Part 12

* * * * *

Vad är att göra? Ödmjuka sig!

Men ödmjukar du dig inför människor, skall deras högmod väckas därav, enär de då tro sig vara bättre än du, huru stor än deras brottslighet må vara.

Ödmjuka sig inför Gud, alltså? Men det är en skymf mot den Högste att neddraga honom till att vara en plantageägare, som härskar över slavar!

Bed! Vad? Vilja tillvälla sig rätt att tumma på den Eviges vilja och rådslut, att på inställsamhetens och kryperiets väg få honom att ändra dem!

Jag söker Gud, men finner djävulen. Det är vad som vederfarits mig.

Jag har gjort bot, jag har bättrat mig, och så snart jag börjat omsula min själ, måste jag å nyo sätta på en lapp. Sätt dit nya klackar, och ovanlädret spricker. Det är att immerfort börja om på nytt.

Jag lägger bort starka drycker och kommer hem nykter vid niotiden på aftonen för att förtära mitt glas mjölk. Rummet är fullproppat med alla slags demoner, som rycka mig ur sängen och kväva mig under täcket. Om jag går hem rusig omkring midnatt, somnar jag in som en ängel och vaknar kry som en liten gud, med krafter att arbeta som en galärslav.

Jag undviker kvinnor, och osunda drömmar komma över mig om natten.

Jag vänjer mig vid att tänka idel gott om mina vänner; jag anförtror dem mina hemligheter, mina pengar; och jag blir bedragen. Då jag förtörnas över en trolöshet, är det alltid jag som får uppbära straffet.

Jag försöker att älska människorna i klump; jag gör mig blind för deras fel, och med en gränslös långmodighet förlåter jag nedrigheterna, bakdanteriet; men en vacker dag finner jag mig gjord till medbrottsling. Då jag drar mig från en sällskapskrets, som jag finner vara dålig, anfäktas jag genast av ensamhetskänslans demoner, och när jag söker mig bättre umgängesvänner, råkar jag in bland de värsta. Än mera, sedan jag segrat över mina dåliga böjelser och genom avhållsamhet uppnått en viss grad av hjärtefrid, erfar jag en självbelåtenhet, som höjer mig över min nästa, och detta är dödssynden, egenkärleken, vilken genast drar straff över sig.

Huru förklara det faktum, att varje lärospån i dygden följes av en ny last?

Swedenborg löser knuten i det han yttrar, att lasterna äro straff som åläggas människor för synder av en högre ordning. Sålunda dömas de maktlystna till det sodomitiska helvetet; medgivet att teorien innebär sanning, måste vi underkasta oss våra laster och njuta av de åtföljande samvetskvalen såsom en avgift erlagd vid kassaluckan. Följaktligen: att söka dygden är liktydigt med att rymma från fängelset och plågorna. Det är detta som Luther har velat säga i sin XXXIX:de artikel mot den påvliga bannlysningsbullan, vari han förkunnar, att »Själarne i skärselden synda oupphörligen därför att de söka friden och undvika pinorna».

Likaså i XXXIV:de artikeln: »Att slåss mot turkarna är ingenting annat än att göra uppror mot Gud, som genom turkarna tuktar oss för våra synder.»

Det är alltså klart att »alla våra goda gärningar äro dödssynder» och att »världen måste vara brottslig inför Gud och måste veta, att ingen förtjänar rättfärdiggörelse annat än genom nåden».

Lidom alltså utan att hoppas på en enda varaktig glädje i detta livet, eftersom vi, mina bröder, redan äro i helvetet.

Och anklagom icke Herren om vi se små oskyldiga barn lida. Ingen kan veta varför; men den gudomliga rättvisan låter oss ana, att det är på grund av brott, begångna före ankomsten till denna värld. Glädjom oss åt marterna, som äro lika många betalta skulder, och låtom oss tro att det är av ren barmhärtighet som vi hållas i okunnighet om de ursprungliga orsakerna till våra kval.

XVI.

Vartåt pekar vår väg?

Sex månader ha förrunnit, och jag promenerar ännu på vallen. I det jag låter blicken irra över hospitalet och spanar efter havets blåa strimma i fjärran, tycker jag mig spana efter den nya tiden, som skall komma, den nya religionen som världen drömmer om.

