Part 2

Det var också mycket riktigt just denna tidning som först af alla brakte underrättelsen om det nya stora bolaget till offentlighetens kännedom. Först antog man allmänt, att det bara var en tidningsbluff, men när de andra avisorna kommo efter och bekräftade saken, greps massan af en vild förtjusning.

Storfurstar och furstar och andra mindre personer och större baroner gingo i teten och mängden följde efter. Finansministern reste till Paris och smuttade på champagnen och sade att den var god: d. v. s. de franska pengarne voro klara.

Nu skulle Ryssland visa världen något, som den aldrig förr hade sett -- något oerhördt. Det skrefs och skrefs igen och alla voro eniga om, att planen var storslagen och väldig.

Endast general Swinekow och ingeniör Pompowski hade diametralt motsatt åsikt, men de arbetade i tysthet med sitt och lät jätteschaktet sköta sig bäst det gitte. Generalen fick till och med hånsord i tidningarne sådana som att »han vore för gammal för den nya tidens kraf», »saknade känslan af de stora fördelar, som landet skulle uppnå genom detta företag» och liknande. Swinekow endast skrattade åt allt detta och sade för sig själf:

»Vänta bara! Den som lefver får se.»

Och så gick man i väg med anläggningen af det stora schaktet under mr Montgomerys öfverledning.

Ungefär 40 verst norr om Moskwa anlades schaktet, en väldig, rund sänkning lodrätt ned genom fasta berget.

Det var rätt praktiskt anordnadt, i det man hade valt platsen midt inne i ett stort distrikt af järnmalms förekomster. Vid det stora schaktets neddrift öppnade man sålunda alldeles »på köpet» en massa af dessa. Malmen, som utvanns ur själfva schaktet, gafs bort gratis liksom de engelska turisterna göra med laxen.

Storartade byggningar började resa sig rundt schaktets öppning: direktörsbostad, hus för de många ingeniörerna, stigarna och andra af funktionärerna, baracker för de tusentals arbetarne, magasiner och lagerhus.

Hundratals kranar restes vid schaktets rand; deras upp och nedfirade skoflar fraktade stenen upp i dagen. Det var ett lif och pustande, ett evigt sinande af ånga, stenens störtande i vagnar, dessas bortforslande och tömning.

Stora ångcentraler byggdes, flere elektricitetsverk anlades och om aftnarne strålade hela anläggningen i bländande elektriskt ljus, ty arbetet fortsattes med kraft både dag och natt, både helg och hvardag.

Kring väggarne, nere i schaktet, anlades i sakta stigande spiral en dubbelspårig järnbana och när ej längre stenkranarne räckte till att uppfordra stenen, fingo en mängd lokomotiver ombesörja detta.

Ehuru emellertid största delen af kapitalet var franskt, fick dock Krupp order på lokomotiverna och en engelsk firma levererade skenor och lyftkranar. Hvad Frankrike fick, var beställningarne på allt vin, som behöfdes, ty att det erfordrades vin, kan man veta, mycket vin.

Den smarte redaktören hade anlagt en egen privat telegrafledning från schaktet till sin redaktion i St. Petersburg. Men då han helst sökte uppnå stora resultat med minst möjligt användande af kontanter, hade han anordnat telegrafledningen såsom trådlös sådan. Och för hvarje hus som uppfördes, till och med sådana med ett hjärta på dörren, hade alltid den smarte ett trådlöst telegram om saken i sin »bäst underrättade tidning.»

Mr Montgomery hade blifvit en storman.

Han hade eget hus och en vacker fru i Moskwa, direktörsbostad vid schaktet, ett marmorpalats i Milano och ett jaktslott i Ungarn. Ty se, allt sådant behöfves för att hålla en så stor man i vigör och vid rätt temperament. Till hans ära måste dock framhållas, att han inte begagnade sig vidare af allt detta. Han föredrog nämligen Paris. Egentligen ej för att ordna med pengar, utan för mycket annat.

Ja, det var verkligen en duktig man, det tyckte alla.

Och trots detta regnade det lika fullt en hel del ordnar och andra utmärkelsetecken ned på hans bröst.

Den store mannen, mr Montgomery, besökte schaktet ungefär hvar fjärde månad.

Han skulle inspektera, som det kallas.

Då blef det fest.

Alla funktionärerna stodo på tå -- (så länge de orkade), flaggorna flögo till topp och extra kraftiga skott aflossades.

