Part 5

Som bekant har man mycket tvistat derom, huruvida hos fornfinnarne funnits medvetandet om en enda skapare. Det har dervid med dem gått såsom till en början med Inderna. Man förklarade hvarje uttryck, som gaf tillkänna en dylik uppfattning, såsom en föreställning införd med kristendomen och utbildad under dess inflytande. Eller också påstod man, såsom Max Müller om Inderna, att monotheismen varit folkets ursprungliga religion, hvarifrån det småningom affallit. Om man med monotheism förstår tron på en utom och öfver verlden stående Jehovah, är ingenting mera oriktigt. Ty Inderns hela verldsåskådning utgår just derifrån, att den evige har sin enda tillvaro i tingen, att han med tusende ögon blickar fram ur verlden. Indra, Varuna och Agni, de tre första elementargudarna, Brahma, Vishnu och Siva likaså, äro endast olika skepnader af den ende, som uppenbarar sig i dem alla. Det förnuftiga i verlden är det sanna gudomliga; derföre tilltalar honom äfven en sednare tid i de sublimaste hymner: Han var den ensamt födde herren öfver allt det som är. Han grundade jorden och denna himmel. -- Han, hvars skugga är odödlighet, hvars skugga är död. -- Han, hvars makt de snöiga bergen, hvars makt hafvet förkunnar. För hvilken dessa trakter äro som vore de Hans armar. -- Han, till hvilken himmel och jord, stående fast genom Hans vilja, se upp, darrande invärtes. -- Öfver hvilken den uppgående solen skiner. -- Han, _som är gud öfver alla gudar_![129]

Finnarne hafva icke så tydligt utsagt hvad luoja är, men ur fornsångerna framgår dock tillräckligt klart, huru de föreställt sig honom. Redan då Wäinämöinen, hans första inkarnation, längtar att födas, anropar han yli-jumala om bistånd. Vid alla möjliga besvärjelser, der man anropar smärre gudomligheter, tillägges ytterst en bön till den allrahögste, om allt det andra icke hjelper. I synty-sanat främhålles han uttryckligen, såsom vid jernets ursprung:

Tuo ukko ylinen _luoja_, Itse _ilmojen Jumala_ Ilmasta veen eroitti, Veestä maati manterehen.

Ukko llmoinen Jumala Hieroi kahta kämmentänsä Vasemmassa polven päässä; Siitä syntyi kolme neittä, Koko kolme Luonnotarta Rauan ruostehen emoiksi, Suu sinervän siittäjiksi.[130]

På ett annat ställe sjunger Wipunen för Wäinämöinen de "djupa ursprungsorden om tidens begynnelse."

Kuinka _luojansa luvalla, Kaikkivallan vaatimalla Itsestänsä, ilma syntyi_, Ilmasta vesi erosi, Veestä manner maatelihe, Manterelle kasvut kaikki.[131]

De anförda orden framhålla väl å ena sidan, att verldens utveckling skedde enligt skaparns vilja, men äfven å den andra, att denna skapare sjelf måste hafva funnits i elementerna, då luften kunde uppstå "af sig sjelf." Öfverallt i ursprungsorden och lu'ut hänföres den yttersta makten till skaparen. Helt säkert skulle man icke i en sednare tid med sådan hemlighetsfullhet begagnat sig af dessa trollformler, om luoja betecknat de kristnes gud. I veren sulku-sanat (manuskript, för hvilket jag har att tacka Prof. Lönnrots godhetsfulla meddelande) säges:

Jumaloista tunti tullo, Apu eineisten emistä; Varjele vakanen _luoja_, Katso kaunonen jumäla, Jott'ei vietäisi vioille;

och på ett annat ställe:

Tulonen _jumalan luoma_, Luoma _luojan_ valkiainen, samt Rauta on _jumalan luoma_.

Dylika yttranden, hvaraf framgår att allt i verlden är skapadt af den högste guden, finnas i mängd i Kalevala. Joukahainens moder tilltalar sålunda vågen, månen, solen, då hon söker sin son:

Oi tiehyt _jumalan luoma_, Kuu kulta _jumalan luoma_, Oi päivyt _jumalan luoma_, Etkö nähnyt poikoani?

