Part 3

På grund af det nämnda och äfven det följande anser jag, att man med Sampos namn betecknat solen; derföre stå äfven dylika uttryck qvar, ehuru nu oförstådda. Måhända möter oss här föröfrigt, vid beskrifningen om huru Sampo splittras sönder, minnen från föreställningarna om verldens uppkomst ur det söndersplittrade verldsägget. Hvad är väl heller mera egnadt att framkalla föreställningen om ett ägg, än den glänsande solskifvan! Vi hafva likartade föreställningar hos Inderna. Den osynliga, ännu ej tillvaro egande urgudomligheten bildar genom sin tanke ett ägg, hvari han sjelf ingår. Genom hans vilja splittras det sönder, hvarvid spillrorna bilda verlden. På samma sätt är Sampo här den glänsande solskifvan, det godas källa, hvari det goda sjelft, Sam = Num = Jum = den ursprungliga, för tanken ofattliga gudomligheten gifvit sig en verklighet. Denna solskifva är ett ägg som splittras sönder, och ur spillrorna framgår hela skapelsen såsom delar af Sam = Num, d.ä. en fullständig immanens. Jag återkommer längre fram till dessa föreställningar. Nu vill jag blott omnämna, att äggets identitet med solen äfven påpekas i en Estnisk folksång. Sångarn omtalar huru han fann ett örnbo, hvarur han tog det tredje ägget och bar det till sin båt. Ägget föll i hafvets djup, alldeles såsom Sampo, och splittrades mot klipporna; af skärfvorna uppstodo fartyg. Men ägget bragte solen att smälla (paisomaie), månens sken att tillvexa. Ur gulan uppsteg en hög ö, ur kärnan de andra holmarna.[70] Vi finna häraf huru mångfäldt skiftande gestalter en ursprungligen gemensam föreställning antar i den sig ständigt pånyttfödande folktraditionen. Såsom ytterligare stöd för det nämnda vill jag ännu anföra, att Inderna vid solförmörkelser tro, att demonen Râhu, ljusets fiende, uppslukar solen. Siva har dock afhuggit hans kropp, derföre kommer solen fram då hon passerat Râhus svalg. Begreppet om ett fängslande återkommer äfven i berättelsen om Bala och Vritra, tvenne demoner, som i djupa klyftor hålla fängslade de himmelska korna, de regngifvande skyarna.[71] Det påminner derjemte om de finska uttrycken _kuu syödään, kuu syntyy_, samt _kuumet_, som instänger månen, hvarpå Kave befriar den.[72] Agricola åter säger att månen uppslukades af _kapeet_; enligt en annan tradition föranledes dess förmörkande af en gudomlighet Rahkoi,[73] månne = Râhu? I den finska sagan om Leppäpölkky berättas åter att solen, månen och morgonrodnan hållas fängslade af tre drakar. Dessa dödas af tre ynglingar med tillhjelp af en varg, hvarpå himlaljusen återgifvas åt verlden.[74] Utrymmet förbjuder att nu vidare undersöka den härmed nära sammanhängande, af Castrén uttalade, af Collan fasthållna åsigten, att i finska dikten skönjas tydliga spår af föreställningar om en ljusets strid med mörkret. Den hänför sig rätteligen äfven till en jemförelse med den persiska verldsåskådningen, som helt säkert kommer att kasta ett mycket klarare ljus öfver dessa föreställningar. Jag slutar derföre här endast med några ord ur Wäinämöinens afskedssång, der påminnelsen om soitto otvifvelaktigt är ett sednare tillägg, då man under Sampo tänkte sig blott någonting obestämdt, som skaffade lycka:

Taas minua tarvitahan, Uuen _sammon_ saattajaksi, Uuen soiton suoriaksi. Uuen _kuun_ kulettajaksi, Uuen _päivän_ päästäjäksi.

