Part 3

AKHILLEUS. Mitt stolta sinne lyftar sig mot högre rymd, Men vet ändock, att smärtas i olyckorna, 920 Och lagom fröjdas, då när vinden blåser god. Ty välbetankte äro slike dödlige, Att, med besinning, lefva hela lifvet rätt. _Ibland är ljuft, att ej förmycket vara klok, Ibland är gagneligt, att ega visheten_. 925 Jag, fostrad upp uti försyntaste mans hus, I Kheirons, har mig lärt de enkla tankesätt Atreiderna, om de oss föra riktigt an, Jag lyda vill; om icke rätt, ej lyder jag. Men der i Troia, städse min sjelfständighet 930 Bevisande, jag tjenar Ares hvad jag kan. Och dig, som grymt af dina aldrakärsta led, Så mycket som uträttas får af ynglingen, Med mitt medlidande jag hjelpsamt värna vill. Ej nånsin skall din dotter dräpas af sin far, 935 Se'n mig hon lofvats; ty i sina snaror ej Din make någonsin skall snärja min person; Förty mitt namn, om ock han icke höjde svärd, Din dotter dräpa skall, och orsak är dertill Din make. Ren är icke mera min person; 940 Om genom mig förstöres och mitt giftermål Den ungmö, som odrägeligt och mycket led, Misshandlad så förvåningsvärdt och oförskyldt Jag vore bland Argeier aldrasämste man, Samt intet värd, och Menelaos kärnekarl, 945 Jag vore icke Peleus' son, men nidingens, Ifall mitt namn ett mordskäl blir åt din gemål Vid den uti hafsböljorna uppfostrade Nereus, gudinnan Thetis', far, och min morfar, Skall ej sin dotter komma vid Agamemnon drott, 950 Nej, icke dess lillfinger ens, ej mantelfåll, Ty eljes Sipylos, barbarers gränsort, hete stad, Der desse höfvitsmän sin härkomst begge ha, Och Phthias namn ej mer må spörjas någonstäds. Men med vigvatten bittert börja skall och mjöl 955 Spåmannen Kalkhas. _Hvad monntro en spåman är? Den litet sannt, men mycket lögner talar ut Påmåfå; och när det ej träffar går sin kos_. Ej tusen flickor, för att sig en make få, Min hand och bädd begära, såsom blifvit sagdt; 960 Men mig med öfvermod bemött Agamemnon drott. Sjelf hade han begära bordt mitt namn af mig, Att dottren locka; men om Klytaimnestra helst Jag öfvertalt, att gifva dottren åt en man, Jag henne skänkt Hellenerna, ifall deraf 965 Berodde färden hän till Ilios. Jag icke nekt, Att, från min sida, understödja allmänt väl. Nu är jag intet: _af härföraren beror Så lätt, att handla, och att icke handla rätt_. Snart vet mitt svärd, som, förrän jag mot Phrygerna 970 Uttågar, jag befukta vill med mord och blod, Om dotter din mig någon här fråntaga skall. Var derför lugn: en väldig gud för dig jag här Uppträdt, ännu ej gud, men likväl framdeles.

KHOREN. Hvad dig är värdigt, Peleus' son, du ordat nu, 975 Samt hafsgudinnan, vörnadsvärda moder din.

KLYTAIMNESTRA. Ack! Hur skall jag prisa dig med ord, förmycket ej, Och ej förlitet, att din ynnest ej förspills? Rättskaffens männer, som berömmas, på visst sätt 980 Berömmarn hata, om han nyttjar öfverdrift. Ock blyges jag, att komma fram med jemmerord, Då jag är sjuk, men du från mina krämpor fri. Ett svepskäl har, ehuru han från fjerran är, En redlig man, att hjelpa de olyckliga. 985 Förbarma dig! ty jemmerligt jag lidit har, Som trodde först, att du min svärson skulle bli, Och hyste dårligt hopp; nu kunde ganska lätt Min dräpta dotter för din framtids giftermål Jertecken blifva, som du bör dig akta för. Men väl du början talade, och slutet väl; 990 Ty blott du endast vill, så blir min dotter frelst. Bör hon, bönfallande, omfatta dina knän? Det ojungfruligt vore; men om dig så syns, Hon med otvunget öga blygsam komma skall; Kanske, fastän hon borta är, jag vinner det? 995

AKHILLEUS. Hon stanne inne; ty det sker af blygsamhet.