På samma sätt yttras vid besvärjelser:

Hoi matö jumalan luoma,[132]

och Wipunen söker besvärja Wäinämöinen:

Lähe nyt liika liikkumahan, Ennen päivän nousemista, Koi _jumalan_ koittamista,

och längre fram

Tullessa jumalan tunnin;[133]

hvilka sistnämnda tillika innebära, en antydan om det onda, mörkret, som vid solens uppgång måste fly.

Det är öfverflödigt att anföra flera exempel ur det nämnda torde ogensägligt framgå, att hos Finnarne begreppet om en enda skapare, som står öfver både verld och gudar såsom deras första upphof, varit ursprungligt. Afgjordt yttrar derföre Snellman i en recension: "i Kalevala-dikten förekomma nu vidare så många uttryck, hvilka häntyda på medvetandet om en enda skapare, en högsta gud, den sanne, -- att hvar och en som skrifver öfver finska mytologin, men helt och hållet öfverser detta förhållande, kan påstås hafva förfarit utan sakkännedom".[134] Gudarne sjelfva erkänna derföre alltid, att deras makt ytterst är ett lån af skaparn. Så anropar Wäinämöinen yli-jumala, då han längtar att födas; Ilmarinen erkänner skaparen öfver sig, då han säger sig hafva lärt konsten att smida genom dessa ord:

Kauan katsoin _luojan_ suuhun, Partahan jalon jumalan, Ennen taivoa takoissa, Ilman kantta kalkuttaissa.[135]

Men hurudan denne ene och högste skapare är, framlyser bestämdare. Utredningen af ordet juma och de redan anförda skapelse-teorierna visa, att allt tillvarande utvecklar sig, det ena ur det andra, hvarigenom skaparn sjelf finnes i allt. Många ställen i Kalevala bekräfta denna uppfattning. Ilmarinen sade att han, för att lära sig smida, sett skaparn i munnen. Derifrån ledas vi helt naturligt öfver till följande:

Silloin virsikäs Wipunen, Tuo vanha vaka-väkevä, Jonk' _oli suussa suuri tieto, Mahti ponnetoin povessa_, Aukaisi sanaisen arkun, Lauloaksensa hyviä, Noita _syntyjä syviä_, Ajan _alku-luottehia_.[136]

Och i föregående rader säges:

Ei _sanat_ salahan joua, Eikä _luottehet_ lovehen, _Mahti ei joua maan rakohon, Vaikka mahtajat menevät_.

Här förefaller det visst som skulle Wipunen göras identisk med urgudomen. Hos honom är neml. makten, och Wäinämöinen måste uppslukas af honom, försänka sig i urväsendet, för att erhålla den högsta visheten. Men Wipunen erkänner sjelf öfver sig skaparen, och sjunger de betydelsefulla orden, "luften föddes af sig sjelf på skaparns önskan." Och med djupaste vördnad yttrar Wäinämöinen, då han stämmer blodflödet:

En puhu omalla suulla, _Puhelen jumalan suulla_, Josp' on mulla suu suloinen, Suloisempi suu jumalan, Jospa on kaunoinen käteni, Käsi luojan kaunihimpi.[137]

