# Inferno ## Part 3 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/inferno-29935/index.md Mitt fall har ägt rum! Jag förnimmer de okända makternas onåd vila tungt på mig. Den osynliges hand är lyftad, och slagen falla tätt på min hjässa. Till en början inträffar det att min anonyme vän, som hittills har lämnat mig existensmedel, drar sig tillbaka, sårad av ett högmodigt brev, så att jag står där utan några tillgångar. Och när jag erhållit korrekturark på Sylva Sylvarum, upptäcker jag att texten är ombruten i sidor ungefär som en väl blandad kortlek. Icke blott att sidorna äro omkastade och orätt numrerade, utan bokens olika avdelningar äro hoprörda huller om buller, så att de på ett ironiskt vis symbolisera teorien om »den stora oordningen» som råder i naturen. Efter dröjsmål och uppskov utan ände blir häftet färdigt, men boktryckaren presenterar mig då en räkning, som uppgår till mer än dubbla beloppet av den överenskomna summan. Ehuru ogärna måste jag skicka till pantlåneinrättningen mitt mikroskop, frackkostymen och de få dyrbarheter jag har i behåll, men min bok är i alla fall tryckt, och första gången i mitt liv är jag säker om att ha sagt något nytt, stort och skönt. Det är då lätt att förstå, hur förmäten jag kände mig när jag bar exemplaren till posten. Med en föraktfull åtbörd mot himmelen kastar jag korsbanden i lådan, och hånande de fientliga makterna tänker jag: -- Hör hit, du Sfinx där! Jag har löst din gåta! och jag trotsar dig! Återkommen till mitt privathotell fann jag där före mig hyresräkningen med ett åtföljande brev. Retad av denna oväntade stöt, då jag var hyresgäst där sedan ett år tillbaka, börjar jag lägga märke till småsaker, som jag förut ej brytt mig om. En sådan är att tre pianon i de angränsande rummen trakteras alla på en gång. Jag håller troligt att det är en intrig, satt i gång av dessa skandinaviska fruntimmer, vilkas umgängeskrets jag dragit mig ifrån. Tänk, tre pianon, och jag kan inte byta om bostad av brist på pengar. Jag somnar ursinnig på de där fruntimren och på ödet och med en förbannelse mot himmelen. Följande morgon väcks jag plötsligt av ett buller. Man hamrar på en spik i rummet bredvid min säng. Därefter hamrar nian på den andra sidan. Tydligen en komplott, dum såsom de där artistfruarna, och vilken jag ej mera anser värd att spilla någon vrede på. Men när jag efter frukosten skall som vanligt ta mig en lur på sängen, blir det ett oväsen i rummet över alkoven, så att takgipsen faller ned på mitt huvud. Jag går ned och söker värdinnan, beklagar mig över hyresgästernas uppförande. Hon påstår, mycket artigt för resten, att hon ingenting hört; hon lovar att köra bort var och en, som vågar störa mig, ty hon hölle mycket på att få ha mig kvar i sitt hotell, som inte gick särdeles bra. Utan att sätta tro till en kvinnas ord litade jag på hennes egennytta, då det låg i hennes intresse att behandla mig väl. Emellertid fortfar bullrandet, och jag tror mig förstå att de där fruntimren vilja inbilla mig att det är klappandar. Sådana enfaldiga slughuvuden! Men i samma veva ändra kamraterna på crémeriet sitt uppförande mot mig, och en dolsk fientlighet yppar sig i anspelningar och sneda blickar. Trött på strider, flyttar jag från hotellet och matstället, uthackad och plundrad, lämnande böcker och annat smått i sticket, naken som en liten Johannes Döpare. Och jag gjorde mitt inträde i hotell Orfila den 21 februari 1896. VI. Skärselden. Hotell Orfila ser ut som ett kloster och är ett inackorderingsställe för studenter tillhörande katolska föreningen. Tillsynen utövas av en abbé, blid och älskvärd i sitt sätt. Tystnad, ordning och goda seder råda här. Och, en tröst för mig efter så många trakasserier, kvinnor mottagas ej där. Det är ett gammalt hus med låga rum, skumma korridorer och labyrintiskt ringlande trätrappor. En atmosfär av mystik genomfläktar denna byggnad, som länge har utövat dragning på mig. Mitt rum