Part 1

Produced by Jari Koivisto

IPHIGENEIA I AULIS

Af

Euripides

Öfversatt och I Disputationer utgifven

Axel Gabriel Sjöström

Helsingfors, hos J.C. Frenckell & Son, 1846.

IPHIGENEIA I AULIS

PERSONERNE.

AGAMEMNON. GUBBEN. KHOREN.MENELAOS. KLYTAIMNESTRA. IPHIENEIA. AKHILLEUS. SÄNDEBUDET.

AGAMEMNON. O gubbe, utur denna boningen Träd ut!

GUBBEN. Jag träder. Hvad är ditt bestyr, Agamemnon, drott?

AGAMEMNON. Hör hit!

GUBBEN. Jag har brådt. Ty mig sömnlös är ålderdomen, Och i ögonen skarp är blicken. 5

AGAMEMNON. Ho är stjernan, som seglar deruppe?

GUBBEN. Seirios, nära den sjubanige Pleias, strålar på hvalfvet midt.

AGAMEMNON. Ej minsta kny af fåglar hörs, Ej heller ur sjön, och vindarne tyst 10 Här öfver Euripos sig laggt.

GUBBEN. Hvi skyndar du dig ur tältet nu, Agamemnon, drott? Ännu härstädes är lugn i Aulis, Och orubbade murarnes vakter stå. 15 Följ mig ditin!

AGAMEMNON. Jag dig afundas, gubbe, Afundas hvarje dödlig, som ett sorglöst lif Okänd tillryggalägga och oberömd; De stora herrar ej afundas jag.

GUBBEN. Dock _lifvets ära är i storheten_. 20

AGAMEMNON. Men sådan ära ganska vansklig är, [Och ärelustan] Väl ljuf, men skadelig för egaren. Än gudarnes bud, ej tagne i akt, Föröda ett lif; än menniskors 25 Meningar många Och vrånga det pläga förbittra.

GUBBEN. Ej gillar jag slikt tanksätt hos en högsatt man, Ej till allt det goda har dig fostrat upp, Agamemnon, Atreus. 30 Du glädje och sorg erfara bör; Ty en dödlig är du. Änskönt du ej vill, Blir sådan gudarnes vilja likväl. Du har åt dig upptändt facklans ljus, Och skrifver ett bref, 35 Just det, som i handen du bär ännu, Samt stryker hvarenda bokstaf ut, Förseglar, och bryter upp igen; Du kastar din fackla på marken, och gjuter Ömniga tårar. Men allt 40 Hvad bakvändt är utföll på din lott, Förutom att rasa. Hvad går åt, hvad går åt dig? Hvad är åfärde, åfärde med dig, min kong? O, välan, meddela du saken nu oss! Du kan tala till god och redelig man; 45 Ty åt din gemål mig fordom Tyndareus Sände som hemgift, Och brudledsagare täcktes.

