Part 1

Produced by Matti Järvinen and PG Distributed Proofreaders.

JEPHTHAS BOK

En Minnes-Sång i Israël

Af Joh. Jac. Nervander.

Först publicerad 1840.

Imprimatur:

S. J. BACKMAN.

I. Capitlet.

Innehåll: Midianiterne infalla i landet österut, härja bygden; en flykting räddar sig; undkommer ytterligare Moabiterne; men faller i ett af Ammon utlagt försåt. Profeternes söner båda detta åt Samuel.

I den tiden trädde någre af de Profeters söner[1] inför Samuel i Siloh, sägande: Abba, välsigna oss, att vi må draga hinsidon Jordan till att besöka vår slägt; men Han svarade: Drager i frid, och så drogo de hädan.

Vinterns kulna dagar lyckta, Våren ned till jorden drar, Och de tunga molnen flykta Från en himmel blå och klar.

* * * * *

Ren Midian har flyttat tälten,[2] Och springarn, tyglad af Hans hand, Ren skymtar fram vid fästets rand; Och från de aldrig-sådda fälten, Från öcken-hafvets brända sand Mot våra skördbetyngda land -- Han, stödd på lansen, dystert skickar De giriga, de skarpa blickar.

Men dagen flyktar, mer och mer Sin skugga Han förlängas ser, Och nu Hans fåle sporren känner, Och vingad öfver slätten spänner, Der sanden under hofvens lopp I täta hvirflar häfves opp.

Och denna sky af damm och stolt, Som närmar sig allt mer och blänker Så mildt uti det purpurdoft, Som qvällens sista stråle stänker; -- Utur dess sköt likväl en flod Af jemmer, tårar, brand och blod Sig störtar ren, o Israël! Utöfver Dina trygga tjell.

Ty ej Hyænor, hvilka hasta, Med hop på hop, i Röfvarns spår[3] Mer skonslöst på den skörd sig kasta, Som stridens lia åt dem slår, Än sjelf Han ses mot likar rasa Och sprida kring sig död och fasa. -- Och väckt i tid af deras skrän, Som värnlöst för Hans mordlust falla, Knappt _en_ den undgår bland dem alla, Och flyr med dödens ångest hän.

Ja fly! en säker fristad sök Åt hvad Du räddat -- barn och maka; Förgäfves ser Du Dig tillbaka; Din hydda har gått upp i rök, Din hjord är fiendernes rof, Förtrampad är af hingstars hof Din vingård, som så herrlig stod, Och klingor, hvilka änn sig färga Af Dina stamförvanters blod, Från Dina tegar skörden berga.

Men ren Du tror, Du stanna kan Då skogen Ephraim Du hann.[4] -- Ser Du då elden ej, som flammar I natten mellan trädens stammar Och på ett svärd sig speglar der; Ty blank är klingan, hvasst är stålet, Det mot en ovän slipadt är, Och i Din barm det hunne målet! -- Vet, Moab har mot landet dragit[5] Och der Hans skaror läger slagit; Men vägen dit bär till Din graf.

Och flyktingen med fasa ryggar, Som fågeln midt i flygten skyggar, För dunsten från det Döda Haf;[6] Han sin kamel mot bergen styr, Och redan Han dem lyckligt hinner; Men ej Han Ödet undanflyr Och stunden Honom _der_ ock finner.

Ty Tigern lik, som springer opp Från Meroms hvass och, med ett hopp, Sig mordiskt kastar på Gazellen, Som nalkas vattnet under qvällen[7] Och knappt sin ovän kännt igen, Ja, knappt en fara anat än, Då ren Hon spörjer i sitt hjerta Den hvassa klon och dödens smärta; Så lömsk, försänd af osedd hand, En pil på flyktingen sig kastar, Der sorglös Han i skuggan rastar Och hugger i Hans barm sin tand.

Af dödens natt Hans blick betäckes -- Dock nej, utaf de Sinas skri Han till förnyad jemmer väckes Och skådar, hur i slafveri En Ammons krigar-flock dem för,[8] Och tiofallt Han döden dör.

