Part 10

När jag åter kommit in och öppnat dörren till min kammare, kännes det som om rummet vore uppfyllt av levande och fientliga väsenden. Det ar proppfullt, och jag tycker mig tränga igenom skocken när jag söker uppnå sängen, på vilken jag faller ner, resignerad, besluten att dö. Men i sista ögonblicket då den osynliga gamen kväver mig under sina vingar, släpar någon mig ur sängen, och furiernas jakt tar sin gång. Besegrad, slagen till jorden, bragt utom mig, lämnar jag slagfältet och ger vika för de osynliga i den ojämna striden.

Jag klappar på dörren till salen på andra sidan om korridoren. Min mor, som ännu är uppe och försänkt i bön, kommer och öppnar.

Uttrycket i hennes anlete i det ögonblick hon får syn på mig inger mig en djup fasa för mig själv.

-- Vad önskar du, mitt barn?

-- Jag önskar mig döden, och sedan att bli bränd, eller brännen mig hellre levande!

Ej ett ord vidare behövs; hon har förstått mig, och i det hon kämpar mot sin fasa, vinna medömkan och den religiösa barmhärtigheten överhand, så att hon med egen hand ställer i ordning soffan åt mig och därefter drar sig tillbaka i rummet innanför, där hon ligger med barnet.

Av en slump -- alltid denna sataniska slump! -- står soffan mitt för fönstret, och samma slump har velat att det ej finnes rullgardin, så att den svarta fönsteröppningen, som vetter åt nattdunklet, stirrar mig i ansiktet, och yttermera är det just genom detta fönster som vindstöten pep nu i kväll, då vi sutto till bords.

Maktlös sjunker jag ned på mitt läger, förbannande denna allestädes närvarande, oundvikliga slump, som förföljer mig i den uppenbara avsikten att göra mig hemfallen åt förföljelsemani.

Fem minuters vila med ögonen fästa på den svarta fyrkanten, och det osynliga spöket smyger sig på min kropp, och jag stiger upp. Mitt i rummet blir jag stående i timmar som en staty . . . jag vet icke hur länge -- förvandlad till pelarhelgon sover jag eller sover icke.

Vem är det som ger mig nya krafter att lida? Vem nekar mig att få dö och utlämnar mig i stället åt tortyr?

Är det han, livets och dödens herre, hos vilken jag väckt anstöt när jag vid läsningen av skriften »Om glädjen att dö» gjorde experiment med att dö och trodde mig mogen för det eviga livet?

Är jag Flegyas, dömd till Tartarens dödsvånda till följd av sitt övermod, eller Promethevs, straffad medelst den sargande örnen därför att han avslöjat makternas hemlighet för de dödlige?

(Vid nedskrivandet av detta erinrar jag mig den scen från Jesu pinohistoria, då soldaterna spottade honom i ansiktet och några kindpustade honom, medan andra slogo honom med spön, sägande till honom: Kristus, profetera vem det var som slog dig!

Mina ungdomskamrater torde erinra sig den orgiastiska aftonen i Stockholm, då författaren till denna bok spelade soldatens roll . . .)

Vem det var som slog dig? Frågan utan svar, tvivlet, ovissheten, det hemlighetsfulla i saken, det är mitt helvete!

Må han avslöja sig, och jag vill brottas med honom, jag skall bjuda honom spetsen!

Men detta är just vad han undviker, för att slå mig med vansinne, gissla mig med det onda samvetet, som är tillräcklig drivfjäder för att söka fiender överallt. Fiender, det vill säga de som sårats av mitt onda viljande, så att varje gång jag uppspårar en fiende får mitt samvete en stöt.

* * * * *

Följande dag efter några timmars sömn väckes jag av min lilla Christines kvittrande röst, och allt är glömt; jag hängiver mig åt mina vanliga arbeten, som gå bra. Också trycker man genast allt som jag skriver, ett bevis på att mitt sunda förnuft och min intelligens äro oskadda.

Emellertid utsprida tidningarna ett rykte om att en amerikansk forskare har uppfunnit en metod att förvandla silver till guld, vilket räddar mig från misstanken att vara en svartkonstnär, en dåre eller en charlatan. Min vän teosofen, som dittills har sänt mig penningeunderstöd, utsträcker då handen för att vinna mig för sin sekt.

