina linne-skjortan. Fållarna i sanden släpa, På den lefverlika marken.

Gördel fin har denna talman Kring den blåa vadmals-rocken -- Gördel väfd af Månens dotter Och af Solens dotter spunnen Utaf fjun från sommar-tackan, Utaf ull från vinter-föret På en tid, då eld ej lyste, Då man ens om eld ej visste.

Visst har äfven denna talman Skägget uti gyllne flätor, Håret uti gyllne lockar, Gyllne mössa på sitt hufvud, Uppå sina gyllne lockar. Mössan upp i molnen susar, Skymtar fram bland trädens toppar.

Nu jag har vår talman prisat, Skall så prisa brudens tärna. Hvadan fick man brudens tärna, Hvadan tog man hjelparinnan? Dädan fick man brudens tärna, Dädan tog man hjelparinnan: Bak Tanika-borgens fästen, Utanför den nya borgen. Derifrån är hon ej hemtad -- Ej den minsta grund det äger -- Hvadan fick man brudens tärna, Hvadan tog man hjelparinnan? Dädan fick man brudens tärna, Dädan tog man hjelparinnan: Ifrån vattnen ofvan Dvina, Från de vida, öppna fjärdar. Ej ens dädan är hon hemtad -- Ej den minsta grund det äger -- Hvadan fick man brudens tärna, Hvadan tog man hjelparinnan? Fanns ett smultron uppå backen, Fanns ett lingon-bär på fältet, Ljusgrönt gräs på åkern växte, Gyllne blomma uti lunden. Dädan fick man brudens tärna Dädan tog man hjelparinnan.

Munnen är för brudens tärna Nätt som spolen uti Finland, Ögonen på henne tindra Såsom stjernorna på fästet. Hög är hennes hufvudbonad Som en upprätt spets af molnet, Hennes nätta skor, de likna Gässen på en vatten-ruska. Brudens tärna har på balsen Klingande och klara perlor, Händerna af guldband prydas, Fingrarna af gyllne ringar, Öronen af gyllne hängen, Ögonhåren utaf perlor.

Nu jag prisat brudens tärna, Skall så hela skaran prisa. Icke har förut här varit, Icke förr, i går ej heller, Sådan skön och prydlig skara Och en ungdom så behaglig. Så är folket klädt i vadmal, Såsom skogen uti rimfrost -- Nedantill likt morgonrodnad, Ofvantill likt dagens gryning.

Godt förråd på silfver funnits, Penning-påsar här på fälten Hos de bjudna bröllopsgäster, Gästerna till pris och heder. Mynt på mark och vägar legat, Halfva rubels mynt för gossar, Tre kopeks för gamla qvinnor Och för jungfrur fyra grivners."

Sednare Delen.

Sjuttonde Runan

Ahti bor uppå en holme, Kauko vid en uddes krökning, Håller på att plöja åkern, Draga fåror på sitt plogland Vid den dimomhöljda udden, På den skogbeväxta holmen; Ahti har ett säkert öra, Hör de allraminsta ljuden. Hörde bjudna gäster fördas, Ryttar-hästar hoptals springa, Fick en tanke i sitt hufvud, Olyckstanke i sin hjerna: Pohjola nu firar bröllop, Håller gästabud i lönndom. Vred sin mun, sitt hufvud rörde, Skakade det svarta håret, Slutade på stund sin plöjning, Afbröt fåran midt på åkern. Steg på hästens rygg från marken, Skyndade sig hem till gården, Till sin alltid kära moder, Till den ålderstigna qvinnan. Kommen hem ett ord han sade, Talte till sin gamla moder: "O min moder, gamla qvinna! Mat i största hast nu framlägg För den hungrige att äta, För den lystne till att tugga; Oförmärkt så badstu'n elda, Värm den upp med största snabbhet, Att sig mannen tvätta finge, Hjeltars prydnad ansa om sig."