Ty allt hvad lifvet bittrast har, Och allt hvad tanken hemskast äger Än med en här af fasor drar Förbi Hans själ på smärtans läger.

Ack! träla skall med hopplös sorg I Rabbat-Ammons[9] stolta borg Hon, som ändock Din maka var Och tjenarinnor van befalla; Du sjelf, som, ansedd inför alla, Förtrycktes värn och usles far, Ibland de äldsta af Ditt folk I porten satt, en lagens tolk,[10] Ej samlas skall till Dina fäder I klippans tysta grifte-städer;[11] Men obehedrad, bortglömd är Ett rof för himlens fåglar här.[12] En fremling tar Din arfvelott; Ditt namn bland folket dör och blott Med hån skall af en ovän nämnas, Ty han, som bordt Ditt minne hämnas,[13] Din mandoms fröjd, Din ålders stöd, Din Son, som här ifrån Din sida Så späd man slet, att brist och nöd Och lifstidsbojans smälek lida -- Hvem lär väl Honom lagens bud Och fädrens namn och Jacobs Gud?

-- Så vardt Hans klagan länge hörd, Men nu Hans barm en suck ej sänder, Och dubbelt hemsk, sen hon blef störd, Till nejden tystnan återvänder.

Och Profeternes söner vände hasteliga till Samuel tillbaka. Men då Han såg dem, sade Han: är det frid med Eder? Då bådade de Samuel det som skedt var. När nu Samuel detta förnam, ref Han sin mantel, klädde sig i säck och asko, fastade och bad till Herran från solens uppgång allt till dess nedergång.

II. Capitlet.

Innehåll: Samuel låter blåsa i basunerne. Israël drager i härnad. Stammarne uppräknas. Ett bud återvänder från hären och förkunnar Samuel, att fienderne blifvit slagne.

Men då dagen till ända var, och natten instundade, reste sig Samuel, den Öfverstepresten, och befalte Leviterne, som stodo inför Arken: Blåser i basunerne och tänder eldarne på bergen, Söderut och Norrut, Österut och Vesterut. Men Samuel var gammal vorden, så att Han sjelf på den tiden ej plägade draga ut med folket i örlig.

Hören basunen, hur mäktig den ropar Eldarne skåden på bergens topp![14] Vägarne fyllas af väpnade hopar; Israël drager till Siloh opp.

* * * * *

Rachel sina barn begråter, öfver dem ej tröstas kan,[15] Bröders blod ur jorden ropar, upp, O Jacob! som en man; Gjorda Dina länder Juda, ned från väggen af Ditt tjell Tag Ditt pantzar, kläd Dig i Din starkhets-rustning, Israël!

Se! och ren högtidligt bryter arken upp och stam vid stam,[16] Under klangen af trummeter, tågar öfver Jordan fram.

Främst, ett Lejon, drager Juda; främst, ett Lejon djerft och ungt;[17] Stolt är gången, stark är stämman, ramens tag är djupt och tungt. Simeon sitt härskri höjer invid Hans; och från sin våg[18] Hafvets örnar, Dan och Asser, sluta sig till deras tåg.[19] Oförskräckt till strids Naphthali drar från sina fjellar ner,[20] Lik tigrinnan när hon från dem hungrig sig på rof beger. Sebulon, Din pil är säker, och Isaschars herdelans,[21] Blank och stålsmidd fjerran sprider, stridens stjerna! Du Din glans. Ephraim välsignad vare och Hans vandring ut och in,[22] Josephs dubbelsvärd ej sviker,[23] slungan ej i Benjamin.[24] Ingen saknas; Gad och Ruben landets sköldar begge två, Ren på andra sidan Jordan längesen i väntan stå.[25]