KLYTAIMNESTRA. Så mycket möjligt är, hon bör sig blygt bete.

AKHILLEUS. Du hvarken bör din dotter bringa för min Ej heller vi blottställa oss för dårlig skymf: _Ty talrik krigshär, ifrån hembekymmer fri, 1000 Plär älska slema samtal och vanhedrande_ Bönfallande, J kommen dock till samma mål, Som om du icke alls bönföll; min hufvudsak Är, att ifrån olyckorna aflägsna er. När ett du hört, vet, att jag icke ljuga skall: 1005 Ty om jag ljuger, och bedrägligt sviker er, Då må jag dö, men icke, om jag räddar mön.

KLYTAIMNESTRA. Dig ske allt godt, som lisar de olyckliga!

AKHILLEUS. Så hör då nu, att saken sig anordne väl!

KLYTAIMNESTRA. Hvi säger du mig detta? dig jag lyda bör. 1010

AKHILLEUS. Intal om fadren, att han bättre tankar får.

KLYTAIMNESTRA. Han elak är, och fruktar hären särdeles.

AKHILLEUS. Men skäl emellertid ju öfvervinna skäl.

KLYTAIMNESTRA. Mitt hopp är iskallt; säg dock, hvad jag göra bör!

AKHILLEUS. Bed bonom först, att icke döda dotter sin; 1015 Men om han sätter sig emot, kom då till mig! Ty om han dig tillviljes gör, behöfs ej min Bemedling alls, och räddningen är genast gjord; Men jag skall vara bättre stämd emot en vän. Ej heller hären mig skall förebrå, om jag 1020 Med skäl uträttar saken heldre än med våld. Är detta väl bestyrdt; det fröjdar vännerna, och dig, fastän det utan all min åtgärd sker.

KLYTAIMNESTRA. Klokt är ditt tal. Här måste göras, som du vill. Men om jag ej uträtta kan hvad jag begär, 1025 Hvar skall jag åter råka dig? hvart stackare Väl gå, att söka upp den hand, som hjelper mig?

AKHILLEUS. Vi äre dine väktare, der det behöfs, Så att dig ingen varsnar, när du uppskrämd går Igenom krigshärn; ej du bringe fadrens hus 1030 Påskam; ty Tyndareus förtjente sannerlig Ej elakt rykte; stor han är bland Hellas' folk.

KLYTAIMNESTRA. Rätt så! gå du förut; jag måste lyda dig, Om gudar finnas, skall rättrådig man, som du, Upphinna målet; hvarom ej, hvi äflas då? 1035

KHOREN. Hvad bröllopsqväde ur Libysk flöjt, _Stropk._ Samt från dansälskelig Kithara, Och utur rörfogade Syrin- ger uppstämde sitt ljud, När på Pelions berg skönflätige 1040 Pierider, vid gudarnes måltid, Med guldsandulade foten, Stampande takt mot mark, Till Peleus' bröllop kommo, Med melodiska toner Thetis och Aiakidas, 1045 På Keutaurers berg låfsjungande, Uti Peliadiske landen! Men Dardanidas, för Zeus' Läger en ljuf klenod, 1050 I kraterers gyllene skålar Hämtade nektarns skatt, Den Phrygiske Ganymedes. Bredevid hvitglänsande Sanden sig svängande 1055 Femtio flickor i khordans, Nereus' bröllop begingo. Med gnistrande facklor och kransadt hår _Motstr._ Hästbetande skaran kom Af Keutaurer, till gudarnes 1060 Måltid och Bakkhos' pokal. Men högt utropade: dotter af Nereus! De Thessaliska flickor; och verldens ljus, Spåguden Phoibos, och han, som sångmörs' Slägtledningar vet, 1065 Kheiron uppnämnde honom, Som med Myrmidoners lansväpnade sköldmän Skall komma, att Priamos' stolta Jord föröda med eld, 1070 Kring kroppen med gyllene, Hephaistosarbetade vapen Omvärnad, en gåfva utaf Gudinnan sin moder Thetis, som honom födt hade 1075 Lycksalig. De gu- dar då den faderherrliga, Första Nereidens bröllop, Och Peleus' högtid firade, Men på ditt lockiga hufvud en krans _Epod._ 1080 Skola Argeierna lägga, liksom på skäckig, Utur klippgrottornas natt Utkommande, än oskärad hind, Blodande, Iphigeneia, din hals, Din, som ej vuxit upp vid herdepipan, 1085 Eller vid herdarnes sus och dus, Utan en Inakhos' ättling till brud Af din moder bildades. Hvad har väl blygsamheten, Eller dygden, i anlete röjd, 1090 För kraft numera i verlden? Här gudlösheten är vorden Mäktig, och dygd dere- mot af dödliga hånas, Och lagbrott vinner lag, 1095 Och ej dödlige samfält lägga sig vinn, Att ej drabbe dem gudars hämd.