vetter åt ett slags återvändsgränd, så att utsikten från mitten av kammaren endast företer en mossbelupen mur med två små ovala fönster. Men när jag sitter vid mitt bord framför fönstret, skådar jag ut över ett förtjusande landskap, som man icke skulle ha väntat sig här. En murgrönsklädd mur och en klostergård för unga kvinnliga pensionärer, plataner, Paulownier, Robinier. Ett kapell i utsökt korsbågsstil. Längre bort höga murar med oräkneliga små gallerfönster, som framkalla fantasier om ett kloster; i fortsättningen av dalsträckan en skog av skorstenar, som kröna gamla till hälften dolda hus; och i fjärran tornet till kyrkan Notre-Dame des Champs, med korset och överst på detta tuppen. I mitt rum har jag en etsad bild av helgonet Vincent de Paul, och en annan, som framställer Petrus, hänger i alkoven ovanför min säng. Väktaren vid himmelrikets port! Vilken skärande ironi för mig, som har förlöjligat aposteln i ett fantastiskt drama för några år sedan. Mycket belåten med mitt rum, sover jag bra den första natten. Dagen därpå upptäcker jag, att bekvämlighetsinrättningen är belägen på den trånga gården nedanför mitt fönster och så nära att man kan höra varje gång järnlocket på fjölen slås igen. Vidare utspanar jag, att de två oxögonen mittför höra till dylika kabinett, och inom kort får jag visshet om att de hundra småfönstren längre bort i bakgrunden tillkännagiva befintligheten av hundra kabinett, förlagda till baksidan av en hel rad boningshus. I början blir jag rasande, men som jag ej har medel att komma loss, ger jag mig till tåls, under förbannelser mot ödet. Vid ett-tiden kommer uppassaren in med frukosten, och då jag ej är hågad att rubba sakerna på mitt skrivbord, ställer han brickan på nattduksbordet, vari nattkärlet står. Jag gjorde en anmärkning, och gossen ursäktade sig med att det inte fanns något annat bord att duka på. Han såg hygglig och icke elak ut, så att jag förlät honom, men kärlet fick han taga undan. Om jag i det ögonblicket hade känt Swedenborg, skulle jag ha begripit att jag fann mig av makterna dömd till exkrement-helvetet.[B] Nu förgrymmades jag av den ihållande otur, som förföljt mig i så många år; sedan lugnade jag mig och böjde dystert resignerad nacken under ödet. Jag sökte uppbyggelse i läsningen av Jobs bok, övertygad att den Evige hade lämnat mig i Satans våld för att pröva mig. Denna tanke bragte tröst, och jag gladde mig åt lidandet såsom ett vittnesbörd om förtroende från den Allsmäktiges sida. Från denna tid vidtager en serie av uppenbarelser, som jag icke kan förklara utan att taga min tillflykt till mellankomsten av okända makter, och alltifrån detta ögonblick gör jag anteckningar, som småningom hopa sig och bilda en dagbok; det är utdrag ur denna som jag här offentliggör. * * * * * En otrevlig tystnad har brett sig kring mina kemiska undersökningar. För att resa mig på nytt och slå ett avgörande slag griper jag mig an med problemet att göra guld. Utgångspunkten gav sig i ett spörsmål: varför fäller järnsulfat metalliskt guld i en lösning av ett guldsalt? Svaret utföll sålunda: därför att järn och svavel ingå i guldets sammansättning. Beviset: alla i naturen förekommande svavelföreningar med järn innehålla mer eller mindre guld. Jag begynte följaktligen arbeta med lösningar av järnsulfat. En morgon vaknar jag med en obestämd lust att göra en utflykt till landet, något som stred mot min smak och mina vanor. Halvt på måfå kommer jag till Montparnasse-bangården och sätter mig på tåget till Meudon, stiger av vid själva småstaden, där jag ej förr varit, går uppför stora gatan, viker av åt höger i en gränd, som går fram mellan två murar. Tjugu steg framför mig höjer sig över marken en romersk riddare i järngrå rustning, till hälften begraven i jorden. Ehuru figuren är ganska prydligt modellerad i miniatyr, misstar jag mig dock ej på dess beskaffenhet att vara arbetad av sten helt simpelt. Sett på närmare håll, visar