Hel Dig här, Du Jacobs trygghet, hel Dig i Din äras glans; Se, Du hastar hän till striden, glad som jungfrun till en dans, Stark som vårens flod från Hermon ned uti Dameseks dal; Ho kan väl dess vågor tälja? ho kan Dina kämpars tal? Härligt slå de vid hvarannan, härlige i vapnens dån, Såsom palmer invid vatten, cederträd på Libanon. Ho är då som Du, Din like?[26] ho han stånda Dig emot? Hvilken Gud är som de starkes, är som Herran Zebaoth.[26]

-- Hvad, men kommer ej från hären ren en man tillbaka der? Och af fröjd Hans blickar stråla, segerbud han till oss bär! "Salighet af Herran gifven är åt Jacobs hus i dag. "Härarne tillsammandrabbat, slagit är ett väldigt slag. "Fienden i trenne läger stod i går vid Jaboks flod[27] "Och i dag dess bölja hvälfver röd utaf hans kämpars blod! "Israël mot honom trädde; se! och ren den myckna här, "Hvaruppå Han stolt förtröstat krossad och förskingrad är. "Så när dagens konung, Solen, upp på himlahvalfvet går, "Nattens rofdjur fly till bergen, lemnande ett blodigt spår;[28] "Så den vilda gräshoppskaran, när som östanvinden blås, "Rycks från halflörtärda fältet, drifs till hafvet och förgås.[29]

Då nu Samuel detta af budet förnam, vardt Hans ande åter lefvande i Honom och Han prisade Jacobs Gud och drog åter till Sitt hus i Ramath.

III. Capitlet.

Innehåll: Medan nu Hären sköflar och gifver allt till spillo i fiendernes land samlas qvinnorne på Gileads berg för att begråta Jephthas dotter.

Men i de dagar, då männerne ute voro i härnaden, stundade åter till den tiden, då qvinnorne gingo till och begreto Jephthas, den Gileaditens, dotter; såsom sedvänjon var i Israël.

Nejden är lugnad; floderne svalla Purprade endast af aftonens färg; -- Israëls döttrar! församlen Er alla; Samlen Er alla på Gileads berg.

* * * * *

På murn, i väntan, Rabbaths qvinnor dröja,[30] Men ingen segertidning till dem förs; Och snart vid Arnon jemmerrop sig höja, Och klagolåt till Zoar hörs.[31]

I vild förvirring flyktingarne hasta Från stridens fält till sina hem; Men dit med dem sig krigets vågor kasta Och hämndens svärd är öfver dem.

På Moabs slätt, på Sibmas drufvokullar,[32] Man mer ej glada sånger hör; Ty härjningen sin tunga vält der rullar Och skörden före anden gör.[33]

Och doft, vid klang utaf basuner, falla Nu torn och fasta murar ner; Och hvad derinnom rörs och lefver -- alla Man Herranom till spillo ger.[34]

Och till försvar ej höjas spjut, ej dragas Af kämpahänder svärd från länd; Men folk och förstar af en skräck betagas Utöfver dem af Gudi sänd.[35]

Sig Ammon skyl i dolda klyftors nästen,[36] Och Kedars hyddor öde stå,[37] Och uppå sjelfva Karraks klippe-fästen Med bäfvan Moabs vakter gå.[38]

-- Men fjerran männens split och fjerran striden Och hämndens blodbestänkta hamn, Låt _oss_ en högtid fira under tiden För alla känslor utan namn;

För känslor hvilka, på sin vilda bana, Lik blommor mannen öfverser, Hvars milda doft han icke mäktar ana, Hvars späda vekhet han beler.

Och hvad i qvinnans barm sig går att sluta, För lifvets kalla blickar skyggt I drömmens land vid diktens vårflägt skjuta Sin blyga krona må i dagen tryggt.

En flyktig stund, förstådd i syskonrunden, En suck, en tår hon gjuta skall, Men sen igen vid stilla pligter bunden Hon fylla må sitt tysta kall;[39]

Och mannen trött af dagens tunga, finna[40] I Dina hyddor, Israël! En glad, en öm, en trogen tjenarinna[41] Och trefnad innom Jacobs tjell.

