Part 4

IPHIGENEIA. Moder, hör på mina ord, Som jag säger; ty förgäfves jag dig dock förgrymmad ser Mot din make; hvad omöjligt är att göra, ej försök! 1370 Alltså för sin goda vilja denne fremling prisas bör; Men du må dig äfven akta, att ej klagas an hos härn, Då vi icke mer uträtte, men Akhilleus får förtret. Hvad mig fallit in, o moder, under, grubbleriet, hör: Dö hos mig är fast beslutet, och det vill jag föra ut 1375 Ärofullt, samt klart bevisa, af hur ädel ätt jag är. Så välan, betänk, o moder, huru rätt jag talat har; Hela stora Hellas fäster på mig ensam blickarna, Skeppens aftåg, och de Phrygers nederlag af mig beror, Och att framdeles ej låta, om barbaren vågar det, 1380 Ifrån sälla Hellaslandet röfva äkta hustrur bort, Sedan Helena man hämnats, hvilken Paris röfvade, Med min död allt detta vinna ärnar jag, och mitt beröm Sedan Hellas jag befriat, i lycksaligt minne blir. Icke heller bör jag lifvet hafva öfvermåttan kärt; 1385 Du åt samtliga Hellener, ej åt dig blott, födde mig. Skyddade af sköldar skola flere tusen krigare; Och med årar flere tusen; efter fosterlandets skymf; Våga fienderna tukta och för Hellas tappert dö. Bör mitt lif då; detta enda, sätta hinder deremot? 1390 Vore detta väl det rätta? ha vi något svar härpå? Nu en annan sak: Akhilleus bör ej gifva sig i strid Emot samtliga Argeier, för en qvinnas skull; och dö. _Mer än tiotusen qvinnor är en man att lefva värd_. Har nu Artemis beslutit, att mitt lif beröfva mig, 1395 Mot gudinnan skulle strida jag; en dödlig, rimligen? Det omöjligt är: åt Hellas jag uppoffrar min person. Offren mig, förstören Troia! detta blir min minnesvård I lång framtid, blir mitt bröllop, mina barn och min triumph. Att Hellenerne barbarers herrar varda, det är rätt; 1400 Men motsatsen ej, min moder: slaf är ej friboren man.

KHOREN. Du unga mö, hur skönt är ej ditt tankesätt! Men hela felet slumpens och gudinnans är.

AKHILLEUS. Agamemnons dotter, någon ibland gudarna 1405 Mig salig gjorde, om jag kunde få din hand. Jag Hellas prisar för din skull, för Hellas dig; Du detta rätt, och fosterlandet värdigt talt; Afstående att strida mot en mäktig gud, Du pröfvat har, att hvad nödvändigt är, är godt. 1410 Dess mera, att din bädd få dela, längtar jag, Då jag ditt sinne skådat, aktningsvärda mö. Betänk, jag önskar blifva din välgörare, Och hem dig taga; ledsen, vete det Thetis! Om jag i strid mot Danaïderne, dig ej 1415 Kan rädda; tänk dock: stor olycka döden är.

IPHIGENEIA. Jag detta säger, ingen nämd och ingen känd. Nog Tyndaridskan gitter med sin skönhets makt. Uppväcka kämpars trid och död, du, fremling, ej För min skull någon döda bör, ej heller dö, 1420 Tillåt mig dock, att Hellas rädda, om jag kan.

AKHILLEUS. Hvad herrlig föresats! Jag har ej deremot Invändning, då dig synes så; ty ädel är Slik tanke; bör man icke tala sanningen? Kanhända du förändrat tankesätt likväl. 1425 Att derför riktigt du må fatta mina ord Jag dessa vapen lägger vid altaret ned, Tillåtande dig ej att dö, men hindrande. Kanske du kommer ock att följa detta råd, Enär du varsnar svärdet, mot din nacke höjdt. 1430 Jag vill ej låta dig så obetänksamt dö, Men strax jag väpnad till gudinnans tempel går, Och fäster vid din ankomst der uppmärksam blick.

IPHIGENEIA. Hvi, moder, fuktar du ditt öga tyst med tårn?

KLYTAIMNESTRA. Jag, arma, eger goda skäl till hjerteqval. 1435

IPHIGENEIA. Mig lugna bör du, ej anklaga. Gör du så?

KLYTAIMNESTRA. Säg ut, min dotter; utaf mig skall dig ske rätt.

IPHIGENEIA. Ifall så är, du denna lock ej klippa må, Ej heller sorgens svarta skrud kringsvepa dig!

KLYTAIMNESTRA. Hvi säger du mig detta? När jag mistat dig -- -- -- 1440

IPHIGENEIA. O nej! jag räddats, och din ära genom mig.

KLYTAIMNESTRA. Hvad säger du? bör jag ej sörja din förlust?

IPHIGENEIA. Visst icke; ty min graf ännu ej gräfvas skall.

KLYTAIMNESTRA. Hvi så? är döden ej och grafven samma sak?

