# Inferno ## Part 5 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/inferno-29935/index.md Den 29 maj. Ett brev från mina barn i första giftet underrättar mig att de fått en skrivelse, som kallar dem till Stockholm för att närvara vid avskedsfesten före min avfärd till nordpolen i ballong. De kunna ej begripa detta. Inte jag heller, om det ej är ett misstag. Ett sådant fatalt misstag! Tidningarna kungöra ödeläggelsen i Saint-Louis (Saint-Louis!) i Amerika, där cyklonen har dödat tusen människor. Den 2 juni. På observatorieavenyen hittade jag två kiselstenar, formade precis som hjärtan. På aftonen fann jag i en rysk målares trädgård det tredje hjärtat, lika stort och fullkomligt likt de två andra. Schumanns Aufschwung hörs nu ej mera, vilket gör mig lugn igen. Den 4 juni. Jag besöker den danske målaren vid rue de la Santé. Den stora hunden är borta, ingången fri. Vi gå för att få oss middag på en terrass vid boulevard Port-Royal. Min vän fryser, känner sig olustig; som han har glömt sin ytterrock, lägger jag min över hans axlar. Detta verkar genast rogivande på honom; han fogar sig efter mig, och jag betvingar honom. Han vågar ej längre spjärna; vi ha samma åsikter om allting; han tillstår att Popoffsky är en missdådare och att jag har denne att tacka för mina motgångar. Plötsligt angripes han av nervositet, han darrar som ett medium under hypnotisörens inflytande; flyttar oroligt på sig, skakar av sig överrocken; upphör att äta, lägger ner gaffeln, reser sig och säger farväl efter att ha lämnat ifrån sig min rock. Vad var det? Nessusmanteln! Mitt nervfluidum, som var magasinerat i plagget, och vars motsatta polaritet underkuvade honom? Är det väl detta som Hesekiel åsyftar i kapitlet 13, vers 18: »Så säger Herren, Herren: Ve eder, I kvinnor, som syn dynor åt alla armbågar och gören kuddar åt huvuden av varje storlek _för att jaga efter själar_ -- -- -- Si, jag skall slita dessa kuddar bort undan edra armar och släppa de själar fria, efter vilka I haven jagat såsom efter fåglar.» Har jag månn tro blivit en trollkarl utan att veta det? Den 7 juni. Jag hälsade på hos min vän dansken för att få se på hans tavlor. När jag kom var han kry och livlig, men efter en halv timme fick han en nervattack, som tilltog så starkt att han måste kläda av sig och lägga sig till sängs. Vad går åt honom? Dåligt samvete? Den 14 juni. Söndag. Jag hittar ett fjärde kiselhjärta, denna gång i Luxembourgträdgården, men till formen alldeles likt de föregående. En guldgul paljett är fastlimmad på stenen. Jag kan ej lösa gåtan, men anar en förutsägelse. Jag jämför dessa fyra stenar framför det öppna fönstret, då klockorna i Saint-Sulpice börja ringa; därefter den stora brumbasen i Notre-Dame, och mitt igenom denna vanliga ringning tränger en tung högtidlig tonvirvel likasom utgången ur jordens inälvor. Uppassaren, som kommer med min post, frågar jag vad detta har att betyda. -- Det är storklockan i kyrkan Sacré-Coeur på Montmartre. -- Det är alltså det Heliga hjärtats fest i dag? -- Och jag betraktar mina fyra stenhjärtan, en smula berörd av detta uppenbara sammanträffande. Jag hör göken från det håll där kyrkan Notre-Dame des Champs ligger, vilket är en omöjlighet; eller ha mina öron blivit så utomordentligt känsliga, att jag kan förnimma ljud, som frambringas ända borta i Meudonskogen? Den 15 juni. Jag går ned i staden för att förvandla en bankanvisning i sedlar och guld. Quai Voltaire gungar under mina fötter, vilket förvånar mig fastän jag väl vet att Carrouselbron oscillerar under vagnarnas tyngd. Men nu denna morgon fortsättes rörelsen på Tuileriesgården och ända fram till operaavenyen. Helt visst skakar alltid en stad något, men för att märka det måste man ha förfinade nerver. Andra sidan om floden är för oss Montparnassebor en främmande värld. Nära ett år har gått sedan jag sist var där, och jag kommer ej längre än till Crédit Lyonnais eller Café de la Régence. På boulevard des Italiens fattar mig