Det var Lemminkäinens moder, Mat i största hast hon lade För den hungrige att äta, För den lystne till att tugga, Under det man badstu'n värmde, Medan man om bad besörjde.

Derpå muntre Lemminkäinen Gör i största hast sin måltid, Går så oförmärkt till badstu'n, Sig beger till värmda badet. Der nu mannen ren sig tvättar, Hjeltars prydnad ansar om sig. Säger dädan återkommen: "O min moder, gamla qvinna! Hemta hit min pansar-skjorta, Bär till mig min stridsbetäckning, Hvarmed förr i krig jag färdats, Svängt mig uppå farans bröllopp."

Modren straxt af honom spörjer: "Hvart skall nu, min son, du fara? Monn till skogen, monn på hafvet, Monne för att elgar fånga, Eller ut till stora striden, Hvarest männers hufvu'n jemnas?"

Sade muntre Lemminkäinen: "O min mor, min fostrarinna! Ej till skogen, ej på hafvet, Icke för att elgar fånga, Icke ut till stora striden, Hvarest männers hufvu'n jemnas, Jag nu far till Pohjas bröllop, Som i hemlighet man håller. Hemta hit min pansar-skjorta, Bär till mig min stridsbetäckning, Att på bröllopet mig pryda, Att vid gästabudet bäras."

Modren varnar nu sin gosse Och sin make varnar hustrun, Varnade så tvenne menskor Och naturens döttrar trenne Lemminkäinen att ej fara Till det goda Pohjas gästbud: "Du ju dit ej blifvit bjuden Och ej lär man der dig sakna."

Nu sig yttrar Lemminkäinen: "Hunden kommer när den kallas, Utan bjudning går den gode; Der en evig bjudning finnes, Der på egget af mitt eldsvärd, Uppå spetsen af min klinga. Bringa hit min pansar-skjorta, Gif mig straxt min stridsbetäckning."

Derpå Lemminkäinens moder Fortfar än att honom varna: "O min son, ej må du fara Hän till Pohjola det mörka. Vägen dit är rik på under, Stora, oerhörda under; Tre förderf dock svårast äro, Och de bringa död och ofärd."

Yttrade nu Lemminkäinen: "O min mor, min fostrarinna! Säg det första bland förderfven, Säg det första, säg det sista."

Sade Lemminkäinens moder: "Det förderfvet är det första; När ett stycke väg du färdas, Ändar första dagens resa, Du då kommer till en eldfors, Eldfull klippa står i forssen, Eldfull björk på klippan växer, Eldig örn i björken sitter, Elden gnistrar ifrån klorna, Elden frustar ifrån munnen, Elden flammar utur gapet Och af eld dess fjädrar höljas. Natten om den slipar tänder, Hvässer klor den hela dagen Emot främlingen, som kommer, Emot vandraren, som nalkas."

Sade muntre Lemminkäinen: "Deremot ett råd jag finner, Minns en konst, ett medel känner, Trollar fram en häst af alträd, Qväder utaf al en hjelte För att vid min sida vandra, Dykar sjelf som and i vattnet, Såsom alla ned i böljan, Undan vingbroskstarka örnen, Undan stora fogelns fötter; Säg det medlersta förderfvet."

Sade Lemminkäinens moder: "Det förderfvet är det andra; När ett stycke väg du färdas, Ändar andra dagens resa, Du då kommer till en eldsjö, Eldfull ö ur sjön sig höjer, Glödhett badrum finns på eldön Och en eldgraf under rummet -- Den är full af heta stenar, Full af hällar, hvilka glöda. Männer hundrade dit kommit, Tusen hästar sjunkit neder."

Nu den muntre Lemminkäinen Yttrade ett ord och sade: "Deremot ett råd jag finner, Minns en konst, ett medel känner: Bildar mig en man af alträd, Gör en kämpe utaf furu, Att uti den heta badstu'n Med en qvast af jern sig bada På den jernbesmidda lafven. Sjelf jag bad åt honom kastar Och mig håller under lafven; Säg det sista bland förderfven."