IPHIGENEIA. Zeus' dotters altare min grafvård blifva skall. 1445

KLYTAIMNESTRA. Min dotter, jag hörsammar dig; du talat väl.

IPHIGENEIA. Som Hellas' räddarinna, hur jag lycklig är!

KLYTAIMNESTRA. Hvad tidender skall jag tillföra systrarna?

IPHIGENEIA. På dem ej heller svarta mantlar kläde du.

KLYTAIMNESTRA. Skall ej ett vanligt ord jag bringa dem från dig? 1450

IPHIGENEIA. Jo, ett farväl. Omhulda du Orestes min!

KLYTAIMNESTRA. Omfamna honom, som du sista gången ser.

IPHIGENEIA. Dyrt älskade, som, hvad du kunnat, vänner hjälpt!

KLYTAIMNESTRA. Säg, får jag göra dig i Argos någon tjenst?

IPHIGENEIA. Min fader, som din make är, du hate ej! 1455

KLYTAIMNESTRA. Han svåra strider måste kämpa ut för dig.

IPHIGENEIA. Emot sin vilja han, för Hellas, offrar mig.

KLYTAIMNESTRA. Med list, på nedrigt, icke Atreus värdigt sätt.

IPHIGENEIA. Hvem följer mig, förrn jag vid luggen slites hän?

KLYTAIMNESTRA. Jag går med dig. 1460

IPHIGENEIA. Du icke; det var illa sagdt

KLYTAIMNESTRA. Jag fattar i din mantel tag.

IPHIGENEIA. Mig, moder lyd! Blif här! för mig ock dig det vida bättre är. Men en bland fadrens tjenare till Artemis' Invigda park mig följe, der jag slagtas skall.

KLYTAIMNESTRA. Du går, min dotter? 1465

IPHIGENEIA. Och jag kommer aldrig mer.

KLYTAIMNESTRA. Du lemnar mor din?

IPHIGENEIA. Som du ser; och oförkyldt.

KLYTAIMNESTRA. Blif qvar, och mig ej öfvergif!

IPHIGENEIA. Gråt ej! jag ber. Instämmen nu, J alla, unga tärnor, högt Uti en festsång till Zeus' dotter, Artemis, Vid ofärd min! dock gånge Danaïder väl! 1470 Framtagen så mjölkorgarna, och tänden eld För rena förstlingsoffret, och min fader sjelf Beröre altarrunden, ty jag hastar hän. Att seger bringa åt Hellenerna och hjelp. Nu följen mig Ilios' 1475 Och Phrygers eröfrerska! Rikligen kransar gifven och brin- gen, att sira mitt hår dermed! Med tvagningars vattenflod Dansen templet omkring, 1480 Kring Artemis' altare, Den mäktiga Artemis', Den saliga; ty, om dét behöfvas, med min Blod och mitt offrande 1485 Oraklet jag plånar ut. Vördade, vördade moder, hur Gerna åt dig mina tårar skänker jag här; Ty vid offret ej passar det, 1490 O, J ungmor, Besjungen med mig Artemis, På Khalkis motvänd strand, Der fiendtliga lansar bida, 1495 För mitt namns skull, uti Aulis' Trångbanade ankarplats. O du Pelasgiska jord, min moder, Mykeniske slafvinnor J!

KHOREN. Anropar du Perseus' stad, 1500 Kyklopiska händers verk?

IPHIGENEIA. Du mig fostrat till Hellas' ära; Dock ej jag vägrar att dö.

KHOREN. Dig äran ej öfverger.

IPHIGENEIA. O ve! 1505 Du fackelbegåfvade dag, Du ljus från Zeus, ett annat lif, ett an- nat öde skall möta mig. Farväl, du väne guds dag!

KHOREN. O ve! Skåden J Ilios', 1510 Och Phrygers eröfrerska, Framtågande? Kransar kring hufvut Hon bundit, med vigvatten bestänkt, Och vid gudinnan Artemis' altare Dess hals, drypande utaf blodperlor, 1515 Den dejliga, skördas från kroppen. Men utur sköndaggiga källan din far Sköljvatten åt dottren hämta låter, Och Akhaiers krigshär längtar, Att komme till Ilios' stad. 1520 Nu Artemis, dottren af Zeus, Åkallom, bland gudar en drottning, Att lyckosam blefve vår lott! O du, vördnadsvärda, Som gläds åt menniskooffer, till Phrygers 1525 Land ledsaga Helleners här? Och till Troias svekfulla fäste! Och Agamemnon, med Hellenka Kämpar, den stoltaste segerkrans Tillåt, kring hjessan sin, 1530 Till everdelig ära, binda!

* * * * *

SÄNDEBUDET. O Klytaimnestra, dotter utaf Tyndareus, Träd fram ur huset, för att höra mina ord!

KLYTAIMNESTRA. Förnimmande din kända röst jag kommit hit, Jag, arma, bäfvande, och utom mig af skräck, 1535 Att du medbringar något annat olycksbud Till det jag eger.

SÄNDEBUDET. Om din dotter nu alltså Jag stora, underbara saker orda vill.

