Part 4

Hvad den första invändningen beträffar, kan man väl icke förneka Ukko, Tjermes, Taara individuel gestalt. Nedanför skall visas huru personbildningen går än längre. Angående åter sagan, det egentliga stoffet i den episka folkdikten, skilja väl redan bröderna Grimm denna från mährchen sålunda, att den förra är mera historisk, den sednäre mera fritt poetiskt skapande. "Mährchen är dels genom sin yttre utbredning, dels genom sitt inre väsende dertill bestämdt, att innefatta den rena tanken af en barnslig verldsåskådning".[101] Och på ett annat ställe: "hvad som så mångfaldigt och ständigt ånyo har fröjdat, rört och lärt, det bär inom sig sin _nödvändighet_, och har säkert sitt ursprung ur denna eviga källa, som gjuter sin dagg öfver allt lif, och om äfven blott en ensam droppe, som ett litet blad har uppfångat, dock skimrande i den första morgonrodnaden".[102] Mährchen är sålunda det skimrande skalet kring de ursprungligt mytiska föreställningarna. Af detta slag äro dock många bland Suomen kansan Satuja, der Kalevalas hjeltar uppträda, och berättelsen om verldens uppkomst i början af den episka folksången, jemte allt som står i sammanhang dermed, torde väl ingen kunna frånkänna den djupaste mytologiska halt. Det synes tydligt, ätt påståendet mot Collan utgår från ett antagande af den finska episka diktens identitet med Tyskarnes Sage, ehuru det just var detta som skulle bevisas. Collan torde derföre komma sanningen närmare då hän säger, att man i vår forndikt likalitet bör söka _helt och hållet myt_, som _blott historisk sanning_. "Myten ligger numera i bakgrunden och framskymtar endast då och då, och det episka har blifvit det hufvudsakligen framstående elementet".[103] Ett sådant undanskymmande af de tidigare mytiska föreställningarna och gudarnes förvandling till menskliga individer återkommer Öfverhufvud i hvarje äldre folkdikt, som under olika bildningsstadier omgestaltas af den skapande folkfantasin. På samma sätt hafva Persernas mytiska föreställningar om en strid mellan det godas och det ondas rike i Schah-Name sammanblandats med striderna mellan tvenne fiendtliga folk. Den ursprungliga guden Jima har dervid öfvergått till en fullt mensklig hjelte Dschem. Att man äfven i utlandet utan någon tvekan anser den finska diktens hjeltar såsom gudar, visar sig ofta. Bland andra säger Julius Cæsar, Prof. i Marburg, derom: "Kalevalas hjeltar bära mycket tydligare än den helleniska eller tillochmed den tyska folkdiktens hjeltar prägeln af en gudomlighet, -- som sammanflyter med naturkroppen och dess verkningar på menniskolifvet; de äro ursprungligen elementära gudar".[104] Och på följande sida: "deras gudomliga väsende, deras förhållande till elementerna springer hundrade gånger i ögonen, och dock äro de hjeltar, hvilka underordna sig sjelfva under de egentliga gudarne Jumala, Ukko, Hiisi."

Men liksom i de flesta folks mytologier, så insnärja sig äfven i den finska de mångfaldigaste föreställningar i hvarandra. Ett folk, som vandrat under århundraden från mellersta Asien till Suomis sjöar, som kanske ströfvat från söderns yppiga dalar såsom nomader öfver Kirgisernas sandiga stepper, måhända äfven tältat mången vinternatt på de ödsliga tundrorna vid ishafvet, hos ett sådant folk måste föreställningarna om allt i verlden vexla i det oändliga. Man kan derföre med fullt skäl antaga, att dessa vexlingar och de deraf beroende olika bildningslagren skola återspeglas äfven i fornsångerna. Den flyktigaste läsning måste också upplysa derom, att århundraden ligga emellan den tid, då de två första sångerna af Kalevala äro diktade, och den då de sednare bildats. Äfven Castrén yttrar i sin granskning af den nya Kalevalaredaktionen, att myten om verldsskapelsen står der såsom ett helt och hållet isoleradt fragment. Utom den hemlighetsfulla skymning, som verldens morgon i dessa, liksom i alla folks uräldsta myter, sprider öfver tingen, bevisas det äfven deraf, att Wäinämöinen först har en helt annan gestalt, än då han såsom en gubbe fikar efter Ainos hand. Tron på honom såsom heligare än vanliga menniskor har försvunnit, och nu vågar folkfantasin gyckla med den åldrige. Att den allmänna utvecklingen af de fordna gudagestalterna i myten till folkhjeltar äfven egt rum hos Finnarne, bevisar den ytterligare förminskning de slutligen undergått i sagorna. Jemför man Ilmarinens person med den af samma namn i Satuja, så är afståndet omätligt. Och grunden till denna förvandling är icke blott kristendomen, som trampar under fötterna hvad hedendomen ansåg stort och högt, utan denna sednares egen utveckling. Det som i en tidig barndom tillfredsställde andens behof af en gud, det måste i en mera utvecklad ålder byta form; fröet är detsamma, blommorna som uppspira derur vexla endast gestalt och färg.