AGAMEMNON. Åt Leda, Thestios' dotter, föddes flickor tre, Phoibe, och Klytaimnestra, som blef min gemål, 50 Samt Helena, till hvilken kommo, giljande, De mest ansedde ynglingar från Hellas' land. Men svåra hotelser och ömsesidig död Förspordes från enhvar, som skulle korgen få. För fadren Tyndarens betänklig saken var, 55 Att dottren ge, och icke ge, och huru bäst Han toge ödet. Nu han detta infall fick, Att svärja borde friarne, och handslag ge Hvaran inbördes, samt, med bränneoffringar, Ingå förbund, och heligt sig förpligta så, 60 Att den, hvars maka blefve ungmön Tyndaris, Gemensamt bistå, om man henne röfvade Ifrån sitt hem, och drefve mannen ur dess bädd, Bekriga röfvarn, och hans stad med vapenmakt Förstöra, om den var barbarisk, om hellensk. 65 Men när de svurit alle, rådligt Tyndareus, Den gamle, friarna med fyndighet besvek, Tillåtande sin dotter vilja en bland dem, Till hvilken förde Aphrodites ljufva flägt. Hon valde då; -- o, att han aldrig tagit mot! 70 Menelaos. Kom så ifrän Phrygien han, som dömmt Gudinnorna, -- så ryktet ibland folket går -- Till Lakedaimon, blomstrande i kläders ståt, Och blank af gull, och af barbarisk pyntighet; Och älskande den älskande, han reste bort 75 Med röfvad Helena till Idas stall; ty hemma var Ej Menelaos. Se'n kring Hellas, rasande, Anförde han den fordna ed till Tyndareus, Att åt den oförrättade man lofvat hämd. Nu drogo således till strid Hellenerne, 80 Med väpnad arm, och hit till Aulis' trånga pass Anlände de, med skepp och sköldar, och derhos Med hästar många, och med vagnar rustade. Och mig, som broder, blott för Menelaos' skull, De gjorde till härförare. O, hade dock, 85 För mig, en annan vunnit slik utmärkelse! När hären nu församlad var, och sammanförd, Vi sutto, uti seglingsnöd, på Aulis' kust. Men Kalkhas, siaren, oss rådde, i vår nöd, Iphigeneia, hvilkens fader sjelf jag är, 90 Åt Artemis att offra, som i landet bor: Fri segling skulle fås, och Phrygers nederlag, Ifall vi henne offrade, men eljes ej. Och jag, som detta hörde, utan omsvep, bjöd Talthybios, att hela hären skicka hän, 95 Då jag ej ville egen dotter slå ihjäl. Dock broder min, anförande Att lida allt bevekte mig; då strax ett bref Jag skref, och skickade till Klytaimnestra bud, Att sända dottren hit, Akhilleus till gemål, 100 Upphöjande den unge hjeltens värdighet Med tillägg, att han följer ej Akhaierna, Om ej från oss till Phthia han en maka för. Förty gehör inför gemåln blott så jag vann, Att jag om dottren ljög ihop ett giftermål. 105 Vi endast kände saken bland Akhaierna, Jag, Kalkhas, Odysseus, Meneleos; hvad jag Då illa tänkte, bättre nu omskrifves här På detta blad, som du, i nattens skygga, mig Försegla och uppbryta sett, du gamle man. 110 Välan, emottag brefvet du, och dig begif Till Argos! Allt hvad uppå bladen gömms, Allt hvad derinne skrifvet står, jag säga vill, Ty trogen är du mot mitt hus och min gemål.

GUBBEN. O säg, meddela, att äfven jag må 115 Frambära i ord hvad du skrifvit har.

AGAMEMNON. Jag sänder, uppå mitt förra bref, Till dig, o dotter af Leda, Att du ej må akicka ditt hjertebarn Till Euboias buktiga tunga, 120 Sqvalpsaknande Aulis. Ty vi till kommande dagar nu Uppskjute vår dotters bröllop.

GUBBEN. Hur akall ej Akhilleus, gäckad på äktenskap, Uti det stolta sinnet, fatta harm 125 Mot dig, och mot din gemål? Det förskräckeligt är. Hur menar du? säg!

AGAMEMNON. Tomt ord, men ej sak för Akhilleus är allt, Som af bröllop ej vet, ej vet, hvad vi göre, Ej, att jag beslutit min dotter åt honom 130 Till brudliga famntag Gifva, och kärlekens sambädd.

GUBBEN. Ditt spel är nog högt, Agamemnon, drott, Som åt gudinnans son din dotter till maka Lofvande, ville för Danaer offra upp. 135

AGAMEMNON. Ve mig, från sinnena är jag, O ve, jag störtar i ofärd! Gå derföre, bevinga din fot, och vik Allsicke for ålderdomen?

GUBBEN. Jag hastar, min drott. AGAMEMNON. Ej nu vid lundernas källor du må 140 Sätta dig ned, ej dåras af sömn!

GUBBEN. Goda ord jag begär.

AGAMEMNON. Öfverallt der du tager af i vägaskel, Se noga till, att dig icke må undgå, 145 Framsvängande uppå snabba hjul, Den vagn, som bringar min dotter Till de Danaers skepp!

GUBBEN. Skall så ske.

AGAMEMNON. Ifall de afrest hemifrån, Och du på hitväg skulle möta dem, 150 Vänd då tillbaka, och på betslet rör, Och styr till Kyklopernas jettemur!

