Part 4

Séraphita blir nu för mig ett evangelium, bringar mig att återknyta förbindelsen med en högre värld, och det vid en tidpunkt då livet inger mig avsmak och himmelen drar mig till sig med en oemotståndlig hemlängtans åtrå. Intet tvivel, jag är beredd för en högre tillvaro. Jag föraktar jorden, denna orena värld, människorna och människors verk. Jag ser i mig den rättfärdige mannen, som den Evige har sänt prövningar, och som jordlivets skärseld skall göra värdig en snart förestående befrielse.

Detta högmod, som framkallats genom förtrolig ställning till makterna, växer alltjämt då jag upptäcker att mina lärda mödor gynnas av framgång. Sålunda lyckas jag göra guld enligt mina egna beräkningar och i överensstämmelse med metallurgernas rön; och jag tilltror mig att kunna bevisa det. Prov insändas till en kemist i Rouen, med vilken jag står på vänskaplig fot. Han bevisar mig motsatsen av vad jag styrkt, och jag har under en veckas tid intet svar att ge. Då bläddrar jag i min skyddspatron Orfilas kemi och finner där hemligheten av mitt förfaringssätt.

Denna gamla glömda och föraktade kemi från 1830 har blivit mitt orakel, som bistår mig i kritiska ögonblick. Mina vänner Orfila och Swedenborg beskydda, uppmuntra och bestraffa mig. Jag ser dem icke, men förnimmer deras närvaro; de visa sig ej i andanom eller i visioner eller hallucinationer, men små dagligen inträffande händelser, som jag lägger märke till, uppenbarar deras ingripande i min levnads skiften.

Andarne ha blivit positivister liksom den innevarande tiden och nöja sig ej med att ställa till visioner.

Det må vara nog med att berätta följande, som ej låter förklara sig genom begreppet sammanträffande omständigheter.

Sedan jag lyckats frambringa guldfläckar på papper, sökte jag vinna samma utbyte i stort på torra vägen och genom eld. Tvåhundra experiment ledde till ingen påföljd, och förtvivlande om saken nedlade jag blåsröret. En morgonpromenad för mig till observatorieavenyen, varifrån jag ofta beundrar gruppen De fyra väderstrecken, av det hemliga skälet att den behagfullaste bland Carpeaux' kvinnofigurer liknar min hustru. Hon vilar under Fiskarnes tecken nedanför himmelsgloben, och sparvar ha byggt bo bakom hennes rygg.

Vid foten av monumentet får jag se två ovala pappstycken, det ena med talet 207 påtryckt, det andra med numret 28. Vilket betyder Bly (atomvikt 207) och Silicium (atomvikt 28). Jag tar upp fyndet och gömmer det bland mina kemiska anteckningar. Hemkommen börjar jag en serie experiment med bly, men låter silicium vara tills vidare.

Som metallurgien lärt mig, att bly avdrivet i en degel, fodrad med benaska, alltid avgivit en smula silver och att detta silver lika oföränderligen innehållit en helt ringa mängd guld, drog jag den slutsats att kalciumfosfat såsom förnämsta beståndsdelen i benaska borde utgöra den väsentliga faktorn vid gulds framställande ur bly.

Det visade sig verkligen ock, att bly smält på en bädd av kalkfosfat alltid färgades guldgult på underytan. Makternas ogunst avbröt experimentens fullbordande.

Ett år efteråt, då jag vistades i Lund i Sverige, fick jag av en bildhuggare, som arbetade i den finare lergodstillverkningen, en glasyr sammansatt av bly och Silicium, varur jag genom behandling över elden fick fram ett mineraliserat guld för första gången och av fulländad skönhet.

I det jag tackade honom, lät jag honom se de två pappbitarna märkta med 207 och 28. Kan man tala om slump eller sammanträffande omständigheter i denna händelse, som bär prägeln av en orubblig logik?

* * * * *

Ännu en gång, jag hemsöktes aldrig av visioner, men väl kunde verkliga föremål ikläda sig mänskliga former av ofta storartad effekt.

Sålunda fann jag en gång mitt örngott, som blivit hopknycklat av middagsluren, modellerat till likhet med marmorhuvuden i Michel-Angelos stil. En afton då jag kom hem i sällskap med den amerikanske helbrägdagörarens dubbelgångare, upptäckte jag i alkovens halvskugga en gigantisk Zevs vilande på min säng. Inför denna oförmodade anblick står min kamrat gripen av en nästan andaktsfull skräck. Konstnär som han är, uppfattar han genast skönheten i linjerna:

-- Det är ju den stora, försvunna konsten, som här har återfötts. Minsann en riktig ritakademi!

