# I Vårbrytningen

## Part 9

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/i-varbrytningen-34236/index.md

Härpå bröt kaptenen på skonaren ut i en skur av förbannelser över lotsen och lovade att ta ut ersättning till sista skillingen, om så lotsen skulle gå ifrån gård och grund. Detta gjorde ett starkt och obehagligt intryck på alla de närvarande, och jag avlade i tysthet en ed att hjälpa lotsen, om någon van var, skulle det också gå löst på skepparen, ty jag kände på mig att lotsen var oskyldig, och att det fanns dolda motiv, dem jag för en upplyst domare skulle dra fram i dagen.

Sällskapet for till staden, lotsen för att avvakta krigsrättens hållande. Jag var ute och åsåg bergningsarbetet samt gjorde studier -- ovanligt sorgliga.

Därpå skaffade jag mig ett sjökort, ett lotsreglemente och Klints navigation samt började studera. Sedan jag så under förmiddagarna observerat platsen och pejlat fyrarna, sammankallade jag de sex som varit på vakten. Jag frågade dem om de hade något ätt anföra till kamratens försvar.

De hade ingenting.

Kompasserna hade befunnits nyjusterade och riktiga; vädret var mulet, men ingalunda disigt; själva mörkret var gynnande för fyrarnas pejling, och strömsättning fanns inte därute. Saken var alltså oförklarlig. Lotsen var känd för stor ordentlighet och brukade aldrig supa, men han hade varit litet besynnerlig dagarna förut, ty hustrun hade just då varit mycket sjuk, och han hade vakat om nätterna.

-- Där ha vi en punkt, tänkte jag.

-- Vad straff tror ni han får?

-- En tre månader!

-- Straffarbete?

-- Det blir väl fängelse, som vanligt.

-- Han skall vid min salighet gå fri, så sant jag heter Larsson, nu svor jag på't!

Gubbarna sågo förvånade på mig; jag tackade dem för upplysningarna och gick.

Otto kom tillbaka, nedslagen, och hade erkänt allt. Nästa krigsrätt skulle sitta om åtta dagar, och då skulle han få sin dom. Jag tog honom i enskilt förhör och fick småningom ur honom sex fakta, som jag ansåg vara friande; dock fann han skamligt att skylla på hustruns sjukdom.

-- Var du lugn, min gosse, och se om din gumma, så följer jag med dig till stan när du skall in nästa gång, och lita på mig, du!

Den stackars lotsen gjorde så även. I fyra dagar skrev jag hans försvarstal, och sedan lärde jag mig det utantill. Detta var nästan det värsta. Mitt över ön, på andra sidan utkiken, låg stranden alldeles blottad för havet. När då det blåste havsvind, kunde sjöarna vräka sig många famnar upp på den släta sandstranden, och det var dit jag begav mig för att få en lämplig lokal för min fingerade sjökrigsrätt.

Rätt ut till havs syntes de två masterna snett skärande horisonten; strax i ost Svartbådans spira, och längre bort Grönskars fyr.

Där kom en lång, genomskinlig sjö; han var vit i huvudet: det var auditören. Jag sprang ut på sandbottnen när återsvallet drog sig tillbaka, och strax kom en stor, tjock, grön kommendörkapten och sopade ut mina spår, men låg i nästa ögonblick krossad vid mina fötter. Jag talade mot vinden och vågen; sandhavren böjde sig och slopades, men reste sig igen tills nästa våg kom. När jag hunnit till mitten av talet, glömde jag bort resten och fortsatte på fri hand, kom ifrån ämnet, och slutade med en förtvivlad bön om nåd.

Detta förargade mig, ty jag stod endast på min rätt, och jag njöt när sanden piskade mig i ansiktet som en bestraffning för min feghet.

Krypande uppför klipporna, ty vinden skulle ha slagit omkull mig, begav jag mig upp i skogen, åt några ruttna lingon och började om igen för mitt nya auditorium.

Den sjunde dagen var inne, och vi skulle resa. De inre fjärdarna åt Vaxholm till hade varit isbelagda, men blivit uppbrutna av en stark ostlig vind. Otto, hans broder och jag skulle anträda den svåra färden, seglande i en liten öppen båt. Klockan 12 på middagen stodo vi resklädda nere vid stranden. Det var ett par grader kallt, vädret var klart, och med den vind vi hade, beräknades 8 eller 10 timmar till Vaxholm, där vi skulle ligga över natten.