GUBBEN. Hur skall jag vinna tro för dessa ord, Säg, hos din dotter, och hos din gemål?

AGAMEMNON. Pitschaftet gömm till denna skrifvelses sigill; 155 Gå! Redan morgonrodna'ns sken, Och elden ifrån solens fyrspannsvagn Upplysa himlarymden. Grip verket an! 160 Alldeles salig bland de dödliga, Och lycklig ingen var; Ty smärtlös är ingen född.

KHOREN. På sanden jag vandrat hit, _Stroph._ Och stranden af Aulis' kust, 165 Euripos' flöden igenom Farande, och trånghamniga Khalkis lemnande, min stad Vid hafvet vällande vattnets fostrerska I herrliga Arethusa, 170 Akhaiers här för att skåda få, Och Akhaiers skepplänkande årblad, Halfgudarnes, hvilka till Troia på tusen galejor Blondlockig drott Menelaoa, -- 175 Makar våre det sagt, -- Bringa, och faderbold Agamemnon, För att Helena återta, Hvilken ifrån rörömnig Eurotas Paris, koherden, sig fick 180 Till gåfva utaf Aphrodite, Enär, vid daggiga källans rand, Med Hera och Pallas en tvist, en tvist Om fägringen Kypris hade. Igenom mångoffrige Artemis' 185 Lund jag ilande kommit, Med kinden i purpurglöd Utaf ungdomelig blyghet, Sköldens värn, och väpnade tält Hos de Danaer önskande 190 Skåda, och hästars tropp. Jag har sett de både Aianters hjeltepar, Oileus' ättling och Telamons, Sett Salamis' ärekrans, Och Protesilaos, på bänk, 195 Med brädspelets mångtrassliga bric- kor förlustande sig; Samt Palamedes; som födde en son af Posei- daon, och Diomedes, för- tjusad af diskos' nöjen, 200 Och bredvid Meriones Ares' Ättling, ett under för dödliga, Och honom från klippiga ön, Laertes' son, och derhos Ni- reus, bland Akhaierna skonat. 205 Ja, äfven i fötterna vindlike Snabblöparen Akhilleus, Som är född af Thetis, och Kheiron fostrade upp, Jag såg på den kisliga 210 Stranden löpa, i fulla vapen, fram, Anställande täfling i snabblopp Med en fyrspannsvagn, För att vinna sig segerpris. 215 Men vagnåkaren ropade, Eumelos, Pheretiades, Hos hvilken de skönsta fålar jag såg, Gullsirade med mundlag, Och stungna med åkarpigg, 220 De medlersta under sitt ok, Skeckar med hvitsprängdt hår, Linlöparne hvardera utanför, I buktadt språng snedgående, 225 Eldhårige, och nederst vid oklufven hof Mångspräcklige, och bredvid dessa störte fram Peleidas uti fulla vapen, vid vagnsstoln, Och bredvid vagnshjulets naf. 230 [Till skeppen många jag kommen var, _Stroph._ 1. Och osägeligt skådespel, För att qvinnoögats blick Mätta med ljuflig förtjusning, Och på högra flygeln utaf flottan låg 235 Myrmidoners Phthiotiska här, I femtio väldiga skepp. Och som gyllene bokstamsbilder Nereiderna stodo att skåda, 240 Fälttecken för Akhilleus' män. De Argeiers likårade skepp _Motstr._ 1. Lågo nära invid; Hvilkas härförare var Mekisteus' Son, som fostras af Talaos, fadren; 245 Samt Kapaneus' son Sthenelos. Från Atthis med Sextio skepp låg Theseus' Son derinvid, som hade Gudinnan Pallas, i afbild, 250 Uppå bevingad hästvagn ställd, Lycksamt tjertecken för sjömän. De Boioters flotta, af femtio _Stroph._ 2 Hafsgalejor, jag såg, Med bilderverk utsirade; 255 Kadmos dem förde an, hvars skepp en gyllene drake Hade i akterspegeln. Leitos, jordboren drott, Förde sjömanshären an 260 Från det Phokiske land; Och Lokreusers med dem liktaliga skepp Oileus' ättling, som lemnat Berömda Thronions fäste. Ifrån Kyklopiska Mykenai _Motstr._ 2 265 Sonen af Atreus rustat ut Etthundrade skepps församlade män. Derhos Adrastos var, försten, vän åt sin vän, Att henne; som rymt från sin hembygd, 270 För barbarisk älskogs skull, Hellas vunne tillbaka. Och från Nestors Pylos, Gerenierns, jag skåda fick Skeppsvapen, oxfotadt att se, 275 Grannguden Alpheios. Från Ainianerna tolf skepp Rustade voro, som drott Guneus Förde, och nära till dessa Befunnos de drottar från Elis, 280 Som Epeier benämde allt folk. Eurytos var deras kong, Och anförde den Taphiske härn, Den hvitbeårade, hvars drott Meges Var, till Phyleus en ättelägg, 285 Som lemnat de Ekhinadska, För sjömän otillgänglige öars grupp. Men Aias, fosterson af Salamis, Förente med den venstra högra flygeln. 290 Helt nära till de yttersta galejorna Han hade tagit ankarplats, Med tolf pilsnabba skepp sig lägrande. Jag så Hörde och skådade Sjöfolkets här. 295 Ho som bringar med honom i strid Barbariska lodjor, Ej hämtar dem åter. Sådan jag skåda fick Fiendtliga flottan, 300 Och hvad jag hemma hörde, minnes jag Om hela sammanbragta hären.]