Ju mer man betraktar, dess mera levande och fruktansvärd förkroppsligas uppenbarelsen.

-- Tydligen ha andarne blivit realister liksom vi människor.

Det är icke längre någon tillfällighet, eftersom örngottet vissa dagar framställer hiskliga odjur, götiska drakhuvuden -- och en natt då jag varit ute och festat, välkomnades jag av den onde, djävulen själv, i medeltidsstil, med bockhuvud o. s. v. Jag blev aldrig rädd, därtill var det hela alltför naturligt, men intrycket av någonting sällsamt, till hälften övernaturligt inplantades i min själ.

Min vän bildhuggaren, som jag kallat till vittne, blev ej överraskad, utan bad mig komma med till sin ateljé, där en på väggen hängande blyertsteckning frapperade mig genom linjernas skönhet.

-- Varifrån har ni fått den här? En madonna?

-- Ja, en madonna från Versailles, ritad efter de flytande vattenväxterna i schweizarnes damm.

En ny konst upptäckt, och en efter naturen! En naturalistisk klärvoyans! Varför spotta på naturalismen, när den så inviger ett nytt stadium och begåvats med möjligheten att växa och utveckla sig? Gudarne återkomma till oss, och det alarmrop som höjes av skriftställare och konstnärer: tillbaka till Pan! har återstudsat så mångfaldigt att naturen vaknat upp igen efter sin sekellånga slummer! Ingenting sker här i världen utan makternas samtycke, och naturalismen blev till, så vare då naturalismen, vare den återfödelsen av harmonien mellan materie och ande.

Bildhuggaren ser syner. Han berättar för mig att han sett Orfevs och Kristus modellerade tillsammans i en klippa i Bretagne och att han ämnar fara dit igen och betjäna sig av modellerna för en grupp till Salongen.

En afton då jag gick nedför rue de Rennes med min synska vän, tvärstannade han framför ett bokhandelsfönster, vari färglagda fotografier voro utställda. Det var en följd scener, där människofigurer uppträdde med styvmorsblommor i huvudenas ställe. Ehuru en van iakttagare av växtvärlden hade jag aldrig upptäckt penséns likhet med ett människoansikte. Men min kamrat kunde inte hämta sig från sin förvåning, till vilken han hade dubbla skäl.

-- Kan ni tänka er, att i går afton, när jag kommer hem, betraktar mig penséerna i mitt fönster på ett gäckande sätt, och plötsligt såg jag i deras ställe mänskliga ansikten, men jag var övertygad om att det var en vision, som härledde sig av nervositet. Och nu i dag återfinner jag detta tryckt och utgivet för längesedan; det är alltså ingen illusion, utan verklighet, eftersom den okände artisten har gjort samma iakttagelse före mig.

Vi gjorde framsteg som skådare, och i min tur såg jag Napoleon och hans marskalkar på Invaliddomens kupol. Om man kommer från Montparnasse in på boulevard des Invalides, avslöjar sig kupolen i all sin glans över rue Oudinot i solnedgången, varvid kapitälen och de andra framspringande delarna på domens tambur antaga form av människosilhuetter, som växla alltefter som synpunkten flyttas mer eller mindre långt bort. Napoleon finns där, Bernadotte och Berthier också, och min vän har ritat av dem »efter naturen».

-- Hur vill ni förklara detta fenomen?

-- Förklara? Har man någonsin kunnat förklara någonting? Genom att omskriva en hop ord med en hop andra ord?

-- Tror ni inte att arkitekten har arbetat de där partierna med en halvt medveten avsikt . . .

-- Hör på, käre vän, Jules Mansard som byggde domen 1706 kunde omöjligen förutse silhuetten av Bonaparte, vilken var född år 1769 . . . behöver jag säga mer?

* * * * *

Emellanåt har jag om natten drömmar, som förutsäga framtiden, giva mig försvarsmedel mot faror, yppa hemligheter. Sålunda uppträder i en dröm en längesedan avliden vän och har med sig ett silvermynt av ovanlig storlek. På min fråga, var myntet vore ifrån, svarade han: Amerika, och försvann så med skatten.