Och inne i den fina direktörsbostaden knallade andra skott -- det var den gula, franska champagnen, som flöt i strömmar.

Själfva inspektionen af arbetets fortskridande gick till på det sättet, att mr Montgomery ställde sig längst ute på en bro, som han hade låtit bygga, och som sträckte sig långt ut öfver det gapande svalg, som bildades af schaktet. Denna bro, som var byggd af I-järn och kallades »direktörsbron», sträckte sig hela 82 meter fram mot schaktets centrum. Den hade kostat i rundt tal omkring 400.000 rubel, men så hade också den geniale en storartad utsikt från dess yttersta spets.

Mr Montgomery -- och med honom ofta de vänner från Paris eller St. Petersburg, som han brukade medföra -- tog plats längst ute på bron. Under honom låg schaktet ännu svart och mörkt; endast här och där såg man utefter de långa, slingrande spiralerna af järnbanor längs med innerväggarne en arbetares lampa. Och längst nere på bottnen voro arbetarne små som myror och deras ljus tycktes ej större än en af vintergatans stjärnor. Genom dynamitröken, som, trots kraftig ventilation, dock aldrig riktigt kunde skingras, tog sig denna myllrande, stjärnsådda botten riktigt mystisk ut.

Så -- på ett tecken af mr Montgomery -- förvandlades scenen plötsligen som genom ett trollslag, schaktet måste upplysas, så att den geniale fick se dess utseende. Att helt enkelt gå ned själf, föll honom aldrig in -- ty hvad skulle då den fina bron tjäna till.

»Schdi!» ropade Montgomery, och vagnar, fyllda af hyfvelspån, som indränkts med fotogen, fingo, med brinnande innehåll, susa ned genom schaktet på järnbanan. De bildade liksom en spiral af eld, en lågande orm och innerväggarne upplystes klart af de väldiga, rörliga bålen. Den ena efter den andra rullade nedöfver, lysande och festligt.

Hvar tionde sekund afsändes vagnarne, men på grund af draget vid susningen nedöfver fördes lågan från hvarje vagn ett så långt stycke bakåt, att den nästan nådde den efterföljande. Och inom få ögonblick kunde på detta sätt hela schaktet, från ofvan till nedan, klart belysas.

Mr Montgomery stod på sin fina bro och följde ljusets gång -- längst ned, fick han dock begagna sig af kikare.

Vagnarne stodo i förbindelse med en elektrisk allarmapparat, som var mycket sinnrikt konstruerad -- i alla fall sades så af alla, som på något sätt ville hålla sig väl med mr Montgomery. Denna sinnrika mekanism var så inrättad, att en rad af knappar på brons ena sida hade olika inskriptioner. När nu det stora geniet tryckte på en knapp just som motsvarande vagn rusade förbi det ställe i schaktet, som något skulle anmärkas om, så registrerades ögonblickligen detta inne på kontoret.

Det fanns således till exempel dessa knappar på bron:

_Knapp 1:_

»Cementera den där otäcka sprickan! Det ser ut att komma in vatten genom den!»

_Knapp 2:_

»Här ha' de sabla nöten gjort schaktet för trångt! Hugg ut det mera!»

_Knapp 3:_

»Sätt upp en förstärkning här!»

_Knapp 4:_

»Reparera vänligast ledstången, goda gruffogden.»

_Knapp 5:_

»Fy för tusan! Anordna strax ett W.C. för arbetarne!»

Ja, det var i sanning storslaget.

Många tyckte ju, att knapparne kunde hafva varit enklare betecknade, men Den Store hade dundrat in alla uttrycken i en grammofon och sedan rest till Paris och då vet man, att den godt aflönade personalen ej vågade ändra det gifna ordet.

Men ej nog med detta. I sin spiralgång nedåt hade också hvarje vagn, i det samma som Montgomery tryckte på knappen, en slags registreringsanordning som på centimetern angaf huru högt punkten befann sig och i hvilket väderstreck, och detta noterades momentant på taflan inne i hufvudkontoret.

Tryckte då geniet på knapp 2, under det att vagnen befann sig på ett visst ställe, så visade registreringen följande:

»Här ha' de sabla nöten gjort schaktet för trångt! Hugg ut det mera!

162,5789041 meter under dagen.

NNW 41° 62' 36" till W.»

Och då visste man ju precis, hur man hade det.