Men af begge dessa ställen framgår på det tydligaste, hvari den egentliga skaparkraften består. De mäktige försvinna, men makten blir qvar; den finnes i skaparens mun, är hans ord, anden. Vi hafva sett huru detta ord i Wäinös mun är mäktigt att af äggets spillror bilda hela verlden, på ett sätt, som i höghet mäter sig med det verldsbekänta varde! _Ordet_, det symboliska uttrycket för tanken öfverhufvud i allt skapadt, blir sålunda urgudomens sanna tillvaro. Ordet finnes i allt, och om man känner ursprungs-ordet, så är man herre öfver tingen. Det finnes väl intet kraftigare bevis, att Finnarne ansett anden, förnuftet i verldsordningen, vara den egentliga skaparen, från hvilken gudar och verld leda sitt ursprung, och hvilken betecknats med den opersonliga benämningen _jumala_. I hvarje enskildhet genomskimrar derföre något af den högste; i hvarje träd, i hvarje gren, i hvarje grässtrå, ja i hvarje daggdroppe ler derföre en huld genius, som skänker den lif och glans. Ehuru icke utgående från samma princip, ger likväl Lönnrot en träffande skildring af denna verld med millioner gudar,[138] som väl kunna mäta sig med de 330 millioner man räknar i Indien.[139] Vi hafva ett indirekt bevis härpå i det spekulativa, begrundande lynne, som så starkt utmärker Finnen. Det objektiva öfverhufvud har för honom en betydelse, derföre söker han öfverallt bakom företeelsen dess sanning, synty, kraften som verkar deri. Och denna fordran förklarar äfven lätt bristen på egentligen historiska sånger. De tillfälliga, men äfven bevisligen ofta blodiga, sammandrabbningarna med andra folk hafva icke lemnat mera betydande spår efter sig i sångarens minne. De voro visserligen lifsyttringar af folket, men dess sanna lif låg i andens verkningar och i sångens makt. Derföre är äfven sångarkungen den högste i verlden.

Denna förklaring vinner ny styrka genom jemförelse med förhållandet i Indien. Äfven der spelar historien, händelsernas yttre sida, en underordnad roll. Millioner år hopas på hvarandra utan betänklighet, och forskaren har den yttersta svårighet att i denna rörliga massa få en fast punkt. Och denna företeelse är betingad deraf, att Indern i allt söker väsendet, söker den osynlige Brahma, som ser genom tingen. Hos dem återfinnes äfven föreställningen om sångens allmakt. Gunadhya förtäljer sina himmelska sagor, hvar vid alla djur församla sig för att afhöra dem. Gråtande stå de der och höra på; men Gunadhya aflade sin kroppsliga gestalt, och återvände till sin himmelska boning såsom Sivas tjenare.[140]

Men hos Finnarne, liksom i Indien, skapar fantasin en mångfald af former, för att åskådliggöra huru den ende osynlige luoja ur sig utvecklar verlden. En bland dessa är den bekanta föreställningen om verldsägget, hvarur himmel och jord blifvit bildade, så att hvarje spillra deraf är en spillra af det ena, som fanns till från begynnelsen. Denna föreställning är uråldrig, äfven Esterna hafva svaga minnen deraf. Bland annat säges i en sång, att _pühha linnu_ bygger sig bo, ligger på äggen och fördelar de späda ungarna, en på himmelen till måne, den andra till sol på luftens hvalf, den tredje som en sten på ängen.[141] Denna föreställning är otvifvelaktigt från uråldrig tid, ty endast de äldsta kulturfolken af arisk stam känna den, hos de öfriga har den redan försvunnit. Hos Inderna är det Brahma, som låter sig födas i ägget och under namn af Purusha fullbordar skapelsen. Måhända var äfven den finska föreställningen urspr. sådan, att Wäinämöinen framgick ur ägget; ty det är han som af urmaterien bildar uddar och öar, med ett ord utför urväsendets vilja. Det heter äfven att hans moder i sjuhundrade år irrade omkring på de vida vattnen, utan att kunna framföda honom. Och ändå skedde det endast genom hans vilja. Brahmas ägg vaggas på hafvet i tusende år innan det är moget, och då framträder han sjelf derur, låtande ägget brista sönder. Föreställningen om en menniskas framträdande ur ett ägg återfinnes äfven både hos Finnar och Ester. De sednare berätta huru Linda uppvexte ur ett ägg,[142] och dylikt förekommer äfven i Kanteletar.[143] Benämningen Sampo, guds ursprung, som tilldelades solen, antyder också föreställningen om urväsendets födelse i solen. Att åter himmelens guldglänsande skifva gifvit första anledningen till tanken på ett ägg, synes af Indernas hymner. I Rig-Veda säges: i begynnelsen uppstod källan till det gyllene ljuset.[144] Och Manus lagar framhålla, huru i begynnelsen genom urväsendets tanke uppstod ett ägg, glänsande såsom guld, lika lysande som stjernan med tusende strålar.