GUBBEN. Menelaos, hvad du icke våga bordt, du vågar djerft.

MENELAOS. Gå hän! du alltför trogen mot husbonden är.

GUBBEN. Den skymf hvarmed du skymfar mig, gör mitt beröm. 305

MENELAOS. Men gör du, hvad ej göras bör, du tör få stryk.

GUBBEN. Du bör ej bryta upp det bref, jag tog emot.

MENELAOS. Du bör ej ofärd bringa på Hellenerna.

GUBBEN. Med andra trät; men brefvet mig behålla låt!

MENELAOS. Jag låter icke. 310

GUBBEN. Och ej heller släpper jag.

MENELAOS. Med spiran ur din skalle strax jag manar blod.

GUBBEN. Att dö för egen herre, är dock ärofullt.

MENELAOS. Nog af! som tjenare du håller långa tal.

GUBBEN. Ack, herre, oss sker orättvisa! Nu ditt bref, Bortryckande utur min hand med våld, dender 315 O Agamemnon; vill ej mot oss öfva rätt.

AGAMEMNON. O ve! Hvad är här i dörrn för väsen? hvilka ohemula ord!

GUBBEN. Mine ord, och icke dennes, föras an med mera skäl.

AGAMEMNON. Hvi mot honom, Menelaos, strider du, och öfvar våld?

MENELAOS. Se oss an, att jag deraf må taga början till mitt svar. 320 AGAMEMNON. Skulle jag ej öppna ögat, rädd kantänka, Atreus' son?

MENELAOS. Ser du detta bref, de slemsta tidenders medbringare?

AGAMEMNON. Jo, jag ser; och till en början, lemna det ur häderna!

MENELAOS. Ej, förrn jag åt Danaer alla visat hvad der skrifvet står.

AGAMEMNON. Vet du ock, hvad dig ej anstår veta, som sigillet bröt? 325

MENELAOS. Ängslas skall du, när jag yppar ondt, som hemligen du gjort.

AGAMEMNON. Hvar har du uppfångat brefvet? gudar, hvilken skamlöshet!

MENELAOS. Väntande din dotter, om hon kommer ifrån Argos hit.

AGAMEMNON. Höfves dig att mig bespeja? är ej detta skamlöshet?

MENELAOS. Föll mig in, att sådant vilja: ej är jag din tjenare. 330

AGAMEMNON. Vackert sagdt! Jag får ej vara herre uti eget hus?

MENELAOS. Nej; ty falskhet är din tanke, nu, och förr, och framdeles.

AGAMEMNON. Du är ganska qvick: talkunnig tunga gör förtappelse.