Efter denna afvikning för utredningen af Sampos betydelse och dermed sammanhängande föreställningar, återvända vi till hufvudfrågan. Vi hafva funnit att ordet Num, jemte dyrkan af himmelen såsom en högsta gudom, var utbredd öfver en stor del af nordliga Asien. Men äfven hos den ariska stammen i söder återfinnas både ordet och betydelsen. Hos Inderna är _Jama_, liksom det Lappska _jabme_, namnet på dödens drott; i Vedorna d.v.s. i den äldsta tiden är han likväl en himmelens furste, frambragt af ljus och molndunkel; ja han är solen sjelf såsom alstrande lifskraft. Samma hamn och person återfinnas i Persernas Vendidad och heliga sagor. _Jima_, som han här kallas -- en äldre form för _Dschem_, sammansatt med _schid_, herrskare, till _Dschemschid_ -- är den gyllene tidens furste. En påminnelse om Wäinämöinen möter oss i berättelsen om denne. Ormuzd uppmanar neml. Jima att föra skapelsen till trifsamhet och lycka, och skänker honom dervid en gyllene vinge och staf. Då träder Jima fram, vänd mot middagssolen, och säger: vidsträckta heliga jord! rör dig, öppna dig (såsom en födande), du boskapens, hästars och menniskors amma! Och jorden sträckte sig ut. Ytterligare skall Jima plantera en stor trädgård, för att föra utvalda menniskor dit.[75] Hvem erinrar sig icke här Wäinämöinen, som ur det brustna ägget bildar verlden, och sedermera besår jorden genom Pellervo. Huruvida föröfrigt det Indiska _jama_ har något sammanhang med sanskr. ordet _dscham_, som enl. Böthlingk och Roth betyder jorden, kan jag ej nu afgöra. Hos Hebreerna möta oss _jom_ dag och _jum_ himmel, Tyskar och Svenskar hafva ordet _himmel_, ärfdt från deras gemensamma förfäder Germanerna.[76] Men alla dessa ord stå, så vidt jag känner temmeligen enstaka, utan tillfredsställande förklaring i de ariska, mig veterligen icke heller i de semitiska språken. En uråldrig beröring mellan den Turaniska och Ariska stammen torde derföre dessa, liksom många andra omständigheter, gifva tillkänna. Men man finner lätt hvilkendera som varit den egentliga egaren till nämnda ord. Ty under det Inderna fåfängt söka tolka betydelsen af Jima såsom "tvillingsbroder," latin. _gem-inus, gem-ellus_, fästes dervid i hela norra Asien samma begrepp. Vigtigare är dock, att alla ariska folk ega ett annat, ur deras språk lätt förklaradt, ord som betyder himmel, gud, neml. af sanskritstammen _div = dis_ lysa. Denna heter i sanskr. _dêva-s_ gud, littov. _dieva-s_, pers. _daêva-s_, grek. _di-os, div-os_, latin. _deu-s_; sanskr. ordet _djaus_ himmel motsvaras åter närmare af grek. _zeus_, forngerm. _tius_, gen. _tivis_, tysk. _teuf-el_, svensk, _djefvul_. Då de flesta ariska folk från ön Ceylon till Atlantiska hafvet bibehållit detta ord; då många af dem intet annat ega, för att uttrycka begreppen himmel, gud, eller sedan kristendomen lärt betrakta den hedniske guden såsom de onda andarnes furste, djefvul, kan man väl med allt skäl anse detta ord såsom ursprungligen tillhörande arierna. Men att de sjelfva skulle skapat sig tvenne ord för samma begrepp, är icke antagligt. Det är äfven på grund häraf som Schott anser det finska ordet _taivas_ himmel vara af ariskt ursprung; sanskr. _daiva-s_ betyder äfven gudomlig.[77] Dock har han förut i detta fall gjort jemförelse med det finska _taiv-un, taip-ua_ böjas.[78] Det skulle föra oss för långt att följa detta ords vandringar genom Asien. Jag vill blott nämna det anmärkningsvärda, att hufvud betyder i Ienis. Ostjak. _tjy'e_, Jur. Sam. _ngaewa_, Tamas. Sam. _ngaìvua_; hufvudhud Samoj. _tâi, tuaja, ngaewanjaes_; Jen. Ostj. _toai_ det öfra -- _tjoi_ himmel, _des_ öga, Karagas. _têre_ himmel; Kojbal. _djän_ gud, _tang_ morgonrodnad, Burät. _tenger_ himmel; Samoj. _tâ, tâng_ högt berg, _tâ-men_ ofvan, Mandschu. _ten_ = Chines. _tjan_ himmel. Har det ariska _dêva-s_, det finska _taiva-s_ sitt urhem i China? Hafva de begge druckit ur samma källa, som flödar ur morgonrodnadens land?