I det han skickar mig madame Blavatskys »Secret Doctrine», döljer han icke huru angelägen han är att få veta min mening, vilket sätter mig å min sida i bryderi, då jag misstänker att våra vänskapliga förbindelser bero av mitt svar. The secret doctrine, detta orättmätiga tillgrepp av alla så kallade ockulta teorier, detta uppkok på alla nyare och äldre vetenskapliga kätterier, av noll och intet värde när författarinnan uttalar sina egna enfaldiga och inbilska meningar, intressant genom citaten ur föga kända författare, avskyvärt genom de medvetna och omedvetna bedrägerierna, genom historierna om tillvaron av mahatmer. Ett arbete av en gynander, som velat slå mannens rekord och ger sig min av att ha fällt till marken naturvetenskap, religion, filosofi och uppsatt en Isisprästinna på den korsfästes altare.

Med alla de förbehåll och den skonsamhet man är skyldig en vän låter jag honom förstå detta, i det jag säger ifrån att den kollektivistiska gudomen, karma, icke faller mig i smaken, och att jag av detta skäl ej kan ansluta mig till ett parti som förnekar en personlig Gud, den ende som tillfredsställer mina religiösa behov. Det är en trosbekännelse man avfordrar mig, och ehuru jag är övertygad om att mitt ord skall medföra en brytning och därmed följande indragning av mitt underhåll, talar jag rent ut.

Då förbytes den redlige och ädelsinnade vännen till en hämndens demon. Han slungar mot mig en bannlysning, hotar med de ockulta makterna, skrämmer mig med förtäckta anspelningar av klandervärd art och uttalar besvärjelser som en hednisk offerpräst. Han slutar med att instämma mig inför en ockult domstol och svär att jag aldrig skall glömma den 13 november.

Min belägenhet är pinsam, då jag förlorat en vän och hotas med nöd. Av en djävulsk slump inträffar följande mitt under vårt krig per post.

»L'Initiation» offentliggör en uppsats av mig, vari jag kritiserar det rådande astronomiska systemet. Tisserand, föreståndaren för Parisobservatoriet, dör några dagar efter uppsatsens offentliggörande. I ett anfall av upprymt lynne sammanställer jag dessa bägge fäkta och erinrar om att Pasteur dog dagen efter det min Sylva Sylvarum utsänts i bokhandeln. Min vän teosofen förstår icke skämt, och lättrogen i högsta grad, kanske också mer initierad än jag i svartkonsten, låter han undfalla sig uttryckliga påståenden om att jag utövar förgöringskonster.

Man tänke sig min förskräckelse när efter det slutliga brevet, som lyktade vår korrespondens, den ryktbaraste av Sveriges astronomer dör av slag. Jag blev ängslig, och det med skäl. Att bli misstänkt för att bedriva trollkarlsfinter, det är livssak, och »varder han sjelf i thy dräpen, ligge ogild».

Till råga på min fasa: inom loppet av en månad avlida fem mer eller mindre kända astronomer, den ene efter den andre.

Jag kände fruktan för en fanatiker, som jag tillskrev en druids grymma sinnelag, förenat med de hinduiska trollkarlarnas föregivna makt att döda på avstånd.

Ett nytt helvete av ångestkval! Och från och med den dagen glömmer jag demonerna för att rikta alla mina tankar på de olycksbringande stämplingarna från teosoferna och deras påstådda indiska magiker, begåvade med otroliga krafter. Nu känner jag mig vara dömd till döden, och jag innesluter papper i förseglat konvolut med angivelse mot mina mördare för den händelse jag skulle drabbas av en plötslig död. Varefter jag avvaktar!

* * * * *

Tio kilometer längre österut invid Donau ligger den lilla staden Grein såsom distriktets huvudort. Nu mot slutet av november, då det redan är full vinter, berättar man mig att en främling från Zanzibar har slagit sig ned där i egenskap av turist. Detta är nog för att väcka alla ett sjukt sinnes farhågor och mörka föreställningar. Jag söker skaffa mig underrättelser om främlingen, om han verkligen är afrikan, vad han har i sinnet och varifrån han anlänt.

Man kan ingenting utröna; en hemlighetsfull slöja omhöljer den okände, som spökar för mig dag och natt, och ur djupet av min nöd anropar jag, som alltjämt står kvar inom Gamla testamentets krets, den Eviges beskydd och hämnd mot mina fiender.