Dagen därpå får jag ett brev med amerikanskt frimärke, skickat från en därvarande vän, som jag icke hade sett på tjugu år, och vari denne meddelar mig, att en beställning å text till Chicagoexpositionen förgäves hade sökt mig i hela Europa. Det gällde ett arvode av 12,000 francs, en ofantlig summa i min förtvivlade belägenhet vid det tillfället, och som sålunda gått mig ur händerna. Dessa 12,000 francs skulle då ha för mig varit detsamma som en betryggad framtid, men ingen annan än jag kan ha vetat, att förlusten av dessa pengar var ett straff, som pålades mig för en dålig handling, begången i ett ögonblick av vrede, som väckts av en litterär medtävlares falskhet.

* * * * *

En annan dröm med en större räckvidd visade mig Jonas Lie sysslande med en pendyl av guldbrons, vars ornament voro rätt ovanliga.

Några dagar senare, när jag promenerade på boulevard Saint-Michel, drog ett urmakarefönster min uppmärksamhet till sig.

-- Där är Jonas Lies pendyl, utropade jag.

Det var verkligen samma en: krönt av en himmelsglob, mot vilken två kvinnor lutade sig, vilade hjulverket på fyra pelare. På globen fanns en datumvisare infogad, som angav den 13 augusti.

Till ett kommande kapitel skall jag uppskjuta att berätta vad ödesdigert detta datum den 13 augusti bar i skötet för mig. Sådant smått och mycket annat av liknande art inträffade under min vistelse i hotell Orfila mellan den 6 februari och den 19 juli 1896.

Jämnsides med och inflickat i dessa händelser fortgick med mellantider följande äventyr, som hade till påföljd min utdrivning från hotellet och inledde ett nytt skede av mitt liv.

Våren har kommit; den tårarnas dal, som utbreder sig nedanför mitt fönster, grönskar och blommar på nytt. Det gröna lövverket övertäcker marken och döljer smutsen, så att detta Gehenna förvandlas till Sarons dal, där icke blott liljorna blomstra, utan även syrener, Robinier, Paulownier.

Jag är bedrövad till döden, men de glada skratten från unga flickor, som osynliga leka där nere under träden, stiga upp till mig och röra mitt hjärta, återväcka mig till livet. Min levnad förrinner och ålderdomen nalkas. Hustru, barn, egen härd, allt är skövlat; höst inne, vår därute!

Jobs bok och Jeremias klagovisor trösta mig, emedan det finnes en viss överensstämmelse åtminstone mellan Jobs öde och mitt eget. Är jag icke slagen med onda bölder; har icke fattigdomen fallit tung på mig; mina vänner övergivit mig?

»I sorgdräkt går jag, utan sol. Jag har blivit schakalers broder och strutsars anförvant. Huden på min kropp har svartnat, och mina ben brinna av hetta. Och min harpa tjänar till sorgelåt, och min flöjt till klagoljud.»

Så Job! Och Jeremia uttrycker i två ord hela min avgrundsdjupa bedrövelse:

»Jag har glömt bort vad lycka var!»

I denna sinnesförfattning får jag under en trög eftermiddag, då jag sitter böjd över mitt arbete, höra ljuden från ett piano bakom lövverket i dalen under mitt fönster. Jag spetsar örat såsom stridshästen vid trumpetens skall; jag rätar på mig, känner själen omstämd och andas djupt. Det är Schumanns _Aufschwung_. Och vad mera är, det är helt visst _han_ som spelar! Min vän, ryssen, min lärjunge, som kallade mig fader, därför att han hade lärt allt av mig, min famulus, som gav mig mästarenamnet och kysste mina händer, därför att hans liv tilltog där mitt började avtaga. Det är han som har anlänt från Berlin till Paris för att döda mig såsom han dödade mig i Berlin, och av vad skäl . . . Jo, därför att ödet hade velat så att hans nuvarande maka var min älskarinna innan han blev bekant med henne. Var det kanske mitt fel att detta fogat sig på det viset? Naturligtvis icke, men likafullt fattade han ett dödligt hat till mig, förtalade mig, hindrade mig att få mina dramer antagna vid teatrarna, spann intriger, som berövade mig de inkomster jag behövde för att kunna existera. I ett anfall av raseri slår jag honom rakt i bröstet, på ett brutalt och fegt sätt, så fegt att jag led därav som om jag begått ett lönnmord.