Vi hafva såsom resultat af det föregående en hos alla turaniska folk utbredd föreställning om en öfverallt, i jorden, i hafvet, i himmelen och dess företeelser boende gudomlig urmakt, kallad med skilda namn Jum, Num, Sam. Det är förut nämndt, att detta urväsende såsom sådant ej åtnjöt någon serskild dyrkan, ej heller afbildades; det var för högt och oåtkomligt för dödligas böner. Häri visar sig en stor öfverensstämmelse med Indernas urväsende, som ur sig utvecklar, allt varande, som är öfverallt och i allt, i naturen, i gudar och menniskor, utan att sjelf kunna förnimmas. Detta urväsende kommer hos Inderna till verklighet i vattnet, närmare bestämdt egentligen i luften, som genom förtätning öfvergår till vatten, hvarpå det heliga verldsägget vaggas fram; en uppfattning som igenfinnes äfven hos Tibetanarne. Ty också der drifves luften tillsammans af en hvirfvelvind, den förtätas, och deraf uppstå sedan berg, länder m.m.[79] I fullkomlig öfverensstämmelse härmed yttras i den finska folkdikten, med dess egendomlighet att betrakta upphofvet till något såsom dess moder:

_Ilma_ on emoja ensin, _Vesi_ vanhin veljeksiä o.s.v.[80]

Det återklingar här den urspr. föreställningen om Num, som är äfven i hafvet, eller rättare hafvet är Num enligt Samojedens utsago, och Jur. Sam. jam betyder haf. Och på det ändlösa hafvet vaggas luftens jungfru, då hon på sitt knä bär det skimrande verldsägget, som rullar ned deri. Denna luftens jungfru, som synbarligen är ingenting annat än luften sjelf personifierad, kallas äfven uttryckligen

Vanhin luonnon tyttäristä, och Ensin emä itselöitä.[81]

Det är här rätta stället att framhålla, hurusom hela den egendomligt finska verldsåskådningen liksom koncentreras kring ett enda betydelsefullt ord, _synty_. Allt i verlden kan förklaras, om man blott får reda på dess ursprung, det som gifvit upphof dertill. Så är det med de späda blommorna på marken, med skogen, blåsten, ja smärtan och plågorna; sjelfve äro de intet annat än yttringar af den makt, som gifvit dem upphof. Alla enskilda företeelser i verlden hänföra sig sålunda ytterst till ett ursprungligt väsende, hvarifrån de alla, äfven "de med skaparkraft begåfvade andarne, gudarne, framträdt".[82] I hela detta betraktelsesätt ligger den mest uppenbara öfverensstämmelse med Inderns; dessa synty-sanat förekomma också i ofantlig mängd och utgöra sjelfva grundvalen för det finska medvetandet. Betraktade med stor vördnad för sin helighets skull, hafva de ända till våra dagar bevarats i folkets sinne, ehuru ofta allt minne af deras betydelse redan försvunnit.

På den ståndpunkt af utveckling Finnarnes mytologiska föreställningar hunnit genomskimrar ännu natursidan hos de flesta gudagestalter. Det vore orätt att härvid, liksom några gjort, kalla den finske sångarns fantasi fattig och sparsam. Likt Indern älskar han att hölja hvarje gudomlighet i en skimrande slöja af de mest glänsande färger. Man behöfver blott erinra sig Pohja jungfrun, som sitter vid regnbågens rand i en hvitglänsande drägt, väfvande på en gyllene väf med en väfsked af silfver, eller Ilmarinen, som vandrar vid himlaranden i blåa strumpor och brokiga skor, utrustad med en eldgnistrande skjorta och hållande i handen det blixtrande Kaleva-svärdet, allt erinringar om honom såsom himmelens eller luftens gud. Och lika lysande framställas Wellamos mör och skogens jungfrur. Så hopar äfven den äldsta indiska dikten, på sina gestalter allt hvad i företeelsernas verld finnes lysande och skönt. Men detta bevisar för dem begge endast en så mycket större brist på inre andlig skönhet, hvarigenom formerna blifva dimmiga och genomskinliga, samt på det högsta obestämda. Med andra ord, dessa folk lefva i sina äldsta dikter ett ungdomligt friskt naturlif, hvarigenom utbildningen af de elemäntära gudarne till sedligt handlande individer, sådana vi möta hos Grekerna, ännu ej försiggått; fantastiska former skymma ännu undan de menskliga konturerna. Med rätta anmärker Rein, att många af dessa såsom dimmiga gudomligheter betraktade naturkrafter "med afseende å sin skapande eller rättare födande förmåga tillades qvinnonatur".[83] Vi återkomma derigenom till begreppet om synty. I de förut anförda orden