KLYTAIMNESTRA. O, dröj då ej, men säg mig allt i största hast!

SÄNDEBUDET. Ack, bästa fru, du idel sanning höra skall, 1540 Från första början, derest min förvirring ej Gör tungan stapplande uti berättelsen. Ty knapt vi kommit till Zeus' dotters, Artemis', Invigda lund, och blomsterrika ängar fram, Så var der samlad de Akhaiers krigarhop, 1545 Din dotter bringande; påstund Argeiers folk Hopskockades; och när nu Agamemnon drott Sin dotter såg till lunden vandra, för att dö, Han suckade, och vändande sitt hufvud bort, Utbrast i gråt, och manteln höll för ögonen, 1550 Då trädde hon intill sin fader närmare, Och talte detta: o, min fader, här jag står, Och denna min person jag för mitt fosterland, Samt för den vida Hellasjordens sjelfbestånd Frivillig till gudinnans altare nu strax 1555 Som offer låter bringa, om det så bestämdts. Det vare för er välgång gjordt; med segerkrans Förvärfvad, kommen till ert fosterland också? Mig derför röre ingen bland Argeierna; Ty tyst och modigt fram jag nacken räcka vill. 1560 Så talte hon; enhvar, som hörde, häpnades Åt kongadottrens oförskräckta ädelmod, Talthybios i midten stod, som slikt ålåg, Samt påbjöd hären tystnad och bevågenhet. Men siarn Kalkhas med sin hand i guldsmidd korg 1565 Nedlade hvassa svärdet, som han dragit ut Utur sin balja, jungfruns hufvud kransande. Nu Peleus' son gudinnans altare omkring Med offerkorgen lopp och med vigvattnet ock, Utropande: Zeus' dotter, Artemis djurdöderska, 1570 Du, som i natten välfver månens klara klot, Mottag det offer, som vi nu hembäre dig, Vi, de Akhaiers här, Agamemnon drott derhos, Ett obefläckadt blod utur jungfrulig hals, Och gif åt skeppen lyckosam afsegling hän! 1575 Låt oss intaga Troias borg med vapenmakt! Mot marken blickade Atreiderne och härn. Men presten fattade sitt svärd, och höll en bön; Och undersökte halsen, för att hugga till; Uti mitt hjerta trängde ett ej litet qval, 1580 Der jag stod lutad. Plötsligt sågs ett underverk; Ty hugget hörde tydligen hvarendaste, Men jungfrun såg man ej, hvarthän hon tagit väg. Nu presten skrek, och hela hären stämde in, Beskådande oväntadt under från en gud, 1585 Som man ej trodde, fast med egna ögon seddt; Förty på marken låg en hind och sprattlade, Af största slag, och öfverskön till sin gestalt, Med hvilkens blod gudinnans altar öfverstänkts; Och huru glad tror du, att Kalkhas då brast ut: 1590 J höfvitsmän för samtlige Akhaiers här, Sen detta offerdjur, som oss gudinnan sändt, Hitned till altarfoten, bergens snabba hind! Hon henne hellre önskade än jungfru vår, Att ej nedsöla altaret med ädelt blod. 1595 Hon offret gerna tog emot, och lycksam färd Vill oss förläna, att vi Ilios' kuster nå. Derför hvar sjöman fattade påstunden mod, Och vandrade till skeppet; ty än denna dag Vi måste, Aulis' djupa bukter lemnande, 1600 Aigaiska havet plöja. Sedan offret allt Uti Hephaistos' låga var till kol förbrändt Om allsköns lycka bad han, och god återfär. Mig Agamemnon hitsändt, för att säga dig, Hvad öde ifrån gudarne din dotter fick, 1605 Hur oförgänglig ära hon i Hellas har. Det säger jag, som var tillstäds, och allting såg, Din dotter flög helt säkert upp till gudarna. Lägg sorgen bort, och vredgas ej på din gemål! Så oförmodadt gudars verk för menskan är, 1610 Och hvem de älska, rädda de. Ty denne dag Har sett din dotter död, och åter lefvande.

KHOREN. Ack; hur jag glädes, då jag detta budskap hör! Din dotter lefver ibland gudar, säger han.

KLYTAIMNESTRA. Mitt barn, hvem ibland gudarne har stulit dig? 1615 Hur skall jag dig tilltala, och på hvilket sätt? Kanhända slik berättelse hopdiktad är Till lindring i min bittra sorg för dotters skull.

KHOREN. Der kommer nu drott Agamemnon sjelf, För att dig lemna samma underrättelser. 1620

AGAMEMNON. Ty ibland gudarna hon verkligt bor. Tag derföre du Orestes med dig, denna lilla pilt, Och till Argos res, ty krigshärn genast seglar af. Farväl, farväl! Sentida ifrån Troia spörjs 1625 Min stämma. O, att städs dig ginge väl!

KHOREN. Gläd, o Atreides, du komme till Phrygisk jord, Vände glad tillbaka, Med skönaste byte från Troia åt mig!