Den skumma vintern är jordad, fälten grönska, träden stå i blom, näktergalen sjunger i observatorieträdgården, men vinterns sorgsenhet tynger på vårt sinne, emedan det har förekommit så många olycksbådande tilldragelser, så många oförklarliga saker, som oroat de mest otrogna. Sömnlöshetsfallen ökas, nervkriserna mångfaldigas, osynliga uppenbarelser ha blivit en vanlig sak, och det sker verkliga under. Man väntar på någonting.

* * * * *

En ung man kommer och besöker mig.

-- Vad skall man göra för att få sova lugnt om natten?

-- Vad har hänt?

-- Min själ jag det kan säga, men jag har fått avsky för mitt sovrum, och jag flyttar i morgon dag.

-- Unge man, ateist och naturalist, vad har hänt?

-- Det är ju själva fan, att när jag kom hem och öppnade dörren i natt, fattade någon mig i armen och ruskade mig.

-- Alltså fanns det någon i er kammare.

-- Det gjorde så tusan heller. När jag tände på ljusen, kunde jag ej upptäcka någon där inne.

-- Unge man, det finns någon, som man inte kan se vid stearinljus.

-- Vad skulle det vara då?

-- Det är den osynlige, unge man! Har ni tagit in sulfonal, bromkalium, morfin, kloral?

-- Jag har försökt med allt!

-- Och den osynlige rymmer icke fältet. Gott: ni vill sova lugnt om natten, och ni kommer och ber att få veta medlet därtill! Hör på, unge man, jag är ingen läkare, inte heller någon profet; jag är en gammal syndare, som gör bot. Begär inga predikningar och inga profetior av en rövare, som behöver all sin lediga tid till att läsa lagen för sig själv. Jag har verkligen lidit av sömnlösa nätter och armruskningar; jag har slagits öga mot öga med den osynlige och jag har till slut fått tillbaka min sömn och återvunnit hälsan. Vet ni hur det har gått till? Gissa!

Den unge mannen gissar vad jag menar, och han slår ned ögonen.

-- Ni har gissat det! Gack då i frid och sov gott!

* * * * *

Ja väl, jag måste tiga och låta folk gissa, ty i samma ögonblick jag understode mig att spela predikaremunk, skulle man vända mig ryggen.

* * * * *

En vän frågar mig:

-- Vartåt pekar vår väg?

-- Det kan jag inte säga, men för mig personligen ser det ut som om korsets väg skulle återföra mig till _mina förfäders tro_.

-- Katolicismen?

-- Det ser så ut! Ockultismen har fyllt sin roll genom att på vetenskaplig väg förklara underverken och demonologien. Teosofien, religionens förelöpare, är utlevad efter att ha återupprättat världsordningen, som straffar och belönar. Karma skall förvandla sig till Gud, och mahatmerna skola avslöja sig såsom pånyttfödda makter, såsom tuktoandar (demonerna) och läroandar (ingivelseandarna). Buddhaismen, som prisas av det Unga Frankrike, har infört resignationen och en dyrkan av lidandet, vilken leder direkt till Huvudskalleplatsen.

Vad beträffar min hemlängtan till Moderkyrkans sköte, är det en lång historia, som jag skulle vilja förtälja i kort sammandrag.

I det att Swedenborg lärt mig, hurusom det icke är tillåtligt att övergiva sina fäders religion, har han riktigt avkunnat domen över protestantismen, som utgör ett förräderi mot modren. Eller bättre sagt: protestantismen är en bestraffning, som ålagts Nordens barbarer; protestantismen är landsflykten, den babyloniska fångenskapen, och återkomsten tyckes stunda, återkomsten till det utlovade landet. De ofantliga framsteg, som katolicismen gjort i Amerika, i England och Skandinavien, profetera om den stora försoningen; däri inbegripen den grekiska kyrkan, som på senaste tiden räcker ut handen mot Västerlandet.

Där ha vi socialisternas dröm om återupprättandet av Västerlandets Förenta stater, men tolkad i andlig mening. Nu ber jag er icke tro, att det är politiska funderingar som återföra mig till romerska kyrkan. Det är icke jag som har sökt katolicismen: det är den som har smugit sig på mig efter att ha förföljt mig i åratal. Mitt barn, som uppfostrats till katolik, och det mot min vilja, har lärt mig hur vacker en kult är, som bevarats oskadd alltifrån sin uppkomst, och jag har alltid föredragit originaler framför kopior. Min förlängda vistelse i min dotters hemland har kommit mig att beundra uppriktigheten av ett religiöst liv, som yttrar sig i handling. Lägg härtill vistelsen på Saint-Louis-sjukhuset, och slutligen vad som hänt mig de sista månaderna.