Ännu andra beröringspunkter finnas, som härmed stå i sammanhang. I finska mytologin finnes neml. ett ord, Kave, hvartill man förgäfves i finskan söker en etymologisk förklaring. I Nya Kalevala heter Kave luonnon tytti och ensin emä itselöitä,[145] på andra ställen åter säges:

Kave ukko pohjan herra, Ikäinen iku Turilas.[146]

Vidare berättas huru han efter 30 somrar befriar sig ur sin moders sköte. Ordet är således ett appellativ, i sednare fallet för urgudomens första inkarnation. Och märkvärdigt nog finna vi en anknytningspunkt härför i Indien. Bhrgu, den "lysande glänsande," enl. Kuhn blixten, _framgår ur Brahmas hjerta som klyfver sig_, hans son är _Kavi_. "Det ligger nära till hands, att förbinda denna åskådning af det sig klyfvande hjertat med den af det bristande ägget, ur hvilket verlden blef skapad".[147] Och enl. Ganander förstås ofta med Kavet "en mäktig förste i månan, som hjelpte den mot kuumets anslag".[148] I den finska föreställningen fattas sålunda Kave såsom härstammande från urmodren, eller från det lysande himlaklotet, = ägget. Försöka vi etymologiskt undersöka ordet, så finna vi väl i Jen. Sam. _kábe_, död, Tungus. _kovi, kuvi_, lycka, Ostj. _kava, kevi_, hammare, _kavi_, gök, Burat. _kube_, del, _kubânam_, dela. Närmare sammanhang har dock Jenis. Ostj. _kip_, farfar, _hyp_, son, ja med det förra betecknas äfven månen. Alla dessa kunna dock icke utan vidare förklara det finska kave; man kan hos Germaner, Greker och Romare ännu mindre finna någon motsvarighet, hvarigenom det kunde förklaras för ett lån. Enda utvägen blir derföre att enl. omnämnda myt vända blicken till Indien. Der möta oss sanskrit orden _kav_, plöja, _kavû_, fåra, eld från gödsel, och slutligen _kavi_ klok tänkare, vis. Böthlingk och Roth tillägga, att det brukas om "urtidens vise fäder, som nu omsväfva solen som andar".[149] Det sättes således äfven här i förbindelse med himlaljusen. I Schah-name omtalas konungaslägten _Kawja_ eller _Kajanider_; _kava_ förklaras vara en solens anförvandt, och _kawus_ betyder den förståndige.[150] Latinska ordet _cav-ere_, akta sig, vara klok, står härmed i samband.

Från föreställningen om ägget, som "likt ett frö inkastades i vattnen", uppstår lätt den om verldsträdet. Eller kan väl något annat menas med eken, puu jumalan, som

Ojenteli oksiansa, Levitteli lehviänsä Latva täytti taivahalle, Lehvät ilmoille levisi, Piätti pilvet juoksemasta, Päivän peitti paistamasta, Kuuhuen kumottamasta.[151]

Ur fröet till detta träd utbildas hela verlden. Man finner det lätt, ty då det hugges i spillror, flyta dessa vida omkring, och dit de hinna, der uppstår evärdlig lycka. En påminnelse om Sampo och ägget, som splittras. På andra ställen åter beskrifves huru solen och månen hängde på trädets grenar, och äfven Ilmarinen fäster sin nysmidda sol i ett högt träd. Hos Esterna har minnet häraf redan till en del bleknat, men tydliga spår finnas ännu qvar. Tamme laul berättar huru eken, som trängde genom himlahvalfvet, fälles. Deraf göres ett badhus; _men framför tröskeln var månen, ofvanför solen, och stjernorna dansade derinne_.[152] Och huru skaparns ande genomströmmar allt, huru han bor i sitt verk, skönjes tydligt af den framställning, som finnes i Kalevipoeg, slutet af VI sången. Den himmelshöga eken beskrifves omständligt. Då den ändteligen nedhugges, bildas af dess spillror den mäktiga Suomibryggan, fartyg och städer, men äfven en koja för sångarn, der han virkar sina sånger. Och till honom strömmar från Taaras eviga salar, från skaparns rika källa hvad han behöfver för att fullända sin väf.