Här är ej stället att undersöka de spår af historiska tilldragelser, som förekomma i fornsångerna, eller att granska de olika åsigterna om läget af Pohjola m.fl. orter. Då af det föregående torde framgå, att dessa sånger innehålla en massa af mytiska föreställningar från en uråldrig tid, vill jag anföra de serskilda bevis som de lemna för Wäinämöinens, Ilmarinens och Lemminkäinens gudomlighet. Man har velat bortjäfva dylika ställen med anledning af smärre motsägelser, eller med antagande af, att de tillhörde en sednare tid, då sångarne icke mera kände förfädrens betraktelsesätt. På det förra skälet förklarar Rein hela den bekanta kosmogoniska föreställningen om verldsägget för ett lån utifrån.[105] Dylika motsägelser förekomma dock i hvarje folks gudalära, och i Indien sammanblandas de skilda gudarnes verksamhet och epiteter på ett fabelaktigt sätt. Och om det äfven är fallet, såsom Lönnrot uppgifver i företalet till nya Kalevala-upplagan och såsom man af varianter ser, att på skilda orter än den ena, än den andra af de bekanta hjeltarna namnes i den andras ställe, så är dikten likväl så rik, att skilda ställen förfullständiga hvarandra. Skarpsinnigt säger derföre Collan om Wäinämöinens och Ilmarinens gudomlighet, att det vore tillåtet tvifla derpå, om deruti låge någonting orimligt.[106] Och i allmänhet måste man hafva starka motskäl för att rentut förneka sångens utsago, ty det gäller ju att bedömma, hvad sångarena sjelfva tänkt. Jag vill derföre här upptaga de enskilda ställen som bevisa Wäinämöinens och Ilmarinens gudomlighet, under de rubriker som Collan redan 1836 uppställde, men betydligt förökade.

För det första tilldelas dem epithetet _ikuinen_, iän-ikuinen, evig, evärdlig;[107] 2:o gudomlig makt, skaparemakt. Ty om äfven utmärktare menniskor kunde frambringa mångt och mycket i verlden genom ett trollord, såsom i allmänhet en schaman, så står dock Wäinämöinen i spetsen för hela detta skaparslägte. Enligt gamla upplagan af Kalevala är det han, som vid äggets bristande i stycken, frambringar allt genom sitt blotta skaparord. Eller gifves det väl något högre bevis på gudomlig makt än dessa ord ur den vises mun:

Munasen alanen puoli Alaseksi maa emäksi! Munasen ylänen puoli Yläseksi taivaseksi! Mi munassa valkiata Se päivä paistamahan! Mi munassa ruskiata Se kuuksi kumottamaan! Munasen muruja muita Ne tähiksi taivahalle!

Det är ett värdigt motstycke till de sublima orden i Genesis: varde ljus! Och icke heller Wäinämöinen lemnar skapelsen åt sitt öde, utan vakar med kärleksfullt öga öfver dess fortkomst. Beskrifningen fortsattes huru

Siinä mies meret lukevi, Uros aallot arvelevi; Kussa päätänsä kohotti, Siihen saaria saneli; Kussa kättä käännähytti Siihen nientä sivoeli j.n.e.