sig föremålet vara en synvilla, men jag stannar framför det och fasthåller med flit illusionen, som roar mig. Riddaren betraktar muren bredvid, och vägledd av hans blick får jag se en inskrift i kol på en vitrappad vägg. De sammanflätade bokstäverna F och S komma mig att tänka på initialerna till min hustrus namn. -- Hon håller av mig alltjämt! I nästa sekund slår mig tanken på de kemiska tecknen för järnet (Fer) och svavlet (Soufre), och bokstäverna, som löst sig för min syn, utbreda för mina ögon guldets hemlighet. Emellertid undersöker jag marken och hittar två blystämplar, förenade medelst segelgarn. Den ena stämpeln är märkt med bokstäverna V. P., den andra med en kunglig krona. Utan håg att i detalj uttyda vad som hänt mig, återvänder jag till Paris med ett livligt intryck av något underbart. * * * * * I kaminen bränner jag sådana där kol som man benämner munkskallar för deras runda och släta form. En dag, då brasan slocknat innan den var fullt utbränd, petar jag fram ett kolstycke, som visar dragen av en fantastisk figur. Ett tupphuvud med präktig kam; bålen snarare av en människa med förvridna lemmar; den liknade en av dessa demoner, som uppträdde på medeltidens häxsabbater. Dagen därpå plockar jag fram en ypperlig grupp av två rusiga tomtar, som omfamna varandra med böljande kläder. Det är ett mästerverk av primitiv bildhuggarkonst. Tredje dagen är det en madonna med barnet, i bysantinsk stil, ojämförlig vad konturerna beträffar. Jag låter alla tre ligga på mitt bord, efter att ha ritat av dem. En målare av mina vänner kommer på besök; han betraktar med växande nyfikenhet de tre statyetterna och frågar: Vern har gjort de här? Gjort? -- För att sätta honom på prov nämner jag en norsk skulptör. -- Jaså, ja det kan jag tro, medger han. Annars skulle jag vilja gissa på Kittelsen, den berömde illustratören av skandinaviska sagor. Jag trodde icke på tillvaron av demoner, men nyfiken att se vilket intryck mina skulpturer skulle göra på sparvarna, som brukade få brödsmulor utanför mitt fönster, sätter jag ut figurerna på taket. Sparvarna bli förskräckta och hålla sig undan. Det finnes alltså en likhet, som till och med djuren kunna märka, och det finnes en verklighet bakom denna lek mellan den tröga materien och elden. Solen värmer mina små figurer, så att demonen med tuppkam spricker, och jag minnes därvid allmogesägnen om hur dvärgarne spricka om de fördröja sig ute till soluppgången. * * * * * Det händer i hotellet saker som oroa mig. Dagen efter min ankomst finner jag på svarta tavlan i tamburen, där rumsnycklarna upphängas, ett brev adresserat till en herr X., student och med samma namn som min hustru. Frimärket är avstämplat Dornach, namnet på den österrikiska by där min hustru med vårt barn bor. Men som jag är säker på att intet postkontor finns i Dornach, förblir saken gåtlik. Detta brev, ditsatt på ett utmanande sätt och liksom i avsikt att bli bemärkt, följes av flere andra. Det nästa är adresserat till herr doktor Bitter och avstämplat Wien. Ett tredje bär det uppdiktade polska namnet Schmulachowsky. Det är djävulen som nu har ett finger med i spelet, ty detta namn är travesterat och jag begriper vart man vill leda mina tankar, nämligen på en min dödsfiende, som bor i Berlin. En annan gång är det ett svenskt namn, som erinrar mig om en fiende i mitt hemland. Slutligen ett i Wien frimärkt brev, som i trycktyper anger doktor Eders kemisk-analytiska byrå. Det vill säga att man spionerar på min guldsyntes. Intet tvivel mera, här spinnes en intrig, men djävulen har blandat korten för de falskspelarne. Att laga så att mina misstankar irra kring all världens kanter, det är alltför påhittigt för vanliga inskränkta dödliga. Då jag av uppassaren begär upplysningar om denne herr X., ger han det enfaldiga svaret att det är en elsassare. Längre kommer jag ej. En gång, då jag återvänt efter min morgonpromenad, satt ett brevkort i facket alldeles vid