Att verldsträdet, skapelsens mångfald, liksom himmel och jord ur ägget, bildas genom ordets makt, framgår ur Wäinämöinens sång. Det heter neml.

Laulo kuusen kukkalatvan, Kukkalatvan, kultalehvän. Latvan työnti taivahalle, Puhki pilvien kohotti, Lehvät ilmoille levitti, Halki taivahan hajotti. Laulelevi, taitelevi; Laulo kuun kumottamahan Kultalatva kuusosehen; Laulo oksille otavaan.[153]

Nu är det visst fallet, att verldsträdet förekommer hos de flesta germaniska folk. Men dels uppträder det ej hos dem så, att af dess spillror skapelsen framgår, dels finnas liknande föreställningar äfven hos andra finska folk, hvilka göra det sannolikt, att denna föreställning varit gängse hos Finnarne långt förr än de kommo till Europa. I Tatarernas sagor omtalas nio lärkträd, som vexa ur samma rot, och en inskrift står på trädet: "då Kudaj skapade jord och himmel, då föddes äfven detta lärkträd".[154] Men om öfverhufvud denna bild är mindre utförd, så bör jag anmärka att detsamma äfven, så vidt jag kunnat se, är fallet med Indernas verldsträd.

Jag har förut framhållit Indernas försök att åskådliggöra ur-anden, som genomströmmar hela verlden, i soma, Persernas haoma. De finska sagorna likasom Kalevipoeg omtala skålar, fyllda med mäktiga drycker. Den ena af dem ger styrka och lif, den andra förlamar. Inderna säga, att soma finnes i vattnet, men den är egentligen en lifvets dryck, som äfven gudarne måste njuta, for att ej såsom blotta naturväsenden förgås; motsvarande således Grekernas nektar. I en afhandling af A. Kuhn,[155] som jag genom Hr Statsrådet Schiefner i St. Petersburg godhetsfullt fått mig tillsänd, då redan trenne ark af denna undersökning voro tryckta, säger en Upanishad, att gudarne sitta under verldsträdet och dricka soma ur den heliga källan. Bundehesch nämner: "nära trädet jat-bés vexer den hvita hom, i källan arduisur, den som äter deraf blir odödlig." I närmaste sammanhang härmed står Skandinavernas verldsträd, asken Ygdrasil, och Urdar-brunnen, ur hvilken Odin dricker vishet. Men att äfven föreställningen om lifvets dryck hos Finnarne ej behöfver vara ett lån från Germaner, bevisar dess förekommande hos de asiatiska folken. Tatarernas sagor omnämna ofta lifsvattnet, som finnes i ett guldfat på tolf qvarters djup i jorden. Fatet åter är nedgräfdt vid roten af en björk med guldblad och gyllene bark. Der hade Kudaj ställt en hjelte till väktare.[156]

Ännu återstår att förklara orsaken till verldens uppkomst. Indern säger: _tad_ = ordet var till och kände längtan i sitt sinne; längtan blef ett frö, som brast genom _eftersinnandets makt_. Och vidare: Maja, som är Brahmas längtan, kärleken, frambragte verlden. Hvilken förvånande likhet med Wäinämöinen, som i sin moders sköte eftersinnar och längtar att blifva född. Och Ilmatar, Kave luonnotar, urelementet, äfven hon ledsnar att vara till ensam på de vida fjordarna, med "den gungande vågen framför sig, den klara himmelen bakom"; äfven hon längtar att blifva till något. Namnet Maja, förvillelse, ger tillkänna denna längtans natur; det är ett affall från det urspr. varandet såsom endast en tänkt enhet. Öfvergången till tillvarons mångfald sker sålunda, att "kärleken är bandet mellan vara och icke vara"!