Hela detta ställe är väl i nya upplagan förändradt, men Lönnrot har sjelf för mig medgifvit, att de flesta varianter här hafva Wäinämöinen i stället för det sednare Ilmatar. Äfven i upplagan af 1849 är det Wäinämöinen som fullbordar skapelsen, derigenom att han låter Pellervoinen beså jorden med träd och örter. Detta väsende är synbarligen endast vextlifvets personifikation, som fått sin tillvaro genom Wäinämöinens vilja, och ger ingalunda tillkänna någon bristande förmåga. På samma sätt är det, då den skyhöga eken skymmer sol och måne; Wäinämöinen tänker och begrundar, genast finnes der tillreds något väsende som utför hans tanke. Hvarhelst en brist i skapelsen finnes, är hans ande genast färdig och i stånd att hjelpa. Sjelf kallar han sig äfven skapare, då han med följande ord besår jorden:

Minä kylvän kyyhättelen, Luojan sormien lomitse, Käen kautta kaikkivallan Tälle maalle kasvavalle, Ahollen ylenevälle.[108]

Fragmenter af gamla sånger nämna äfven Wäinämöinen såsom

Kaiken mailman takoja, Urnan kannen kalkuttaja,[109]

och i en anteckning af Lönnrot heter det:

Se on vanha Wäinämöinen Maan ja taivosen takoja, Ilman kannen kalkuttaja.

I allmänhet tillskrifves dock detta Ilmarinen. Den förre säger om sin broder att han är en smed, som så skickligt hamrat luftens lock, att intet spår af hammarn synes derpå.[110] Äfven hans syster tilltalar honom såsom takoja iän ikuinen,[111] hvilken benämning öfverallt förekommer. Sjelf säger han om sig, då han smider verktyg för att fängsla Pohjola käringen:

Ei tuo kumma ollekana, Jos olen takoja tarkka, Kun olen taivoa takonut, Ilman kantta kalkutellut.[112]

Och detta motsäges icke af Ilmarinens förklaring öfver ursprunget till hans makt:

Kauan katsoin Luojan suuhun, Partahan jalon Jumalan Ennen taivoa takoissa,[113]

ty såsom vi få se erkännes alltid beroendet af den osynliga Jumala, han som företrädesvis är luoja. Hvad annat än den högsta grad af skapande förmåga tillkännagifva äfven följande ord af Wäinämöinen sjelf under täflingen med Joukahainen:

Omat on meret kyntämäni m. m. och Olin ma miessä kolmantena, Ilman pieltä pistämässä, Taivon kaarta kantamassa, Taivoa tähyttämässä.[114]

Det tredje beviset för de tvenne omnämndas gudom är, att de begge stigit upp till himmelen. I 47 run. af nya Kalev. upplagan berättas, huru itse ilman suuri luoja, Ukko, blef missmodig, sedan Louhi instängt sol och måne. Han vandrade derföre omkring längs molnets rand och lät en blixt glänsa genom rymden, för att luftens jungfru skulle vagga den, tills deraf blefve en ny sol. Men samma skildring hänföres i den äldre edition till Wäinämöinen och Ilmarinen. Det heter nemligen att de begge stego upp på det sjette glänsande hvalfvet, på den nionde himmelen. Der läto de begge blixten ljunga, eller såsom det heter:

Iski tulta Ilmarinen, Välähytti Wäinämöinen, -- Miekalla tuliterällä.

Och då en qvinna frågade dem hvarifrån de voro, svarade Wäinämöinen:

Keskiilmalta olemma, Keskitaivahan navalta.[115]

Dessa ord, hvilka gifva tillkänna ett ursprung liknande Ukkos -- ty han benämnes ofta taivahan napanen, -- häntyda en högre ställning än menniskornas. Det tillkommer icke heller någon annan än dem, som hamrat himmelens hvalf, uppställt luftens pelare, med ett ord dem, som ordnat och verkställt skapelsen, att äfven hålla den vid makt. Detta ställe bekräftar derföre fullkomligt ett föregående, der Wäinämöinen och Ilmarinen sägas hafva varit med om skapelsen. Luftens jungfru vaggar äfven den gnista deras blixt har tändt; alltså ett dem underordnadt väsende.