De, som fingo order att följa mr Montgomery ut på bron och åse skådespelet med de nedsusande vagnarne, kunde aldrig glömma dess skönhet. Och det var personer af de mest åtskiljda kategorier: konstnärer, vanliga storfurstar, grefvar och baroner, judar med millioner och kristna människor -- samt äfven en gång, då schaktet hade nått ett mycket stort djup, en lärd professor, som hette Johan Ludvig till förnamn. Detta var allt hvad man kunde uppfatta, ty Montgomery var bror med honom och sade endast Johan Ludvig, när han tilltalade honom.

Denne professor åtnöjde sig emellertid icke med att stå ute på bron och titta på eldspiralen utan han steg ned i schaktet och undersökte det noga. Han blef förresten ganska trött på försöket och nere i djupet råkade han i ett förfärligt svettbad trots att han under vägen hade aflagt det ena plagget efter det andra, och endast hade kvar 1 par skor, 1 par strumpor och 1 par byxor på sin knotiga men lärda gestalt, när han ändtligen nådde schaktets botten.

»Ja,» sade han då, »här ser man ju ett det tydligaste bevis på jordens inre glödande härd: ju närmare vi komma den, desto varmare blir det.»

Men uppe på kontoret, hvarest man senare diskuterade denna sak, yttrade en ung grufingeniör:

»Som ni ser, herr professor, hafva vi med schaktet genomskurit en hel del olika bergarter.»

»Ja.»

»Och _detta_, hvad bergarter utgöres af, har väl intet med den inre värmen att göra?»

»Hvad menar ni?» frågade professorn.

»Jag menar, att värmen från en stor, inre centralhärd borde väl lika väl tilltaga jämnt nedåt genom ett kalkstenslager?»

»Ja, naturligtvis.»

»Men så _är_ det ej alls,» invände den unge ingeniören.

»Huru så?»

»Jo, vi här hafva lagt märke till, att värmen per afsänkt meter _ökar fortare_ i ett kalkstenslager eller i en skifferbergart än i kvartsit eller granit.»

»Misstag, unge vän,» sade Johan Ludvig.

»Nej,» svarade den unge vännen.

Och han fortsatte:

»Se här våra noggrannt förda listor. Ser ni icke, huru öfverallt i de _fasta_ bergarterna temperaturförhöjningen per meter är mindre än i de _lösa_?»

Professorn såg och såg. Siffrorna voro tydliga nog, men de stämde ej med hans teorier och han gick förtörnad sin väg.

»Kom ihåg, min vän,» voro hans afskedsord till Montgomery, »att den där unge grufingeniören hälst bör afskedas.» -- --

-- -- Men tiden gick framåt -- och schaktet nedåt.

-- -- -- --

Vi äro nu hela 10 år framme i tiden.

Jätteschaktet har sänkts hela 300 meter pr år och har allaredan nått ett djup af omkring 3.000 meter. Det är nu jordens djupaste schakt.

Värmen där nere är outhärdlig för människor, ty temperaturen är omkring 100 grader.

I lång tid försökte man att med tillhjälp af kallt vatten, som fick sila ned utefter schaktväggarne, afkyla schaktet. Detta vatten uppvärmdes och uppumpades för att ersättas med nytt, kallt. Men intet hjälpte. Värmen var och blef för stor för arbetarne.

Då -- plötsligen -- synes en stor, väldig annons i alla ryska tidningar: A.-B. Jordens inre värme önskar att köpa _is_ i obegränsad mängd.

Och längs hela den sibiriska kusten, öfver allt i Norra Ryssland bildas där isbolag i massor. En ny industri håller på att uppblomstra för de karga, norra distrikterna -- »isindustrien» -- _och ingeniör Pompowskis första spådom har gått i fullbordan_.

KAP. IV.

Den hemlighetsfulla floden

Tiden står endast stilla vid matbordet. Och när den går, skrider den lika fort för alla. Af denna orsak torde det vara att precis på samma tid som 10 år hade gått för A.-B. Jordens inre värme, förflöto ock samma antal solhvarf för ingeniör Pompowski och general Swinekow.

Men under hela denna tid har hvarken generalen eller ingeniören låtit höra af sig med ett enda ord, när man undantager, att ingeniör Pompowski strax efter den afton då det stora bolaget konstituerades, uttog ett patent på en bergborrningsmaskin, som alla bergmän tyckte var tämligen löjlig.

»Något så vanvettigt hafva vi sällan hört,» sade många.