Så förblefvo nu qvinnorne i fyra dagar på bergen.

IV. Capitlet.

Innehåll: Qvinnorna helsa solens uppgång med sånger och strängaspel. Vårens härlighet beskrifves. De naturliga tingens vansklighet och fåfänga bevisas.

Om morgonen, den första dagen, voro qvinnorna tidliga redo och sungo hvarandra till med Psaltare i Choren.[42]

Dagen nalkas, morgonvinden Bådar det från dal till dal; Turturdufvan vaknat, hinden Skymtar fram ur skogens sal.

* * * * *

Första Half-Choren.

Se! solen vänlig och ung går opp, Och skådar glad ifrån kullens topp De vida fälten, de blomsterrika; Allt är så festligt och är så lika, Som då i fjol Hon vid vårens hand Här såg ikring öfver Juda-land. Hon samma blommor ser marken hölja Och samma skördar för vinden bölja, Och skogen klädas i samma skrud, Och luften fyllas af samma ljud, Och samma dofter dig deri höja, Ja samma skyar ännu der dröja.

Andra Half-Choren.

Ja; väl nu Saron i liljor står Och doft från Jerichos rosor går; Väl ax vid ax i Megiddo svalla[43] Och lärkesånger deröfver skälla; Väl Sykomoren i Mamres lund Sin skugga bjuder åt middans stund,[44] Och hvita skyar, lik hjordar skrida I stilla vandring vid Nebos sida;[45] Men dock, hvad sist Du här såg, ej mer, Du blida Sol, nu emot Dig ler; Den vårens barn, som Du _då_ här funnit, Ack! längesedan de ren försvunnit; Dess sky sitt silfver kring öknen strött, Dess doft förskingrats, dess blomma dött, Dess sånger tystnat, dess lunder härjats, Dess grönska bleknat, dess skördar bergats; Utaf dem alla ett spår ej finns, Och deras rum dem ej mera minns. Det fylles nu af ett yngre slägte Som upp ur natten och gruset bräckte, Till samma öde, till samma lott, Som ren dess Fäder har öfvergått.

Hel Chor.

Men Du, hvars skatter ej återvända,[46] Som, gränslöst gifmild, ej tröttnar sända Till jordens skaror Din stråles guld, Som lika är mot dem alla huld, Från luftens örn och från bergets ceder Till däldens mygga och isop neder,[47] Och räknar alla dem till Ditt hus Och mättar alla dem med Ditt ljus, Du Sol ej vet, att så ömt dem alla Du fostrar blott för att offer falla Åt döden, hvilken i lifvets spår, I evig skörd öfver jorden går!

Ack! visste Du, att hvart Du må skåda, En ständig kamp och förstöring råda, Att jorden endast en graf Dig ter, Som drager allt i sitt sköte ner; Ditt gyllne hår Du af sorg förödde Och skuggans stoft på Din hjessa strödde Och sjufallt mörker uppå Dig drog,[48] Och jord och himmel en ände tog!

Och den dagen förströdde sig qvinnorna i lunderne samt byggde sig löfhyddor, ty serlaregnet gick öfver landet.

V. Capitlet.

Innehåll: Menniskans magt och hennes skepnads dägelighet upphöjas. Dock är äfven hennes lif flyktigt och vanskligt samt hon, liksom det ringaste, underkastad förgängelsen.

Men då regnet var öfverståndet samlade de sig åter öfverst på berget, såsom sedvänjon var.

Dagen sjunkit nedom Karmels toppar[49] Och sitt lugn kring nejden qvällen spred; Blott i dalen, ljumt och tyst, än droppar Sista skurn af serlaregnet ned.[50]

* * * * *

Hur lifvas allt! -- Hvar bäck en bölja bär,[51] Hvar törstig dal är åter vattnad vorden, Hvar bleknad lund ånyo grön sig klär Och i sin fägring strålar åter jorden;[52]

Men stolt, såsom en Fader till sin slägt, Såsom en Konung till sitt folk sig vänder, Se qvinnans son, i Majestätets drägt, Som sina blickar kring den jorden sänder.