KLYTAIMNESTRA. Jag gått ur huset, för att söka min gemål, Som lemnat det, och redan länge borta är; I tårar är beklagansvärda dotter min, 1100 Och jemmersuckar följa vexelvis hvaran, Se'n hon om mordet hört, som reds af hennes far. Jag ögat haft på honom, som der nära går. På Agamemnon, som rätt snart mot eget barn Befinnas skall, föröfvande ett nidingsverk. 1105

AGAMEMNON. Dig, Ledas dotter, lempligt just jag utomhus Får råka, för att, skild från jungfrun, säga ord, Som icke anstå höra den, som giftas skall.

KLYTAIMNESTRA. Hvad är det, hvartill läglighet erbjudes dig?

AGAMEMNON. Låt dottren följa ut ur huset med sin far! 1110 Vigvatnet redan färdigt står och välbereddt, Samt offermjöl, att kastas uti reningseld, Och qvigor, till att slaktas före bröllopet Åt Artemis, och flåsa ut sin svarta blod.

KLYTAIMNESTRA. I dina ord du talar väl, men gerningen 1115 jag vet ej, under hvilket namn jag gilla skall. Kom ut, min dotter; ty du känner, hvad din far Nu förehar; tag under kappan, och led ut Orestes, lilla stackars brodren din, mitt barn! Der är hon redan, och hörsammar dina bud; 1120 Det öfriga för henne och för mig jag säga vill.

AGAMEMNON. Mitt barn, hvi gråter du, och ser ej gladt på mig, och fäller ögat ned till jord, med manteln täckt?

KLYTAIMNESTRA. O ve! Hvar skall till dessa mina qval jag början ta? Ty alla kan jag ställa i det första rum, 1125 Samt i det sista, ock det medlersta jemväl.

AGAMEMNON. Hvad är dethär? J alla kommit på ett ut, Med idelig förvirring blott och uppskrämd blick.

KLYTAIMNESTRA. Säg mig uppriktigt, make, hvad jag spörjer dig!

AGAMEMNON. Uppmaning ej behöfves alls; jag spörjas vill. 1130

KLYTAIMNESTRA. Din dotter ärnar du och min nu slå ihjäl?

AGAMEMNON. O ve! Den arma menar du, misstänksam utan skäl.

KLYTAIMNESTRA. Var lugn, Och svara på min första fråga om igen!

AGAMEMNON. Om du mig rimligt sporde, finge du slikt svar.

KLYTAIMNESTRA. Ej annat spörjer jag, och annat icke säg! 1135

AGAMEMNON. Du höga skickelse, och mine ödens gud!

KLYTAIMNESTRA. Och mine, hennes: en de tre olyckliges.

AGAMEMNON. Hvari har man dig kränkt?

KLYTAIMNESTRA. Derom mig spörjer du? Ditt fina infall utan allsköns finhet är.

AGAMEMNON. Jag är förlorad, och förrådd min hemlighet. 1140

KLYTAIMNESTRA. Allt känner jag, och hört hvad du mig göra tänkt, Och just din tystnad utgör din bekännelse, Och täta suckar; bry ej om, att säga mer!