Nu, då han kommit för att döda mig, känner jag detta som en lisa, ty endast döden kan befria mig från samvetskvalen.

Det var väl alltså han som oroade mig genom breven med falska adresser där nere hos portvakten. Gott! må slaget komma, jag skall icke försvara mig! eftersom han har rätt och livet är av noll och intet värde för mig.

Han spelar alltjämt Aufschwung, och så han kan spela, bättre än någon! Osynlig bakom den grönskande muren, och de tjusande harmonierna höja sig över de blommande klängena, så att jag tycker mig se dem fladdra likt fjärilar i solskenet.

Varför spelar han? För att underrätta mig om sin ankomst med syfte att förskräcka mig och jaga mig på flykten?

Detta önskar jag få veta på matstället, där de andra ryssarna länge förkunnat sin landsmans ankomst. Jag går dit samma afton att spisa middag, och redan i dörren möter jag fientliga blickar. På förhand underrättat om min ovänskap med ryssen, har hela sällskapet gått i förbund mot mig. För att avväpna dem öppnar jag elden själv.

-- Popoffsky är ju i Paris? frågar jag med bekräftande av faktum.

-- Nej, inte ännu, ger någon till svar.

-- Jo, försäkrar en annan, han har varit synlig på Mercure de Frances redaktion.

Man motsäger det från olika håll, och det hela slutar med att jag ej fått klart besked om saken, men i alla fall låtsar tro vad man berättar. Den blott alltför tydliga avogheten mot mig gjorde att jag svor att undvika stället, dock ogärna, eftersom där fanns folk som jag verkligen trivdes bra med. Ännu en gång isolerad, utdriven av denne fördömde fiende, fattar jag agg till honom; och hatet stinger, förgiftar mig. Jag avstår från att dö, jag vill ej falla för en som är mig underlägsen, det skulle vara en alltför djup förödmjukelse för mig och för hög ära för honom, Jag vill upptaga tvekampen, försvara mig, och i syfte att skaffa mig klarhet i saken går jag till rue de la Santé bakom Val de Grâce för att träffa en dansk målare, som är förtrolig vän med Popoffsky. Denne man, som förr stått på vänskaplig fot med mig, hade kommit till Paris för sex veckor sedan, och då jag mötte honom på gatan hade han hälsat på ett främmande, nästan ovänligt sätt. Antagligen för att överskyla detta besökte han mig dagen därpå och inbjöd mig till sin ateljé, i det han sade mig artigheter alltför granna för att icke kvarlämna intrycket av en falsk vän. När jag då frågade honom om han hört något från Popoffsky, blev han förbehållsam och slingrade sig, men bestyrkte ryktet om dennes förestående ankomst till Paris.

-- För att mörda mig! ifyllde jag.

-- Säkerligen. Var på er vakt!

Den morgon jag öppnade porten till det hus där min dansk bodde, för att återgälda hans visit, låg en jättestor dansk dogg -- vilken tillfällighet! -- med utseende av ett odjur på gårdens stenläggning och spärrade vägen för mig. Ofrivilligt, utan att överlägga eller tveka gick jag genast ut på gatan igen och återvände samma väg jag kommit, inom mig tackande makterna för att de varnat mig, så viss var jag på att ha undkommit en okänd fara. Några dagar senare, när jag ville förnya besöket, satt ett barn på tröskeln till den öppna porten och höll ett spelkort i handen. Erkännande min vidskeplighet, kastade jag en blick på kortet. Det var spader tia!

-- Elakt spel! i det här huset.

Och jag drog mig tillbaka utan att stiga in.

Denna afton var jag efter vad som tilldragit sig på middagsstället fast besluten att trotsa både Cerberus och tian, men ödet ville annorlunda, och på Brasserie des Lilas anträffade jag den jag sökte. Han var förtjust att se mig, och vi slogo oss ned vid ett bord på terrassen.

Under det vi upplivade våra gemensamma minnen från Berlin återföll han i sin gamla roll av förtrogen umgängesvän och talade sig varm, glömde små misshälligheter, tillstod riktigheten av åtskilligt, som han offentligen hade förnekat -- -- -- Plötsligt tycktes han erinra sig någon plikt eller något givet löfte; blir stum, kylig, fientlig, förtretad över att han låtit locka ur sig hemligheter.