Men Wäinämöinen benämnes äfven uttryckligen gud,[116] skapare.[117] Lencqvist yttrar, att "fornsångerna icke framställa någon annan gud, högre än Wäinämöinen." Han anför tillika huru en af Karelarnes vise under katholska tiden, tillfrågad hvilka som voro Finnarnes högsta gudomligheter utan betänkande svarat: Itse vanha Wäinämöinen ja Neitsy Maaria emonen. Från den tiden härstamma äfven dylika böner som:

Itse ilmoinen Jumala, Itse vanha Wäinämöinen, Itse seppä Ilmarinen Tässä myöskin tarvitahan;[118]

hvilka alla, både böner och benämningar, blott kunna ställas till ett öfver menniskan stående väsende.

I ett häfte synty-sanat, som i manuskript blifvit mig godhetsfullt meddeladt af Prof. Lönnrot, heter, det s. 9 om Ilmarinen:

Hiki tippu _luojan päästä_, Kaste _kasvoista jumalan_.

På ett annat ställe anför Lönnrot att äfven Wäinämöinen blifvit kallad gud.[119] Hvem annan än den som skapat dem kan väl heller utbrista i en så herrlig hymn som denna, under det att den tillika innehåller ett slags maktord:

Terve kuu kumottamasta, Kaunis kasvot näyttämästä, Päivä kulta koittamasta, Aurinko ylenemästä!

Nousit kullaisna käkenä, Hopeisna kyyhkyläisnä, Elollesi entiselle, Matkoillesi muinaisille.

Nouse aina aamusilla Tämän päivänki perästä, Teepä meille terveyttä. -- Käy nyt tiesi tervehenä, Matkasi imantehena, Päätä kaari kaunihisti, Pääse illalla ilohon![120]

Men det sista beviset, sjelfva inseglet på Wäinämöinens sanna gudomlighet, är hans försvinnande för den kristna religionen. Redan 1836 anför Castrén detta vigtiga faktum,[121] som sednare är upptaget äfven af Fab. Collan. Att Wäinämöinen är representanten för Finnarnes hela verldsåskådning, att han är hufvudpersonen i den hedniska gudaverld, som deras egendomliga ande har skapat, framgår väl af intet tydligare än deraf, att han måste lemna sitt folk, då det begynner omfatta kristendomen. Vid sitt försvinnande beger han sig äfven till de "höga urmödrarna, till de låga himlarna."

Med allt det anförda synes det dock anmärkningsvärdt, att Castrén i sin Mytologi kallar Wäinämöinen och Ilmarinen icke gudar utan heroer. Om man äfven afgjordt antager, att en stor del af fornsångerna, och alla de som beskrifva friarefärder, hafva verkliga händelser till grund, så återstå dock otaliga andra ställen, hvilka gifva en annan uppfattning. Jag har också anfört många ställen ur Castréns skrifter, der han gillar den ofvan framlagda åsigten. Det oaktadt heter det i Mytologin, s. 289, att "det torde vara bragt till fullkomlig klarhet, att Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen ej, såsom man ofta varit frestad att antaga, spela rolen af gudomliga väsenden, utan framträda blott i egenskap af högre begåfvade menniskor eller heroer." Denna slutsats begrundas ännu ytterligare genom utsagon, att de endast "sörja för sin enskilda lycka i familjen" och söka lyckliggöra _sitt folk_ genom eröfringen af Sampo. Detta gäller dem dock blott sådana de uppträda i friare-färderna. Hvad det andra påståendet beträffar, att de "blott genom måttet af sin styrka, sin vishet, sitt hjeltemod skilja sig ifrån vanliga menniskor", att de hafva denna makt endast genom ordets, vishetens gudomliga makt och ofta äfven hindras i sina förehafvanden, så måste man jemföra detta med förhållandet i andra mytologier. Äfven der uppträdda gudarne under menskliga förhållanden, och inskränkas rätt ofta då de vilja utföra något, så t.ex. Zeus af ödets beslut. Och hos Inderna är detta någonting alldagligt. Att åter skaparkraften ligger i ordet, i visheten, bevisar endast för högheten af den finska religionen. Ordet är urmakten, urgudomligheten sjelf, som förlänar äfven gudarne tillvaro och lif; han är den andliga källan, hvarifrån allt härleder sig, = Num = Indernas Brahma, från hvilken och till hvilken all ting är.

