# I Vårbrytningen

## Part 8

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/i-varbrytningen-34236/index.md

Äntligen nalkas vi målet: Sandhamn. Vi se redan folk på bryggan. Är det där Sehlstedt? -- Den där långa? -- Nej, det är tullinspektören! Än den där korta! -- Det är bogserkaptenen. -- -- Vi blevo mottagna på det vänligaste och förda ner i trädgården, undfägnade med frukost och punsch, upptäckte att vi kunde sjunga kvartetter, och det blev middag. Men var är Sehlstedt? Man iakttog en viss reserverad tystnad var gång hans namn nämndes. Vi sågo dörrstycken uppe i tullhuset, målade av Elias själv, vi sjöngo hans visor efter frukosten med pianoackompanjemang; men han själv! Är han död, eller sover han? Äntligen ombeddes vi att i sluten trupp, under tullinspektörens anförande, med sång tåga upp och hälsa gubben. Vi gjorde så, travade genom den rysliga sanden upp till en backe, där en rödmålad stuga stod. Den såg precis ut som alla andra stugor med en förstugukvist; på en rabatt några dahlier och litet reseda. Ovanför dörren satt ett förgyllt posthorn. Vi stämde upp och stodo i andaktsfull tystnad, väntande att få se det glada huvudet sticka ut genom ett fönster, som stod öppet! Sången var slut! Nej, det blev ingenting. Slutligen gick vår anförare in och kom efter en stund tillbaka med mannen, som syntes besvärad. Vi fingo sedan höra att han i sin blygsamhet ej tyckte om några hyllningar eller förevisningar. Vi blevo föreställda. Han bad oss vara välkomna, och så blev det tyst! Ja, så skulle vår nyfikenhet ha blivit straffad och historien varit slut; men den gamle, som strax därpå gick in, lämnade oss i skötet av sin familj. Han återkom dock snart nog med konjak och vatten och hade skakat allvaret av sig. Nu deltog han i sången, var vänlig och blid, men föreföll aldrig rätt glad, och det troliga är, att han icke hade mycket att vara glad över. En illasinnad kamrat inom verket och Sandhamnsbo hade uppträtt på ett gement sätt mot den gamle, och nu hatade han sitt gamla Sandhamn och skulle aldrig stannat där en dag längre, om han ej innehaft posttjänsten. Efter några timmar lämnade vi den välvilliga värden, och han visade sig ej mer den dagen. Det fanns dock en autografsamlare, som på eftermiddagen avskickade ett brev, på vilket han kostade en rekommendation, endast och allenast för att få Sehlstedts autograf. Varför skulle du störa den gamles middagssömn! Förlåt honom från din himmel, Elias; det var för sin fåfängas skull han gjorde det och icke för din!

På Kanholmsfjärden.

(Ett referat.)

Kanholmsfjärden ligger som en cirkus.

Vita märren gnäggar i sina brädfogar och Harö-kvarnen sträcker på armarna och hjular på skogsbrynet -- Kanholmsfjärden ligger som en nysopad dansbana, och sydvästen spelar Upp en dubbelrevad märssegelspolska. Roslagarna ha valt Fjordholmarna till klädloge, och landsortstruppen rustar sig till första representationen. Här uppstod en paus, varunder prisdomarna justerade sina ur, åskådarna beslå sina plaids, brassa rockarna för babords knappar och leta fram sina sjötermer för att ha klara. Roslagarna plocka sten i sina båtar, vilket för dem är lika med att reva. Just som rikets 2,499 präster säga amen och solen visar tolv, brinner ett skott av från chefsfartyget, lika precis som kanonen i Palais-Royal. Roslagarna hissa på, klippa med vingarna och göra slag åt fjärdens norra gått. Andra skottet brinner av. Vändning för styrbords halsar. Nu gäller det! Nr 12 Johannes Söderman, hala an styvare om du skall ha första priset; håll inte för kärt, din snålvarg! Familjen Söderman sitter uppklättrad på lovarts låring och viftar med mössorna när Sagan passerar akter på Färdig.