När jag rent ut frågade om Popoffsky fanns i Paris, svarade han nej så tvärt att lögnen föreföll mig uppenbar, och vi skildes åt.

Här är att märka, hurusom denne dansk hade varit fru Popoffskys älskare tidigare än jag och att han därifrån bar agg över att hans älskarinna hade övergivit honom för mig. Nu spelade han rollen av vän i huset tack vare Popoffskys smaklöshet, som väl kände till i vilket förhållande hans hustru stått till »vackra Henrik».

* * * * *

Schumanns Aufschwung klingar över de lummiga trädkronorna, och den spelande är fortfarande osynlig, lämnande mig i ovisshet om var han bor. Musiken fortsattes en hel månad, och alltid mellan klockan 4 och 5 eftermiddagen.

En morgon då jag går rue de Fleurus fram för att styrka mig med anblicken av min regnbåge i färgarens fönster, träder jag in i Luxembourgträdgården, som nu står i full blomning, vacker som en fesaga, och där hittar jag på marken två förtorkade kvistar, som brutits av blåsten. De återgåvo formerna av två grekiska bokstäver p och y. Jag tog upp dem, och kombinationen P--y, förkortning av namnet Popoffsky, framställde sig i min hjärna. Det var således han som förföljde mig, och makterna ville öppna mina ögon för faran. En oro fattar mig oaktat detta tecken på den osynliges bevågenhet. Jag anropar försynens beskydd, jag reciterar Davids psalmer mot mina fiender, jag hatar min fiende med ett religiöst, gammaltestamentligt hat, under det jag saknar mod att begagna svarta magiens medel, som jag nyligen studerat mig in i. »Gud, rädda mig! Herre, skynda till min hjälp! Må de komma på skam och blygas, de som stå efter mitt liv, rygge tillbaka och varde till skam de som vilja mig ont! Må de av blygsel vända tillbaka, de som säga: Gott, gott!»

Denna bön tycktes mig då vara rättskaffens, och Nya testamentets barmhärtighet föreföll mig som en feghet.

Till vilken okänd min åkallan fann vägen, vet jag icke; fortsättningen av detta äventyr skall åtminstone visa att bönhörelse följde.

_Utdrag ur min dagbok under år 1896_.

Den 13 maj. Fick brev från min hustru, som av tidningarna inhämtat, att en herr S. skall fara till Nordpolen i ballong, och höjer ett ångestskri, tillstår att hon oföränderligen älskar mig, ber mig på sina knän att avstå från ett företag, som är liktydigt med självmord.

Jag upplyser henne om misstaget, och att det är en son till min kusin som ämnar våga livet för en stor vetenskaplig upptäckts skull.

Den 14 maj. Jag har haft en dröm i natt. Ett avskuret huvud vart fäst på en mans bål, och han såg ut som en försupen aktör. Huvudet började tala; jag blev rädd och slog omkull min skärm i det jag sköt en ryss framför mig till skydd mot den ursinnige mannens angrepp.

Samma natt sticker en mygga mig och jag slår ihjäl den. På morgonen är min högra hand blodbestänkt.

Under en promenad på Port-Royal-boulevarden såg jag levrat blod på trottoaren. Sparvar ha byggt bo i röret till min kamin. De kvittra hemtrevligt som om de bodde i mitt rum.

Den 17 maj och följande. Absinten klockan sex på terrassen till Brasserie des Lilas bakom marskalk Ney har blivit min enda last, min sista fröjd. Då, när dagens arbeten äro avslutade, kropp och själ uttröttade, återhämtar jag mig vid den gröna drycken, en cigarrett, samt Le Temps och Journal des débats. Vad livet ändå är ljuvligt, när ett lindrigt rus drar sin töckenslöja över tillvarons elände. Det ser ut som om makterna skulle avundas mig denna timme av inbillad lycksalighet mellan klockan 6 och 7; ty från och med denna afton störes sällheten av en serie ledsamheter, som jag nu ej är sinnad att skriva på slumpens räkning.

Den 17 maj alltså finner jag min plats upptagen, som jag brukat ha för mig själv sedan nära två år; och ingen stol ledig. Jag måste gå till ett annat kafé, något som gör mig outsägligt nedslagen.