Davids psalmer uttrycka bäst min håg, och den gamle Jakob är min gud. Den åttiosjätte psalmen fäster sig företrädesvis i mitt sinne, och jag upprepar gång på gång:

»Gud, fräcka människor hava rest sig upp mot mig, och våldsverkarnes hop står efter mitt liv; de hava icke dig för ögonen.»

»Gör ett tecken med mig och låt det gå mig väl. Och må de, som hata mig, se med blygd, att du, Herre, hjälper mig och tröstar mig.»

Det är ett tecken jag utbeder mig, och märk, läsare, hur min bön snart blir hörd.

XI.

Den Evige har talat.

Vintern har kommit med gulgrå himmel, utan en solstråle under flera veckor; vägarna äro så smutsiga att man ej kan gå ut; trädens löv ruttna, hela naturen stinker, upplöst i förruttnelse.

Höstslakten har tagit sin början; hela dagarna höjas offrens skrin mot det skumma himlavalvet, och man trampar i blod och bland lik.

Det är dödande ledsamt, och min nedstämning meddelar sig åt de båda barmhärtighetssystrar, vilka omhulda mig som sitt sjuka barn. Vad som ännu mer nedtynger mig är min fattigdom, som jag måste dölja, och de fåfänga försöken att avvända en hotande nöd.

Man önskar att jag skall fara därifrån för min egen skull, emedan denna isolerade tillvaro är allt annat än naturlig för en man, och för övrigt äro de ense om att jag behöver en läkare.

Fåfängt väntar jag de behövliga pengarna från mitt fädernesland, och jag bereder mig att fly till fots, trampande stora landsvägen.

»Jag har blivit lik pelikanen i öknen; jag är som ugglan i dess ensliga tillhåll.»

Min närvaro plågar mina släktingar, och vore det icke för min kärlek till barnet, skulle man ha kört bort mig. Nu när smutsen eller snön hindra henne att gå till fots ute i det fria, bär jag den lilla på mina armar längs vägarna, bestiger kullarna och klättrar uppför klipporna. Då förmana de gamla:

-- Du får hjärtklappning, du ådrager dig lungsot på det här viset, du tar döden på dig.

-- En skön död vore det!

Vi sitta vid middagsbordet den tjugonde november, en grå, kulen, vederstygglig dag. Alldeles utbränd efter en sömnlös natt och upprepade nappatag med de osynliga, förbannar jag livet och klagar över att solen är borta.

Min mor har förutsagt, att jag icke skall bli frisk före kyndelsmässan, då solen kommer igen.

-- Här är min enda solstråle, sade jag till henne och pekade på min lilla Christine mitt emot mig.

I samma ögonblick skingra sig de sedan veckor hopade molnen, och genom en rämna tränger ett ljusknippe in i salen och bestrålar mitt ansikte, bordduken, servisen . . .

-- Titta på solen, pappa! Titta solen! utropar barnet och knäpper ihop händerna.

Jag reser mig, förvirrad, ett rov för de mest stridiga känslor.

En slump? Nej, säger jag till mig själv!

Undret, tecknet? Nej, det är för mycket för en misshaglig som jag, och den Evige befattar sig icke med jordmaskarnas små angelägenheter.

Och ändock stannar denna solstråle kvar i mitt hjärta som ett stort leende mitt i ansiktet på den missnöjde . . .

Under de två minuter, som jag behöver för att gå till min stuga, upptorna molnen sig gruppvis i de äventyrligaste former, och i öster, där slöjan undanlyfts, är himmeln grön, smaragdgrön som en äng mitt i sommaren.

Jag blir stående i min kammare och väntar på någonting obestämbart, men är försjunken i en ruelse, som är fridfull och ej bemängd med fruktan.

Då dundrar ett åskslag, ett enda och utan föregående blixt, över mitt huvud. Först blev jag rädd och avvaktade det vanliga regnet och ovädret. Men ingenting inträffar; ett fullständigt lugn råder, och allt är över.

Varför, frågar jag mig, har jag icke fallit ned och ödmjukat mig inför den Evige, som talat?