AGAMEMNON. Se, jag vill tiga, hvarför skulle fräckheten, Att tala lögn jag lägga till vårt olycksmått? 1145

KLYTAIMNESTRA. Så hör mig då! Jag saken klart framställa vill, Och icke mer begagna gåtors slingringar. Först således, för att dig först det förebrå, Har du mig äktat mot min vilja, och med våld, Se'n Tantalos, min förre man, du mördade, 1150 Och med ett dråpslag slog ihjäl mitt arma barn, Från modersbröstet slitande med våldsamhet. Men Zeus' två söner, mine bröder begge två, Med hästar ståtande, anföllo sedan dig, Tills gamle fadren Tyndareus dig räddade, 1155 Tillfota fallen, och du återvann min bädd. Försonad sedan -- som du skall intyga sjelf -- Mot dig och gården vankfri qvinna städs jag var, I kärleksvärfven sansad, och förkofrande Ditt hus, så att du kunde alltid träda glad 1160 Inunder eget tak, och lycklig vandra ut. _Högst sällsynt fångst för mannen är, att bra gemål Sig vinna; men på dåliga är ingen brist_. Jag denne son har födt åt dig samt döttrar tre, Af hvilka en du ömkligt mig beröfva vill. 1165 Ifall man sporde, hvi du henne dräpa tänkt, Säg, hvad du svarte, eller svarar jag för dig? Att Menelaos Helena må återfå: en vacker sed, Att brottslig qvinna lösa fri med eget barn. Det ledaste vi köpe mot det käraste. 1170 Ty om tillstrids du far, och hemma lemnar mig, Och dröjer borta under lång frånvarelse, Hur tror du i palatset att mitt hjerta slår, Då hennes platser öfverallt jag toma ser, Samt jungfruburen tom? Vid tårar måste jag 1175 Allena sitta, och begråta henne så: Åt dig gaf döden, goda barn, din egen far, Dig dräpande, ej någon ann, med annor hand, Och lemnade de hemmavarande slik lön. Förty ett ringa svepskäl här behöfves blott, 1180 Att jag och döttrarna, som blifvit hemma qvar, Dig skulle ta emot på sätt, som vederbör. Derför, vid gudarna, ej må du tvinga mig, Att vara mot dig elak, var det icke sjelf! Låt se! Du offrar dottren; hvilka böner gör du då! 1185 Hvad lycka önskar du, som slagtar eget barn? En neslig hemkomst, då du brottsligt reste hän? Och jag, medrätta kan väl jag dig önska godt? Ovisa skulle vi ju anse gudarna, Ifall mot barnamördare vi tänkte väl? 1190 Till Argos land, vill du omfamna dina barn? Du får det ej; och hvem vill väl anblicka dig Bland barnen, att du åter må nedgöra ett? Har du den sak besinnat, eller tillhör dig, Att bära spirans glans, och blott anföra härn, 1195 Men icke föra bland Argeier rättvist språk: Akhaier, lyster er en färd till Phrygers land? Så dragen lott då, om hvars dotter, som bör dö. Det rättvist varit; men du aldrig hade bordt Åt Danaïder ge till offring eget barn; 1200 Fastmer Menelaos bordt slagta sin Hermione; Ty hans var saken. Nu skall jag, som helig höll Din äkta bädd, mitt eget barn beröfvad bli, Men hon, som brutit, skall sin dotter bringande Till Sparta åter, vara den vällottade. 1205 Mig svara, om jag icke riktigt detta talt, Och, om jag riktigt talat, o, så döda ej Din och min dotter! Då är du en sansad man.

KHOREN. Gif vika! Rättvist är, att rädda egna barn, O Agamemnon; ingen dödlig säger "nej" dertill. 1210

IPHIGENEIA. Ack, fader, om ändock jag egde Orpheus' röst, Och kunde sjunga, att mig följde klipporne, Och kunde tjusa med min stämma hvem som helst, Jag flydde dit; men nu är all min talekonst Blott tårar, och dem frambär jag; dem har jag nog. 1215 Bönfallande, till dina knän anfogar jag. Den kropp, som modren der åt dig till verlden födt, Att du i otid mig ej döde; ljufligt är, Guds dager skåda; sänd mig ej till mörkrets hem! Först har jag far dig nämt, mig första dotter du, 1220 Först har jag, uppå dina knän mig lägrande, Dig kyssar gifvit, som af dig jag återfått. Då föll ditt tal: "skall jag väl nånsin, dotter min, Dig lycklig skåda uti egen makas hus, Mig värdigt lefvande, och friskt uppblomstrande?" 1225 Mitt svar, idet jag tryckte pannan till ditt skägg, Som jag med handen vidrör nu, var följande: "Skall jag väl dig, som gammal gubbe, möta få, O fader, i mitt eget hem, med smekningar, Och återgälda min uppfostrings mång besvär?" 1230 Af dessa ord ännu jag eger minnet qvar, Men du har glömmt dem, och mig ärnar slå ihjäl Ack nej, vid Pelops, och din far Atreus, gör icke det Och vid min moder, som med smärtor födde mig, Och nu af samma smärtor andra gång hemsöks. 1235 Hvad angår mig väl Alexandros' frieri Och Helenas? Och hvadan kom han, till min ofärd, fader, hit? Se på mig, älskade, och gif mig blick och kyss, Så att, derest jag måste dö, jag eger qvar Det minnet, om du ej beveks af mina ord! 1240 Ack, broder, du är visst en liten bundsförvandt, Men gråt ändock med mig, och fadren ödmjukt bed Att han ej syster dräper; hos småbarn också Om orättvisan visst en känsla innebor. Se, tigande, o fader, han anlitar dig 1245 Varkunna dig, och far barmhertigt med mitt lif! Ja, vid ditt skägg, vi käre två, anrope dig, Den ene liten en, och syster hans fullvext. Uti en tanke vill jag sammanfatta allt: _Att se guds dager är för menskan ljufsta lott, 1250 Ej underjordens mörker; hvar som önskar dö, Är narr; slemt lefva bättre är, än vackert dö_.

