Part 2

Här möter oss nu den bekanta föreställningen om verldsägget, som trognare än hvarje annan visar oss Indernas uppfattning af verlden, ej såsom ett utom skaparen stående, utan såsom något hvartill han sjelf förvandlat sig. Och denna föreställning återkommer härefter i en mängd af vexlande former. Indern kan ej fasthålla, att det är tanken som skapar, och att detta är en abstraktion af honom sjelf. Han säger derföre: tanken, det, antog först gestalt såsom Purusha (anden), Virâj, Vishnu, Brahma, Nârayâna; denne bildade sedan verlden ur ett ägg. Han är dock ingen judisk Jehovah; detta namn är endast ett tunnt hölje, en slöja för tanken, och han försvinner, uppgår helt och hållet i skapelsen. Puranerna, den sednare tidens utbildade filosofi, äro rika på framställningar af denna art. Det heter i Matsya Purana: Nârayâna (den högste anden) föddes ensam och, försänkt i begrundning, längtande att skapa en mångfaldig verld, skapade han först vattnen, i hvilka han inkastade ett frö. Detta frö blef efter tusende års förlopp ett stort ägg liksom af guld, glänsande som tiotusende solar. Han inträngde sjelf deri, genomträngde det, skapade af dess tvenne delar himmel och jord.[36] Medvetandet att denna skapare är endast det af tanken fattade förnuftet i verlden framlyser i den teori, som står i spetsen för Manus lagar: Denna verld var försänkt i mörker; ofattlig, beröfvad hvarje bestämd egenskap, utan att kunna fattas af förståndet eller blifva uppenbar, tycktes den helt och hållet vara försjunken i sömn.

Då framstod Herren, som är till genom sig sjelf, och som ej kan fattas af de yttre sinnena, görande förnimbar verlden och de fem elementerna, lysande med den klaraste glans, och skingrade mörkret.

Sedan han i sin tanke beslutit, att låta utgå ur sitt väsende serskilda skapade varelser, frambragte han genast vattnen, i hvilka han nedlade ett frö.

Detta frö blef ett ägg, glänsande såsom guld, lika lysande som stjernan med tusende strålar, och i hvilket föddes han sjelf, alla väsendens urfader.

Af honom, som är den ofattliga eviga orsaken, som existerar och icke existerar har blifvit frambragt den gudomlige mannen (Purusha), berömd i verlden under namn af Brahmâ.

Sedan han dröjt i detta ägg ett år, skiljde Herren, endast genom sin tanke, ägget i två delar.

Och af dessa två delar bildade han himmelen och jorden; i midten satte han luften, de åtta himlatrakterna och det beständiga förvaringsrummet för vattnen.[37]

Dessa här i förkortad form anförda utdrag ur Puranerna kunde mångfaldigt förökas. Det vore dock öfverflödigt, ty de utgöra ej någon utveckling af medvetandet om den absoluta enheten, som jag laggt till grund för min undersökning. Medvetandet derom såsom om honom, "hvilken har sitt ursprung i sig sjelf, hvilken är Vara och Icke-vara", blandas med föreställningarna om Purusha, som än föddes i vattnet, hvarur han sedan lät verldsägget och verlden uppstå, än sjelf fick sin första tillvaro i detta ägg.[38] Klarast uttalas detta medvetande, så vidt mig tillgängliga källor gifva vid handen, i början af Vishnu Purana. Det säges der: Den absolut Ende, ofattlig för förståndet, har sin tillvaro såsom ande och materia, i hvilka han ingår såsom den allmänna själen, verldens substans. Derpå återkommer den vanliga föreställningen: af elementerna bildades med det osynliga förståndets tillhjelp ett ägg, hvilande på vattnet, i hvilket Alltets herre tog förnimbar form såsom Brahmâ.[39]

Vi hafva uppnått höjdpunkten af den Indiska spekulationen. Den i sig varande substansen är hvarken Vara eller Icke-vara, utan den eviga processen mellan båda, Svadha, Sjelfsättande. Till denna höjd af djerf spekulation, "jemförlig endast med de Eleatiska tänkarena i Grekeland eller med Hegels filosofi" uppsvingar sig följande hymn ur Rig-Veda:

Då fanns hvarken Vara eller Icke-vara; hvarken verld eller luft eller något derofvan. Död fanns icke; ej heller då odödlighet; icke heller skilnad mellan dag och natt. Blott Det (Tad) andades utan andedrägt, ensamt med henne (Svadha = Sjelfsättande), som uppehälles uti honom. Mörker var det; fröet, som var inhöljdt i hylsan, brast slutligen sönder genom eftersinnandets makt. Först bildades längtan i hans sinne, och det blef den ursprungliga alstrande säden; längtan, hvilken den vise, pröfvande i sitt hjerta, fattar såsom bandet mellan Icke-vara och Vara.[40]

Jag har hittills vid undersökningen af denna medvetandets utveckling genom de olika skapelseteorierna alldeles lemnat åsido en del föreställningar, hvilka söka förklara hvarföre skapelsen skedde. Vi ledas öfver till dem af de anförda orden. I den ena bodde längtan, kärna, kärleken, detta band mellan det som är och icke är. Denna längtan genomströmmar hela skapelsen. "Den af Brahma frambragta elden önskade att vara mångfaldig och alstra"; vattnen likaså. Men denna längtan är ingenting annat än den abstrakt fattade enhetens, tankens nödvändiga fordran på en mångfaldig verld. Utan denna vore den ej till, den har sin verklighet endast i och genom mångfalden. Sjelf sättandet var från början och fortfar ännu såsom sådant i skapelsens allmänna längtan. Denna ursprungliga längtan åskådliggöres i gestalten af en qvinna. "Maja, som är Brahma's längtan, begär, är evig; förgänglig är hon, som utgör de lefvandes viljolust. Brahma i förening med Maja har frambragt verlden, i det Maja antog femtio gestalter.".[41]

Fråga vi huru denna föreställning uppstått, ligger svaret nära till hands. Ofvanföre sågo vi huru urvattnets alstrande förmåga antog benämningen moder, och dermed var qvinnogestalten färdig för föreställningen. Denna härkomst bevisas i en Upanishad genom dessa ord: Brahmamaja är ett haf med mäktiga vågor och väldiga strömmar; hon är lifvets fullhet och tillika den afgrund hvari allt sjunker ned, ett haf af ljus, skugga och mörker, de lefvande vältra sig så länge i dess hvirflar, som de veta sig söndrade från den ande, hvilken sätter allt i rörelse. Hon framstår således här såsom det första, hvarifrån allt utgår, såsom moder till skapelsen. Och detta är äfven uttaladt. "Förr än allt skapadt var Maja; i henne var dunkelhet, i hvilken begäret hvilar. -- Brahma var fördjupad i längtan".[42]

Vi hafva här en ny serie af föreställningar om verldsskapelsen, laggd till den förra, eller rättare sammanväfd dermed. Men de stå ej i strid med hvarandra, äro ej uttryck af skilda verldsåskådningar, utan genomföra begge den grundtanke jag ofvan sökt framhålla. Från Maja hafva gudar och verld sitt ursprung; likaså födes i ägget Brahma, och jord och himmel uppstå af dess begge delar. De bära derföre begge endast vittnesbörd om rikedomen och friskheten hos Inderns fantasi, som klädde sina på djupet slumrande tankar i alla dessa och tusende andra skiftande gestalter.

Jag har sammanträngt denna första afdelning till den yttersta korthet, som det varit mig möjligt. Måhända har den derigenom på sina ställen blifvit dunkel. Men afsigten var icke heller att gifva en fullständig framställning af den indiska mytologin öfverhufvud. Mitt syfte var endast att uppvisa, huru medvetandet om den ende och i verlden inneboende guden småningom har gestaltat sig i olika former. En öfversigt af denna allmänna utbildning är tillräcklig för jemförelsen med det finska gudsmedvetandet, huru detta låter elementerna och den ordnade naturen, ja äfven gudarne uppstå; med ett ord, huru den förklarar verldens uppkomst.

Att gången af undersökningen i det följande blir något annorlunda beror deraf, att flera biundersökningar dessförinnan äro nödvändiga.

II.