Efter denna överblick av mitt liv, vilket har virvlat mig runt omkring liksom vissa fördömde i Dantes helvete, och då jag upptäckt att min tillvaro i korthet sagt endast haft till ändamål att ödmjuka och besudla mig, beslöt jag gå bödlarne till mötes och själv sköta tortyren. Jag fick lust att leva mitt ibland lidanden, Orenlighet och dödskamp, och i detta syfte beredde jag mig att söka plats såsom sjukskötare vid lasarettet Frères Saint-Jean de Dieu i Paris. Denna tanke föll mig in morgonen den 29 april, sedan jag mött en gammal kvinna med huvud som en dödskalle. Hemkommen finner jag »Séraphita» ligga uppslagen på mitt bord och på högersidan en träflisa, som utpekade följande mening:

»Gören för Gud det I haven gjort för eder ärelystnads syften, det I gören då I ägnen er åt en konst, det I gjorden när I älskaden en varelse mer än honom, eller när I sökten utforska någon hemlig detalj av mänsklig vetenskap! Är icke Gud vetenskapen själv . . .»

På eftermiddagen kommer tidningen L'Eclair och -- vilken tillfällighet! -- sjukhuset Frères Saint-Jean de Dieu nämnes två gånger i dess spalter.

Den l maj läste jag för första gången Sar Peladans bok »Comment on devient mage».

Sar Peladan, dittills okänd för mig, kommer som en stormvind, en uppenbarelse av Nietzsches »övermänniska», och med honom håller katolicismen sitt högtidliga och triumferande intåg i mitt liv.

Har han kommit, »den som komma skall», i Peladans person? Filosofen-skalden-profeten, är det han, eller skola vi förbida någon annan?

Jag vet icke; men efter att ha gått igenom dessa propyléer till ett nytt liv, börjar jag skriva den här boken den 3 maj.

Den 5 maj mottager jag besök av en katolsk präst, en proselyt.

Den 9 maj såg jag Gustav Adolf i kakelugnsaskan.

Den 14 maj läste jag i Sar Peladan: »Att tro på häxerier kunde gå an omkring år ett tusen; vid annalkandet av år två tusen får en iakttagare bevis för att mången individ är utrustad med en fatal egenskap: att bereda motgångar åt den som stöter sig med honom. Man vägrar honom något som han begär, och ens älskarinna blir otrogen; man stukar till honom, och man får intaga sängen; allt det onda som man tillärnar honörn återfaller i ökat mått på en själv. Det har ingenting att betyda; slumpen får förklara detta oförklarliga sammanträffande. Slumpen gör tillfyllest för den moderna människans determinism.»

Den 17 maj. Jag läste vad dansken Jörgensen, som omvänt sig till katolicismen, skriver om klostret Beuron.

Den 18 maj. En vän, som jag ej sett på sex år, har anlänt till Lund och hyr en lägenhet i samma hus som jag bor i. Man kan tänka sig min sinnesrörelse då jag erfar, att han nyss blivit omvänd till katolicismen. Han lånar mig den romerska bönbok, som jag hade förlorat förra året, och när jag omläser de latinska hymnerna och lovsångerna, finner jag mig likasom återkommen till hemmet.

Den 27 maj. Efter en serie av samtal rörande moderkyrkan har min vän avfärdat ett brev till det belgiska kloster, där han undfått dopet, med anhållan om en tillflykt för författaren av denna bok.

Den 28 maj. Ett obestyrkt rykte går om att Annie Besant blivit katolik.

* * * * *

Jag väntar ännu på svar från det belgiska klostret.

När denna bok blir tryckt, bör jag ha mottagit svaret. Och sedan? Därefter? Ett nytt skämt av Gudarne, som storskratta när vi gråta heta tårar?

Lund den 3 maj-25 juni 1897.

Epilog.

Jag hade först avslutat denna bok med ett utrop: »Vilket skämt, vilket dystert skämt är ändå icke livet!»

Efter en smula reflexion fann jag uttrycket ovärdigt och strök ut det.

Men min villrådighet gav ej vika, och jag tog min tillflykt till bibeln för att vinna den åtrådda upplysningen.

