Part 3

[97] Vid National-fester plägade qvinnorne uppföra högtidliga dansar *med sånger* och musik af trummor och andra instrumenter. Så t. ex. efter tåget öfver Röda Hafvet. Se 2 Mos. B. 15 C. 20 & 21 v. "Och Mirjam, then Profetissan, Aarons syster, tog ena trummo i sin hand; och alla qvinnor fölgde henne efter i dants med trummor. -- Och Mirjam sång före dem: etc."

[98] *Den lansen skars vid Jordans stränder.*

Lansarnes skaft förfärdigades af Jordans rör.

[99] *Hon träde fram och med kastad slöja.*

Hustrurna viste sig obeslöjade vid vigtigare National-tilldragelser och då de voro inspirerade.

[100] *Hel Judas Horn.*

*Horn* nyttjas i Biblen såsom ordet *svärd* på vårt poëtiska språk. Judas *horn* betyder således detsamma som Judas *svärd* eller Judas *kraft*.

[101] *Röstens döttrar i klippans hall.*

Så kallas Echo af Rabbinerne.

Slutanmärkning.

Hvarje tids konst reflecterar försvunna seklers och Nationers uppfattning af det Sköna. Vår tids poetiska litteratur har isynnerhet, med bibehållande af sin sjelfständighet, rikhaltigt i sig upptagit och reproducerat andan och formen af skaldekonstens olika uppenbarelser hos äfven de mest aflägsna tidsåldrar. Märkeligt nog har den härvid mer än billigt öfversett Hebreernes Diktkonst. Väl äro vår Kyrkas psalmer att anses för barn af den Israëlitiska Lyriken; men i dem ingår dock det Christliga Elementet för mycket, för att de från den æsthetiska synpunkten kunde betraktas som "sånger i Zion." Ännu mindre kan den Europeiska Litteraturen uppvisa några Didactiska skaldestycken af den tonart som Hebreernes. Då likväl dessa Lärodikters dystra och majestätiska skönhet, då det sublima i tankarne, det poetiska i uttrycket deri, måste anslå hvarje sinne, kan orsaken till den ofvanantydda försummelsen att dem efterbilda endast sökas i den väsendtliga skilnaden eller rättare sagdt motsatsen mellan deras och den Westerländska skaldekonstens skaplynne.

Ett försök -- och ett anspråkslöst sådant är Jephthas bok -- ett försök, att sammansmälta dessa motsatser till något helgjutet har således visserligen ej att frukta jemförelsen med Föregångare, som knappast torde finnas, men väl destomera de faror och klippor som ligga i sjelfva företagets natur.

Bördan af de noter hvaraf den korta texten nedtryckes, måste derföre af Förf. ännu ytterligare ökas med denna Slutanmärkning, hvaruti han går att antyda den synpunkt, ur hvilken han uppfattat lösningen af sitt problem.

Den hufvudsakliga svårigheten härvid ligger isynnerhet i den stora olikhet, som råder mellan sjelfva planen samt anläggningen för vår tids och Hebreernes skaldestycken. -- Så, för att exempelvis hålla oss till Jobs bok, denna i æsthetiskt hänseende mest utbildade af Gamla Testamentets Lärodikter, hvem fattar ej der den storartade skönheten af hvarje enskildt ställe, men hvem kan utan ett grundeligt studium få en öfversigt af gången och utvecklingen af hela detta skaldestycke, som under episoder, naturmålningar och den orientaliska Diktkonstens hela språk- och bild-prakt, än framskrider sagta och stagnerande, än åter mäktigt framstörtar mot det slutliga målet, för att dock snart genom en återtagning aflägsna sig derifrån, hvarefter den ånyo, med utveckling af en annan sida och på en ny väg, närmar sig detsamma.