hemlängtan, och jag skyndar mig att komma tillbaka till floden, där åsynen av rue des Saints-Pères kryar upp mig. Nära kyrkan Saint-Germain-des-Prés möter jag en likvagn och därefter två kolossala madonnabilder forslade på en vagn; den ena, som knäböjde med knäppta händer och ögonen mot himmelen, gjorde ett starkt intryck på mig. Den 16 juni. På boulevard Saint-Michel köper jag en papperspress av marmor, prydd med en glaskula, som innesluter madonnan i Lourdes med den ryktbara grottan som ram omkring och där framför en beslöjad knäböjande dam. När jag ställer bilden i solen, kastar den förunderliga skuggor. Bakpå grottan har gipsen bildat ett Kristushuvud, genom en tillfällighet, som skulptören ej förutsett. Den 18 juni. Den danske vännen träder in i mitt rum tillintetgjord, darrande i hela kroppen. Popoffsky har blivit arresterad i Berlin, anklagad för mord på en kvinna och två barn, hans älskarinna och hans barn före äktenskapet. Efter den första överraskningen, blandad med uppriktig medömkan för en vän, som förr hade visat mig en så efterhängsen tillgivenhet, sänkte sig ro i mitt sinne, som jäktats av de sedan flere månader överhängande hotelserna. Oförmögen att dölja min rättmätiga själviskhet ger jag fritt lopp åt mina känslor: -- Det är fasaväckande, och ändå känns det för mig som en lisa, när jag tänker på den fara jag undsluppit. Hans drivfjäder? Låt oss säga: den legitima hustruns svartsjuka mot den oäkta familjen och de omkostnader denna medförde. Kanhända till och med . . . -- Vad då? -- Kanhända att hans blodtörstiga instinkter, som nyligen missat här i Paris, ha sökt sig ett annat utlopp, likgiltigt var. Inom mig tänker jag: är det möjligt att mina brinnande böner ha kunnat avvända dolken och att jag parerat stöten så att den har träffat mördaren mitt i hjärtat? Jag lämnar analysen åt sitt värde och föreslår, ädelmodig som en segrare: -- Låt oss åtminstone rädda vår väns litterära anseende. Jag sätter ihop en artikel om hans förtjänster som skriftställare; ni ritar ett porträtt, som tar sig bra ut, och vi söka få in det i Revue blanche. I danskens ateljé (hunden bevakar den icke längre) stå vi och betrakta ett porträtt av Popoffsky, målat för två år sedan. Det är endast huvudet, med en sky nedanför, och därunder ett par korslagda benknotor som på gravskrifter. Det avskurna huvudet kommer oss att rysa, och den dröm jag hade den 14 maj dyker upp för mig likt ett spöke. -- Var fick ni idén med den där halshuggningen? -- Svårt att säga: men det låg något ödesdigert över denna fina begåvning, som hade drag av ett visst artificiellt snille och som traktade efter ärans höjder utan att vilja betala priset därför. Livet lämnar oss endast valet, lagern eller vällusten. -- Jaså, ni har upptäckt det, till slut? * * * * * Den 23 juni. Jag hittar en nål av oäkta guld med en oäkta pärla i. Uppfiskade ett guldhjärta ur badet för guldsyntesen. Under aftonpromenaden på rue de Luxembourg ser jag i fonden av första högerallén och ovanför träden en hind tecknad på himmelen. Bäst jag beundrar dess förträfflighet i konturer och färg, gör den tecken med huvudet, i riktning åt sydost (Donau!). Också har under de senaste dagarna, efter katastrofen med ryssen, en ny oro fått makt med mig. Det förefaller mig som om man någonstädes sysselsatte sig med mig, och jag anförtror åt den danske målaren, att den arresterade ryssens hat gör ont i mig likasom strömmen från en elektricitetsmaskin. Det ges ögonblick då jag har förkänning av att min vistelse i Paris snart skall ta ett slut och att en ny omkastning i mitt öde väntar mig. Tuppen på korset till Notre-Dame des Champs tyckes mig flaxa med vingarna som ville han flyga bort i riktning mot norr. I förkänslan av min nära förestående avfärd skyndar jag att avsluta mina studier vid Jardin des Plantés. Ett zinkbad, vari jag gör guldsynteser på våta vägen, visar på innersidan ett landskap bildat av de fördunstade järnsalterna. Jag uppfattar det som ett