Jag var beredd på allt, och sedan vi inne hos några lotsar fått åtskilliga färdknäppar, hade modet stigit i en så oerhörd grad, att jag icke fastade mig vid att båten endast var avsedd för tre personer och ändå lastad med en strömmingsfjärding, åtta tomma brännvinskaggar och ett par säckar med kläder, så att, när vi krupit ned, båtkanterna endast lågo ett kvarter över vattnet. Storseglet, en större uppsprättad säck, och focken, i förhållande därtill, hissades på, och vi voro till sjöss. Otto satt till rörs, brodern skötte focken, och jag satt midskepps vid strömmingsfjärdingen.

Sinnesstämningen var alls icke melankolisk. Jag trakterade en mungiga, som jag fått av en holländsk sjöman, och brodern sjöng yankeevisor. Vi rökte våra snuggor i samma lugn, som om vi suttit hemma. Solen började redan att rosfärga snön på de östra kobbarna, då vi anlände till Smörasken. Här plockade man litet sten i båten. Detta föreföll mig misstänkt, men man skyllde på Kanholmsfjärden och på den friskande vinden. Vi lade ytterligare i land på Hasselkobben, där supen av samma namn togs, ty nu skulle vi ut på öppna sjön.

Solen gick ned, och i västra horisonten hade mörka molnmassor hopat sig som berg. Ibland brusto de, och ut ur den svarta väggen flöt, som ur en vulkan, en massa rött ljus, så intensivt, att ögat bländades och såg allting ännu svartare sedan. Det började stänka framifrån stäven; samtalet tystnade; snuggorna slocknade; sjöarna blevo allt högre, och båtens rörelser oroligare. Man kände varje nyck av vinden. Då ryckte det till i seglet, läsidan låg under vattnet, och det forsade om fötterna.

-- Stick på skotet! skrek jag ofrivilligt.

-- Är han rädd? frågade Otto och höll an lika fullt. Då teg jag. Båten pressades nu fram med slaksidan så hårt, att intet vatten kom in mera. I stället slog sjön över från lovart. Framåt gick det, så att det pep om'et. Då sprang fockskotet. Båten girade till, seglet flaxade och slog så olycksbådande, att jag verkligen blev rädd. Hela företaget syntes mig så oerhört oförskämt, så löjligt djärvt, att jag började skratta. Jag satt liksom mitt i sjön. Vatten in i båten, halvkrossade sjöar bak ryggen, skummet som ett yr fram i fören, och läsidan ett kvarter under ytan. Emellertid började jag frysa, ty vattnet gick över pälskragen och sög sig ner efter ryggen. Fötterna voro i vattnet till smalbenet.

Snart var skotet lagat, och vi i full fart igen. Jag började tänka över belägenheten. Otto hade krupit upp på lovartsidan. Över kavajen hade han dragit en vit sticktröja, som gjorde ett lika kallt intryck, som det av skjortärmar. Den sista röda solreflexen föll på hans mörka ansikte. Varje gång jag varnande tilltalade honom, svarade han med ett dovt skratt och blev därefter tyst. Var han drucken? Det vet jag ej än i dag. Eller tänkte han segla oss i kvav i sin förtvivlan, ty han var förtvivlad, fastän han höll god min. Jag knäppte emellertid upp pälsen, för att vara beredd, upptog försiktigt min kniv och avskar oförmärkt snörena på mina lappjäxor. Därpå stack jag den uppslagna kniven in i pälsärmen, fast besluten att kapa skotet vid förefallande behov.

Ju längre vi kommo ut på fjärden, dess större andrum fick vinden, och sjöarna blevo allt längre. Till råga på eländet började jag frysa, men vågade icke bedja om brännvinet, ty jag var rädd för varje rörelse man gjorde. Otto hade emellertid gjort fast skotet och började ösa. Då såg jag upp mot vindsidan; det svartnade på en fläck, och efter oss rusade fram på vattnet en kåre, jag skulle vilja kalla den en ande, ty den var osynlig, fastän man såg dess mörka spår.