"Grundvilkoret för hvarje religion, som förtjenar detta namn, säger Castrén i inledningen till sin finska Mytologi, är att den erkänner individens beroende af högre makter, hvilka den antingen med kärlek eller fruktan, antingen i templets hvalf eller i djupet af sitt hjerta vördar och tillbeder. Det gifves hvarken i Högasiens öknar eller på sjelfva Sibiriens ödsliga tundror något folk, som ej skulle erkänna tillvaron af vissa högre, menniskan öfverlägsna makter." Alla dessa Schamanismen mer eller mindre hyllande folk erkänna "den subjektiva viljans beroende af en objektiv."

Det är häri vi finna en utgångspunkt för vår undersökning. De flesta af de finska folken ega nemligen ett ord, som de begagnat för att uttrycka denna föreställning om en öfversinnlig makt, inför hvilken alla dödligas hjertan måste bäfva. Detta ord är _jumala_, Lapparnes _jubmel_, Esternas _jummal_, Livernas _jumal_,[43] Syrjänernas _jen, jemel_, Tscheremissernas _juma_, Samojedernas _Num_.[44] Numera har detta ord hos de flesta öfvergått till den abstrakta betydelsen af gud i allmänhet; men hos dem alla kan man gå tillbaka till en tid, då det blott tjenade till att beteckna den synliga himmelen med alla dess fenomener af åska, blixt, dunder, regn, snart äfven såsom namn för den makt, hvilken gaf sig i dem tillkänna. Ja, hos Samojederna benämnes än i dag himmelen _Num_, ehuru ordet tillika betyder gud. Till sin stam är det gemensamt för alla de finska folken, och att en utveckling i dess betydelse från den ursprungliga af himmel försiggått, bevisar det nära sammanhanget med en mängd andra ord i de finska språken, hvilka hänföra sig till de himmelska företeelserna. Så i Ostjak. _nai_ eld, Obd. dial. sol, Ung. _nap_ sol; Ostjak. _mûm, nôm_ det öfra, undre Surg. dial. _jom_ regn, Ugr. Ostj. _nûm_ det öfra. Likaledes i Syrjän. _gym_ åska, Fin. _jymy, jumu_; Kamass. Samoj. _nûm_ åska, _ni_ tak, det öfra; Ostjak Samoj. _nup, nop, nom, lom_ gud. I förbigående vill jag nämna, att äfven Baskerna kalla gud _jainkoa, jinkoa_,[45] _jon, jaine_.[46]

De vexlande företeelserna på det vida himlahvalfvet deltaga sålunda i det helas namn, alldenstund de äro endast olika yttringar af samma hemlighetsfulla gudamakt, hvars enhet i dem alla föreställningen anar. Men att aningen om denna enhet, om den objektiva makten öfverhufvud i verlden, sträcker sig längre, bevisar Samojedens svar till Castrén vid ishafvets strand. På den förres fråga: hvar är Num? -- svarade han endast helt kort: der! pekande på hafvets dunkla yta. Äfven jorden betecknas någongång dermed. Och detta är just grundvalen för alla de finska folkens egendomliga verldsåskådning, att det tillvarande utvecklat sig ur en enda princip, den i allt verkande ur-kraften, hemlighetsfull och ofattlig.

Ett ytterligare stöd för denna åsigt är den allmänna seden hos de altaiska folken, att aldrig omedelbart dyrka Num, Juma, ej heller afbilda honom. Castrén omtalar, i sitt utlåtande öfver den etnografiska delen af Schrenks resa till de Samojediska tundrorna, dennes yttrande om Num, att han "ser och vet allt, men är för upphöjd att vilja skåda ned på det arma menniskoslägtets öden," utan att motsäga åtminstone detta.[47] Den kraft som bor i de enskilda naturföreteelserna blir en makt, den man tillber och dyrkar, men bakom dem alla står såsom upphofvet den hemlighetsfulle Num, outgrundlig i sitt djup. Berättelsen om Jumalabilden hos Bjarmerna kunde synas såsom en motsägelse härtill, men måhända tillhör han en tid, då juma redan blifvit antingen en abstrakt benämning, eller serskildt en åskans eller krigets gud. I alla händelser utvisar sjelfva grundbetydelsen himmel, att detta omätliga något ej som sådant kunnat afbildas, utan först, då någon serskild företeelse eller person dermed betecknades. Dyrkan af himmelen såsom det högsta, det första väsendet är föröfrigt gemensam för många af Orientens naturfolk. Klemm säger, att Chineserna dyrka himmelen såsom 'alla tings fader', men floder, vindar, elden, hafvet hafva sina genier, dem man hembär gudomlig dyrkan.[48] Och Kongfutse lärde: "Det högsta väsendet betecknas under den synliga himmelens sinnebild"; dock framställer man detsamma äfven under solens, månens och jordens serskilda sinnebilder.[49] Således himmelen äfven hos dem det allt genomgående. Under skilda namn tilldelas den gudomlighet äfven af Mongoler, Tunguser, Ostjaker, Mordviner och Turkar.[50]