varsel, men bemödar mig fåfängt att gissa ut varest detta ovanliga landskap är till finnandes. Kullar klädda med barrträd, i synnerhet granar; mellan de små bergshöjderna slätter med fruktträd och fält, allting angivande närheten av en flod. En av kullarna, med brådstup av lagrad formation, krönes med en ruin av en borg. Jag känner ej ännu igen mig här, men skall inom kort göra det. Den 25 juni. Bjuden till ledaren för den vetenskapliga ockultismen, redaktören av »L'Initiation». Anländ till Marolles en Erie i sällskap med doktorn, mötas vi av tre dåliga nyheter. En vessla har bitit ihjäl ankorna; en barnflicka har blivit sjuk; den tredje saken har jag nu glömt vad det var. Återkommen till Paris på aftonen läser jag i en tidning berättelsen om det efteråt så beryktade spökhuset i Valence-en-Brie. Brie? I min starka misstänksamhet fruktar jag att de som bo i samma hotell som jag skola draga sina slutsatser av min utflykt till Brie och tänka att det varit jag som ställt till denna mystifikation eller kanske rättare sagt detta häxeri, i samband med mina alkemistiska arbeten. Jag har köpt ett radband. Varför? Det är vackert, och den onde är rädd för korset. För övrigt förklarar jag ej mera för mig drivfjädrarna till mina handlingar. Jag handlar improviserat; livet blir lustigare på det viset! I avseende på rättegången mot Popoffsky har en vändning skett. Hans vän dansken börjar bestrida sannolikheten av att han begått brottet, åberopande att rannsakningen icke har bestyrkt anklagelsen. I följd därav har vår artikel blivit uppskjuten, och det förra kyliga förhållandet har åter inträtt. Samtidigt uppenbarade sig ånyo det där odjuret till hund; ett memento för mig att vara på min vakt. * * * * * På eftermiddagen bryter ett oväder lös när jag sitter och skriver vid mitt bord framför fönstret. De första regndropparna falla på mitt manuskript och sudda ner det så att bokstäverna som bilda ordet _alp_ flyta ut till en bläckplump, som antar konturerna av ett jättehuvud. Jag gömmer teckningen, som liknar den japanska åskguden, sådan den kan ses i Camille Flammarions arbete L'Atmosphère. Den 28 juni. Jag har sett min hustru i en dröm. Hennes framtänder voro borta; hon gav mig en gitarr, som liknade Donaubåtarna. Samma dröm hotade mig med fängelse. På morgonen hittade jag på rue d'Assas en bit papper i regnbågsfärger. På eftermiddagen rev jag kvicksilver, tenn, svavel och klorammonium på ett papp. Då massan borttogs, bevarade pappet avtrycket av ett ansikte, som var fullkomligt likt min hustrus i föregående nattens dröm. Den 1 juli. Jag avvaktar en eruption, en jordbävning, ett åskslag, utan att veta varifrån. Nervös som hästarna då vargar äro nära, vädrar jag faran, packar mina kappsäckar för flykt, utan att kunna komma loss. Ryssen har släppts fri ur fängelset av brist på bevis; hans vän dansken har blivit min fiende. Sällskapet på matstället förföljer mig. Min senaste middag där serverades på gården, för värmens skull. Bordet dukades mellan soplåren och bekvämlighetshusen. Ovanför soplåren är min forne vän amerikanens tavla, den korsfästa kvinnan, upphängd till hämnd för att konstnären givit sig av utan att betala sin skuld. Nära bordet ha ryssarne ställt en statyett av en krigare, beväpnad med den folkliga lien. För att skrämma mig! En pojke, som bor i huset, går på avträdet bakom min rygg i den illa dolda avsikten att förarga mig. Gården är trång som en brunn och släpper ej ner solen mellan de omåttligt höga murarna. Kokotterna, som inhyst sig litet varstans i våningarna ovanför, ha öppnat fönstren och låta oanständigheter hagla ner över oss; barnjungfrurna komma med hinkar och tömma orenlighet i soplåren. -- Det är helvetet självt! Och mina två bordsgrannar, kända såsom perversa herrar, underhålla ett motbjudande samtal för att söka gräl med mig. Varför jag är här? Ensamheten tvingar mig att söka upp mänskliga varelser, höra människoröster. Då, när min själstortyr drivits till sin spets, får