Och hvart de vandra och hur långt de gå, Sin hyllning ger hon åt hans magt och ära, Dem högt förkunnar allt, som bor derpå, Och sjelfva djupen derom vittne bära.

Se fältet blommar till hans ögnalust Och fågelns stämma till hans fägnad ljuder, Och marken honom till ett arf sin must Och himmelen sin dagg derofvan bjuder;

Han trampar djerf det vreda hafvets rygg, Till bergens djup han malmens gång förföljer, Och öknens Konung sjelf, för honom skygg, Bland Jordans snår sig rytande fördöljer;[53]

Mer ljuft hans tal, än doft från Hermon, går;[54] Och mer än guld hans läppars visdom väger; Hans växt med blygsel höljer Zalmons Rår;[55] Och ej Dameseks ros hans fägring äger.[56]

Och öfver sig dock samma dom han har, Som hvar och en den ringaste hans broder; Han äfven kallar Vanskligheten Far Och till Förgängelsen han säger Moder.

Ja, föran nästa Sol från hvalfvet gått, Föran från Thabor hon förjagat dimman,[57] Har stunden kanske redan honom nått Och blomman vid hans fot dock ser den timman.

Och ej af ungdom, ej af sällhet rörd Sitt egg allt blindvis ödets lia pröfvar, -- Den natt som sagt en Far: "Din bön är hörd, En son Dig föddes!" sjelf den späda röfvar;

-- I väntan står en brudgum; allt är redt Af Mirrha doftar bruden, facklor tändas,[58] Och tåget rör sig; se, då stannar det Och bröllopssångerne i gråt förvändas.

-- Den ärfda tegen mannen har besått, Och axet mognat, men hans barn och maka Vid skörden honom sakna; han har gått Den väg, som ingen kommit än tillbaka.

-- Och så, hur långt ett menskolif än var, Hur sent dess mål den ålderstigne hunnit, En rök, ett moln det endast varit har, Och som en skugga har det hän försvunnit.

Och snart begrafnings-ståten varder all, Och tåren torkar af den lejda gjuten,[59] Och vandran går förbi Din grift så kall, Som klippan, hvaruti den blifvit bruten.

Och fridlyst är ej engång detta hus, Af tiden Sarkofagen sjelf blir fräten,[60] Och dagens stråle leker på dess grus, Och, som den der ej fanns, Du är förgäten.

Så vardt nu af morgon och afton den första dagen.

VI. Capitlet.

Innehåll: Menniskolifvets förlopp visas ytterligare genom en Liknelse vid Jordan. Barndomen liknas vid Meroms sjö. Ungdomen vid Genesareths haf. Mandomen vid Jordans flod, som slutar i Dödens Haf.

Om morgonen, då qvinnorna tillhopa voro, satte Bilhah, Sallums dotter, dem en Liknelse före; men Hon var en af de visa qvinnor i Abel.[61]

Ur Österns portar solen blodig stiger, I tyst förbidan all Naturen tiger; Blott dundret doft kring Hermon går, Som molnbeklädd och dyster står.

* * * * *

Af himlens skyar kring dess topp, Af jordens spenar närd, Vid bergets fot, ur nattlig verld En källa springer opp. Hon späd ännu ej har ett namn,[62] Och för sitt lopp ej ban, ej hamn.

Och obemärkt och tyst hon rinner Och snart sig tagen upp hon finner, Du lugna Merom, i Ditt sköt; Der strandens gröna skuggor hölja I vänlig skymning hennes bölja, Der ingen storm dess ro än bröt, Och flägten blott med silfvertunga Sin vaggsång får i hvassen sjunga.

Men skumbetäckt bland fjellen brusa Ses, från den vaggan vuxen bort, Med gröna stränder, vågor ljusa, Den unga floden innan kort; Och störtar, tänd af längtan, neder, Det fjerran, rika mål emot, Der Kinnereth i väntan breder Sin vida dal inför hans fot![63]

Hur högt hans blåa vatten hvälfva, Hur stolt sin ban de vidga ut, Och djerft och gladt der skapa sjelfva Ett mäktigt haf åt sig till slut.