Varför vänder inte Britannia? Tänker hon ligga över Fjordholmarna i nästa slag? Duger inte. Jaså, hon är vingskjuten. Klofallet har sprungit och storseglet hänger som en trasa. Adjö med dig, och Britannia försvinner i norr och står snart i ton med det blånande landet. Men vinden har redan blåst ut de brinnande förbannelserna, och nr 2 finnes inte mer bland de tävlande. Johannes Johansson ska lära sig att reva, så slipper han sådant där. Och så gick det för fullt -- alla tolv. Nu har Vingåker gått över till andra stranden och lagt sig mellan Vita märren och Skarpö för att utgöra målet och sköta sin del av kontrollen. Återigen en paus, varunder Roslagarna arbetade nere på östra delen av fjärden, och de lustfarande ångbåtarna förde varjehanda musikaliskt oväsen på västkusten. Nu komma de dängande först close akter om oss och sedan för styrbords halsar för-om, för att sedan gå upp några kabellängder och lägga sig i lä om Skarpön, där de snart alla 10 -- en till utom Britannia hade på ett obekant sätt förkommit -- lågo i rad så lugnt och stilla som de bruka i Nybrohamnen. Här hade dock passioner varit i rörelse och en liten tvekamp utkämpats för-om Vingåker. Fyran och elvan hade nämligen passerat aktern ungefär samtidigt, dock så att fyran låg över och således hade rättighet att vända först. Elvan ansåg dock listigare att göra slaget i lä om fyran, varigenom hon visserligen riskerade att förlora vinden, men också hade utsikter att komma först eller gå i kvav. Nu ville det sig så, att fyran var en hetsig herre, och gör han vändningen tvärt, när han märker medtävlarens avsikt, och hade han full rätt att segla ner elvan, men denne uppgav så livliga nödrop, att kamraten lovade och släppte fram syndaren, som eljest ofelbart skulle ha blivit krossad mot ångarens stäv. Men segelsällskapet? Ja, det vet ingen var det håller hus, eller när det skall börja manövern, förrän någon upplyser om att de hålla på som bäst att segla, och verkligen skönjes en och annan vit fläck i fjärran, inte större än en mås i naturlig storlek. Förstoringen ökas. Nu äro de här. Mathilda, tvåårigt sto, värdigt att vara fallet efter Ariel och Dagmar, fört av ryttmästaren Harmens. Men se hur väl han sitter; i samlad galopp vänder han och så med sträckta tyglar full trav, skummet fräser om bringan, sidorna löddra sig. Här behövs varken spö eller sporrar, och inte dammar det heller och inga hundar och inga gatpojkar! Vad tycks om sådan löpning? Så kommer Violet, en vacker lady av bästa familj, kastar med huvudet bakåt och är skön som döden. Varför skulle du vara snål i sista ögonblicket? Din herre och man skulle eljest ha fått dricka din skål ur en silverbägare i marokängsfodral! Det där klädde dig inte, sköna Violet, såvida icke det var artighet mot den vackra Danskan, som förvred hjärnan på alla karlar den dagen. Och sedan Ariel! Meyers lexikon vet inte om det skall sätta dig bland luftandarna eller vattendemonerna, och sannerligen jag vet det heller! Och sedan den vackra Danskan med sitt etatsråd och sin stora klyvare. Det fanns en gammal båtälskare ombord på vår ångare, och när han fick se Naja greps han av en sådan passion till den sköna, att han under senare delen av färden försjönk i ett djupt svårmod, så att han varken åt eller drack!

Detta är ett mycket egendomligt fall av mania. Emellertid

Sejlene faldt,

da steg det:

-- Hvor er Ormen Lange,

kommer ikke Olaf Tryggvason?

Ja, så steg ropet! Hvor är Dagmar? Kommer icke Dagmar! Nej, det kom ingen Dagmar; hon hade förlorat klofallsblock, och utan en sådan är det omöjligt att segla. Och inte kom tullkostern Alice och inte Esther med sin stora topp och inte Alma och inte stadsfiskalen med sin Sigrid och inte Eol och inte Gurli. Men Brenda kom och Embla och Nornan och Mary och Falken och bägge kostrarna Tryggve och Maria. Och så blev middagen färdig, och sedan fingo vi ta i land vid Skarpö och se på Roslagarnas pristagning. Det är en ganska vacker husslöjd detta Roslagsboarnas båtbyggeri, som egentligen bedrives i Väddötrakten. Där gör man till och med skonare och briggar som bevaras av några bondpojkar, vilka aldrig varit till sjöss, men ändå ge sig ut på långresor och leta sig fram både till England och Frankrike. Huru långt de drivit sin färdighet, kan man finna av uppgifterna, som utvisa att storbåten Sagan tillryggalade banan endast på elva minuter längre tid än Ariel. Tänk om en Sagan eller en Bernhardina en dag skulle få den äran att tvätta sina tjäriga bogar i en Ariels aristokratiska kölvatten och känna en tretungad flagg på sin oskrapade gaffel! Elva minuter äro ingen evighet och värre har hänt!