min nyckel. Ett ögonblick greps jag av frestelsen att lösa gåtan genom att kasta en blick på kortet, men min goda ängel förlamade min hand just i samma sekund som en ung man trädde fram från sitt gömställe bakom dörren. Jag ser honom i ansiktet, och han är lik min hustru, Vi hälsa varandra utan att säga ett ord och gå var åt sitt håll. Jag har aldrig kunnat utreda denna komplott och känner icke ännu de medspelande däri, då min hustru har varken bröder eller manliga kusiner. Ovissheten, den ständiga hotelsen med hämnd utgjorde en tillräcklig tortyr under ett halvår. Jag utstod den och allt det andra såsom ett straff för kända och okända synder. * * * * * Med nyåret uppenbarade sig en främling på vårt matställe. Målare och amerikan, kom han i rättan tid för att friska upp vår tynande sällskaplighet. En vaken, kosmopolitisk, djärv ande och med vinnande sätt, ingav han mig dock ett obestämt misstroende. Trots hans säkra uppträdande vädrade jag att hans ställning var dålig. Kraschen kom fortare än jag kunnat förmoda. En afton inträdde den olycklige i mitt rum och bad om lov att få stanna där en stund. Han såg ut som en förlorad man och han var det. Utkörd från sin ateljé av hyresvärden; övergiven av sin älskarinna; översållad med skulder och ansatt av björnar; okvädad på gatorna av soutenörer åt kvinnliga modeller, som ej fått betalt. Vad som fullständigt krossade honom var hyresvärdens grymhet att lägga beslag på hans tavla, som var ämnad för Salongen på Marsfältet, och vars framgång han hade räknat på, då ämnet syntes honom vara nytt och starkt. Det var den fria kvinnan, i havande tillstånd korsfäst och förbannad av folkhopen. Han var skyldig även på matstället, var på fastande mage och fann sig utkastad på gatan. Efter den första bekännelsen fullständigade han sitt vittnesmål med att tillstå sig ha tagit morfin tillräckligt för två, men döden hade ännu ej velat ha honom. Sedan vi avhandlat saken på allvar, kommo vi överens om att han måste flytta till ett annat ställe, och att vi på tu man hand skulle intaga vår middag på ett värdshus, som de andra ej kände till, så att ej bristen på vänner skulle beröva honom modet att göra färdig en annan duk för De oberoendes Salong. * * * * * Denne man har nu blivit min ende kamrat, och hans olycksöde kommer mig att lida dubbelt, i det jag ikläder mig hans kval. Jag gör det på trots, men hämtar ock därur en erfarenhet av stort värde. Han avslöjar för mig hela sitt förflutna liv; tysk till börden, har han vistats i Amerika sju år till följd av en olycka, som övergått hans familj, och en i ungdomlig obetänksamhet utgiven hädisk ströskrift, för vilken han blivit domfälld. Jag uppdagar hos honom en intelligens över vanliga måttet, ett svårmodigt temperament, en tygellös sinnlighet. Men bakom denna människomask, vars egendomliga drag avnötts genom en kosmopolitisk uppfostran, skymtar jag ett underlag, som bryr mina tankar, och som jag väntar att upptäcka förr eller senare. Jag väntar i två månader, under loppet av vilka jag hopsmälter min tillvaro med denne främlings, så att jag ånyo genomgår all den nöd en konstnär har att kämpa mot, så länge han ännu ej slagit igenom, och jag glömmer att jag själv redan brutit min bana, att mitt namn har något att betyda till och med i »Tout-Paris» och i de dramatiska författarnes samfund i Paris, något som nu har förlorat allt värde för kemisten. För övrigt, så länge jag sticker under stol med mina vunna framgångar håller kamraten av mig, men när jag nödgas i förbigående vidröra dem, blir han sårad, ser så olycklig och stukad ut att jag av barmhärtighet talar om mig själv som ett gammalt vrak. På så sätt förnedras jag så småningom och omärkligt, under det han, som har en framtid för sig, åter reser sig i höjden på min bekostnad. Jag gör mig till ett lik, begravet under rötterna av ett träd, som skjuter upp och suger sin näring ur de i upplösning stadda lämningarna. Mitt vid samma