Vi hafva genomgått Finnarnes föreställningar om verldsskapelsen och funnit, att de såväl med afseende å den genomgående grundtanken, som äfven de vexlande bilderna i hufvudsak öfverensstämma med Indernas. Den största olikheten är den, att spekulationen i Indien genom en flertusenårig kultur stigit till en ovanlig höjd. Men många andra än de här nämnda företeelserna leda oss till Orienten vid undersökningen af Finnarnes forntid. Så yttrar Jakob Grimm, den förste som i utlandet fäste blicken vid Kalevala: "jag vill synnerligen anmärka (i det finska epos) en _liflig, sinnrik naturkänsla_, sådan man nästan blott i _indiska dikter_ anträffar den." Och då han omnämner huru Wäinämöinen drifver omkring på hafvet, skapande vikar och öar, tillägger han: "hvem påminner ej denna kosmogoniska föreställning om den indiska sagan om Brahma och Vishnu, hvilka, sittande på ett blad och sugande på sina tår, skapande draga genom hafven?[157] Äfven Acvinerna, ljusbringarne födda af ljus och molndunkel, kunna lätt sammanställas med Koit och Emarik, koitto och hämärä."

Jag vill dock med hela denna framställning ingalunda påstå, att Finnarne omedelbart af Inderna emottagit sina mytiska föreställningar; överensstämmelsen antyder i min tanke endast en innerlig och mäktig beröring. Men huruvida den egt rum förrän Inderna och Zend-folket ännu skiljt sig från hvarandra, d.v.s. med de ursprungliga Arierna, eller om både dessa och Finnarnes stamförvandter öst ur någon gemensam urkälla, är en fråga, som nu ej torde kunna afgöras. Ogensägligt visa dock Finnarnes mytologiska föreställningar, att de af alla altaiska folk, så vidt man hittils känner, bibehållit det mesta af en uråldrig bildning, som blomstrat långt förr än de europeiska kulturfolkens. Anor betyda visst i och för sig icke mycket; hvarje folk har derföre med rätta blott den betydelse dess närvarande bildningsgrad skänker. Men i förfädrens traditioner ligger en ännu verkande makt, och den verldsåskådning, som fortplantats från generation till generation, är härvid den icke minst vigtiga.

Fotnoter:

[1] Theil II, s. 37-44.

[2] Jfr Hegel's Vorles. über die Philosophie der Religion. I. 275, 284-293.

[3] Jfr Ludv. Noack, Die Theologie als Religionsphilosophie, Lübeck 1853, 96 följ.

[4] E. Meier, Indisches Liederbuch. Stuttgart 1854, 39.

[5] A. Wuttke, Geschichte des Heidenthums. Breslau 1853. II, 243, 245.

[6] I. Stevenson, Translation of the Sanhita of the Sama-Veda. London 1842. 73, 172.

[7] Lassen, Indische Alterthumskunde. Bonn 1847. I, 768.

[8] Lassen, Indische Alterthumskunde. Bonn 1847. I, 756-760.

[9] Stevenson, Transl. of S. V. 139, 5, 85.

[10] Wuttke, Gesch. d. Heidenth. II, 243.

[11] Stevenson, Transl. of S. V. 36, 42, 45.

[12] Max Müller, History of ancient Sanskrit Literature. London 1860. 546.

[13] Rosen, Rigveda Sanhita, Lib. primus. Sanskrite et Latine. London 1838. 161.

[14] Ind. Alterthumskunde. I, 755, 756.

[15] Roth, Zur Geschichte der Religionen. Zeller's Theol. Jahrb. 1846. 352.

[16] Wuttke, Gesch. d. Heid. II, 248, 252.

[17] Meier, Ind. Liederbuch, 44, 45.

[18] Jfr Wuttke, Gesch. d. H. II, 252. Jfr Th. Pavie, Le Rig-Véda et leslivrés sacrés des Hindous. Revue des deux Mondes 1854. 270.

[19] Stevenson, Transl. of the S. V. 102.

[20] Stevenson, Transl. of the S. V. 82, 98, 152.

[21] Stevenson, Transl. of the S. V. 27.

[22] H. T. Colebrooke, Miscellaneous Essays, London. 1837, I. 85-87.

[23] Max Müller, Hist. of Anc. Sanskr. Lit. 567.

[24] Wuttke, Gesch. d. Heid. II, 291, 293, 284.

[25] Colebrooke, Misc. Essays. I, 47.

[26] Max Müller, Hist. of A. S. Lit. 100-108.