Därför att då den Allsmäktige värdigas tala till en insekt, och det med majestätisk iscensättning, känner insekten sig förstorad och uppblåst av en sådan heder, och högmodet viskar åt honom, att han måtte vara en särskilt utvald varelse. Rent ut sagt fann jag mig stå i jämnhöjd med den Evige, utgöra en integrerande del av hans personlighet, emanerad ur hans väsende, ett organ i hans organism. Han behöver mig för att uppenbara sig, i annat fall skulle han låtit åskan slå ihjäl mig på fläcken. Varav kom ett så omätligt högmod hos en dödlig? Härstammar jag från seklernas början, då de upproriska änglarna förenade reste sig mot en härskare, som var nöjd med att råda över ett rike av slavar? Är det därför som min pilgrimsfärd på jorden gestaltat sig till ett gatlopp, där de uslaste bland de usla gottat sig åt att piska mig med spön, spotta på mig och smutskasta mig?

Det finns ju icke en av alla upptänkliga förödmjukelser, som jag icke har prövat på; och likafullt växer alltjämt mitt högmod i direkt proportion till förnedringen. Vad är då detta? Jakob, som brottas med den Evige och utgår ur striden en smula lemmalytt, men medförande krigets äretecken. Job, ställd på prov och framhärdande i att rättfärdiga sig inför straff, som tillfogas honom oförskyllt.

Sedan jag skakats av så många osammanhängande föreställningar, tvingar tröttheten mig att släppa tag, och mitt uppblåsta jag sjunker ihop igen, förminskas, så att det som tilldragit sig reduceras till ett intet: ett åskslag i slutet av november!

Men ekot av åskdundret genljuder på nytt, och åter gripen av extas tar jag och öppnar bibeln på måfå, i det jag ber till Herren att han må tala högre för att jag skall förstå!

Min blick faller genast på följande vers ur Jobs bok:

»Vill du göra min dom om intet, vill du fälla mig för att själv få rätt? Haver du en arm såsom Gud, och _kan du låta tordönet ljuda såsom han_?»

Intet tvivel mera! Den Evige har talat!

-- Evige! Vad vill du mig! Säg och din tjänare lyssnar därtill.

Intet svar!

Gott: jag ödmjukar mig inför den Evige, som har täckts ödmjuka sig inför sin tjänare. Men böja knä för folket och de mäktige? Aldrig!

* * * * *

På aftonen mottog min goda mor mig på ett sätt som ännu är mig gåtfullt. Hon betraktar mig i smyg, med en rannsakande blick som om hon ville utröna vilket intryck den majestätiska tilldragelsen har gjort.

-- Hörde du?

-- Ja! Det är egendomligt, åskan vintertid.

Åtminstone har hon slutat att tro mig vara en fördömd!

XII.

Helvetet lössläppt.

Emellertid, och för att bringa oreda i de riktiga föreställningarna om arten av den hemlighetsfulla sjukdom, som drabbat mig, utsprider ett nummer av »L'Evénement» nedanstående notis:

»Den olycklige Strindberg, som kom hit till Paris med sitt kvinnohat, blev snart nog tvungen att ge sig av. Och sedan dess tiga hans likar, skräckslagna inför kvinnodömets fana.» -- »De vilja ej undergå samma öde som Orfevs, på vilken de tragiska bacchanterna sleto huvudet från kroppen . . .»

Det var alltså sant, att man hade lagt ut en snara där jag bodde vid rue de la Clef, och att detta mordförsök medförde som följder den sjuklighet, vars symptom ännu yppade sig. Och dessa kvinnor! Tydligen på grund av min artikel om de feministiska tavlorna av min kvinnodyrkande danske vän. Äntligen ett faktum, en påtaglig verklighet som befriar mig från alla de förskräckliga farhågorna för en sinnessjukdom.

Jag skyndade till min mor med den goda nyheten: se nu här att jag inte är galen!

-- Nej, du är inte rubbad, bara sjuk, och läkaren råder dig att ta kroppsövningar, till exempel att hugga ved . . .

-- Är det bra för kvinnorna, eller tvärtom?

Vi skiljas med denna alltför skarpa replik. Jag hade glömt att ett kvinnligt helgon likafullt förblir kvinna, det vill säga fiende till mannen.

* * * * *

Allt är glömt, ryssarne, Rotschildarne, svartkonstnärerna, teosoferna, till och med den Evige. Jag är offret, Job, den oförvitlige, och kvinnorna ha velat döda sin Orfevs, författaren till Sylva Sylvarum, förnyaren av de döda naturvetenskaperna. Förvillad i en skog av ovissheter, skjuter jag åt sidan den nyfödda idén om ett övernaturligt ingripande av makterna i ett immateriellt syftemål, och jag glömmer att komplettera det nakna faktum, att man utfört ett attentat, med att söka rätt på upphovsmannen därtill.