Ilma on emoja ensin o.s.v.

ligger redan en hel skapelseteori. Luften är det första, vattnet har sitt ursprung derur, och så vidare hela den öfriga skapelsen. I öfverensstämmelse dermed har äfven ilma förvandlats till en qvinna, den på hafvet sväfvande Ilmatar, såsom nyss nämndes, urmodren, som ger början och upphof till allt, således äfven moder till gudarne. Men såsom personifikation af luften, det första, är hon tillika det osynliga urelementet sjelft, eller "det första af sjelfständiga väsenden", såsom hon sjelf säger, ensin emä itselöitä. Hon är dock för dimmig, för abstrakt, att med anledning bäraf fortfarande förblifva såsom urväsendets första inkarnation. Dertill fordrar hvarje myt en manlig princip; hon åter är alstrandet sjelft. Kraften åter, som låter henne framalstra verlden, tillhör den osynliga urmakten. Men de mytiska föreställningarna fordra en representant af denne, en den förnämste ibland gudarna, motsvarande Indra och Brahma, eller Zeus i olympen. Denna plats har man hittills tilldelat Ukko. Castrén yttrar härom: "om Ukko kan man nästan säga, att han är en formlös gud, icke olik Indernas Brahma, och Judarnes Jehovah. Hans tillvaro visar sig i molnens åska, i storm och oväder, i blixten, som är hans svärd, och i andra utomordentliga naturfenomen, men utom sin uppenbarelso har han ingen högre bestämmelse. Man är tillochmed oviss om, huruvida han haft det för de flesta öfriga gudar gemensamma utseendet af en menniska".[84] Det är uppenbart Juma som härmed åsyftas, den andliga makt, som står bakom tingen. Sednare har likväl Castrén, i likhet med Lencqvist och andra, ansett att Ukko är namnet på Finnarnes högsta gud, en herrskare på himlahvalfvet öfver åska, blixt, regn m.m., med andra ord en öfvergud; ehuru denna benämning troligen först begagnats som ett "vördnandsfullt epithet" för den högste. Sjelfva grundbetydelsen af detta ord såsom gammal anförvandt, och alla de brokigt skiftande föreställningar man förknippar dermed gifva dock tillkänna, att Ukko är endast ett tillnamn för den redan såsom person fattade himmelens gud. Klädd i blåa strumpor och brokiga skor, försedd med en eldgnistrande skjorta, vandrar han vid himlaranden längs molnets kant. Regnbågen är hans stridsbåge, hvarifrån han skjuter sina brinnande kopparpilar, blixten är hans svärd. Han råder äfven öfver vindar, snö och hagel, och är likaså eldens herre, såsom synes af många ställen i Kalevala.[85] Allt detta hänföres i en mängd varianter, äfvensom i gamla upplagan af Kalevala, till Ilmarinen. Att Ukko är endast ett tillnamn, bevisas ytterligare af den omständigheten, att det på de allra flesta ställen begagnas adjektivt, tillsammans med ett annat ord, och kan utbytas mot vanha. Så i den bekanta sammanställningen: Oi ukko ylijumala. Redan Lencqvist omnämner Porthans betänkligheter att deraf göra en serskild gud. Han anför det bevisande faktum, att namnet ukko tilldelas både björnen, som i en sång tilltalas med:

Ukkoiseni, lintuiseni, Kaunoiseni, kultaiseni,

samt Tapio, skogens konung. Denne måste nemligen åsyftas med följande bön:

Anna ucko uuhiansi, Anna oinahat omansi,

och straxt derpå:

Ucko kullainen kuningas, Tuuvos ilman tuusimata, Varomata vaaputtele.[86]

Ganander anför:

-- ainonen Tapio, Metän ukko halliparta, Ota kullat kullistasi j.n.e.[87]

Lencqvist påpekar äfven huru ofta det tilldelas Wäinämöinen; ja det säges uttryckligen Ukko vanha Wäinämöinen. Det alldagliga samtalsspråket begagnar Ukko till hvilken ålderstigen man som helst, och Ganander yttrar sig: Ukko betyder nu i finskan appellative en gammal gubbe eller man. Det ligger äfven i flera finska folks föreställning en djup vördnad för den högste, som förmår dem att i stället för hans namn begagna sig af en omskrifning: den gamle, den faste. Detta framträder ännu tydligare hos Esternas wanna taat, wanna isa; En dylik vördnadsfull omskrifning begagnade Finnarne äfven då de anropade björnen: mesikämmen m.fl. Om således på grund af det anförda ukko måste betraktas endast såsom ett tillnamn, böra vi se oss om efter en annan representant för den osynlige, i allt närvarande Jum.

Enligt fleras antagande, bland dem äfven Castréns, motsvaras det begrepp denne fäster vid Ukko, d.v.s. en himmelens och åskans gud, af Esternas _Taara_, som hos dem äfven benämnes wanna isa, eller blott den gamle. Synbarligen hafva vi i det sednare ett binamn för Num, Jum. Taara är påtagligen detsamma som Tschuvaschernas _Tora_; de Ugr. Ostjakerna benämna himmelens, åskans, ja hela verldens gud _Tôrem, Tûrm_. Ganander omtalar Lapparnes _Tiermes_, en öfvergud som beherrskar vindarna, åskan, hafvet, samt "menniskjors hälsa, lif och död".[88] Esternas krigsgud _Turris_, åt hivilken en sång uppmanar att offra en hornförsedd bock "till spjutoffer, till det skyddande svärdets brud",[89] kallas äfven Ukko, och hör påtagligen till samma stam. Att han dyrkats äfven af Finnarne under namn af _Turisas_, framgår ur Agricolas gudaförteckning i företalet till Psaltaren, öfvers. till finska.[90] Måhända står det finska _tora_, strid, i sammang härmed.

Man har, såsom bekant, angående ursprunget till dessa benämningar länge varit tveksam. Undsr det Thunmann[91] anser den svenska i ljud och betydelse öfverensstämmande benämningen på en af Skandinavernas högsta gudar, _Thor_, vara ett lån af de finska folken, motsäges detta af Rühs och afgjordt af Jakob Grimm i hans Deutsche Mythologie. Castrén afgör ingenting derom.[92] I flera smärre afhandlingar[93] antar Schiefner, dock endast på grund af ömsesidiga likheter, att Finnarne af de Germaniska kulturfolken emottagit Thordyrkan. Detta skäl är dock ej tillräckligt; likaså icke heller de af Grimm anförda. Han antager neml. att benämningen _Thor_ uppkommit genom sammandragning af _Thonar_, gam. sachs. _Thunar_, anglos. _Thunor = Donar_. Dessa sednare äro väl af samma stam som _döna, dåna, dunder, donner_, beslägtade med stammen _ton_, men sammandragningen är högst problematisk. Föröfrigt visar han att ordet ofta förekommer hos Skandinaver och Germaner, men någon motsvarighet hos beslägtade folk i Orienten kan han ej uppvisa; och dock glömmer han detta icke i andra fall, t.ex. vid stam. Zio. Det vigtigaste han anför är, att äfven Kelterna hafva ett ord _Taranis_, betydande åskans gud.[94] Tillsvidare står derföre denna benämning temmeligen enstaka hos de ariska folken. Vända vi oss åter till nord-Asien för att söka nyckeln till denna gåta, så möter oss en stor mängd ord, hänförande sig till himmelen, morgonrodnaden, gud, solen, och till ljudet mer eller mindre beslägtade härmed. Jag har ofvanföre vid jemförelserna med taivas anfört flera. Ytterligare finnas i Karagassiskan, som numera öfvergått till en Tatarisk dialekt, orden _djârak, tjârak_ ljus, klyfta, _tjorormen_ gå, fara, Burät. _oktargoi_ himmel, enl. Schott sannolikt af _ok_ hög och _targoi_ = Turk. _tangry_ den andliga himmeln, Mongol. _tenggeri, tegri_ hvarje elementar ande;[95] likheten med _tjarak_ är omisskännlig. Tydligast visar sig dock detta i Karag. _têre_ himmel, _dêr_ åska. Alla dessa benämningar af Taara, Tora, Tiermes, Turisas torde derföre kunna anses såsom egendomligt finska benämningar, tillegnade den högste under föreställningen af den vördnadsvärde gamle eller dundraren. Det visar sig äfven här samma utveckling som vid ordet Num, ifrån himmel till betydelse af gud, ehuru Tora serskildt blifvit en åskans gud. Derigenom upplöser sig äfven motsägelsen af flera urväsenden. Visar det sig att denna stam återfinnes hos de äldsta Arierna, så antyder måhända äfven denna omständighet en urkälla, hvarur de Ariska och Turaniska folken utgått.