I sjelfva verket visar äfven den fortsatta framställningen att Castrén ej ville fästhålla denna åsigt. Ty sedan han undersökt Wäinämöinens härkomst, visat huru han genom egen kraft framträdde i dagen och sedan deltog i skapelseverket, yttrar han: "i sjelfva verket synes mig hans gudomliga dyrkan ej kunna betviflas;[122] och vidare: denna skapareförmåga är hans natur medfödd, och synes, om något, hafva bort berättiga honom till ett gudomligt anseende hos våra fäder, liksom samma ära äfven i det fall, att han och hans kamrater Ilmarinen och Lemminkäinen endast skulle hafva fulländat skapelseverket, icke heller hade bort kunna dem bestridas".[123]

Inkonseqvensen i de anförda yttrandena torde derföre böra tillskrifvas den omständighet, att Castréns föreläsningar i den finska mytologin äro utgifna af annan hand, utan att han sjelf fick öfverse och fullborda dem, och detta gäller isynnerhet den sista afdelningen. Hela den vidare framställningen tilldelar äfven alla de tre nämnda en ursprunglig gudomlighet, så att de tillhopa bildat en gudatrilogi af jordens, luftens och vattnets gudomligheter. Jag behöfver derföre här upptaga endast resultatet af Castréns undersökning, som gör det på det högsta sannolikt, att Ilmarinen ursprungligen dyrkats såsom en luftens gud, Lemminkäinen = Ahti, med sitt ostadiga väsende, lieto, såsom hafvets.[124] Den här ofvan gifna bevisningen om hjeltarnes gudom gäller egentligen Wäinämöinen och Ilmarinen. Lemminkäinen uppträder dock ständigt i jembredd med dem; han är identisk med Ahti, Kaukomieli, Saarelainen. Längre fram anföras ytterligare bevis. Huruvida Wäinämöinen varit jordens gudomlighet är dock ej lika klart. Castrén säger: "Om Ilmarinen och Lemminkäinen äro menniskovordna gudar, så måste detta naturligtvis i så mycket högre grad gälla om Wäinämöinen, emedan han i alla afseenden vida öfverträfffar dessa sina vänner." Man har velat härleda hans namn fr. wein l. ween emonen. Lencqvist anmärker dock att han alltid skildras såsom en man, och vid Wäinämöinens sång kommer veen emäntä sjelf för att lyssna derpå. Castrén jemför Wäinä, som enligt Agricola äfven skrifves Äinemöinen, med Tatarernas aina, jordens andar, hvarigenom hans egenskap såsom en jordens gudomlighet bekräftas. Ett ytterligare stöd är, att enligt Lönnrot namnet äfven uttalats som Ainemoinen;[125] och åsigten bekräftas indirekte deraf, att fornfinnarne haft "gudomligheter för alla möjliga elementer, men för jorden allena saknas" en sådan. Och hvad annat innebär Wäinämöinens färd till Wipunens graf för att erhålla ursprungsord, än en antydan om hans härkomst från jordens inre? Der ligger hans makt bevarad. Vi påminnas om en jordens gud äfven deraf, att det är Wäinämöinen som ordnar jordens yttre utseende, bildar uddar och holmar, bugtar, stränderna, samt ytterligare förser marken med växtlighet. Måhända hänvisar oss slutet af Kalevala sångerna till samma jordiska hem, ty det heter att han seglar bort till de öfra jordemödrarna,

yläisihin maa-emihin, alaisihin taivosihin.

Visserligen kan man försöka en annan derivation af vanha, ty i Estn. kallas han Wannemunne, och gammal heter der vanna; i så fall vore han den personifierade urfadren sjelf.