Brinnande av begär att hämnas, gör jag utkast till en angivelseskrift ställd till polisprefekturen i Paris, en annan till Paristidningarna, då en väl anbragt omkastning i händelsernas lopp kommer och gör ett slut på det tråkiga dramat, som hotat att utmynna i en fars.

* * * * *

En gulgrå dag efter middagen omkring etttiden envisas min lilla Christine att få följa mig till min stuga, dit jag beger mig för att få min vanliga middagslur.

Omöjligt att stå emot, och jag ger vika för hennes böner.

När vi kommit dit upp, befaller min Christine fram pennor och papper. Vidare ger hon order om tavelböcker. Och jag måste gå henne tillhanda, förklara, rita.

-- Inte sova, pappa!

Trött, utmattad, förstår jag icke varför jag lyder ett barn, men det finnes i hennes röst ett tonfall, som jag ej kan motstå.

Då drar en positivspelare till med en vals utanför dörren. Jag föreslår lillan att dansa med barnflickan, som har följt henne. Lockade av musiken komma grannens barn dit, och i min förstuga blir det en improviserad bal, sedan positivspelaren ombetts stiga in i köket.

Detta räcker en timme, och min nedslagenhet går sin kos.

För att förströ mig och stilla sömnbegäret tar jag bibeln, vilken tjänar mig som orakel, och öppnande den på måfå läser jag:

»Men Herrens ande vek ifrån Saul, och en ond ande från Herren kvalde honom. Och Sauls tjänare sade till honom! Se, en ond ande från Gud kväljer dig. Må vår herre tillsäga sina tjänare, som inför dig stå, att de uppsöka en man, som är kunnig i harpospel, på det att, när den onda gudsanden kommer över dig, han må spela med sin hand, att det må varda bättre med dig.»

En ond ande, det var just det jag misstänkte.

Men mitt under barnens förlustelser har min mor kommit för att söka lillan, och när hon får se att man håller bal, står hon där häpen.

Och hon förtäljer för mig, att just i denna timme har där nere i byn ett fruntimmer av bästa familj plötsligt blivit vansinnig.

-- Hur beter hon sig då?

-- Hon dansar, den gamla damen, dansar outtröttligt, klädd till brud, och inbillar sig vara Bürgers Lenore.

-- Hon dansar, säger du? Och vidare?

-- Hon gråter och fruktar att döden skall komma och hämta henne!

Vad som ökar det rysliga i situationen är att detta fruntimmer har bott i det lilla hus jag hyr, och att hennes man har dött där barnbalen nu pågår.

Förklaren detta, läkare, psykiatriker, psykologer! eller erkännen vetenskapens bankrutt!

Min lilla dotter har besvurit den onde, och anden, som jagats på flykten av oskulden, har rusat på den gamla kvinnan, som skröt med att vara fritänkare.

Spökdansen fortgår hela natten, och damen övervakas av väninnor, som värna henne mot dödens angrepp. Hon kallar det för döden, emedan hon förnekar tillvaron av onda andar. Emellanåt påstår hon till och med, att det är hennes avlidne make som plågar henne.

* * * * *

Min avresa är uppskjuten, men för att återhämta krafter efter de många sömnlösa nätterna flyttar jag och får ett sovrum i min tants våning på andra sidan om gatan.

Jag lämnar alltså den rosenröda kammaren. (Vilket egendomligt sammanträffande, att pinofängelset i Stockholm i den gamla goda tiden kallades Rosenkammaren!)

Första natten i ett lugnt och stilla rum, vars vitkalkade väggar äro fullsatta med tavlor föreställande manliga och kvinnliga helgon. Över min säng ett krucifix. Men andra natten börja andarne åter driva sitt spel.

Jag tänder ljusen för att tillbringa tiden med läsning. En olycksbådande tystnad råder, och jag hör mitt hjärtas slag. Då skakar mig ett litet buller som en elektrisk gnista.

Vad är det?