Då sålunda Ukko är blott ett tillnamn för himmelens, åskans och blixtens gud, då vidare Turisas = Têre serskildt blifvit en krigets beherrskare, och Jum betecknade det osynliga urväsendet eller hade den abstrakta betydelsen af gud i allmänhet, måste någon annan intaga platsen såsom gudomens första inkarnation. Denna plats såsom den förnämste i den finska gudaverlden innehar -- Wäinämöinen, och närmast honom Ilmarinen och Lemminkäinen.

Då jag ställer dessa namn i spetsen för hela den finska olympen, är det ingalunda med förbiseende af den lifliga strid, som, egentligen efter Kalevalas första framträdande 1835, fortsattes i mera än tio års tid angående uppfattningen af denna dikt i dess helhet, och serskildt de nämnda gudahjeltarna. Både Lönnrots[96] och Reins[97] historiska betraktelsesätt, att Wäinämöinen var en "hjelte, förbättrare af Finnarnes sjöfart och åkerbruk" m.m., Castréns hänvisning till Lappland,[98] och Collans åsigt, att "hela striden med Lapparne, såvidt den ingår i de episka sångerna, är fattad såsom en ethiskt mythisk strid, icke såsom en historisk",[99] alla dessa olika åsigter äro upptagna till bedömmande af Rob. Tengström i Fosterländskt Album för 1845. Vederläggningen af dem stöder sig på en utläggning af den episka folkdiktens natur. Denna kan neml. icke för den historiska forskningen gifva några fullt säkra data. Händelserna koncentreras kring flera eller färre af folkets gunstlingar, hvarvid förhållanden, som i tiden ligga århundraden aflägsnade från hvarandra, utan betänkande hänföras till samma person. Med afseende å hjeltarnes namn kan heller ingenting afgjördt sägas. Än är det de gamla gudarne, hvilka blifvit menniskor och kring hvilka man grupperar historiska data, än åter verkliga hjeltar, som man ställer i de fordna gudarnes förhållanden. Allt detta är fullkomligt sannt. Men, heter det vidare, Collans påstående om Wäinämöinens gudomlighet synes mindre tillfredsställande. Och vidare: hans förklaring är "mindre antaglig än någon af de föregående, såväl emedan den tillerkänner den finska mythen individuela, personliga gudar, hvilket är emot dennas natur, som emedan den för sagan förutsätter en mythisk grund. Alltid berör, hvad hon kan berätta ytterst på iakttagande af menskliga förhållanden, och huru fantastisk hon än må synas, står hon dock alltid på verklighetens botten." På ett annat ställe: "öfverallt erinras vi om, att sagan lefver i fantasin, obekymrad om rummets topografi och tidens kronologi, hvilkas bestämdhet hon sällan underkastar sig: diktens sanning är den enda hon eftersträfvat".[100]