Den 18. På Lilas är min sköna vrå tom; jag är nöjd, rent av lycklig under mitt kastanjeträd bakom marskalken. Absinten är framsatt och lämpligen vattenblandad, cigarretten tänd, Le Temps uppbruten . . . Se! där går en full karl förbi; han ser motbjudande och otäck ut och fäster på mig en dolsk och gäckande blick, som plågar mig. Ansiktet rött som vindrägg, näsan berlinerblå, elaka ögon. Jag avsmakar min absint, lycklig över att inte se ut som denne drinkare . . . Utan att jag ännu vet hur det gick till, är mitt glas omkullstjälpt och tomt. Utan pengar att beställa in ett nytt för, betalar jag, stiger upp och lämnar kafét, tänkande att det var den onde som förhäxat mig.

Den 19 maj. Jag vågar inte gå på kafét.

Den 20 maj. Efter att en stund ha strövat omkring Lilas finner jag min vrå ledig. Man måste slåss med hin onde, och jag tar upp striden. Absinten är bryggd, cigarretten i full fart, Le Temps har stora nyheter att förtälja -- men vad nu? Tro mig, läsare, jag ljuger ej. Ovanför mitt huvud, i samma hus som kafét, utbryter en skorstenseld. Allmän panik. Jag sitter kvar, efter jag en gång är där. Men en vilja, som är starkare än jag, låter ett moln av sot falla ned, och så bra mattat att två stora flingor lägga sig i mitt glas. Modfälld går jag min väg, men vill ej tro något eller tvivlar åtminstone.

Den 1 juni. Efter en längre tids avhållsamhet anfalles jag åter av begäret att trösta mig under kastanjeträdet. Mitt bord är upptaget, och jag tar ett annat, där jag är för mig själv och i fred. Man måste slåss med hin onde -- -- -- vad nu? En familj småborgare slår sig ned nära intill mig; medlemmarna av denna familj äro oräkneliga, och förstärkningar anlända om och om igen; fruntimmer som stöta mot min stol, barn som uträtta sina små behov ogenerat framför mig; ungherrar som ta tändstickor från mitt bord utan att be om ursäkt. Kringvärvd av en stojande och påflugen skara, vill jag ändock inte vika från min plats. Då följer ett uppträde, som utan allt tvivel tillställts av de osynliges skickliga hand, ty det var för bra hopkommet för att kunna kvarlämna någon misstanke om intrig från personers sida, för vilka jag var fullständigt okänd.

En ung herre lägger en sou på mitt bord med en åtbörd, som jag icke begrep. Som främling och ensam i en människohop vågar jag ej bråka. Jag bara sitter där förblindad av vrede och söker reda ut för mig vad som tilldragit sig.

Han ger en sou åt mig som åt en tiggare!

Tiggare! Det var den dolk, som jag borrar in i mitt bröst. Tiggare! ja, ty du förtjänar ingenting och du . . .

Kyparen kommer och erbjuder mig en bekvämare plats, och jag låter slanten ligga på bordet. Kyparen bär den till mig, vilken skymf! och låter mig i hövliga ordalag veta att den unge mannen hade hittat penningen under mitt bord och trodde att den var min.

Jag skämdes! och för att stilla min vrede beställer jag en absint till.

Absinten är kommen, och jag har det bra, då en otäck stank av svavelammonium kväver mig.

Vad det var? Någonting helt naturligt, intet mirakel, icke ett spår av elakhet -- -- -- bara en kloaköppning vid kanten av trottoaren, där min stol stod. Då först började jag fatta, att goda andar åsyftade min frigörelse från en last som för till dårhuset. Välsigna försynen som räddat dig!

* * * * *

Den 25 maj. Oaktat hotellets ordningsregler, som utestänga kvinnor, har en familj inhysts i rummet bredvid mitt. Ett lindebarn som skriker dag och natt gör mig verkligt nöje, erinrar mig om den gamla goda tiden, det blommande livet mellan trettio och fyrtio år.

Den 26 maj. Familjen bredvid träter, barnet stormtjuter. Vad det här är sig likt, och hur ljuvt det är -- numera.

På aftonen återsåg jag den engelska damen. Hon var förtjusande och log mot mig med ett sådant där gott moderligt leende. Hon har målat en serpentindansös, som liknar en valnöt eller en hjärna, Tavlan sitter nästan dold där den hänger bakom m:me Charlottes skänkdisk på crémeriet.