-- Stick på skotet, eller jag kapar! -- och kniven var framme som en blixt. I samma ögonblick satt jag med benen i vattnet, kände en stark arm fatta om min handlove, och båten reste sig igen. Skotet var oskadat, och det var räddningen. Då sade brodern med ett irriterande lugn: segla inte så hårt, Otto, och därpå: herrn ska inte vara rädd, för det här ä' ingenting.

På detta sätt gick ytterligare en halv timme, och det blev mörkt. Men fram mellan focken och staget såg jag den lilla Kanholmsfyren, som lyste med sitt fasta, orörliga sken, och som skulle verkat lugnande, om icke mina nerver varit så ytterligt retade av de oupphörliga ryckningarna.

Jag fick dödsfantasier. Locket hade fallit av strömmingsfjärdingen, och jag såg med avund på de vita skepnaderna, som sovo där så lugnt med öppna ögon. Även de hade dött i blomman av sin ungdom, under stilla promenader i de dunkla tångskogarna därnere på den otäcka sjöbottnen.

I min betryckta ställning måste jag se på dem, ty jag kunde icke vända på mig, och vad jag än tänkte på, såg jag alltjämt de öppna röda ögonen stirra på mig. Då förstod jag, varför pappa lade tolvskillingar på systerns ögon när hon var död. Jag filosoferade över min stryksticksask för att förströ mina tankar. Jag såg ännu en ring efter stearinljuset som jag släckte i går kväll, ty jag begagnade alltid asken som ljussläckare. Jag erinrade mig vad jag hade läst just då, vid det där ljuset, innan jag somnade i min varma säng. Det var en obegriplig filosofi, som jag lånat av prästen. Som jag aldrig viker i böcker, utan fäster pagina i minnet, erinrade jag mig genast sid. 26, där jag slöt. Det handlade om Kant. Det enda jag fattat av den mannens för övrigt underliga läror var imperativet att man måste tro. Nu rock det till igen. Jag beslöt mig för att tro, men min hjärna var så förvirrad, att jag ej visste på vad.

På Otto trodde jag inte mera, ty han var tydligen bortkommen och dessutom ej att lita på, då han ju nyss hade satt bort en skonare. Brodern var visserligen bättre, men han satt vid fockskotet. Så där raglade min hjärna av och an mellan för och akter, tills jag slutligen tror att jag trodde på Kanholms fyr, med en hemlig reservation, i händelse vi snart skulle komma i lä under landet.

Mycket riktigt. Ryckningarna upphörde och med dem dödstankarna, och när vi strax därpå passerade »Vita Märrn», vilken stod likt ett vitt spöke på sin klippa, kände jag mig som hemma hos mig, och satt redan och öste i allsköns rö efter en valfången styrkdryck. Jag nickade vänligt åt fyren och tackade för gott sällskap, varpå vi vände ned mot ett annat ljus, som sken mycket oroligare, men också mycket varmare -- det var smedens, hos vilken vi skulle rasta.

Vilken vällust att få gå i land och räta ut sin domnade kropp efter en sådan färd!

Vi sutto snart framför en stockeld inne hos smeden, där man höll på med julrustningar, och talade om det överståndna som om en lustig bagatell.

Sedan vi ätit och druckit, började vi att leka. Man dansade efter mungiga; hundarna skällde och hoppade kring golvet som galningar; själva Otto hade glömt sin sorg, och ingen frågade om orsaken till den sena resan. Där berättade även Otto om anledningen till den underbara klämtningen. Det var ledvagnen som fockskotet löper på, vilken lossnat i den ena ändan, och sedan tjänstgjorde som en slags stämgaffel.

Snart sutto vi åter stuvade i vår båt och skulle börja kryssningen över fjärdarna ned till Vaxholm. Jag hade noga förvissat mig om att inga större vatten förefunnos på den återstående vägen, och litade dessutom på de nyförvärvade själskrafterna.

Det dröjde dock icke länge, förrän ett nytt elände började, sju gånger värre än förut, och jag insåg snart, att fjärdar kunna vara ganska stora, fastän de äro små -- för lotsar. Vi dublerade »Silverkannan», under fara att bli sönderslagna mot det branta berget.