Sjelfva denna föreställning om himmelen såsom det första gudomliga väsendet är sålunda gemensam, icke blott för de turaniska folken, utan äfven för ostasiens bebyggare, af hvilka, såsom W. Schott uppgifver, Chineserna kalla himmelen _tjan_, Japaneserna _ten_. Men den återfinnes, enligt Castrén, äfven hos Perser och andra ariska folk.[51] Det synes sjelffallet, att naturbarnet skall tillegna gudomliga egenskaper åt det höga, lysande hvalfvet, som öfverallt möter dess öga. Men här är frågan, om denna föreställning är ursprunglig hos de altaiska stammarne. En undersökning af ljudkombinationen Num upplyser oss derom. Vi hafva redan sett den talrikt förekomma hos de egentligen finska stammarna, hos Ostjaker och Samojeder; hos de sistnämnda är otvifvelaktigt Jenissei Samoj. _ngâ_ gud (nga-faddi = klar rand vid horisonten, gudsfåll), Tawgy Sam. _nga, ngua_ gud, Jurak Sam. _nga_ underverldens gud, af samma stam. I sistnämnda dialekt betyder neml. _jam_ haf, och det är bekant, att konsonanterna j och n, ng i Finskan och Samojediskan ofta vexla om med hvarandra, t.ex. _jake_, fin. _noki_ sot. Att stamvokalen kan vexla mellan a, o, u, bevisar utom det nämnda samt ordet num, nom, mångfaldiga exempel. Sålunda betyder talet 100 i Votjak. _sju_, Syrjän. _sjo_, Finsk, _sata, sôt_, Turk. _jos, jüs_, Samoj. _jur_.[52] (Äfven i sanskr. heter 100 _sata_). Betydelsen af haf och underjordens gud är tillika en bekräftelse på uppfattningen af Num såsom den i allt närvarande gudomen. Ty Jurak Sam. _nga_, underjordens gud, är hos Tawgy Sam. en himmelens gudom.[53] Det sistnämnda och formen jam leder oss genast till Lapparnes underjordiska herrskare och gud _jabme_, med ett eufoniskt b såsom i Jubmel. Helt säkert hör till samma stam Tungusiskans _aja, ajama_ -- god, med; en vanlig förslagsstafvelse.