jag syn på några blommande penséer på den smala rabatten. De skaka på huvudet liksom för att göra mig uppmärksam på en fara, och en av dessa blommor med barnansikte tecknar åt mig med sina stora, djupa och lysande ögon: -- Gå härifrån! Jag reser mig, betalar, och när jag går hälsar den där pojken mig med dolska tillmälen, som äcklade mig, men ej framkallade min vrede. Jag ömkade mig själv och blygdes å de andras vägnar. Jag förlåter de skyldige såsom varande demoner, vilka fylla sin plikt. Emellertid är försynens misshag alltför uppenbart, och hemkommen på mitt rum börjar jag granska mitt debet och kredit. Hittills, och däri har min styrka legat, har jag omöjligen kunnat underkasta mig att ge rätt åt andra; nu då jag är krossad av den osynliges hand försöker jag att giva mig själv orätt, och när jag rannsakar min vandel under de sista veckorna gripes jag av fruktan. Samvetet avkläder mig utan barmhärtighet. Jag hade syndat av övermod, _hybris_, den enda last, som gudarna icke förlåta. Uppmuntrad med vänskap av doktor Papus, som hade berömt mina forskningar, inbillade jag mig att ha tytt sfinxens gåta. Medtävlare till Orfevs, hade jag fått till uppgift att levandegöra naturen, som dött under händerna på de lärde. I medvetande om makternas beskydd smickrade jag mig med att ej kunna övervinnas av mina fiender, och det gick så långt att jag trotsade blygsamhetens enklaste begrepp. Här är ett lämpligt ställe att inskjuta historien om min ockulte vän, som skulle spela en avgörande roll i mitt liv såsom mentor, rådgivare, tröstare, bestraffare och icke minst såsom den där var mitt stöd och försåg mig med medel till uppehälle under emellanåt inträffande tider av nöd. Redan så tidigt som 1890 skrev han ett brev till mig med anledning av en bok, som jag utgav. Han hade funnit beröringspunkter mellan mina idéer och teosofernas, och han bad att få veta min åsikt om ockultismen och Isisprästinnan fru Blavatsky. Den tämligen höga tonen i hans brev misshagade mig, något som jag ej dolde i mitt svar. Efter fyra års förlopp utgiver jag Antibarbarus, och i det mest kritiska ögonblicket i mitt liv får jag från den okände ett andra brev, i en lyftad, nästan profetisk ton, vari han förespår mig en framtid rik på lidande och ära. Tillika framställer han motiverna till denna återknutna brevväxling, som föranletts av en aning hos honom om att jag i detta ögonblick genomgick en själskris och att ett tröstens ord vore oundgängligen av nöden. Till sist erbjöd han mig materiell hjälp, vilken jag avböjde, mån om mitt oberoende mitt i eländet. Hösten 1895 är det jag som tar och skriver honom till för att söka hans bistånd såsom utgivare av mina naturhistoriska skrifter. Alltifrån den dagen underhålla vi per post de mest vänskapliga och intima förbindelser, om man undantager en kortvarig brytning, förorsakad av det sårande språk han förde, när han tog sig till att undervisa mig om kända saker eller läxade upp mig i övermodiga uttryck angående min brist på blygsamhet. Emellertid, sedan vi åter försonats, delgav jag honom alla mina iakttagelser och lössläppte mina förtroenden mera än klokt var. För denne man, som jag aldrig hade sett, biktade jag mig; jag tålde från honom de strängaste förmaningar, därför att jag i honom såg snarare en idé än en person; han var en budbärare från försynen, min paraklet. Men nu fanns det emellan oss tvenne grundskiljaktigheter i åsikter, vilka brukade leda till meningsbyten, som blevo mycket livliga utan att urarta till bitterhet och trätor. Såsom teosof predikade han Karma: det vill säga den abstrakta summan av människoöden, vilka inbördes utjämna varandra för att åstadkomma ett slags Nemesis. Han var alltså en mekanist och en epigon av den så kallade materialistiska skolan. För mig hade makterna uppenbarat sig såsom en eller flera konkreta, levande, individualiserade personer, vilka styrde världens gång och människornas levnadsbana medvetet och hypostatiskt som teologerna