En mycket stor spån, som bildat sig på stearinljuset, har fallit ned på golvet. Ingenting annat, men det anses vara ett dödsförebud i vårt land. Låt gå för döden då! Sedan jag läst en kvarts timme till, vill ja ta min näsduk, som jag dolt under långkudden. Den finnes ej där, men då jag söker, finner jag den på golvet. Jag böjer mig ned för att taga upp den. Någonting faller ner på mitt huvud, och då jag med fingrarna far igenom håret finner jag en »likspån» till.

I stället för att bli förskräckt, kan jag ej tillbakahålla ett leende, så löjligt förefaller mig äventyret.

Le åt döden! Huru kan detta vara möjligt om icke livet vore komiskt i sig självt? Så mycket bråk för så litet! Kanhända till och med att det i själens innersta gömmer sig ett obestämt medvetande om att allting här på jorden är blott en maskerad, är sken och gyckelbilder, och att gudarne roa sig åt våra lidanden.

* * * * *

Högt uppe, ovanför berget på vilket slottet är byggt, reser sig en klippa som behärskar de övriga och bereder utsikt över den infernoliknande hålvägen. Man kommer dit igenom en lund av kanske tusenåriga ekar, enligt sägen en druidlund, eftersom misteln ymnigt anträffas där, växande överallt på lindar och äppleträd. Ovanom denna park stiger vägen brant igenom en mörk granskog.

Flere gånger har jag försökt komma till toppen, men det hände alltid något oförutsett, som stötte mig tillbaka. Än var det en råbock, som bröt tystnaden med ett oväntat hopp, än en hare, som icke liknade någon vanlig hare, eller en vårfågel med sitt ängslande skri. Sista morgonen, dagen före min avresa, trotsade jag alla hinder, och efter att ha genomträngt den skumma, dystra granskogen, klättrar jag ända upp till toppen. Där hade man en präktig utsikt över Donaudalen och de steiermarkska alperna. Jag andas ut för första gången på länge, sedan jag lämnat den dunkla trattdalen nere i djupet. Solen upplyser nejden med dess oändliga horisonter, och alpernas vita kammar sammangå med molnen. Det är vackert som i himmelen! Månne jorden inrymmer både himmelen och helvetet, så att det icke finnes några andra ställen för straff och belöning? Kanske! Och säkert är, att då jag erinrar mig mitt livs skönaste ögonblick, minnes jag dem såsom himmelska, liksom de värsta förete sig såsom infernaliska.

Har framtiden ännu förbehållit åt mig timmar eller minuter av denna lycka, vilken icke låter sig köpas annat än genom bekymmer och ett någorlunda rent samvete?

Jag dröjer kvar där uppe, föga hågad för att åter stiga ned i smärtornas dal, och när jag går fram över bergplatån för att beundra jordens skönhet, märker jag att den avskilda klippa, som bildar själva spetsen, har av naturens hand uthuggits till en egyptisk sfinx. På jättens huvud ligger en stenhop, ur vilken uppsticker en käpp, prydd med ett stycke vitt lärft, som skall tjäna till flagga.

Utan att fråga mig vad denna ställning skall betyda, hemsökes jag av den enda, oemotståndliga föreställningen: Du måste taga flaggan med dig!

I trots av faran, som jag föraktar, stormar jag branten och erövrar flaggan. I samma stund tonar oväntat från sluttningen där nere mot Donau en bröllopsmarsch, som spelas och beledsagas av jubelsånger. Det är ett brudfölje, osynligt för mig, men igenkännligt på de vid giftermål obligatoriska bössskotten.

Tillräckligt barn i själen och nog olycklig för att kunna omsmälta till poesi de mest alldagliga och naturliga händelser, upptager jag detta såsom ett gott förebud.

Och ogärna, med långsamma fjät nedstiger jag till smärtornas och dödens, de sömnlösa nätternas och demonernas dal, där min lilla Beatrice väntar mig och misteln, som jag hade lovat henne; den grönskande kvisten, som växer mitt ibland snön och egentligen borde avtagas med guldskära.

* * * * *

Redan länge hade mormodern uttryckt sin önskan att se mig, vare sig för att åvägabringa en försoning eller av skäl, som måhända hade sin rot i det ockulta, eftersom hon är en klärvoyant och visionär. Under olika förevändningar hade jag uppskjutit besöket, men min svärmors avresa dit, som var utsatt till bestämd dag, tvang mig att fara och hälsa på den gamla för att säga henne farväl, antagligen det sista på denna sidan graven.