Uppfinningen, som alltså var mycket genial, utgjordes af följande delar:

Ett rör, liknande det, som förefinnes på de vanliga diamantborrningsmaskinerna stod med sin ena ände i förbindelse med en kraftig pump. Rörets andra ände var på dess inre omkrets försedt med turbinala väggar. När man nu med brukliga bergborrningsredskaper hade slagit in ett litet hål i bergväggen, så kom Pompowski med sitt lilla rör; och när han lät pumpen verka, slungades vattnet vid dess utträde ur röret i tangential riktning, bildande en roterande massa kring rörets mynning. Om man nu införde hårda och skarpa stenar, såsom kvarts, carborundum, korund och liknande och dessa påverkades af vattnets cirkulation, så måste de slungas mot hålets väggar och _slita_ desamma. Och fördes sedan röret sakta inöfver, så måste det bildade hålet blifva allt djupare och djupare. Detta är ungefär det samma som vid vanlig diamantborrning, men vid den sitta diamanterna, eller andra hårda stenar _fasta_ vid rörets ända, och röret, med dessa vidfästade, föres rundt mot bergsväggen. Pompowski menade också att uppnå med sin uppfinning, att den uppåtgående vattenströmmen skulle återföra de hårda stenarne tillsammans med bergmjölet och att dessa ånyo skulle kunna användas till ny borrning.

Emellertid såg det nästan ut, som om han stod tämligen ensam om denna sin åsikt.

Sitt patent fick han beviljadt och sedan sjönk han i glömskans natt -- och 10 år svunno hän.

* * * * *

Just denna tid läste man i en rysk tidning ett intressant kåseri om en viss ingeniör Pompowski, som ingen annan var än denne general Swinekows vän och skyddsling.

Kåseriets, eller rättare artikelns öfverskrift lydde:

»_Hemlighetsfulla älfvar i Sibirien_.»

En reporter hade berest norra Sibirien och det nordligaste europeiska Ryssland. Han var utsänd för att studera möjligheterna för användandet af vattenkraft där uppe och var därför (märkvärdigt nog!) något fackman inom ingeniörsvetenskapen.

Här hade reportern träffat en apotekare som omtalade många underliga saker om en viss _ingeniör Pompowski_.

»Ja, det är minsann en lustig kropp, den Pompowski,» sade apotekaren. »Jag känner honom rätt väl. Vill ni höra litet närmare om honom?»

Ja, det ville reportern.

Drogisten berättade då, huru för ungefär 10 år sedan denne unge ingeniör hade kommit dit upp och huruledes han strax börjat att i största tystnad få kontrakter till stånd om vattenrätten till alla floderna i hela nordliga Ryssland och Sibirien, och på samma sätt hade han tillförsäkrat sig rätten till alla malmförekomster i dessa trakter.

»Men _det_,» menade apotekaren, »var bara fånerier, ty alla kunde begripa, att grufvor här uppe ej kunna exploateras, då de ligga så långt från isfria hamnar.»

Så fortsatte han:

»Pompowski har mycket lustiga infall, och jag blef verkligen ganska flat första gången jag sammanträffade med honom. Samtidigt med mig besökte också en handelsresande honom och denne var allmänt känd för sin stora kärlek till whisky. Pompowski bjöd honom på en grogg tämligen tidigt på förmiddagen och profryttaren var förfärligt försiktig och tog bara ytterst litet i sitt glas af whiskyn. Nu var emellertid Pompowskis whiskyflaska af ett något egendomligt slag. Den föreställde en tyrolare, som blåste: »Hoch soll er leben», när man skänkte ur flaskan. Ingeniören hade satt denna mekanism ur verksamhet, när han serverade handelsresanden och hvarken denne eller jag kände således till saken. Pompowski gaf mig ett tecken att följa sig ut i ett närbeläget rum och sade, att han ville profva profryttaren. Och mycket riktigt; nästa ögonblick tonade: »Hoch soll er leben» genom rummen.»

Apotekaren fortsatte:

»Å, det är mycket han finner på, min vän ingeniören. För ett par år sedan fick han en neger till betjänt och han omtalade strax för mig att denne yngling var så mörk, att man knappast kunde se honom. Han vore dessutom mycket märkvärdigt skapad. Ena hälften var vid födelsen svart, den andra hvit, men denna hvita hälft var _helt och hållet_ betäckt af svarta fläckar. Så negern var nog svart ändå. Han påstod också, att svart är motsatsen till hvitt -- och grönt är rödts komplementfärg och då grönskar naturligtvis en neger, när en hvit man rodnar. Då det emellertid hittills ej upptäckts någon grönskande neger, vore detta ett bevis för, att denna ras saknade skamkänsla.»