[27] Max Müller, Hist. of A. S. Lit. 103, 61, 37.

[28] Jfr Lassen, Ind. Alterth. I, 775-783.

[29] Wuttke, Gesch. d. H. II, 255.

[30] Wuttke, Geseh. d. H. II, 255.

[31] Loiseleur Deslongchamps, Lois de Manou. Paris 1833. 42.

[32] Th. Pavie, Le Rig-Véda et les livrés sacrés des Hindous. Rev. d. deux Mondes 1854. 273.

[33] Roth, Zur Geschichte der Religionen. Zeller's Theol. Jahrb. 1846, 356.

[34] Stevenson, Transl. of S. V. 100.

[35] Wuttke, Gesch. d. H. II, 293.

[36] Herm. Kellgren, Mythus de Ovo Mundano. H:forsiæ 1849. 55, 56.

[37] Loiseleur Deslongchamps, Lois de Manou. 2-4.

[38] Jfr H. Kellgren, Mythus de Ovo Mundano, 57, 47-50.

[39] H. H. Wilson, The Vishnu Purana. London 1840. 11-20.

[40] Colebrooke, Misc. Essays. I, 33, 34. Jfr Max Müller, Hist. of A. S. L. 564. Jfr Mor. Carriere, Die Ind. Lyrik. Westermanns III. Deutsch. Monatshefte 1861. N:o 60.

[41] Wuttke, Gesch. d. Heid. II, 283.

[42] Wuttke, Gesch. d. Heid. II, 283.

[43] I. A. Sjögrens Gesamm. Schriften. St. Petersburg 1861. II, Th. 2. S. 27.

[44] Alla bidrag till de etymologiska undersökningarna rörande altaiska språken äro hemtade ur Castréns grammatiker och ordförteckningar för dessa språk.

[45] A. Baudrimont, Histoire des Basques. Paris 1854.

[46] I. A. Lindström. Suomi 1852.

[47] Castrén, Nordische Reisen u. Forsch. V. 1862, s. 142.

[48] Allgem. Culturgeschichte. VI, 321, 379.

[49] Ignell, Menskl. Utveckl. Historia. I, 1, 14.

[50] Castrén, Finsk Mytologi s. 15, 25. Jfr hans grammatiker.

[51] F. Mytol. s. 14.

[52] W. Schott, Altajische Studien. Berlin 1860, s. 613.

[53] Castrén, Fin. Mytol. s. 157.

[54] Resor o. Forskn. II, s. 70.

[55] De Bircarlis, 1786, s. 7, 8.

[56] A. C. Lehrberg, Über die Wohnsitze der Jemen. St. Petersburg 1816, s. 105, 160, 211.

[57] Vergl. Wörterbuch d. Goth. Sprache 1851. I, 362.

[58] A. J. Sjögren, Über die älteren Wohnsitze d. Jemen. 1830. I. 303.

[59] Resor o. Forskn. II, s. 70. Jfr Finsk Mytol. s. 272.

[60] W. Schott, Altaj. Studien, s. 614.

[61] Tre ord om och ur finska fornsången af Elias Lönnrot Litteraturbladet för Nov. 1858.

[62] Nya Kalevala. XXXIX.

[63] Nya Kalevala. XLVII.

[64] H:fors Morgonblad 1836, N:o 95, 96.

[65] A. Schiefner, Über das Wort Sampo, Bulletin de l'Académie des Sciences de St. Pétersb. Tome III. N:o 7, s. 501.

[66] G. Kal. I, 180. N. Kal. XLIX, 343.

[67] Bulletin de l'Académie des Sciences de St. Pétersb. Tome II, N:o 4, s. 295.

[68] N. Kal. XLIII. 297.

[69] N. Kal. XLIII 297.

[70] H. Neus, Ehstnische Volkslieder. I. Reval 1850, s. 3.

[71] H. Kellgren, Nala och Damajanti, s. 11.

[72] Ch. Ganander, Mythologia Fenn. s. 45, 46.

[73] Castrén, Finsk Mytol. s. 66.

[74] Satuja ja Tarinoita. II, s. 1-28.