Månan hade emellertid gått upp och stack fram mellan trasiga moln, vilket gjorde uppträdet ännu hemskare, ty nu såg man eländet i all dess storhet. Sjöarna voro svarta som bläck, och månljuset låg som drivet silver, fläckvis. Det stötte på likvagn. Brodern, som satt i fören och höll utkik, hade dragit på sig en svart oljerock, vilken alltjämt vättes av sjöarna och när ljuset föll på rockens tunga, skarpa veck, såg mannen ut som en järnstaty. Vinden kom rytande över landen och kastade sig handlöst ned på båten, som pressades och våndades. Då vi vände under land, hördes ett ögonblick suset i de snöiga granarna eller viskningen i vassen, varvid jag tänkte: Herre Gud, den som vore i land! -- Så voro vi åter ute igen, och då vaknade alla goda föresatser. Du har varit ett svin, Larsson, men kommer du med livet från den här färden, så skall det bli folk av dig, tänkte jag helt vackert. Jag var icke annars rädd för sjön, men nu voro mina nerver ytterligt försvagade, helst som den artificiella sinnesstyrkan började blåsa bort. Jag domnade småningom av och förföll i en slags osalig dåsighet. Pling, plang, kling, klung, klong, lät det plötsligen. Jag vaknade och lystrade. Omigen! Det var glasharmonika, speldosa, fortepiano, men det var vackert tillsammans, och jag blev helt varm. Musik på sjön i månskenet, mitt på fjärden!

Kling, klang, ett långt kratsch som av en kransåg, och båten stannade, mitt i sjön.

Det var isen. Stort alarm! Seglen ned och årorna ut.

Jag vill endast tillägga att vi rodde två mil mot vinden och under ideligt pianoackompanjemang till Vaxholm. Första milen rodde jag, den andra sov jag. När jag vaknade på Trälhavet, hade jag huvudvärk, ty mössan hade fallit av. Jag yrade och såg i månskenet Kristus på korset mellan de båda rövarna avteckna sig över skogen och var fullt övertygad om verkligheten av synen, tills man senare förklarade den helt enkelt vara en avtacklad tremastare, vilken lagt sig i vinterläger vid en strand.

Om natten sovo vi i Vaxholm, och jag var frisk följande morgon.

När vi gått på ångbåten som skulle föra oss till staden, leddes två tjuvar ombord och förtöjdes på fördäck, där de utgjorde föremål för publikens giriga blickar.

Detta försatte Otto i en mycket dyster sinnesstämning.

Vi hade likväl icke hunnit längre än förbi Tenö, då han glad och nyter kom fram och bjöd oss på kaffe i försalongen. Han hade sålt sin strömmingsfjärding (min strömmingsfjärding) åt en passagerare. Stackars gosse!

* * * * *

Klockan tre kvart till tolv stodo Otto och jag utanför kanslihuset på Skeppsholmen, efter att ha styrkt våra sinnen med en frukost på »Mässingsstången».

Kanonjären, som postade utanför, hade redan anställt ett förberedande förhör med min stackars vän, vilket jag förgäves sökt avstyra.

En och annan officer hade börjat komma. Vi gingo in och satte oss i förmaket eller rättare förstugan. Nu kom skepparen med sitt ombud, en lång mäklarclerk. De hälsade lotsen med verkligt medlidande och kastade misstänksamma ögon på mig. Under den rysliga väntan som härpå följde framviskades mellan båda kärandeparterna ett samtal, rörande sig kring försäljningen av lotsens gård. Det kokade i mig, men jag teg.

Målet uppropades, och vi trädde in i sessionsrummet.

Kring ett svart bord sutto sex officerare och en civil. Ordet fördes av en liten person med tre streck på halsen och ett på huvudet samt en stor sabel om magen. Vid dörren satt en väbel, som skulle agera allmänna åklagaren, men han kom aldrig längre än till dörren och aldrig ett ord hörde jag honom säga. Skepparen och clerken ställde sig på den högra, lotsen och jag naturligtvis på den vänstra sidan.

Sammankomsten öppnades med ett vänligt rytande i riktning åt mig: Vem är det?

-- Åhörare, svarade jag.

Protokollet från förra rannsakningen upplästes och justerades. Har du något att invända, lots? sporde ordföranden.

Lotsen skulle till att svara, då han avbröts av skepparen, som började en harang. Lotsen fortsatte även, likmätigt befallningen, att tala.