Sade Lemminkäinens moder: "Det förderfvet är det tredje, När ett stycke väg du vandrat, Lagt till rygga än en dagsfärd, Ser du Pohjas portar lysa, Jernbesmidda dörrar rassla. Der man gjort af jern ett gärde, Utaf stål ett stängsel tillredt Ifrån jorden upp till himlen, Ifrån himlen ned till jorden, Stuckit spjut till gärdets störar, Dem med ormar sammanfogat, Lindat om med etter-ormar Och ihop med ödlor bundit. Stjertarna att hänga lemnats Uppå gärdets inre sida, Men uppå dess yttre sida Hufvuden man ställt att hväsa. Ännu andra stora ormar Äro staplade på marken; Sträcka tungan upp och hväsa, Svänga nedåt sina stjertar; Men en orm på marken ligger, Sträckt på tvären framför porten, Längre än den längsta fura, Tjockare än stugans stolpe, Sträcker tungan upp, med hväsning, För att döda Lemminkäinen."

Sade muntre Lemminkäinen: "Nyss jag huggorms-åkern plöjde, Fårade ormfulla marken, Ormbetäckta fältet vände Med helt obetäckta händer. Deraf än ej ofärd länder, Det ej är en hjeltes bane.

Tar jag mina huggorms-handskar, Tager mina orma-vantar, Och med dem de leda krossar, Klämmer ormarna för evigt. Tiotal af etter-ormar Binder jag med klafve, spänner Ormar hundrade i redet. Hemta hit min pansar-skjorta, Bär till mig min strids-betäckning; Jag nu far till Pohjas gästbud, Som i hemlighet man firar."

Derpå Lemminkäinens moder Fortfar än att honom varna: "O min son, far ändock icke Hän till Pohja-gårdens gästbud. Redan funnos många faror, Stora underting på vägen, Många finnas än på stället, Vid din resas mål de värsta; Tre bland dem dock svårast äro, Två förderf de gräsligaste.

Utmed Pohjas tåg du vandrar, Går längsefter boskapsgården, Der en varg i betselringar Och en björn med jernked bunden Äro satta framför porten, [Invid Ahti-gärdets vändning]. Fram den grymma vargen springer, Björnen upp till anfall rusar; Redan hundra män de slukat, Bragt om lifvet tusen hjeltar, Äfven dig de kunna sluka Och min höga ätt förgöra."

Sade muntre Lemminkäinen: "Såsom färsk må tackan ätas, Fåret slitas, då det lefver, Ej en man, om ock en sämre, Om en svagare det vore. Jag på männers vis är gördlad, Är försedd med männers hakar Och med hjeltars spännen bunden. Icke tör så lätt jag komma Uti Pohja-ulfvars munnar, I de vilda djurens käftar, Tämjer vargarna med betsel, Björnarna med jernked binder, Kommer så från denna fara."

Städse honom modren varnar: "O min son, far ändock icke, Du i Pohjas stuga kommer, Inom Sariolas väggar; Svärdomgjordade der äro Alla män och stridsbeklädde, Ruset dem beröfvat sansen, Onda de af drycker blifvit. Dig de störta med sitt qväde Mot din egen skarpa klinga, Mot det egg, som sjelf du bildat, Mot det svärd, du bär vid sidan. Qvädet förr har tappra störtat, Öfvervunnit stora hjeltar Och besegrat starka kämpar. Hvad är du, en sparf, bland dessa, Du utaf en ringa moder, Af en kraftlös qvinna vaggad, Ännu opp från strömmen lyftad, Utur forssen sammanburen?

Hundra störar stå på backen, Tusen stolpar uppå gården, På hvar stör ett hufvud sitter, Tom blott är en enda blefven, Och ditt hufvud tör man ställa Upp på spetsen utaf denna."