uttrycka det. Den andra meningsstriden rörde sig om jagets förnekelse och dödande, vilket för mig var och fortfarande är en galenskap. Allt eller det lilla som jag möjligen vet härflyter från mitt jag såsom centralpunkt. Väl icke kulten, men kultiverandet av detta jag framställer sig följaktligen som tillvarons högsta och slutliga mål. Mitt avgörande och ständiga svar på hans invändningar formulerades på detta sätt: jagets dödande är självmord. För övrigt, inför vem skall jag böja mig? För teosoferna? Aldrig! Inför den Evige, makterna, försynen söker jag kuva mina dåliga instinkter, alltjämt, varje dag, så vitt möjligt är. Att kämpa för vidmakthållandet av mitt jag gentemot alla inflytelser, som en sekts eller ett partis härsklystnad kan vilja påtvinga mig, det är för mig en plikt, förestavad av det samvete jag förvärvat genom mina gudomliga beskyddares nåd. Emellertid, på grund av egenskaper hos denne osynlige man, som jag älskar och beundrar, fördrager jag hans mästrande ton, när han behandlar mig som en underlägsen varelse. Jag besvarar alltid hans skrivelser och döljer icke min motvilja för teosofien. Till slut -- det var mitt i äventyret med Popoffsky -- talar han ett så högdraget språk att tyranniet blir outhärdligt för mig, då jag fruktar att han betraktar mig som galen. Han kallar mig Simon Magus, utövare av svarta magien, och han anbefaller mig att läsa fru Blavatsky. Till svar lät jag honom förstå, att jag icke behövde fru B. och att ingen hade något att lära mig. Han hotar mig, med vad? Han skall laga så att jag åter föres in på den goda vägen, med bistånd av makter som äro starkare än dem jag bekänner. Då ber jag honom att icke komma med sin hand vid mitt öde, som övervakas så väl av denna försynens hand, vilken alltid har lett mig. Och för att göra min tro klarare för honom genom ett exempel, berättar jag för honom följande historia, en detalj av mitt liv, som varit så rikt på providentiella tilldragelser, och förutskickar den anmärkningen att jag fruktar att utlämna min hemlighet av farhåga det Nemesis själv skall drabba mig. * * * * * Det var för tio år sedan, mitt under min litterära banas mest bullersamma skede, när jag for hårt fram mot kvinnorörelsen, vilken alla i Skandinavien stödde undantagandes jag ensam. Jag lät mig dragas med av stridens hetta och överskred gränserna för det passande så långt att mina landsmän trodde jag var galen. Jag bodde i Bajern med min första hustru och våra barn, då ett brev från en ungdomsvän inbjöd mig att vila ut ett år hos honom, jag och barnen. Om min hustru nämnde han icke något. Detta brevs beskaffenhet ingav mig misstankar, både genom den uppskruvade stilen och genom gjorda strykningar och rättelser, som angåvo att författaren tvekat i valet av sina förebragta skäl. Vädrande en snara, avböjde jag hans erbjudande i obestämda och erkännsamma uttryck. Tvenne år ha förrunnit, skilsmässan från min första hustru är avgjord sak, och jag bjuder mig ensam till min vän, som bor på en ö i Östersjöns yttre skärgård såsom tulluppsyningsman. Mottagandet är hjärtligt, men det råder där en atmosfär av osanningar och dubbeltydiga ord, en samtalston av poliskommissarie, och efter en natts eftertanke har jag fått saken klar för mig. Denne man, vars egenkärlek jag hade sårat i en av mina romaner, bär agg till mig därför trots den sympati han eljes känner för mig. Ytterligt despotiskt anlagd, vill han tumma på mitt öde, tämja mitt sinne och kuva mig för att såmedelst bevisa sin överlägsenhet. Alls icke noggrann i valet av medel, pinar han mig en vecka, förgiftar mig genom förtal och lögnhistorier, som han uppfunnit enkom för tillfället, men så klumpigt att jag får i behåll övertygelsen om att den snara han förra gången utlade avsåg min inspärrning såsom sinnesrubbad. Jag låter honom hållas utan att göra motstånd, överlåtande åt min goda stjärna att befria mig när tiden är inne. Till följd av min skenbara underkastelse fattar bödeln tillgivenhet för