Inne i dessa jemförelser kan jag ej lemna onämnd en, som här sjelfmant erbjuder sig. Castrén anför, att konsonanterna j och w ofta i de altaiska språken sättas framför en begynnande vokal såsom aspirationer, stundom äfven h, k, s, och att alla dessa äfven kunna med hvarandra vexla plats.[54] Med denna lag till stöd finna vi måhända förklaringen af benämningarna på flera finska folk. Ryssarne omtala från 11 seklet ett folk _jam, jemer_, hvilket enl. Lehrberg och Sjögren är detsamma som _Häm-eet, Hämäläiset_. Deraf får man, med utbyte af h mot s, _Sabme-lads_, Lappar, och den svenska benämningen på _Samojederna_. Men redan Franzén jemför det Lappska _Sabme_ med _Suomi_,[55] och Lehrberg anför flera former, _Same, Some_, äfven den ryska och svenska benämningen _Sumer_, såsom af enahanda stam med _Suomi_, men alla liksom _jam, häm_ hänförande sig till _suo_, sumptrakt.[56] Någon svårighet vid ofvan framställda åsigt erbjuder förklaringen hvadan Germaner och Svenskar hafva fått benämningen Finnar. Enligt Diefenbach betyder det nordfrisiska _finne_, anglos. och fornnord. _fen_, sumptrakt,[57] och det är icke antagligt att de utan skäl uppkallat folket så. Men huruvida det härleder sig deraf, att Finnarne bebodde sumptrakter, eller att man då, som ofta nu, förklarade Suomen maa = Suomiehen maa, är svårt att afgöra. Då likväl Suomi, Same, tyckes vara samma ord som Jur. Sam. jam, haf, kan man väl icke förneka allt sammanhang med suo; men att _m_ hör till ordets stam bevisas af alla dess olika former. Derföre säger äfven Sjögren afgjordt om Arvidsons och andras antagande af Suomi såsom en förkortad form af Suomen maa, att det är att göra våld på den enkla stammen och detsamma, som att förklara Hämeen maa likbetydande med bröllopsgästernas land, af hää, miehen, maa.[58] I stället för "kärrbebyggare," som man förklarat Finnarnes namn, skulle således ofvan gifna förklaring innebära en påminnelse om "Guds utvalda," eller "himmelens söner," benämningar som endast Judar och Chineser hittils varit nog anspråkslösa att tilldela sig.

Men jemförelserna stanna ej här. Tungus. _ajama_ god nämndes. Att det första _a_ är endast ett eufoniskt tillägg synes af Mongoliskan. Med den förut nämnda vexlingen af konsonanten j mot s få vi neml. Mong. _sam_, Tibetan. _sang_, hvilka båda i dessa språk betyda _god_. Det är just med anledning häraf som Castrén jemför Tibetanarnes _Sang-fu_, det godas källa, med Finnarnes _Sampo_; det Tibet. Sangfu uttalas neml. af Mongolerna Sampo, och _fu_ källa, upphof, motsvarar åter det finska _pää_.[59] Det återfinnes äfven under olika former hos andra altaiska folk: Tungus. bulak, Burät. _buluk_ källa, Sojot. _pas_, Kojbal. _bas_ hufvud, Kamass. Samoj. _phâru_ källa; tydligast visar sig slägtskapen i det Ungerska _fö, fej_ hufvud. Att åter, med kännedom om huru ofantligt ofta de begynnande aspirationerna h, s, j, nj byta plats med hvarandra i de altaiska språken, förneka identiteten mellan det Tungus. _ajama_ god och samma folks _njan, njangnja_ himmel,[60] är omöjligt. Begge åter stå både i ljud och betydelse i det innerligaste samband med Samojedernas _jama_, Lapparnes _jabme_, Fin. _juma-la_, Sam. Num = himmelen, himmelens gud, ur-gudomen. Och betydelsen af det mångomtvistade Sampo vore sålunda etymologiskt, icke blott det godas källa, utan äfven _himmelens hufvud, guds hufvud, hälla, ursprung_ = solen! Här hade vi således att söka lösningen på denna i finska Mytologin hittils oförstådda gåta, som på detta sätt uppfattad sprider ljus öfver många dunkla ställen i Finnarnes urgamla dikt. Och märkvärdigt nog öfverensstämmer denna förklaring med allt hvad om Sampo i Kalevala-dikten säges, då man neml. serskiljer sednare tiders tillägg. Alldenstund denna fråga står i närmaste sammanhang med närvarande undersökning, vill jag här i korthet framlägga de ytterligare bevis, som ur Kalevala lätteligen kunna hemtas för ofvannämnda åsigt. Det sednaste af Lönnrot sinnrikt framställda allegoriska tydningssättet[62] torde, liksom de föregående, icke för en noggrannare pröfning vara hållbart. Allegorin öfverhufvud äfvensom här det abstrakta begreppets bildning tillhöra ett mera utveckladt medvetande än den finska dikten ger tillkänna.