Der än vid flägters sus hans bölja Sig smyger öfver perlesand, Att ömt med kyss på kyssar hölja, Som brud, sin fagra, sälla strand.[64]

Än klar, som spegeln, låter skåda De rena djupen af sin barm,[65] Och jord och himmel se der båda Af sig en trogen bild, en varm.

Och än emot sig sjelf att rasa Utaf en il blott upprörd, går;[66] Och höljer hvalfvets rymd med fasa Och klippans grund med bäfvan slår!

Men snart sin ungdoms tummelplats han byter, Med manlig håg, mot nya, högre kall Och med ett namn, ett redan frejdadt, bryter Som Jordan, ur dess rund sitt rika svall.

Och nu, med bragd på bragd, Du Starke drager, Du Jacobs väktare, Din kungastråt,[67] Och krossar hällar, spränger fjellens lager, Hvars spillror sjelf Dig nödgas följa åt.[68]

Och bergens strömmar störtande sig hasta, Och öknens källor skynda på sin våg, Att med sin hyllning sig för Segrarn kasta Och följa Förstens ibland bröder tåg.

Och hvart Han vandrar, honom lunder bida Och stolta städers tornbekrönta rand, Och oljobäckar flöda vid Hans sida[69] Och balsam dryper på Hans rika strand.[70]

Men af Sin makt Han dock förgäfves Och sina vågors tal förhäfves; Hans mål är Honom föresatt, Och närmre Han allt mer det hinner Och snart med mattad gång försvinner[71] Uti dess afgrunds hemska natt;[72]

Hvars dimmor dag ej genomtränger, Der tystnan som dess gårdar stänger,[73] Af minsta fågels ljud ej bräcks, Och der bland stränder, evigt kala Hans tunga våg, utur sin dvala Af flägtens ande aldrig väcks.[74]

-- Så Herren har uti Hans bana Den kloke låtit mening ana, Och tydning åt den vise gaf. Se menskolifvet! -- Det ju skrider Igenom fröjder, hopp och strider, Som Jordan, hän till Dödens Haf.

Detta är nu Bilhah, Sallums dotters Liknelse. Och den fann behag inför Israëls döttrar, så att de lärde den åt sina barn, allt intill denna tid.

VII. Capitlet.

Innehåll: Då nu lifvet är kort och förgängeligt, klagas att det äfven är fullt af qval och vedermödor. Önskas att dess korta tid vore lustig och utan sorger. Nu är det så besvärligt, att fleste önska, att det än ytterligare blefve afkortadt.

Om aftonen, då dagen sval vardt och skuggorne begynte afvika, församlade sig qvinnorna åter endrägteliga till samspråk, med strängaspel och sånger.

Vesterns himmel fällt sin purpurskrud, Natten fästets stjernelampor tänder Och sitt första ömma klagoljud Näktergalen, lyss! från dälden sänder.

* * * * *

Hvad föder, o Sångare! väl i Ditt hjerta Den trånande längtan, den eviga smärta, Hvars makt Du förkunnar med smäktande röst? De hinna, Du späde, då äfven Ditt bröst?

O qvinna! -- de sörjande tonerne svara -- Vak upp till att höra, och allt skall förklara Och allt skall förkunna Dig plågor och strid. Häf upp Dina ögon; hvar finna de frid?

På fältet Dig möter den suckande vinden Och blomman med nattliga tårar på kinden; Vid stranden af hafvet, dess klagande våg; På fästet de sargade skyarnes tåg.

Så lidandets språk öfver allt ju sig höjer; Sänd blicken hur långt, och blott qval Du der röjer, Slut honom innom Dig, och likaså arm, Du röjer det än i Din klappande barm.