-- Tyst lots, du ska lära dig att tiga när folk talar! skrek auditören, som i sin tur tog ordet av ordföranden.

Då skrek jag så mycket jag förmådde:

-- Jag skulle anmäla mig som ombud för lotsen!

Skepparen bleknade, auditören blev stum, och bisittarna knäppte av sina koppel och sågo otåliga ut, ty de hade tänkt att få gå hem så fort som möjligt. Man viskade och kastade på mig ursinniga blickar, vilka inneburo allt det förakt som ligger i ordet »brännvinsadvokat».

Slutligen avbröt ordföranden: Det kan icke nekas.

-- Namn?

-- Larsson.

-- Karaktär?

-- Marinmålare.

Ögonblicket var inne. Det var jag som var den anklagade. Jag darrade på benen som en stackare, men jag kände att det fanns någon osynlig närvarande, isom stod över hela sällskapet i makt och myndighet och som bragte dem till tystnad. Det var _lagen_, som gav mig rätt att tala och befallde dem att tiga.

Jag började med ett: Mina herrar!

Ordföranden försökte att gäspa, och auditören låtsade läsa i en bok.

I ett andedrag hade jag rullat upp inledningen. Jag talade om det viktiga ögonblick i livet, då kvinnan skall föda barn -- lotsens hustru hade nämligen just varit ute för den åkomman; jag skildrade modersglädjen, kanske den renaste som ges i detta usla liv, där man om morgonen står upp som en hederlig karl och om aftonen lägger sig som en Långholmare. Jag lämnade en diagnos efter Hartman på sjukdomen _insomnia_ eller sömnlöshet, vilken verkligen är en sjukdomsform, fastän man icke tror det. Lotsen hade icke sovit på tre nätter, alltså var han icke tillräknelig. Härpå följde en livlig skildring av vår utfärd till skonaren. När jag kom till de märkvärdiga klämtslagen, såg jag alla nio ansiktena vända emot mig. Uttrycken kunde jag ej läsa, ty jag var för upprörd, och som jag stod emot ljuset, låg hela rummet svart och ansiktena syntes endast som nio vita fläckar i mörkret. Jag slutade inledningen med en framställning av människans obetydlighet i förhållande till världsalltet och isynnerhet till det oförklarliga.

Härpå följde försvaret. Lotsen hade tagit fartyget utom sitt distrikt och hade således intet ansvar. Vad pejlingen av fyrarna beträffar, så litar en lots hellre på sina landmärken än på en usel kompass, som kanske är falsk. Fartyget förde järnlast, och därför litade han ej till kompassen. Vad landmärkena beträffar, så behöver man bara vara aldrig så litet sjövan, för att veta huru de skenbara avstånden förändras vid olika lufter. Här målade jag en marin med snö på landen och mist i luften. Lotsen vore alltså i dubbelt mått oskyldig, men än mer, han var icke allenast oskyldig, utan kaptenen var den brottslige. Han hade sovit när olyckan skedde, och nu står det i lotsreglementet att »befälhavaren ansvare själv för manövern, dock efter lotsens hörande». Här hade dock inrotat sig den vanan, att man betraktade lotsen som befälhavare, så snart han satt foten ombord. Detta missförhållande måste ändras, ty lotsen är icke navigatör, endast vägvisare. Han kan icke logga, behöver icke kunna ta ett bestick, icke känna varje fartygs segelduglighet. Man tror att man skall få ha lotsen som en slags Kristus, som vid varje olycksfall skall bära alla sjökapteners synder. Icke så! Svenska handelsflottan skall nog inse att dess intressen icke skola så vårdslösas; tiden är inne för en reform, och nu skall reformen ske -- nu eller aldrig!

-- Men sjöförklaringen, invänden I, mina herrar. Den är falsk, svarar jag; den är lögn från början till slut. I veten kanske icke huru man gör en sjöförklaring? Jo, skepparen, just han som oftast ligger och sover, sätter upp en redogörelse över ett förlopp, som han aldrig sett, och sedan läser han upp den för besättningen, som till hälften består av utlänningar, vilka ej kunna ett ord svenska, och så skriva de under på salighetsed. Och det skall få gå på detta sätt, tror man? Jag skulle kunna anklaga dem för mened, hela sällskapet; men det gör jag inte. Nu har jag sagt min tanke, så sant jag heter Larsson, och att vad jag sagt är sant som dagen, det kan ni ge er djävulen på, hela surven! Och härvid slog jag näven i bordet så det rungade.