Till en bekräftelse af den ofvan framställda åsigten, att Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen varit den finska mytens första och högsta gudagestalter, gudomlighetens första inkarnationer för att tala indiskt, tjenar den äfven af Castrén upptagna estn. sagan.[126] Deri säges: "Wanna issa bodde i sin höga himmel; i hans sal lyste den majestätiska solen. Hjeltarne hade han skapat, för att begagna sig af deras råd, deras konstfärdighet och deras styrka." Den äldste bland dem var Wannemuine. Han hade danat honom gammal, med grått hår och skägg, och förlänat honom ålderdomens vishet; men hans hjerta var ungt, och han egde diktens och sångens gåfva. Wanna issa betjenade sig af hans kloka råd, och om sorgen fördystrade hans panna, spelade Wannemuine för honom på sin underbara harpa, och sjöng sina älskliga sånger. En annan var Ilmarine, i den bästa mannaålder och af manlig kraft, med vishet på sin panna och eftertänksamhet i blicken. Honom var konstnärsförmågan beskärd. Den tredje var Lämmeküne, en gladlynt yngling, full af löje, alltid munter, böjd för hvarje öfverdåd. Alla ansågo de sig för bröder och den gamle kallar dem sina barn. Sagan berättar vidare huru denne, medan hans söner sofvo, skapade verlden, och då de vaknat, "gnuggade de sig i ögonen och skådade verket an med förvåning. Men den gamle var trött af arbetet med verldens skapelse och lade sig att hvila. Då tog Ilmarine ett stycke af sitt bästa stål och hamrade ut det till ett hvalf, spände detta till ett tält öfver jorden, och häftade stjernorna af silfver och månen dervid; från den gamles förstuga tog han lyktan och fastade den med en förunderlig mekanism vid tältet, så att den af sig sjelf går upp och ned." Och Wäinämöinen stämde upp en fröjdesång till sin harpa, blommor och vexter spirade fram, och sångfåglarna stämde in i hans qväde; Lämmeküne strök jublande kring skog och backar. Då -- sade den gamle: Jag har skapat verlden som ett liflöst stycke; det är eder sak att försköna densamma.

Genom denna saga blir mycket i den finska myten förklaradt. Att den åter, åtminstone till sina grunddrag, varit gemensam för Finnar och Ester innan dessa ännu söndrade sig till skilda folk, bevisa icke blott namnlikheterna, utan den omständighet, att alla detaljer, som om de nämnda gudarne anföras i fornsången, genom den estniska sagan sammanslutas till ett helt. Blott med dess tillhjelp kan man också rätt förstå hvarföre t.ex. Wäinämöinen och Ilmarinen vid solens och månens fängslande draga öfver himmelen, för att söka godtgöra denna brist. De hafva ännu vård om denna ordnade verld, som den gamle öfverlemnat i deras händer. Hvilken skön betydelse får ej derigenom äfven Wäinämöinens sång, till hvilken hela naturen lyssnar. Den var förut stel och utan lif; först då den hör den gudomliges röst ljuda genom rymden, får vinden sitt sus, fåglarna sina sånger och äfven menniskan sångens gåfva, såsom en variant säger.[127] Det är anden, som besjälar den döda massan och skänker den uttryck.

Att de tre gudarne äro bröder antyder äfven den finska dikten uttryckligen. Det heter nemligen i en variant, mig godhetsfullt meddelad af Prof. Lönnrot:

Iri neito impi neito, Kalevalan kaunis neito Saip' on kolme poikalasta, Yhen vanhan Wäinämöisen, Toisen seppo Ilmarisen, Kolmannen on Joukahaisen,

der den sistnämnde helt säkert är densamme som Lemminkäinen. Iri heter annars ilman impi, Kave luonnotar. Ursprungsorden anföra de tre elementerna hvarifrån allt uppstått; men de tre gudarne äro blott dessas personifikationer. Så säges:

Itsestänsä ilma syntyi, Ilmasta vesi erosi, Veestä manner maatelihe.[128]

Efter dessa bevis, att de i Kalevalas närvarande form såsom folkhjeltar uppträdande Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen ursprungligen dyrkats såsom gudar, återvänder jag till utvecklingen af det finska gudsmedvetandet. Jag har redan anfört flera af de olika skapelseteorier, som i synty-sanat framträda. De bekräfta alla, att Finnarne från uråldrig tid anat en genomgående enhet i universum; ty sorgfälligt beskrifva de, huru ur luften uppstår vattnet, ur detta jorden, och så vidare vexter och djur. De hänföra sålunda allt till en enda ursprungskälla, hvarifrån utvecklingen tagit sin början. Jag skall i det följande framhålla de vexlande former, i hvilka denna utveckling gestaltat sig; här vill jag först närmare undersöka den redan tidigt utbildade föreställningen om en skapare, luoja, en personlig ursubstans.