Kalevala-sångerna utgöra nu till större delen en skildring af ömsesidiga härtåg mellan Kaleva- och Pohjola-folket; det är derföre ingenting underligt att dessa krigståg upprepas. Men en anmärkningsvärd omständighet är den, att Louhi innesluter i berget både Sampo och solen jemte månen. Vid hvardera tillfället utbredde sig med anledning deraf olyckor och mörker öfver Kalevas folk. Att lefva utan Sampo var att lefva ett fattigt lif, utan sol ett dystert och mödosamt. Kalevas hjeltar beslöto derföre hvardera gången att återförskaffa sig denna det godas källa. Äfven i det enskilda visar sig en öfverensstämmelse dem emellan. Både Sampo[62] och solen[63] benämnas kirjokansi, det brokiga locket, kirjorinta, det brokiga bröstet. Mångt och mycket i fornsångerna synes väl vid första ögonkastet strida emot en sådan uppfattning, men motsägelserna lösas lätt, då man besinnar de mångfaldiga omgestaltningar dessa sånger under tidernas lopp lidit. Minnet af hvad man tänkt sig under Sampos namn har försvunnit, men medvetandet derom såsom någonting stort och förunderligt qvarlefver ännu. Såsom Sampo för det närvarande beskrifves är det ett oting, ty de skilda delarna kunna aldrig sammanfogas till ett helt, äldre och yngre föreställningar blandas om med hvarandra. Så uppfattade äfven Castrén Samposångerna, åtminstone till en början. Han anser att berättelsen urspr. var af mytisk natur, och att den historiska inklädnaden är tillaggd först af en sednare tid.[64] Äfven Schiefner yttrar sig härom: att Sampomyten "har att tacka sitt ursprung en sinnrik uppfattning af storartade naturföreteelser, kan väl numera icke lätt betviflas".[65] Upplysande är det härvid att jemföra gamla och nya upplagan af Kalevala. I den förra är det Ilmarinen och Wäinämöinen, som söka att åter tända ljuset, i den sednare spelas denna roll af Ukko, ilman ukko, som dock tydligen är blott en annan benämning för Ilmarinen. Att han, enligt egen utsago,[66] hamrat himmelens lock och fäst solen och månen derpå, tjenar såsom en ytterligare bekräftelse, ty på samma sätt är det blott han som kan smida Sampo; att åter förfärdiga ett dylikt ting af en svanfjäder, ett kornfrö m.m. borde väl för Wäinämöinen icke hafva fallit sig så svårt. Måhända äro de sista föreställningarna spår af den skandinaviska gudasagans inverkan i en sednare tid, ty de äro uppenbarligen tillägg, hvilka med det öfriga ej stå i rätt sammanhang. Schiefner har i de ryska och skandinaviska sagorna uppvisat likheten med föreställningarna i Kalevala och Kalevi-poeg. Men man kan dock icke endast på grund af dessa likheter antaga, att de båda finska folken från sina tidigare boningsplatser i östern medfört högst få egendomliga myter och hemtat sina gudar och sin sagoverld från Germanerna.[67] Ty först och främst är ännu icke bevisadt, huru mycket af detta sagostoff bör tillskrifvas de finska folken i Ryssland, och för det andra äro dylika föreställningar gängse hos alla folk, beroende af deras bildningsgrad. Detta förnekar dock ej tillvaron af lånade föreställningar, uppblandade med de ursprungliga. En annan omständighet, hvaraf man ofta finner sig öfverraskad, är att se solen nämnas, der man af sammanhanget hade väntat Sampo. Så t.ex. N. Kal. XLIII. 350, sjunger Wäinämöinen, sedan Sampo förgåtts i hafvet:

Sinä Pohjolan emäntä, Tunge turmiot kivehen, Pahat paina kalliohon, Vaivat vuorehen valitse, Elä kuuta kulloinkana, _Aurinkoa_ milloinkana!

Dermed öfverensstämma äfven de ord Wäinämöinen yttrar, då han ser spillror af Sampo vaggas på vågen mot hans hembygds stränder:

Tuost[68] on siemenen sikiö, -- -- -- -- -- Tuosta kyntö, tuosta kylvö, Tuosta kasvu kaikenlainen, Tuosta _kuu kumottamahan_, Onnen _päivä paistamahan_, Suomen suurille tiloille![69]