Reportern skrattade litet och sade:

»Jaså, han drifver med er, den gode ingeniören. Men -- hvad _gör_ han egentligen? Anlägger han fabriker eller drifver han grufvor? Han kan väl inte bara hålla på med tyrolare och negrer?»

»Tvärtom, tvärtom,» svarade apotekaren.

»Ingeniör Pompowski är en mycket arbetsam man. Kolossalt!»

»Godt -- men _hvad_ arbetar då denne mystiske herre med för slag?»

»Tja -- sannerligen om jag vet,» ljöd apotekarens svar. »Det är nog ingen människa, som känner det med visshet.»

Reportern tyckte detta var rätt besynnerligt och hans nyfikenhet väcktes i högsta grad.

»Men hvar finnes mannen i fråga?»

»Inte långt härifrån ligger hans hufvudstation. Där flyter det en stor älf med ett väldigt vattenfall. Där började han med att bygga en hög mur rundt omkring forsen. Så -- hvad han företog innanför muren visste ingen. Jag tror, att han uppförde ett vattenverk, turbinanläggningar och sådant -- möjligen en mekanisk verkstad eller liknande.»

»Föga troligt.»

»Ja, gudarne vete hvad det är, men det har varit en ständig tillförsel af järnplåtar och alla möjliga slags järn och stålsaker hela tiden.»

»Och hvad har det så _förts bort_?»

»Detta är just det allra märkvärdigaste,» svarade apotekaren och smuttade på sitt té med rom i. »_Absolut ingenting._ Man nästan frestas tro, att mannen äter upp järnet. Men det blefve väl för hårdsmält.»

»Det var för besynnerligt. Men skvallra ej arbetarne? Ty sådana har han väl?»

»Ja, en massa, men de tiga som grafven.»

»Och han har flere sådana anläggningar?»

»Ja, ett flertal.»

»Och intet resultat i någon form har märkts?»

»Tja, jag vet sannerligen inte -- men -- i de senare åren hvilar det alltid en varm ånga öfver dessa hemlighetsfulla murar, mest intensivt dock öfver hufvudstationen här i närheten. Och så -- --»

»Hvad? Ni håller mig i spänning.»

»Jo, flodvattnet, som lämnar verket är mycket varmt. Det ångar vintertiden om hela den stora floden och vattnet som fordom var klart som kristall är alldeles grumligt som af rost och slam. Fisket är alldeles förstördt och den gamla goda vintervägen på flodisen är en saga blott. Dessutom har floden ändrat sitt lopp.»

»Huru då?»

»Allt slam och grus har samlat sig i högar; det bildades delta på delta och slutligen bröt sig floden nytt lopp.»

»Högst besynnerligt allt det här. Säg, träffas ingeniören hemma hos sig nu?»

»Ja.»

»Då vill jag genast begifva mig dit.»

»Ni når fram på åtta timmar om ni kör raskt.»

Med troika reste reportern mot norr, hela tiden mot norr.

KAP. V.

»Jordens glödande inre är en fabel»

Ingeniör Ostro Pompowski satt hemma i sin bostad då reportern susade in på gården i sitt trespann. Bakanför huset låg den mystiska, väldiga muren med ångmoln öfver och man såg hur floden, som, innan den nått verket, uppförde sig som en vanlig, kall, isbelagd sibirisk flod höfves, plötsligt fortsatte isfri och immande. Dess rostbruna vatten med de långa banden af grått slam bröto sig förunderligt mot strändernas hvita snö. Det verkade nästan hemskt med denna varma flod, som förut gömd plötsligt sköt upp under murens nedre kant. Och just vid reporterns ankomst spelade solen på ångmolnet och troikan gled in på gården under den vackraste regnbåge.

Pompowskis hus var fint och prydligt men saknade all öfverdrifven lyx. Han var fortfarande ogift och hans gamla Zandra hushållade för honom som alltid förr.

Ingeniören mottog reportern med en vänlig hälsning och det obligatoriska téet bars in och så började tidningsmannen sin examination på franskt sätt i det han sköt fram ett »pardon» som skans.

»Pardon,» sade han alltså, »hvad skall så denna anläggning först och främst och sedan alla era andra liknande _tjäna till_?»