tid idkade studium av buddhaistiska skrifter ger mig anledning beundra min självförnekelse att så där offra mig för en annans skull. En god gärning skall få sin lön, och jag vann följande. En dag bringar Revue des revues mig ett porträtt av den amerikanske siaren och helbrägdagöraren Francis Schlatter, som år 1895 botade 5,000 sjuka och därefter försvann utan att någonsin åter bli sedd på jorden. Men nu befanns det, att denne persons drag företedde en förunderlig likhet med min kamrats. För att få bevis därpå tar jag tidskriften med mig till Café de Versailles, där en svensk bildhuggare inväntade mig. Han lägger märke till likheten och påpekar några egendomligt sammanträffande omständigheter: att bägge två voro av tysk härkomst och att de verkade i Amerika. Än mera, Schlatters försvinnande sammanföll till tiden med vår väns uppträdande i Paris. En smula förtrogen som jag numera var med ockultismens termer, framkastade jag det antagandet att denne Francis Schlatter vore vår mans »dubbelgångare», som fanns till oberoende av honom och utan att han visste det. När jag uttalade ordet dubbelgångare, gjorde min bildhuggare stora ögon och fäste min uppmärksamhet på att vår man alltid bodde på två ställen, det ena på högra och det andra på vänstra sidan om Seine, För resten fick jag veta, att min hemlighetsfulle vän levde en dubbel tillvaro i den mening att han, efter att ha tillbragt aftonen med mig fördjupad i filosofiska och religiösa tankeutbyten, alltid på natten var synlig i danslokalen Bullier. Det fanns ett tillförlitligt medel att bevisa identiteten mellan dessa dubbelgångare, eftersom Francis Schlatters sista brev fanns återgivet i facsimile i tidskriften. -- Kom och ät middag med mig i afton, föreslog jag, så skall jag låta honom efter diktamen skriva Schlatters brev. Om handstilen på båda är lika och framför allt namnteckningarna, bör detta vara bevis nog. Vid middagen samma afton bekräftas allt; stilen är densamma, namnteckningen och slängen därpå, allt finnes där. En smula förvånad underkastar målaren sig vår examen; till slut frågar han: -- Vart vill ni komma med det här? -- Känner ni Francis Schlatter? -- Jag har aldrig hört talas om honom. -- Kommer ni inte ihåg den där helbrägdagöraren, i Amerika, i fjol? -- Jo, nu minns jag! Den där charlatanen! Han kommer ihåg; jag visar honom porträttet och facsimilet. Han skrattar med ett skeptiskt, lugnt, likgiltigt ansiktsuttryck. * * * * * Några dagar efteråt, bäst som min hemlighetsfulle vän och jag sutto i god ro vid en absint på terrassen till Café de Versailles, stannar en arbetsklädd karl med elak uppsyn framför vårt bord och börjar utan föregående varning ställa till ett uppträde mitt ibland gästerna. Vänd mot min kamrat hojtar han av alla krafter: -- Nu tror jag ändå jag knep dig, din förbannade skojare! Vad är det för ett sätt, att gå och beställa av mig ett kors för trettio francs, och så låta mig leverera det, och så smita! Fähund, tror ni att ett kors gör sig självt . . . Han gick på i oändlighet, och när kyparne försökte avlägsna honom, hotade han att gå efter polis, under det att den stackars gäldenären satt där orörlig, stum, tillintetgjord som en fördömd, utskämd inför denna publik av konstnärer, med vilka han var mer eller mindre bekant. När uppträdet var över, frågade jag honom, huvudyr som framför en häxsabbat: -- Ett kors? Vilket kors för trettio francs? Jag förstår inte ett ord. -- Jo, det var Jeanne d'Arcs kors, modellen ni vet, den där maskinen till min tavla, den korsfästa kvinnan. -- Men han var ju fan själv, den där arbetaren! Och efter en stunds tystnad fortfor jag: -- Komiskt var det i alla fall, på sätt och vis, men korset är inte att leka med, och inte Jeanne d'Arc heller. -- Tror ni på det där, ni? -- Jag vet inte! Jag vet just inte någonting numera! -- Men de trettio silverpenningarna! -- Nog, nog! utropade han sårad. * * * * * På långfredagen fann jag vid min ankomst till