KHOREN. Osälla Helena, för dig och din kurtis, Stor strid Atreiderne ha fått mot egna barn!

AGAMEMNON. Jag vet nog, hvar barmhertighet behöfs, hvar ej, 1255 Och älskar egna barn; jag eljes rasade. Svårt derför, o min maka, är, att våga slikt, Och svårt, att icke våga, ty det måste ske. J skåden denna stora här, på flottan stängd, Och dessa Hellas' konungar, i kopparskrud, 1260 Som icke finna någon väg till Ilios' torn. Om jag ej offrar dig, så siarn Kalkhas sagt, Vi Troias stolta fäste aldrig toge in. Ursinnig lust påkommit de Helleners här, Att skyndesamast segla till Barbarers land, 1265 Och qväsa våld emot Helleners äkta bädd. Visst mina döttrar uti Argos dräpa de, Och er och mig, om jag ej lyder gudsord. Ej Menelaos, dotter min, mig kufvat till sin slaf, Ej heller hans godtycke jag hörsamma skall; 1270 Men dig för Hellas, vill jag eller vill jag ej, Jag måste offra, och åtlyda dess befäl. Fritt måste Hellas vara, hvad på dig, mitt barn, Och mig ankommer, samt Helleners äkta säng Utaf Barbarerna med våld ej härjad bli. 1275

KLYTAIMNESTRA. O, mitt barn, o, J fremlingar, och ve mig, arma, då du måste dö! Din fader går, och lemnar dig i dödens våld.

IPHIGENEIA. O ve mig, moder, moder! densamma Visan har fallit uppå bådas lott 1280 Ej mer för mig är guds dag, Ej solens ljus der skiner. O ve! Ve Phrygers snöhöljda lunder, Och Idas berg, der Priamos fordom sitt späda 1285 Barn utsatte, dess mor beröfvande det, För säker död bestämdt, Paris, som Idaios, Idaios hette.

IPHIGENEIA Hette i Pbrygers stad; 1290 Ack måtte han aldrig, vid hjorden Uppfostrad till herdatjenst, Alexandros, fått sig en bostad Vid klara vattnet, der nymphrens Källor välla, 1295 Och ängen frodas i friska blommors prakt, Samt rosors kalkar och hyakinthers gudinnor få plocka åt sig! Pallas en gång dit lände, 1300 Och sveksinnt Kypris och Hera, Och Hermes, Zeus' sändebud, På kärlekens allmakt trotsande Kypris, På sitt spjut Pallas, och Hero på Zeus', förstens, kongliga läger. Till förhatelig dom, till fägringstvist, Och mig till död, som skall bringa Danaïderna mycken ära. 1310 J tärnor, mig tog, till ett förstlingsoffer, Till Ilios Artemis. Men han, som födde mig arma, O moder, o moder, Mig svikande öfvergifver. Ack, jag olycksaliga, som såg 1315 Den vidriga Olyckshelena, Jag dräpes och jag förgås Genom min skändlige faders skandlige mordarsvärd. O, hade ej kopparbogsprötige 1320 Skeppens stammar Aulis tagit emot Vid dessa kuster, men till Troia En gynnande flägt oss fört! O, hade ej motvind Uti Euripus blåsa låtit Zeus, som åt dödliga skänka förmår 1325 Nu kultje, att dukarne svälla upp, Nu sända ångst, nu åter nöd, Nu fri utfärd, med lustig fart, Men dröjsmål snart. Mångmödofullt är isanning, 1330 Mångmödofullt dödliges slägte, Och för olyckan måste vi menniskor råka ut. O ve! Hur stora smärtor, hvad qval utan tal Danaïderna tillsändt dottren af Tyndareus! 1335