»Det är en hemlighet, min herre.»

»Men?»

»Den är ej min ensam. Tre människor känna den -- jag, general Swinekow och -- -- (här sänkte han rösten till en hviskning) vår allranådigaste kejsare.»

Reportern såg upp.

»Han är värre än apotekaren omtalade: han är ju _komplett_ galen,» tänkte han och så sade han:

»Pardon! Då är det alltså omöjligt att få se verket?»

»Nej, det är det inte.»

»Åh,» utbrast bladmannen förtjust, »jag tackar på det förbindligaste. Och ni kan tryggt lita på min tystlåtenhet,» tillade han och blottade sina koralläppar, hvarvid en rad pärlor framlyste, af hvilka blott tre voro angripna. Så spetsade han sin farliga kopieblyerts och beredde sig att notera.

»Ni tager alldeles fel. Jag vill alls inte hvarken visa er något eller omtala något för er.»

»Men --?»

»Jag sade endast, att det icke är _omöjligt_ att se anläggningarne. Genom muren slipper ingen främmande in. Men det finnes intet tak, och om ni har ett æroplan i er koffert -- --»

»Ni är humorist, hör jag.»

»Kalla mig hvad ni behagar.»

»Ni vill alltså inte säga mig någonting?»

»Jo, en hel massa saker.»

»Men -- nu förstår jag er ej igen.»

»Låt oss tala om andra saker.»

»Godt,» sade reportern, »till exempel om det stora moskwaska schaktet.»

»Ja, gärna.»

»Hvad tror ni om det företaget? Är ni också en af isleverantörerna, ehuru folket här rundt omkring påstår, att ni hatar is och förstör den med era varma floder?»

Då sade ingeniören dessa gåtfulla ord:

»_Jordens glödande inre är en fabel._»

Reportern sprang upp.

Han blef så förbluffad öfver denna djärfva sats, att han stack kopieblyertsen i munnen och därmed erhöll ett något förfruset utseende.

Nu var det ju _bevisadt_ att det stora schaktet blef hetare och hetare för hvarje meter som det gick nedöfver -- ju närmare man kom jordens centrum och att det redan var så hett, att man måste släppa ned is för att folket skulle kunna arbeta. Man kände ju äfven till vulkaner och heta källor. Och lika fullt satt denne man och påstod helt fräckt, att det alltsammans var en fabel och att jordens inre alls inte var glödande.

»Han är alldeles fullkomligt galen,» tänkte reportern åter igen och satte sig i en stol och stoppade en cigarr i munnen. Cigarren hade maggördel och var af ypperlig kvalitet.

»Ni måtte väl kunna motivera ert påstående,» sade han efter femte eller sjette draget. »Ni vet ju, att schaktets värme tilltager mot djupet.»

»Jo något,» skrattade ingeniören.

»Är det också indiskret att söka upplysning om er mening om _detta_?»

»Visst inte -- snarare tvärtom. Hör bara på!»

Och ingeniör Pompowski började:

»Ni vet ju, att man tillskrifver de fenomen, som fått namn af jordens inre värme -- --»

»Fått namn af? Men --»

»Å -- var snäll afbryt mig icke. Alltså -- dessa fenomen förklaras i allmänhet så, att jorden i glödflytande, kanske gasformigt tillstånd skulle hafva utkastats från solen.»

»Javisst, det vet ju hvart barn.»

»_Detta är falskt._ Men vidare: Så har, påstår man, jorden senare stelnat -- har blifvit afkyld. Det bildade sig -- enligt nu gällande uppfattning -- en kall, hård skorpa, utanpå, men inne, mot centrum, skulle jorden ännu vara glödande.»

»Enig,» sade reportern. »Detta veta vi ju alla.»

»Nej! Det är lögn och det en ovanligt grof sådan,» röt Pompowski så kraftigt, att bladmannen spillde té på sina randiga benkläder.

Och ingeniören fortsatte:

»Det gifves icke det minsta bevis för en sådan lära.»

Reportern begagnade sin bomullsnäsduk på pantalongerna och försjönk sedan i begrundande, hvarpå han åter upprepade för Pompowski sina invändningar om schaktet, som ökade i värme mot djupet och om de glödande vulkanerna och varma källorna och slutade sålunda:

»Låt så vara, att det icke finnes några bevis, ehuru ju saken är alldeles klar. Men -- finns det då motbevis?»

»Ja -- och de äro ej svåra att nämna.»