mig, och avskild från världen som han länge varit på sin ö i havet, illa omtyckt av sina grannar och underordnade, ger han vika för behovet att anförtro sig åt någon. Med en naivitet, obegriplig hos en man i femtioårsåldern, berättar han mig att hans syster förliden vinter mist förståndet och i ett anfall av vansinne bränt upp sina sparade penningar. Nästa dag ger han mig nya förtroenden: jag får då veta att hans bror är internerad på landet såsom sinnesrubbad. Jag frågar inom mig: är det av detta skäl och för att hämnas på ödet som han traktar efter att få mig insatt också? Emellertid beklagade jag livligt hans familjeolyckor och vann hans tillgivenhet fullt ut, så att jag kunde lämna ön och hyra mig en bostad på en ö i närheten, där jag fick de mina till mig. Efter loppet av en månad kallar ett brev mig till min »vän», som var nedbruten av sorg över att hans bror i ett anfall av galenskap krossat huvudet på sig. Jag tröstar honom, min bödel, och till råga på allt förtror hans hustru mig under tårar, hurusom hon länge väntat att hennes man skall förr eller senare falla offer för samma öde som syskonen. Ett år senare står det i tidningarna att en äldre broder till min vän tagit livet av sig under omständigheter, som tydde på sinnesförvirring. Alltså tre tordönsslag på denne mans hjässa, han som velat leka med åskan! Vilket egendomligt sammanträffande, skall man utropa! Och vad mera är: vilket olyckligt sammanträffande, att varje gång som jag berättat denna historia har jag blivit straffad därför. * * * * * Den starka julihettan har inträtt; livet är outhärdligt; allting stinker, och de hundra bekvämlighetshusen icke minst. Jag väntar en katastrof utan att kunna säga hur den skall gestalta sig. På gatan hittar jag en papperslapp med ordet mård, och på en annan gata en med ordet gam, skrivet av samma hand. Popoffsky liknar fullständigt en mård och hans hustru en gam. Ha de anlänt till Paris för att döda mig? Han, en fullkomligt fördomsfri mördare, är i stånd till vad som helst, sedan han nu förgiftat hustru och barn. Jag läser den sköna lilla skriften: Om glädjen att dö, och den väcker hos mig en håg att lämna denna världen. För att utforska gränslinjen mellan liv och död lutar jag mig på sängen, tager proppen ur flaskan med en cyanförening uti och låter denna sprida sina förödande dofter. Han nalkas, liemannen, mild och förförisk, men i sista ögonblicket inträffar alltid någon eller något som bryter tvärt av; upppassaren med något ärende; en geting som flyger in genom fönstret. Makterna förvägra mig den enda glädjen, och jag böjer mig för deras vilja. * * * * * I början av juli blev hotellet övergivet av studenterna, som reste bort över ferierna. Därför väcktes min nyfikenhet genom ankomsten av en främling, som inlogerades i rummet intill mitt arbetsbord. Den okände hörs aldrig tala ett ord; han tycks vara sysselsatt med skrivgöra bakom brädväggen, som skiljer oss. Lustigt är det i alla fall att han skjuter tillbaka sin stol för varje gång som jag flyttar min. Han upprepar mina rörelser och härmar mig som om han ville förarga mig. Detta fortfar i tre dagar. På den fjärde gör jag följande iakttagelser. När jag går och lägger mig, lägger sig den andre i rummet närmast mitt bord, men väl i säng hör jag honom lägga sig i det andra rummet och intaga sängen, som står sida om sida med min. Jag hör hur han ligger och sträcker sig paralellt med mig: han bläddrar i en bok, släcker därefter lampan, drar djupa andetag, vänder sig och somnar in. En fullständig tystnad råder i rummet bredvid bordet. Han bor alltså i bägge två. Det är obehagligt att vara belägrad från två håll. * * * * * Ensam, alldeles ensam intager jag min middag på en bricka i mitt rum, och jag äter så litet att den beskedlige uppassarpojken är otröstlig däröver. Jag har icke hört min egen stämma på en hel vecka, och av brist på övning börjar ljudet att försvinna. Jag har inte ett öre på fickan; tobak och frimärken felas mig.