Uppgiften blir således att förlika det logiska och skarpt tecknade i planen för ett af nutidens Poemer med den djupsinniga, men obestämdt contourerade anläggningen af Hebreernes skaldestycken; eller -- för att nyttja en bild -- uppgiften blir att förena den Westerländska Poesiens nakna uppränning, hvars alla trådar man så tillsägande kan räkna, med den Orientaliska Diktens yppiga växt, hvars stam och alla grenar till den grad höljas af frodande slingväxter, att det ofta blir svårt att afgöra, hvilka blad och blommor tillhöra det ursprungliga trädet och hvilka de snärjande Parasiterne. Det vore att aldeles förfela målet, om man genom att borttofsa de fremmande utskotten, och genom att klippa och tukta de lummiga grenarne, sökte att gifva åt denna son af österns varmare sol ett naknare och med telningarne i våra Hesperidiska trädgårdar mera öfverensstämmande utseende; men väl kan man, utan att stöta den æsthetiska blicken, under det fylliga löfverket dölja några stöd och sammanbindningar af tillräcklig styrka för att emotstå vår konstkritiks kallare stormar. Författaren har derföre trott sig närmast vinna sitt syfte, då han uppkastade en conseqvent och i minsta detaljer utarbetad plan, men sökte att så rikt drapera sjelfva utförandet, att denna plan än nästan doldes, än likväl så mycket framskymtade, att gången af det hela lätteligen kunde anas och utfinnas. -- Sålunda framträder i VI Cap. Liknelsen om Jordans lopp nog episodiskt. Den afbryter tankegången och utvecklar endast på en ny sida -- och under den af Hebreerne så omtyckta parabelformen -- hvad som nyss förut blifvit sagdt; men förbindes åter väsendtligt med det hela genom hänsyftningen i 6:te strophen af VIII Cap.

Den handling, hvarmed det didactiska -- eller rättare sagdt speculativa -- i Dikten blifvit förknippadt, är lånad ur berättelsen om Jephtha och Hans dotter, i Domare-bokens 11:te Capitel. -- Då Jephtha vid hemkomsten efter sin seger öfver Ammoniterne mötte sin enda dotter och förklarade, att Han ämnade hålla sitt löfte att offra Henne åt Herren, begärte Jungfrun blott ett uppskof af tvenne månader för att gå med sina leksystrar på bergen och begråta sin ungdom och de lifvets fröjder Hon måste försaka. Fadren beviljade detta och i anledning häraf hände det, att efter hennes död, "*en sedvänja kom upp i Israël, att Israëls döttrar gingo åhrliga till och begräto Jephthas den Gileaditens dotter, fyra dagar om åhret.*"

Det ligger i sakens natur, att vid en sådan årligen återkommande folkfest -- den må då ursprungligen gälla sorg eller glädje -- dess första anledning allt mera tränges i bakgrunden af det rent nationella, hvarigenom den får en allt högre och allmännare betydelse. Hvem erinrar sig ej den första anledningen till de Olympiska, Pythiska och Nemeiska spelen, och hvilken utveckling de i tidernes lopp erhöllo. En sådan högre utveckling i sitt slag måste äfven Minnesfesten öfver Jephthas dotter anses hafva tagit, och det *är* kring dess fyra dagar, som Förf. derföre trott sig berättigad att gruppera det vigtigaste af Hebreernes lefnads-åsigter och förhållanden. Förf. har härvid sökt så troget som möjligt iakttaga tids-costymen och local-förhållanderne; men ansett onödigt att citera Auctoriteter vid de upplysningar och anmärkningar, som härigenom blifvit nödiga. Skulle Läsaren ännu fästa sig vid några ovanliga och föråldrade ordvänningar, så får Förf. engång för alla nämna att de, äfven om det ej i anmärkningarne blifvit utpekadt, äro lånade från den gamla Svenska Bibel-öfversättningen.