MENELAOS. _Orättvist, för vänner gagnlös, vett förutan stadga är_, Jag dig önskar öfvertyga, och du ej i vrede, bör 335 Stöta sanningen ifrån dig; svårt jag ej ansätter dig. När du fikte, Danaider att till Ilios föra an, Icke viljande, till skenet, men i verket, viljande, Minns, hur ödmjuk du dig tedde, fattande hvarenda hand, Hur du olåst hade dörren för hvar knekt, som ville in; 340 Hur du gaf gehör åt alla, äfven dem, som ej begärt, För att genom slika fukter köpa packets hyllande? Men såsnart du egde makten, bytande ditt handlingssätt, Emot fordna vänner mera var du icke samme vän, Utan inlåst, otillgänglig. Bör dock en rättskaffens man, 345 När han makten har i händer, icke byta tankesätt, Utan mest mot sina vänner vara tillförlitelig, När han mest dem gitter gagna, under egen lyckas dar. Detta först jag nu anmärker, der jag först dig fela såg. Men så fort du ländt till Aulis, jemte Allhelleners här, 350 Du ett intet var, och skrämdes genom gudars skickelse, Saknande god vind till Troia. Danaïderne dig då Bjödo låta skeppen fara, ej i Aulis lida prack. Hurdan vore nu din anblick och förvirring, hade ej Med en här af tusen fartyg du mot Priamos befäl! 355 Mig du frågte: hvad att göra? hvilken utväg finna nu? Att ej, skild ifrån befälet, du om äran miste gick. Se'n när, i oraklet, Kalkhas bjöd dig, för en lycksam färd, Artemis din dotter offra, vardt du uti själen glad, Lofvande, att gerna offra, och frivillig sände bud -- 360 Tvungen må du icke säga! -- till gemåln, att skicka hit Dotter din, med förevändning, att Achilleus maka bli. Sedan, ändrande din mening, skrifver du ett annat bref, Att du aldrig nånsin blifver egen dotters baneman. Denne samme ether hörde dessa orden ur din mund. 365 Uti statens värf har sådant många tusen andra händt: Verket de med kraft begynna, och gå se'n med skammen dän, Genom medborgsmänners vrånghet dels, och dels af eget fel, När de sjelfve icke gitta fylla sitt åliggande. Öfver olyckssälla Hellas aldramest jag suckar dock, 370 Som mot futtiga barbarer ärnande en hjeltbragd, Måste låta dem få slippa hånfullt, för din dotters skull. _Ingen för behofvet endast gjorde jag till styresman Uti freden, eller kriget; höfdingen bör insigt ha I sitt värf; enhvar är herre, som besitter vett dertill_. 375

KHOREN. _Det förskräckligt är, att bröder mellan hörda ord, Och strider uppstå, när de råka osams bli_.

AGAMEMNON. Jag vill dig upptukta vackert, kort, och icke särdeles Rynka skonlöst ögenbrynen, utan helt beskedligen; Ty du är min bror: _rättskaffens man ock hofsam vara plär_: 380 Säg mig, hvi du så förgrymmas, röjande en blodig blick? Ho gör dig förnär? hvad vill du? saknar du din äkta bädd? Sådan kan jag dig ej skaffa; den du egde, skötte du Dåligt. Jag, som intet brutit, skulle straffas för din skull? Qväljer dig min ärelystnad? Önskar du i armarna 385 Sluta en behaglig qvinna, sättande allt sundt förnuft, Och din pligt åsido? _Sleme lustar bo i nidings bröst_. Om jag förr ej tänkte riktigt, men nu klokt beslutit om, Är jag derför galen? Heldre du, som elak maka mist, Och vill henne återvinna, om en gud dig lycka ger. 390 Tyndareiska eden svoro illasinnte friarne, De giftsjuke. En gudinna, hoppets menar jag, ändock Saken mer tillvägabragte, än du sjelf med all din makt. Tag dem nu till hjelp, så tror jag, att du inser dårskapen; Ty ej tanklös är försynen, men hon finna nog förmår, Huru dessa eder svoros tvunget och försåtligen. 395 Egna barn jag aldrig dräper; hvad din fördel kunde bli, Hämd på brottsliga gemålen, strede emot rättvisan, Och jag skulle nätter, dagar smälta uti tårar bort, Om jag laglöst och orättvist handlade mot egna barn. Vare detta dig nu genmäldt kort, och lätt och klarligen! 400 Viil du dig ej väl besinna, väl jag vårdar egen sak.