Nu den muntre Lemminkäinen Fattade sin egen klinga, Stötte spetsen emot golfvet; I hans hand sig svärdet höjde, Liksom häggens friska krona, Eller som den unga enen. Sade muntre Lemminkäinen: "Ej der finns, den klingor mätte, Den som svärd beskåda ville, Uti dessa Pohjas stugor, Inom Sariolas väggar."

Tog nu skyndsamt ock sin båge, Vände den i sina händer, Höjande sin röst han sade, Talade med dessa orden: "Den en man jag skulle kalla, Skulle för en hjelte hålla, Som min båge kunde spänna, Draga upp det böjda stålet, Uti dessa Pohjas stugor, Inom Sariolas väggar."

Ren för muntre Lemminkäinen Nalkas tiden till att fara. Handen bjuder, handen nekar Och hans finger-senor värka. Nu han får sin pansar-skjorta, Får sin fordna stridsbetäckning.

Men sin son förmanar modren, Så sitt barn den gamla varnar, Framför dörren, under sparren, Der man kittlarna betäcker: "Yngre du af mina söner, Du mitt barn af mera styrka! Om till dryckeslag du kommer, Råkar uti något samqväm, Töm din kanna blott till hälften, Men den andra sämre hälften Må du gifva åt en sämre. Så kan karl utaf dig blifva Och du reda dig till kämpe Uti kämpa-skarors samqväm."

Ännu varnar hon sin gosse, Omsorgsfullt sitt barn förmanar Vid den längst belägna åkern, Vid de mest aflägsna leder: "Om i dryckeslag du råkar, Kommer uti något samqväm, Intag blott det halfva sätet, Stig med halfva steget endast, Men den andra sämre hälften Må du gifva åt en sämre. Så kan karl utaf dig blifva Och du till en kämpe duga I en skara utaf kämpar, I en krets af tappra männer."

Derpå muntre Lemminkäinen Straxt ur hemmet sig begifver, Stiger så den första dagen, Och han kommer till en eldfors, Eldfull klippa står i forssen, Eldfull björk på klippan växer, Eldig örn i björken sitter, Elden gnistrar ifrån klorna, Elden trastar ifrån munnen, Elden flammar utur gapet. Natten om den slipar tänder, Hvässer klor den hela dagen Emot främlingen, som kommer, Emot vandraren, som nalkas.

Ängslig var ej Lemminkäinen, Börjar i sin ficka leta, Söka i den lilla pungen, Derifrån orr-fjädrar tager, Gnuggar fjädrarna och smular Mellan sina begge händer, Inom tio fingrars fogning. Deraf föddes fram en orr-skock, Den till flygt sig plötsligt höjde, Orrarna i löf-trän flögo, Tjäderhonorna i björkar.

Tog från löf-trän sina orrar, Tjäderhonorna från björkar, Slängde dem i örnens käftar, Uti gapet på den gluppske. Tog till orda sjelf och sade: "Du min örn, min sköna fogel! Vänd åt annat håll ditt hufvud, Tillslut dina skarpa ögon, Låt så vandringsmänner färdas, Framför andra Lemminkäinen." Dermed slapp han denna fara, Dermed kom han fram en dagsfärd.

Färdas än ett litet stycke, Vandrar fram ett väga-stycke, Och en eldsjö är på vägen, Eldfull ö ur sjön sig höjer. Glödhett badrum finns på eldön Och en eldgraf under rummet; Den är full af heta stenar, Full af hällar, hvilka glöda, För den främling, hvilken kommer, För den vandrare, som nalkas.

Ängslig var ej Lemminkäinen, Sände upp en bön till Ukko: "O du Ukko, högst bland Gudar, O du fader uti himlen! Höj ifrån sydvest en molnsky, Sänd en annan ifrån vester, Låt en tredje gro i öster, Upp ifrån nordost den lyfta; Stöt tillhopa molnens kanter, Mot hvarann de toma ställen, Sänd en stafs höjd snö från molnen, Låt till spjutskafts djup den sjuda Ned uppå de heta stenar, Uppå hällar, hvilka glöda?"