KHOREN. Jag ömkar dig, som drabbats utaf olycksfall, Som aldrig någonsin dig hade drabba bordt.

IPHIGENEIA. O du moder, som mig födde, jag en skara männer ser.

KLYTAIMNESTRA. Ja, gudinnans son du skådar, för hvars skull du kommit hit. Öppnen salarne, J tärnor, att jsg gömmer min person! 1340 Hvarför flyr du?

IPHIGENEIA. För Akhilleus; ty jag blygs att honom se.

KLYTAIMNESTRA. Och hvi så då?

IPHIGENEIA. Jo, olyckan af mitt bröllop bringar skam.

KLYTAIMNESTRA. Icke du på rosor vandrar uti detta ögonblick. Stanna dock; grannlegenhetens verk ej är, hvad vi förmå.

AKHILLEUS. Arma qvinna, Ledas dotter! 1345

KLYTAIMNESTRA. Icke osannt talar du.

ACHILLEUS. Skräckligt bland Argeier pratas.

KLYTAIMNESTRA. Låt mig veta hvad det är.

AKHILLEUS. Om din dotter.

KLYTAIMNESTRA. Slemt jertecken ligger uti dina ord.

AKHILLEUS. Att man måste henne dräpa.

KLYTAIMNESTRA. Säger ingen deremot?

AKHILLEUS. Sjelf jag i tumultet råkte.

KLYTAIMNESTRA. Fremling, uti hvilket då?

AKHILLEUS. Uti det, att stenad blifva. 1350

KLYTAIMNESTRA. Räddande min dotter, säg?

AKHILLEUS. Just så!

KLYTAIMNESTRA. Ho var väl så dristig, att han tordes röra dig?

AGAMEMNON. Samtlige Hellener.

KLYTAIMNESTRA. Var ej Myrmidonske härn tillhands?

AKHILLEUS. Förste fienden var denne.

KLYTAIMNESTRA. Barn, med oss är ute nu.

AKHILLEUS. De mig kallade ovärdig frieri't.

KLYTAIMNESTRA. Hvad svarte du?

AKHILLEUS. Bed dem, att min brud ej dräpa. 1355

KLYTAIMNESTRA. Det var äfven ganska rätt.

AKHILLEUS. Som åt mig dess fader lofvat.

KLYTAIMNESTRA. Och från Argos eftersändt.

AKHILLEUS. Jag besegrades af skrålet.

KLYTAIMNESTRA. Pöbeln stor olycka är.

AKHILLEUS. Och likväl jag skall dig bistå.

KLYTAIMNESTRA. En mot många strider du?

AKHILLEUS. Ser du dem, som bära vapen?

KLYTAIMNESTRA. Må du glädje få deraf.

AKHILLEUS. Ja, vi skole alla glädjas. 1360

KLYTAIMNESTRA. Och min dotter slagtas ej?

AKHILLEUS. Icke med mitt goda minne.

KLYTAIMNESTRA. Skall väl någon fresta på?

AKHILLEUS. Många, dem Odysseus anför.

KLYTAIMNESTRA. Ynglet utaf Sisyphos?

AKHILLEUS. Just densamme.

KLYTAIMNESTRA. Egenmäktigt, eller utaf härn befalld?

AKHILLEUS. Vald frivillig.

KLYTAIMNESTRA. Val är dåligt, att nedsöla sig med blod.

AKHILLEUS. Jag skall honom hejda. 1365

KLYTAIMNESTRA. Vill han röfva henne härifrån?

AKHILLEUS. Ja, vid blonda håret släpa.

KLYTAIMNESTRA. Hvad bör jag då företa?

AKHILLEUS. Qvarhåll dotter din.

KLYTAIMNESTRA. Och blir hon på det sättet icke dräpt?

AKHILLEUS. Jo; derhän det dock skall komma.