KHOREN. Ett sådant tal är olikt det, scm för en stund Du sade: och medrätta skonas egna barn.

MENELAOS. O ve! jag, arme man, ej några vänner har.

AGAMEMNON. Jo visat! om vännerna du ej förderfva vill. 405

MENELAOS. Så visa mig, att du är född af samme far!

AGAMEMNON. Att vishet dela, föddes jag, men dårskap ej.

MENELAOS. Gemensam sorg med vännerna bör vännen ha.

AGAMEMNON. Mig mana, då du handlar rätt, ej kränker mig!

MENELAOS. Du dessa qval med Hellas icke dela vill? 410

AGAMEMNON. En gud har krämpan öfver Hellas sändt, och dig.

MENELAOS. Forhäf dig öfver spiran, och förskjut din bror! Men jag skail vända mig till andra företag, Och andra vänner. -- -- --

SÄNDEBUDET. O, du Allhelleners drott, Agamemnon, med din dotter hit jag kommen är, 415 Som Iphigeneia du derhemma kallade. Tillika följer modren, Klytaimnestra, med, Samt ung Orestes, att din ögonfägnad bli, Du som så länge borta varit hemifrån. Men som de långa vägen rest, vid källan nu, 420 Den vattensköna, hvila de små föttren ut, De sjelfve jemte fålarna; på ängens gräs Jag dem bar utsläppt, att af betet mätta sig. Att du dem hunne ta emot, jag lupit hit Förut; ty hela hären vet derom, och snabbt 425 Gick ryktet vida, att din dotter kommen är. Och nu till skådning skyndar hit ikapp all härn, För att din dotter se, ty jordens väldige Utmärkas och begapas ibland alla folk. Man spörjer: blir här bröllop af? hvad förehas? 430 Har, längtande att dottren se, Agamemnon drott Hit flickan bringa låtit? Andre yttra sig: Åt Artemis ungjungfrun visst inviga de, Åt Aulis' drottning;, hvem skall henne föra fram? Välan, så börja du med offerkorgarna, 435 Bekransen hufvut, och du, Menelaos, drott, Brudqvädet ordna, och i salarna derhos Vid lotospipans toner skalle föttrens dån; Ty denne dag vardt för prinsessan lyckosam.

AGAMEMNON. Rätt bra och väl! men gå du in emellertid; 440 Det öfriga, om ödet vill, sig reder nog. Ve mig! hvad skall jag, arme, säga? börja hvar? I hvilka fjettrar af nödvändighet vi snärjts! Emellam kom en gudamakt, som visare Än alla mina tankeverk dock vida är. 445 Hur har ej ringa härkomst egna fördelar! För sådant folk att gråta passar ganska väl, Och yttra hvad som helst. För den välbördige Är detta oförd. Folkets högste höfvitsmän, Jag stolt mig känner, och är folkets slaf likväl. 450 Förty jag blygs, att lemna tårarna sitt lopp; Att icke gråta, likaleds jag, arme, blygs, Som råkat ut för aldrastörsta olyckslott. Låt se alltså, hvad vill jag säga min gemål? Hur helsa, och med hvilket öga blicka an? 455 Hon skapat mitt förderf, som kom okallad hit I förtid, uti olycksstund, hon kanske följt Sin dotter, för att gifta henne bort, och ge Det käraste, der hon mig finner ondskefull. Men ack, den arma jungfrun -- jungfrun, nå? -- 460 Som mörkrets drott -- så synes det -- snart äkta skall, Hur jag beklagar! hon mig så anropa tör: O, fader, mig du dräpa vill? slikt giftermål Du sjelf må fira, och enhvar; som är din vän. Orestes, stående bredvid, skall skrika till 465 Förståndigt, hvad han ej förstår; än är han barn. O ve, hur mig förderfvat denne Helenas Tjuf, sonen utaf Priamos, Paris, som detta gjort.

KHOREN. Ock jag beklagar; qvinnan ifrån annor land Det höfs, att sucka öfver drottars olyckslott. 470

MENELAOS. O Broder, tillåt mig ändock ett handslag få?

AGAMEMNON. Rätt gerna; din är malten; jag en stackars man.