matserveringen min olyckskamrat insomnad vid bordet. I ett anfall av munterhet väckte jag honom och frågade i förvånad ton: -- Ni här? -- Än sen? -- Jag tänkte att ni hängde kvar på korset åtminstone ända till klockan sex, så här på långfredagen. -- Till klockan sex! Ja, jag har verkligen sovit hela dagen ända till klockan sex i afton utan att förstå hur det kommer till. -- Men jag förstår, jag. -- Naturligtvis: astralkroppen är ute och går i Amerika, eller hur? och så vidare. Från och med denna afton insmyger sig oförmärkt en kylighet oss emellan, sedan vi idkat bekantskap i fyra förfärliga månader, under vilka min kamrat undergick en ny uppfostran och fick tid att byta om metod i sitt måleri, med den påföljd att han kom därhän att rata sin korsfästa kvinna såsom gammalt skräp. Han hade godtagit lidandet som en bitter dryck, men den enda hälsosamma i livet, och resignationen infann sig i dess följe. En hjälte i att härda ut! Jag beundrade honom när han på en och samma dag gick två gånger till fots mellan Montrouge och Hallarna, fram och åter, med nedkippade skodon, utan att ha smakat en bit. På kvällen, efter sjutton uppvaktningar på illustrerade tidningars redaktioner, hade han blivit av med tre teckningar, men utan kontanter på fickan gick han att dansa i Bullier sedan han tuggat för två sous bröd. Slutligen och liksom på gemensam tyst överenskommelse lösgjorde vi oss ur denna förening för inbördes hjälp. En egen känsla sade oss båda, att vi fått nog av varandra, att vi på skilda håll skulle gå mot uppfyllelsen av våra öden, och när vi sista gången sade varandra farväl, visste jag att det var för sista gången. Jag har aldrig sedan återsett denne man eller hört vad det blivit av honom. * * * * * På våren, medan jag trycktes av mina egna och min kamrats motgångar, fick jag ett brev från mina barn i första äktenskapet, däri de berättade för mig att de hade varit allvarsamt sjuka och måst intagas på sjukhus. Då jag jämförde tidpunkten för denna händelse med mina skadegörare-experiment, greps jag av fasa för mig själv. Sedan jag lekt med de hemliga krafterna, av rent lättsinne, hade den onda viljan sin gång, men styrd av den osynliga handen, drabbade den mig själv mitt i bröstet. Jag vill ej söka ursäkter, men ber endast läsaren fasthålla detta faktum, för den händelse han skulle få lust att utöva magien, särskilt den art därav som kallas förgöring eller trolldom i egentlig mening, och som Rochas[C] har bevisat kunna äga rum och verkligen ha ägt rum. * * * * * Jag vaknar en söndagsmorgon inemot påsk; promenerar i Luxembourgträdgården, som jag går tvärs igenom; skrider över gatan och träder in under Odéonteaterns arkader; stannar orörlig framför Balzacs blåa romanhäften; tar på måfå hans Séraphita. Varför just den? Ett halvmedvetet minne måhända, vilket läsningen av tidskriften »L'Initiation» hade efterlämnat när man där i kritiken över min bok Sylva Sylvarum hade kallat mig en landsman till Swedenborg. Återkommen hem öppnade jag boken, som var för mig nästan okänd, eftersom det gått så många år sedan jag första gången läste den. Det var alldeles nytt för mig, och nu när mitt sinne var i förväg berett, slukade jag innehållet i denna utomordentliga bok. Jag, som aldrig hade läst något av Swedenborg, vilken i sitt och mitt hemland hölls för en charlatan, en tok med lösaktig inbillning, greps nu av hänförd beundran vid att höra denna änglalike jätte från förra seklet, tolkad av det djupaste bland franska snillen. Men som jag läser med andaktsfull uppmärksamhet, kommer jag till sidan 16, där Swedenborgs dödsdag uppgives till den 29 mars. Jag stannar, tänker efter, slår upp almanackan. Riktigt, det är den innevarande dagen, 29 mars, och därtill palmsöndag. Sålunda uppenbarade Swedenborg sig i mitt liv, där han har spelat en ofantlig roll som tuktoande, och han kom på själva årsdagen av sin död, bärande till mig palmer -- månne segerns eller martyrskapets?