Solen har emellertid börjat sjunka bort över Stavsnäs, och landen få färg. Harökvarnen, som hela dagen gått för bottenrevat, har nu lagt bi. Vita märren kastar en skugga stor som Cheops' pyramid, och mästaren på Kanholmsfyren slår på olja. Svärtorna komma sträckande och leta upp sina nästen, sedan musiken och svordomarna lagt sig. En ung stockholmare, som aldrig sett havet eller havsvatten, skiljer sig från sällskapet och går med brådskande steg ner till stranden. Sedan han sett sig försiktigt omkring, hämtar han upp en handfull vatten och smakar. Det är verkligen salt! Ja, det är det! Sedan tar han upp några tångbålar och undersöker dem noggrant. Det är verkligen tång! Ja, det är det! Sedan kastar han en vittomfattande blick utåt Dalarögattet! Detta streck är havet; och han fotograferar tavlan på sin näthinna. Om han kunnat dröja ett par timmar till, skulle han över sydöstra landet ha fått se Sandhamns fyrar; två ögon, som hålla utkik i mörkret, det ena alltjämt öppet, det andra då och då varnande med en betydelsefull blinkning. Men ångvisslan och fanfarerna kalla honom tillbaka, och Kanholmsfjärden ligger snart lika tyst och sorglig som den brukar om vardagarna, vågorna ta av sig sina vita luvor och gå till kojs; det stiger ett mörkt moln i väster; solen har ledsnat på spektaklet och tycker att det kan vara nog, allting går hem och lägger sig. Äro vi i väg än? Se så där ja! Loss!

Markus Larsson advokat

För några år sedan avled historiemålaren D. i en vindskammare långt upp på Norra Badstugatan. Mannen kom mycket riktigt i jorden, blev någon tid därefter synlig i Illustrerad Tidning och beledsagades till glömskan av några medlidsamma biografiska upplysningar. Vore icke hans namn upptaget i Boijes målarlexikon och hade icke Carl XIV Johan förevigat hans bataljmålningar på ett slott, skulle mannen ovillkorligen varit dömd till förintelsen.

Dahlström tillhörde nämligen den sortens människor, som tagit till sin uppgift att stöta sig med folk, och denna sin uppgift vidhöll han konsekvent, vilket icke skulle ha varit förenat med några vidare obehag, om han haft tillräcklig tur, men detta måtte han på ett eller annat sätt ha saknat efter som han aldrig »blev något», som man säger.

Emellertid var gubben en ärans man med gammalmodiga vanor. Långt bort på Badstugatan, på andra sidan om Surbrunnsgatan, hade han, som nämndes, på gamla dagar slagit sig ner och hyrt en vindslägenhet med trädgårdstäppa, som jag i egenskap av bekant pojke till hans pojkar hade nöjet att gräva och ansa. Denna min lust för trädgårdsskötsel, som likväl egentligen vaknade vid höstarbetet med äppelträden, förskaffade mig entré i huset, där jag snart fick mig ålagda varjehanda små uppdrag, bland annat att stå modell eller kolorera planscher. Och att Dahlströms oförmåga härrörde av förakt för eller brist på modell, såsom en biograf påstått, vågar jag alltså jäva, och det kan kostymförvaltaren vid de kungl, teatrarna likaledes göra, ty så granna kläder som vi då fingo bära, har jag aldrig varken förr eller senare burit, och de voro just hämtade ur teaterns garderob.

Om figurerna ändå blevo inkorrekta, så var det mitt fel och icke sönernas, ty den äldste var en jätte till kroppen och »skapad» till Carl X, vilken konung D. som oftast älskade att framställa. Den andra sonen var en lång räkel med ett Pfaltz-Zweibrückiskt ansikte och tjänstgjorde som Carl XI.

Denne son är nu död, och »Carl X» är farmer i Sydstaterna.

Det var en afton åtta dar före jul. Jag stod utklädd till dalgosse och bar på en litografisk sten, som skulle föreställa en dalkarlsklocka. Gubben satt och tecknade: de båda Carlarna stodo och kolorerade litografier på ett strykbräde samt tittade då och då hånande efter mig om jag skulle tröttna.