Stormen bröt lös; jag hade förlorat besinningen. Sablarna skramlade, och jag minns ingenting vidare, förrän jag befann mig ute i förstugan, dit ett par kanonjärer hade haft den artigheten att förpassa mig.

Jag irrade ut i staden, förtärd av harm och vanära. Icke vågade jag söka upp lotsen, som nu ovillkorligen var störtad. Mörkret föll snart på, och jag befann mig smygande utanför »Mässingsstången», för att se om jag skulle upptäcka brodern och få veta utgången. -- Förgäves! Då gick jag till »Freden», för att få mig något att äta. Den förste jag fick sikte på var skepparen. Han satt ensam vid ett bord, lutade huvudet i handen och såg mycket bedrövad ut. Tänk om min anklagelse tagit skruv och jag störtat honom i olyckan! tänkte jag vidare. Ja, men jag vill inte göra _någon_ människa något ont. --

Jag gick fram till mannen.

-- God afton, kapten! Hur gick det?

-- Varför kunde ni då inte ha sagt ett ord till mig först, innan ni gick åstad och fördärvade saken för den stackars lotsen!

-- Vad fick han?

-- Två år!

-- Ja, men jag går till högre rätt!

-- Gör inte det, herre, det här är ingen vanlig domstol!

-- Men mitt försvar!

-- Jo, det var vackert! Första delen skulle nog ha verkat som förmildrande omständigheter, men den andra! -- Ni hade ju orätt i varenda punkt, utom i det att ni framställde lotsen som lögnare, ty han talade ju emot sitt första erkännande. Och icke nog med det: ni höll på att sätta mig i omständigheter, som kunnat bli svåra nog. Ni tror kanske att jag ville gossen illa? Tvärtom, jag ämnade genom auktion rädda hans gård åt honom. Detta har ni nära nog omöjliggjort. Ni tror kanske att jag har så roligt själv? Ni vet inte vad det vill säga för en skeppare att sätta bort sitt fartyg. Jag får börja om igen som styrman. Jag skulle hem och gifta mig ty jag har fästmö; men därav blir nu ingenting, ty jag förlorade allt mitt, som jag hade med mig. De beskyllningar ni utkastade mot mig upptogos begärligt av clerken, som rapporterar dem till mina redare, och vem vet vad öde de kunna bereda mig! Nu skall jag hem till julen över Östersjön, och det blir ingen lustresa i öppen båt! Vad jag skall leva av till våren vete Gud. Herre, ni hade gjort väl om ni hållit munnen!

Som en fördömd sprang jag ut från mannen och såg aldrig mera varken honom eller lotsen. Kanske inte det var en trevlig historia?

-- Å, för trevlighetens skull så... men inte bevisar den heller, att man icke bör försöka hjälpa sina medmänniskor, invände D. Man skall bara inte vara dum.

-- Man blir det, så snart man åbäkar sig med att hjälpa folk. Kom till mig, om du är i knipa, och lyckas du att röra mig, kan du vara säker om fängelse eller stupstock, allt efter som jag känner mig hjälpsam. Människan är en usel komposition, och jag är den uslaste av alla -- god natt!

Och med hatten djupt nedtryckt över pannan och händerna nedborrade i fickorna, störtade Markus Larsson på dörren och skyndade med långa steg gatan framåt, som om han velat springa ifrån minnet av den olycklige lotsen.

En timma ombord.

Jag sprang upp på fallrepet och var ombord på briggen »Warrior». Dalarö låg snart bakom oss och vi höllo ned åt Vaxholmsleden. Efter att ha utbytt några ord med kapten gick jag fram åt skansen för att få ostörd läsa hennes brev. Omöjligt! Jag blev tilltalad av första styrmannen. Då gick jag ut på bogsprötet, satte mig på eselhuvudet och med armen örn förstängstaget började jag läsa. Det svartnade för ögonen, jag läste om och om igen! Jag kysste brevet, jag kysste kuvertet om och om igen! Jag ville kasta mig i framför bogen och låta kölhala mig tills alla känslor blivit kylda och alla suckar kvävda! Det var slut! Hon hade tröttnat!