Den heliga boken, som är begåvad med underbarare profetisk förmåga än någon annan, svarade mig med följande ord:

»Och jag skall vända mitt ansikte emot en sådan man och slå honom med förfäran, så att han skall bliva till en varnagel och till ett åtlöje för alla, och jag skall utrota honom utur mitt folk, och i skolen erfara, att jag är Herren.» »Och om denne profet låter narra sig att tala, så är det jag, den Evige, som har narrat denne profeten, och jag skall uträcka min hand emot honom och utplåna honom utur mitt folk Israel.»

Mitt livs ekvation blir då: en varnagel, ett exempel att tjäna andra till bättring; ett föremål för allmänt åtlöje för att visa intigheten i äran och ryktbarheten, för att upplysa ungdomen om det sätt varpå man icke bör leva sitt liv; en som kommit i var mans mun och, fastän han själv tror sig vara en profet, står där avslöjad som en bedragare. Men nu är det Herren som har lockat den falske profeten att tala, och den falske profeten känner sig oansvarig, då han endast har spelat den roll som blivit honom ålagd.

Sen där, mina bröder, ett människoöde bland många andra, och tillstån att en människas liv kan te sig som ett dystert skämt!

* * * * *

Varför har författaren till denna bok blivit straffad på ett så utomordentligt sätt? Läsen det mysterium, som är ställt framför hans skådespel »Mäster Olof» (editionen på vers). Detta mysterium skrev han för trettio år sedan, innan han ägde kännedom om den sekt av kättare som kallades Stedinger. Påven Gregorius IX bannlyste dem år 1232 på grund av deras satanistiska lära: »Lucifer, den gode Guden, som har blivit förjagad och avsatt av 'Den Andre', skall återkomma, när usurpatorn, vilken kallas Gud, genom sin usla styrelse, sin grymhet, sin orättvisa gjort sig föraktad av människorna och blivit övertygad om sin egen oförmåga.»

Denna världens furste, som dömer de dödliga till laster och straffar dygden med korset, bålet, sömnlöshet, marritt; vem är han? Hämnaren, åt vilken vi överlämnats på grund av okända eller glömda brott, begångna i ett föregående liv? Och Swedenborgs tuktoandar? Skyddsänglar, som beskärma oss mot andligt ont!

Vilken babylonisk förbistring!

Augustinus förklarade det vara oförsiktigt att hysa tvivel om tillvaron av demoner.

Thomas från Aquino förkunnade, att demonerna kunde frammana stormar och åskslag, samt att dessa andar ägde förmåga att överlämna sin makt i händerna på dödlige.

Påven Johannes XXII klagar över sina fienders olovliga knep, i det att de åsamkade honom plågor genom att stinga hans porträttbilder med nålar (förgöring).

Luther anser att alla olycksfall, benbrott, eldsvådor och flertalet sjukdomar härleda sig från djävlar, som driva sitt spel.

Än mera, Luther uttalar som sin åsikt, att vissa individer hava funnit sitt helvete redan under detta livet.

Är det då med vett och vilja jag har döpt min bok med namnet Inferno?

Om läsaren drager i tvivelsmål min förmodan och anser den vara alltför pessimistisk, så må han läsa min självbiografi Tjänstekvinnans son och Le Plaidoyer d'un Fou (Paris 1895).

Den läsare, som tror sig veta att denna bok är en dikt, inbjudes att se min dagbok, som jag hållit dag efter dag sedan 1895, och varav det föreliggande endast är ett utvidgat och ordnat utdrag.

Bibliografi

till ledning för läsare, som ej äro invigda i den ockulta vetenskapen.

_Papus_: Magie. » Science occulte.

_Guaïta_: Le serpent de la Génèse. » La clef de la magie noire.

_Mulford_: Vos forces et le nioyen de les utiliser.

_Lermina_: Geheimlehre.

_Sawyer_: Le livre des augures.

_L'Initiation_, Revue philosophique des Hautes études.

_Le voile d'Isis_, Revue hebdomadaire.

_Sar Peladan_: Comment on devient Mage. » Comment on devient Fée. » Comment on devient Artiste.

_Jollivet Castelot_: Comment on devient Alchimiste.

_Balzac_: Séraphita. » Louis Lambert.

_Swedenborg_: Arcana Coelestia m. fl. arbeten.

(De flesta av dessa skrifter kunna fås hos Chamuel, rue de Savoie 5, Paris.)