Förf. hoppas att inga vigtigare historiska misstag blifvit af honom begångne. Likväl torde ett par ställen behöfva närmare förklaring. Genast i början låter Förf. Midianiterne göra sitt plundringståg till häst, ehuru väl Han känner, att det på starka grunder blifvit betvifladt huruvida Araberne den tiden begagnat sig af hästar till *ridt*. Då man likväl ser att Absalon i striden red på en "mula," att flere af Domarnes söner och döttrar redo på åsnor och åsninnor, samt att i Jobs 39 Cap. förekommer en vidlyftig beskrifning på en Stridshäst, utan att ett ord om stridsvagn derjemte nämnes, torde detta allt vara nog skäl att försvara dikten, som låter Beduinerne i Domarnes tid, liksom deras afkomlingar nu, på snabba hästar genomila öknen. -- Apostrophen till Solen visar en vördnad och en slags cult för henne, som förklaras derigenom att vi påminne oss att Hebreerne, i Domarnes tid voro särdeles benägne för och ofta öfvergingo till Baals dyrkan, hvilken således måste yttra någon verkan på deras föreställningssätt. I Cap. VIII se vi till och med att en af qvinnorna var gift med en "Belials man," med hvilket uttryck på det stället visserligen närmast en i allmänhet sedeslös menniska, betecknas, men hvilket dock ej hindrar att derigenom tillika antydes, att han var en Baals dyrkare. Angående Förbundsens Ark, som för tillfället skulle hafva befunnit sig i Siloh, torde förklaringen i 15 Anmärkningen få gälla som urskuldande. I sig sjelf hade det varit lätt att förbyta ordet Siloh, mot Kiriaith, men detta har Förf. ej velat, dels derföre att det dock blefve osäkert huruvida Arken under Samuels tid någonsin varit medförd i krigen, dels äfven af följande anledning. Jephthas bok bestod ursprungligen endast af den versifierade delen, och då Samuels namn der ej förekommer,[1] var Förf. berättigad att låta Arken förvaras i Siloh. Sedermera hafva dock de obundna ingresserne och sluten i hvart Capitel, i ungefärlig likhet med hvad i Jobs bok förekommer, blifvit tillagde. Då nemligen Författaren vid närmare eftersinnande fann, att Han ej var berättigad att påräkna hos Läsaren ett interesse, nog lifligt att medgifva det begrundande, som erfordrats, för att lemna en öfversigt af det utan sammanbindande ingresser nog bortskymda sammanhanget af det Hela, har han sednare bifogadt ifrågavarande tillägg, hvilka för Vesterns söner öfverbygga luckor, som hos Orientens Skalder äro så vanliga, att de vant sina läsare att fylla dem med deras egen inbillnings-kraft.

För att i dessa ingresser fästa händelsen vid ett bekant namn, har Förf. valt Samuels framför de öfriga mindre bekanta Domarnes, och derigenom har nu den lilla Anachronismen uppkommit.

Det är slutligen en skyldighet att nämna, att Jephthas bok år 1832, och då utan ifrågavarande tillägg, erhållit andra priset af *Sv. Academien*.

Kärleken för de Israëlitiska Skaldernes Skrifter -- den snart sagdt enda poetiska litteratur, hvars bekantskap Förf. i sin barndom var i tillfälle att göra -- ytterligare närd i hans yngliga-år utaf ett alfvarligare studium af Gamla Testamentet, vann slutligen nog öfvermakt öfver hans sinne, för att liksom tvinga honom till försöket af denna efterbildning. Det torde anses förlåtligt att han sedermera till vägledning för sig sjelf, underkastade detta sitt försök en competent Auctoritets omdömme; men den långa tid sedan dess förflutit, utan att Jephthas bok blifvit i tryck utgifven, bevisar tillräckligt, att han ej någonsin inbillat sig att detta försök skulle vinna hvad man kallar popularitet. Också skulle -- äfven med förutsättning af all möjlig Författare-fåfänga -- ett sådant sjelfbedrägeri varit oförlåtligt, då sjelfva det valda ämnet, dess plan och dess behandling redan från början uteslöto allt hopp om en sådan framgång. Ännu mindre sannolikt är, att ett sådant hopp kunnat hos Förf. uppvakna numera, då andra tider och andra förhållanden hos honom hunnit undantränga gamla och väcka nya interessen. Troligen skulle derföre Jephthas bok aldrig blifvit framdragen ur sin gamla gömma, om ej Förf. tyckt sig dertill uppmanad af en yttre anledning, en anledning som för Finska läsare tillräckligt antydes genom denna Slutanmärknings datum: _Helsingfors den femtonde Julii 1840_.

[1] _Den enda persons namn, som deruti anföres, är Jephthas; och af denna anledning har titeln "Jephthas bok" blifvit vald, i enlighet med Hebreernes bruk att uppkalla ett arbete efter den deri förekommande hufvudpersonens namn._