Det drog i armarna och bultade i pulsarna, men jag hade fast beslutat mig att icke' tröttna förrän gubben själv sade till om att upphöra. Detta glömde han dock vanligen. Då öppnades dörren, och in trädde Markus Larsson som räddaren, ty gubben steg genast upp och hälsade honom. Larsson var nämligen en av de högst få, som någon gång besökte den gamle, och D. var förtjust i honom, ty han disputerade så bra och hade mycket av D:s oppositionslynne i sig, vilket gjorde hetsiga diskurser möjliga.

Larsson befallde genast fram romtoddy, och samtalet var snart i gång. Larsson yttrade sig alltid med en avgjord bitterhet mot allt vad människor hette och avlades att lägga i dagen en hårdhjärtenhet och cynism, som var honom alldeles främmande, ty han var i grunden en mycket lättrörd natur, vars goda hjärta ofta försatte hans person i brydsamma omständigheter. Samtalet kom händelsevis in på kapitlet om att hjälpa, och Larsson yrkade avgjort på att man aldrig skulle hjälpa någon människa, ty »det vore att korrigera Försynen, som sände både gott och ont». Härvid uppstod en ytterst långspunnen och djupsinnig tvist, som ändades med att Larsson berättade ett äventyr om huruledes han en gång skaffade en människa två års straffarbete, då han ville hjälpa honom från tre månaders enkelt fängelse.

Det är denna skildring jag skall söka återgiva i Oratio recta såsom den då stod för mig under det han berättade. Historien var visserligen endast ämnad att meddelas upplysningsvis, men under gången av berättelsen, som han med sitt ofantligt utvecklade färgminne småningom återkallade i alla dess detaljer, insåg han att den i sig själv ej var nog intressant och därför måste målas på, ty att han skulle minnas vad han tänkte vid kortspelet eller huru luften såg ut vid den timman, då han passerade Skägga, kan icke gärna vara möjligt. Emellertid fick jag vara vittne till ett arbete, som på en gång var diktarens och målarens, som jag visserligen aldrig förgätit, men som jag bäst kan framkalla ur minnet genom att föreställa mig berättaren. När han gav en naturskildring rörde han handen såsom om han fört penseln, och när han talade om solnedgången såg jag reflexerna i hans öga. Jag såg huru novembervinden blåste genom hans mörka, yviga hår; huru mustascherna höjde sig av indignation när han stod inför domaren, och huru ett besynnerligt vekt ursinne gnistrade ur hans ögon när han, hånande sig själv, parodierade sitt försvarstal. Hela mannen verkade som cinnober och asfalt, hans livfärger.

Det var sol och det var likbår, eldsken och natt, kanske även något avgrund och lågor. Han tillade sina substantiver epitet, vilka verkade som rött bredvid blått; adverber från mörkrets regioner togo adjektiver från himmelen under armen; han gjorde ett superlativ över superlativen utan att begagna svordom, och han komponerade med toner: det var färgläran, tillämpad på språket.

Han fantiserade kanske största delen, men det var vackert, och därför vill jag försöka att återge det; kan jag det icke -- då har också jag fantiserat.

=Markus Larssons berättelse.=

-- Det var i början av december för så och så många år sen -- det minns jag inte. Sandhamn låg som ett fyrfartyg ankrat i havet. All förbindelse med land var slut, ty det varken bar eller brast, och man hade provianterat för tre månader. Fyrarna voro icke släckta, ty havet gick ännu öppet, men man hade icke sett ett fartyg på tre veckor.

Det var eget att iakttaga huru infamt goda alla människor blevo så snart vintern kom. Alla småstadstvister upphörde. Man spelade sitt domino på ölstugan i all fredlighet; man lånade till varandra än det ena, än det andra till livets uppehälle, ty man kunde aldrig själv gå säker från brist.

Det var, nog av, en decemberafton. Snön hade redan fallit och satt sina vita överdrag på kobbar och skär. Det blåste en dubbelrevad märssegels-kultje, och termometern föll. Telegraftrådarna sjöngo jämmerligt om kommande kyla. Lotsarna sutto inne och drömde vid ofantliga teknorrar om torra kläder och varma bäddar. Men på telegrafstationen sutto jag, telegrafkommissarien och den infrusna prästen på Möja, som inte kunde komma hem i brist på lägenhet, och spelade wira. Jag har alltid hatat kort, men därför roa de mig ibland.