Hvad är då väl lifvet, med dagar, som föda En växande oro och amma upp möda, Med fröjder, som flykta lik dimmor -- med hopp, Som, skyar i torkan, förgäfves gå opp?[75]

-- Ett löf, som för höstliga vindarne skälfver Vid Akko ett flarn, som i bränningen hvälfver,[76] Kring Ascalons slätter ett irrande rop Ur molnen af tranornes flyktande hop![77]

Men Du, som åt menniskan vägt hennes tider, Som satte en gräns, öfver den hon ej skrider, Du Herre, som talt hennes månaders tal, Hvi talde Du dem då ej rena från qval?

Som vattnen i öknen, de snabbt ju förrinna, Snart skuggans och domningens land skall hon hinna,[78] Der bröstet ej mera för njutningen slår; Der källan förtorkar till sällhetens tår.

Så blicka då bort, att i frid hon af lifvet[79] Må tömma det malt, som åt Henne blef gifvet, Och sluta dess Sabbath och mätt af dess fröjd, Bege sig till tystnadens boningar nöjd.

Nu tynger Din hand öfver henne; Du jagar Med sorger, som pilar, allt jemt hennes dagar, Till dess hennes själ in i döden är trött, Tills slafvens och konungens önskan sig mött;

En önskan, att snarliga hädan få vandra, Och gisseln den ena och spiran den andra Förbyta, och allt hvad som lifvet än gaf, Mot lugnet och ron i sin ensliga graf.

Och vardt af morgon och afton den andra dagen.

VIII. Capitlet.

Innehåll: Simeath, Eliasaphs dotter, visar att om menniskans lif är fullt af vedermöda, så är dock qvinnans besvärligare än mannens, i thy att hon i tysthet och utan klagan mycket lida måste.

Då nu qvinnorna åter om morgonen sammankomne voro, talade inför dem Simeath, Eliasaphs dotter, Jethers hustru, en af de Belials mäns.

Det ljusnar ren kring Basans dystra topp;[80] Ifrån sitt läger springer skuggan opp, Sin dunkla mantel kring sig kastar Och skyndsamt bort från dalen hastar.[81]

* * * * *

Men slätt och kulle ar betäckt Af blomstrens folk i högtidsdrägt, Som helsa strålen från det höga; Och daggens perla, mild och klar -- Det enda språk, som blomman har -- Mot honom ler ur hennes öga.

När han med qvällen hädan går, Vid vännens flykt igen en tår Uppå den spädas kind sig röjer; -- Den förra, knappast född, vardt all; Men denna sväller tung och kall Och natten om den dröjer.

Så qvinnan ock har på sin lott Af lifvets håfvor tåren blott; Den föds af fröjd, den föds af smärta. Men fröjdens skymtar och förgår, Och den allena återstår, Som ammas af ett krossadt hjerta.

Ack, blott de tysta tårar -- hvem, Hvem räknar under slöjan, dem En make väckt, som hon ej väljer, Men lydas skall utaf den brud, Den oåtspord, en Faders bud, En Broders, blindt åt honom säljer.[82]

Hur rik mot hennes, mannens verld! Han vidgar sjelf den med sitt svärd, Han fyller den med hopp och drömmar, Lik vandraren i öknens sand, Hvars blick sig trollar der ett land Med lunders sus och svala strömmar.[83]

Hans lit då likne Jordans tåg, Men hennes är blott Kidrons våg, Som höljd af bergens skuggor rinner,[84] Och vid den sorgsna banans slut, I Dödens haf -- men ej förut, Den stolta flodens bölja hinner.

Han stupar glad i segrens famn, Och ger sin son sitt hjeltenamn, Sin bragd åt häfden att berömmas; Hon någongång blott ledes fram, För Juda folk ett offerlam, Att värnlöst blöda och förglömmas.

Men qvinnorna vordo mäkta bedröfvade i sitt sinne.

IX. Capitlet.

Innehåll: Till styrko häraf, och såsom förebild af Qvinnans öde anföres Jephthas dotters bedröfliga ändalyckt, som Israëls döttrar i den natten särdeles begråta.