Snö då sände Ukko neder, Sände af den fina yrsnö, Lät den till en stafs höjd falla, Lät till spjutskafts djup den sjuda Ned uppå de heta stenar, Uppå hällar, hvilka glödde.

Sjelf den muntre Lemminkäinen Qvad en jernstör, för att löpa Öfver elduppfyllda grafven Och från kant till kant sig sträcka. Dermed slapp han denna fara, Dermed kom han fram en dagsfärd.

Vandrar så ett väga-stycke, Färdas fram ännu en dagsfärd, Redan synas Pohjas portar Och de onda gångjern rassla. Der man gjort af jern ett gärde Och af stål ett stängsel tillredt Ifrån jorden upp till himlen, Ifrån himlen ned till jorden, Stuckit spjut till gärdets störar, Dem med ormar sammanfogat, Lindat om med etter-ormar Och ihop med ödlor bundit. Stjertarna att hänga lemnats Uppå gärdets inre sida, Men uppå den yttre sidan Hufvuden man ställt att hväsa. Ännu andra stora ormar Äro staplade på marken. Sträcka tungan upp och hväsa, Svänga nedåt sina stjertar; Men en orm på marken ligger, Sträckt på tvären framför porten, Längre än den längsta fura, Tjockare än stugans stolpe, Sträcker tungan upp med hväsning, För att döda Lemminkäinen.

Ängslig var ej Lemminkäinen, Tager fram sin knif från sidan, Grymma jernet ur dess slida, Hugger dermed uti gärdet, Uti hägnaden af ormar; Gärdet föll åt tvenne sidor Gärdsgårdsbanden fem emellan, Mellan störar sju i gärdet.

Nu den muntre Lemminkäinen På de andra ormar träter: "Svarta kräk, som jorden tillhör, Mark, den dödens färg betäcker, Du som slingrar dig i gräset, Vid näckblommans rötter vistas, Krälar ibland trädets rötter, Uti murkna stubbar gräfver! Hvem har skickat dig från gräset, Fram ur trädets rötter manat, För att slingra dig på vägen, För att ofvan jorden kräla? Monn din fader, monn din moder, Monn den äldsta ibland bröder, Den bland dina systrar yngsta, Eller andra höga fränder? In i torfven är din stuga Och din gård inunder stubben, Under gärdet är din bostad Och din lägerplats i tufvan.

Slut din mun och hölj ditt hufvud, Undangöm din lätta tunga, Mun af ull du har och hufvud, Har af ull fem dina tänder, Ullig är din lätta tunga, Ulligt kräk är sjelf du äfven. Rör dig som en ylle-flaga, Färdas fram som bönans skida, Till en bundt dig sammanrulla, Vrid ihop dig till en knippe, Stick ditt hufvud in i torfven, Stoppa det i tufvan neder. Om du lyftar upp ditt hufvud, Så skall Ukko det förkrossa Med sitt jernbetyngda hagel, Som ur moln han låter falla."

Dermed muntre Lemminkäinen Får ock denna dagsfärd ändad, Vandrar fram ett väga-stycke, Kommer så till Pohja-gården. Der en varg i betsel-ringar Och en björn med jernked bunden Äro satta framför porten. Redan hundra män de slukat, Bragt om lifvet tusen hjeltar, Ville sluka Lemminkäinen.

Nu den muntre Lemminkäinen Börjar leta uti fickan, Söka i den lilla pungen, Tar så litet ull från fickan. Gnuggar ullen, rullar tappar Mellan sina begge händer. Inom tio fingrars fogning Och en fåra-hjord så uppstod, Föddes fram en ymnig får-skock, Alstrades en krusig skara, Att af Pohjas ulfvar frätas, Slukas af de bistra djuren.