Vi svalkade oss med romtoddar ur stora glasbägare, tillhörande telegrafverket och avsedda för lokalbatteriet. Jag hade just tagit bort prästens turné sju med en gask på fyra och skulle till att visitera talongen. Spelet var galet, men jag beräknade mitt folk.

Kommissarien var en försiktig räknekarl, prästen en deciderad kanalje, som å sin sida tog mitt lynne i beräkning och visste att jag skulle misskänna honom. Jag ansåg alltså avgjort att han icke hade några kort; den andra hade ett sjuspel och jag själv icke ett kort, alltså skulle det finnas något i talongen. Då började med ens relaiet att skramla... -- -- -- . och ovanpå det . -- upprepade gånger.

-- Det är bara mamsellen i Vaxholm som vill prata, sade kommissarien, som icke ville försaka njutningen av att se mina illusioner om elva spel gå överbord. Skramlet fortfor. Jag plockade och vände på lapparna utan att få syn på en enda figur.

Nu blev larmet värre.

Det eldade om donen, det fräste med utropstecken och det haglade skällsord, tills slutligen klockan började ringa; då steg kommissarien upp, och jag lade mig.

Det var Stockholmarna. Sedan några officiella okvädinsord blivit utväxlade och lodet uppdraget, framkröp följande 20-ordiga privattelegram, som för visst folk blev uppslaget till en rätt sorglig historia.

=Lotsåldermannen, Sandhamn.=

Skonerten Jensina avgått Malmö. Väntas möjligen i kväll. Utkik av nöden. Ankra på banken. Bogserare telegraferas.

_Flygarsson_.

Nu blev det oro i byn, och få minuter därefter syntes tvenne lotsar med nattkikaren klättra upp i tallen, vilken tjänade som utkik och varifrån man kunde se ända till sex mil ut till havs.

Klockan åtta rapporterades en lanterna synlig i syd till väst. Kuttern gjordes klar, och 6 man rustade sig till färden, som lovade att bli rätt intressant, ty mörkret var ogenomträngligt, snötjocka väntades, och sjön var svår, allt omständigheter som gjorde att jag beslöt följa med.

Snart hade man skottat snön av däck och revat det av frost styvnade storseglet. Under tiden satt jag nere i kajutan och värmde mig vid kaminen. Vid den svaga belysningen av ett talgljus tog jag interiören i betraktande: fyra britsar med fårskinnsfållar, en dragkista med klaff, ett lotsreglemente, en psalmbok och några brödkanter, avsedda till brännvinet.

Inom några minuter märkte jag av ljusstakens rörelser att vi voro utom hamnen; jag surrade staken och stuvade psalmboken och reglementet.

Nu började båten att hugga, så att brödknallarna hoppade av förskräckelse, och i nästa ögonblick låg jag utsträckt baklänges som i en gungstol. Jag gick upp och tog mig fram på det isiga däcket, tills jag kom till kabelgattet, min favoritplats. Jag hade beräknat att få hålla mig i fockstaget, men det var redan upptaget. Där stod Otto Viklund, en ung lots, och stirrade ut över havsytan.

Jag sporde an honom, under det jag höll mig fast i spänntamparna på hans päls.

-- Vem har uppassningen i kväll?

-- Det har jag.

-- Är Otto rädd?

-- Å fan heller; men i kväll känns det så underligt!

Karlen var vit om nosen och såg hemsk ut.

-- Vad har hänt?

-- Om han är tyst får han väl höra!

Jag blev litet -- jag vet inte hur jag skall säga -- men situationen var gynnsam för vidskepelse. Vi hade just släppt Korsö och höllo kurs ut emellan Södergrundans och Stålbådans bojar.

Framför oss endast en mörk vägg, så tjock, att man liksom kände huru det skulle ta emot när som helst, och på väggen två ljuspunkter. Den ena Grönskars fyr, lugn och orörlig; den andra skonarens lanterna; orolig som en lyktgubbe, än uppe, än nere. Och så i mörkret höjde sig en ännu mörkare kropp; det var en sjö. Han reser sig hotande, högre än våra huvuden, han går mot oss, han springer ljudlös -- nu är han här.