Derpå muntre Lemminkäinen Sjelf sig tränger in i stugan, Träder under takets hvälfning, Men han stadnar framför dörren, Framför dörren, under sparren, Der man kittlarna betäcker, Tager mössan af sitt hufvud, Handskarna från handen löser. Höjde nu sin röst och sade, Talade med dessa orden: "Präktig är den bjudne gästen, Präktigare den objudne."

Dervid Pohjolas värdinna Yttrade ett ord och sade: "O du son af Lemminkäinen! Ej ditt gästande mig gläder, Hit du kom att mig förtrampa, Kom att trycka ned mitt sinne, Ölet än som korn förvaras, Såsom malt den ljufva drycken, Ej är hvetebrödet bakadt, Ej är köttet ännu kokadt. Måtte en natt förr du kommit, Eller ock en dag härefter."

Nu den muntre Lemminkäinen Vred sin mun, sitt hufvud rörde, Skakade det svarta håret, Tog till orda sjelf och sade: "Så är maten här då äten, Alla dryckerna förtärda, Öl med ymnigt mått man utdelt, Bjudit spisöl uti kannor, Lagt så kannorna tillhopa, Staplat stopena i högar.

Bjudningar du låtit kringgå, Låtit ryttar-hästar springa, Folk af alla slag du bjudit, Bjudit blinda, bjudit arma, Bjudit lama, bjudit lytta, Mig allenast du ej bjudit.

Hvarför har mig detta drabbat, Då här mitt likväl var kornet, Säden af mig sjelf förärad? Andra buro säd med slefvar, Andra läto sparsamt rinna, Men med stora mått jag mätte, Gjorde blott med lår mitt tillskott Af min egen korn-besparing, Af den säd, som sjelf jag utsått. Icke tör en gäst jag vara, Om här icke något tillreds, Om man ej en gumse slagtar, För en oxe hit i stugan, Hemtar in en grofbent oxe, Och ej öl å nyo brygger, Att den hungrige får äta, Den som sprungit, törsten släcka."

Sade Pohjolas värdinna: "Du min lilla, nätta tärna, Min beständiga trälinna! Ställ nu grytan uppå elden, Hemta öl också åt gästen."

Lilla flickan, arma barnet, Sämst att tvätta kärlen rena, Sämst att torka sina skedar, Sämst att skura sina slefvar, Lade nu ett kok i grytan Utaf ben och fiskars hufvun, Utaf gamla, torra rofblad Och af skal från hårda kakor. Bar så öl med vackra kannan, Kannan med sitt dubbla handtag; Nederst dragg och öfverst vatten, Etter-ormar uti midten, Invid kanten kräla ormar, Ödlor sprattla uti ölet.

Sade muntre Lemminkäinen: "O du öl, o dryck, du röda! Nu i dåligt skick du kommit, Råkat i ett uselt läge, Men det dugliga må drickas, Dräggen ned på marken kastas Med den venstra handens tumme, Med det ej benämnda fingret."

Börjar leta i sin ficka, Söka i den lilla pungen, Tager så en krok från pungen, Tar sitt eldstål ifrån fickan, Sänker uti ölet neder. Ormar fastnade i kroken, Etter-ormar uti jernet; Upp han drager hundra grodor, Lyftar tusen svarta ormar, Dricker sedan öl med fräsning, Yttrar så ett ord och säger: "Icke såsom gäst jag äras, Om man öl mig icke gifver, Om ej bättre dryck man hemtar, Och med ymnig hand det skänker I ett rymligare käril. Hör mig son af Pohjolainen, Sjelf du värd i Pohja-gården! Gif mig öl emot betalning, Låt mig få för reda pengar."

Straxt nu värden uti Pohja Vredgades och qvad förtörnad Uppå stugans golf en insjö Att den tappre mannen dränka.

Men den muntre Lemminkäinen Qvad en oxe uppå golfvet Att ur insjön vattnet dricka.

Värden uti Pohja gården Qväder så en varg på golfvet Att om lifvet oxen bringa.