Nu blixtrar det till; mitt på den mörka vågen står en ljus cirkel, och vid skenet ser jag den hemska gröna färgen, som i nästa ögonblick blir likvitt. Vi äro uppe på vågen och skummet yr omkring oss, men återigen ser jag den lysande cirkeln flamma till och försvinna i mörkret. Jag rycker lotsen i rocken så att det brakar i knapparna:

-- Såg du inte?

-- Jo visst, det är från vår lanterna!

Jag vände mig om, och ljuset från lanternan, som vi hade hissat på toppen, föll mig i ansiktet. I detsamma hördes ett klämtslag, tungt och dovt som en brandsignal. Nu var det lotsens tur.

-- Hörde han? viskade han konvulsiviskt, och jag kände huru hans andedräkt rimmade sig i mitt hår.

Ett klämtslag till!

Jag kände att jag frös ända ner i stövlarna och att håren reste sig på pälskragen. Ja, aldrig i mitt usla liv har jag känt mig så liten, ty jag stod mitt emot det oförklarliga. Ingen kyrka fanns på tre mils avstånd. Någon klockprick finnes ej i hela Svenska skärgården, skonaren kunde icke ha en så stor klocka, och till på köpet kom ljudet nedifrån.

-- Detta betyder något, sade lotsen, ja, ja, jag vet nog att man inte kan undgå sitt öde. Vet herrn jag ville lega ut vakten i kväll och bjöd pojkarna tio riksdaler, men ingen ville! Vi få väl se!

-- Tror Otto på skrock?

-- Man ska inte kalla för skrock det som inte äret!

Jag lät samtalet vara slut, ty jag hade just ingenting att tillägga.

Vi voro snart ute på flacket och höllo ner emot skonaren, som kryssade för att komma in. Om en halv timme hade vi honom rätt för-ut och höllo oss nu efter för att passa på när han skulle vända.

När vändningen var gjord, brassade han back och lade upp mot vinden.

Det avgörande ögonblicket var inne.

Kuttern höll fullt och sköt akterifrån fram utmed läsidan. I detsamma kom en sjö, lyfte oss upp i jämnhöjd med märsen, och med ett språng satt lotsen uppe i vanten. Jag kastade en blick ned på skonaren, och den översikt jag hann taga verkade lugnande. Konstapeln, som stod i öppna kabyssdörren, skakade grötkitteln på krokarna; kocken skurade knivar; kaptenen tittade ut ur kojen i skjortärmarna och hälsade ett lugnt godafton; alla man stodo klara vid brassarna -- det var en bit hemliv i måsperspektiv på ett par sekunder -- och vi voro åter ute i mörkret.

Jag gick ner, lade mig på en brits och funderade. Även jag hade blivit vidskeplig.

Därpå tog man upp brödkanterna från durken och serverade brännvin. Kaminen rödglödgades av de hyggliga lotsarna, som svepte mig i fårskinn och tvungo mig att liggande spela smutsiga kort på byråklaffen.

Under en animerad mariage inlupo vi åter i hamnen och mottogos icke av några oroliga hustrur eller jämrande barn.

Jag sov mycket illa om natten och hörde i sömnen huru man knackade på fönsterrutor, ropade namn på lotsar och bullrade med rundhult. Dessemellan tog blåsten ett tag i takresningen, gastkramade skorstenen på min stuga och trängde in mellan hull och skinn, så att de lossnade tapeterna lossnade än mera och ett regn av murbruk smattrande rann ned mellan rappningen och tapeten. Tittade jag då upp, blinkade Korsö fyr med sitt klipska öga liksom ville han viska om något -- men jag hade ingen håg att höra på, utan kröp ned under täcket.

På morgonen passerade jag vid min vanliga promenad grupper av tystlåtna lotsar med hemlighetsfullt utseende. Det hade hänt något. Jag frågade, men fick undvikande svar. Slutligen talade man om att Otto hade satt bort skonaren. Då ringde det i öronen på mig, och jag tänkte på klämtningen.

Framåt middagen kom bogseraren i land med den bärgade besättningen och den förolyckade lotsen. Åldermannen stod nere på bryggan och tog emot.

-- Hur i Herrans namn har du burit dig åt, Otto?

-- Jag vet inte, jag; det var mitt öde. I fjorton år har jag fört in fartyg och i mycket svårare väder, men nu skulle olyckan vara framme, och då kunde ingen hjälpa, svarade Otto med fullkomlig resignation och förföll i tystnad.