Part 7

_Seder och bruk_: oklanderliga, likasom i en mindre sjöstad. De unga männen spotta på golvet när de äro borta och hava den oseden att tugga tobak när de inte röka; för övrigt utmärkta i alla avseenden, vartill mycket bidrager kommunens beslut att ej tillåta någon spritutskänkning på ön.

De unga kvinnorna gifta sig vid uppnådd mogen ålder, såvida någon friare infinner sig; eljest fortfara de att vara ogifta.

_Huvudnäringen_ är statens tjänst samt fiske.

Sandhamn är lots- och tullstation. Inkomsterna lära vara utmärkta, vadan de flesta lotsarna och vaktmästarna äro husägare, utom det att de finnas som hava andelar i fartyg. Jag törs icke inlåta mig på några detaljer av fruktan för att ådraga mina vänner taxeringskommitténs näsvisa forskningar.

_Sjukdomar_ få ej finnas på Sandhamn, alldenstund det ej finnes läkare. Emellertid lära icke så få i hemlighet vara bekajade med reumatism, vilken sjukdom behandlas med en välkänd illasmakande dryck, kallad »gök». (Se Naut. ordb.)

_Teater_: finns inte.

_Polis_: dito dito. _Gardister_: dito.

_Historiska minnen_: Elias Sehlstedt. Född 1808... dödsåret kan ej uppges alldenstund mannen är odödlig.

Detta är i korthet Elias Sehlstedts Sandhamn -- ett egendomligt litet ställe, dit bullret från den stora världen endast kommer en gång i veckan om sommaren och om vintern sällan eller aldrig; havet med sina utomordentliga föreställningar; fyrarna, målen för oförgätliga lustresor; utkiken med sin präktiga arm- och bengymnastik; hamnen med sina vinddrivare och sina nattliga sexor ombord; tullkammaren med sina viror och telegrafen med sitt sköna brädspelsbord... å, om jag så ock toge allt bläck som näsvisa brevskrivare och fullt misslyckade poeter ött och sandade med hela Sandhamn, min beskrivning bleve ändå... Därför slutar jag den och övergår till historien om de skeppsbrutna och kapten F. M.

Det var en förmiddag i medio av oktober -- en »nr 4» tjöt i knutarna -- bränningarna vrålade -- regnet trummade på rutorna -- med ett ord alla möjliga djävulska åtgärder voro vidtagna utomhus för att göra en aftonbrasa med toddy så angenäm som möjligt inomhus. Vi voro just inbegripna i ett livligt samtal om reumatismens förbannelse eller syndens inflytande på människokroppen samt undrade huruvida Chambord var flintskallig eller rödhårig o. d., då dörren öppnas och in träder en jätte, ledande tvenne mindre personer med ganska nedslaget utseende, samt anhöll att på kungl. tullkammaren få en sjöförklaring uppsatt om barkskeppet Neptuns förlisande å Finngrundet.

Presentation.

Kapten M. på Aimo. Kapten F. på Neptun med styrman X.

Sedan gastarna, ty såsom sådana mottogos de, välkomnats med en styv bramsegelstoddy och sorgens beklagande var överstökat, uppsattes sjöförklaringen med tillhjälp av förste styrmannens journal; och anföres i korthet följande, vilket sedan skall romantiseras och kommenteras enligt enskilda meddelanden.

-- Utdrag av journalen, hållen ombord å barkskeppet Neptun, som fördes av undertecknad, skeppare, hemma i Malmö, på resa från Antwerpen till Ljusne. -- -- -- --

-- -- -- Den 19:de kl. 4 på morgonen pejlades Eggegrunds fyr uti S.V. 1/2 V. med 5 min. gissad distans och vinden N.N.V. med tilltagande storm. Övra märsseglet, storseglet och klyvaren fastgjordes nu, mesanen inhalades på gaffeln, och vi vände undan vinden. Kl. 5 på morgonen loggades 4 minuter, kl. 6 4-1/2 min., kl. 7 4 min. med styrd N.O. kurs och 2-1/2 strecks avdrift från hållen kurs. O.N.O. 1/2 O. i behåll, alltså med summerad distans 12-1/2 min.

Nu kommer det.

Vakten purrades till vändning, men törnade fartyget samtidigt. -- -- -- Kl. 8 steg vattnet i rummet över kölsvinet, och besättningen tillfrågades om den ansåg att något mer kunde göras för fartygets räddning. Alla man svarade »nej» och ansågo skeppet vara totalt förlorat och att det endast återstod att söka rädda livet. Order gavs nu att båten skulle sättas i sjön, och med stor och ögonskenlig livsfara kommo alla man i båten och lämnades skeppet kl. 9 f. m. Tvenne skepp voro i sikte, varför nödflagg hissades, vilket dock ej blev observerat av omnämnda seglare. Kl. 11 f. m. lade en tremastad skonare back, vilken befanns vara skonertskeppet Aimo, kapten F. M. på resa från Gävle till Grimsby, vilken bärgade båt och manskap kl. 1/2-1 e. m. -- --

Härpå inkallades den bärgade besättningen, och 13 mörka figurer inträdde och uppställde sig i bakgrunden -- de sågo allvarliga ut, ty de hade förlorat sin lösegendom och det var ju ingenting att skratta åt -- tycktes för övrigt belåtna med att få komma i land. Sjöförklaringen undertecknades av samtliga, och den officiella avdelningen av akten var över. Nu inbjödos vi -- brevskrivaren, vilken såsom skrivkunnig biträtt vid akten, fick följa med -- att se hur kapten M. kunde ha det på Aimo.

Kvällen hade blivit vacker -- stjärnorna gjorde sig så breda som möjligt för att håna kapten C:s fotogenlampa på Korsö, vinden satt och visslade i märsarna på de förtöjda fartygen, och på famnslånga vågor blevo vi omsider framvräkta till det ståtliga Aimo.

Alldenstund både stewarden och konstapeln fått gå i land, dukade nu kaptenen själv fram i kajutan vad huset förmådde och det var icke småsaker -- danskt brännvin, norsk sill, svensk renstek, engelsk cakes, holländsk hummer o. s. v., och då slogs dörren till brödskottet upp och så börjades det.

Stämningen, som förut varit något blandad, antog nu en betydligt gladare färg.

Kapten M. »förtalde» historier på den älskligaste skånska och upphov jätteskratt under sitt röda skägg, som skulle skrämt nervösa personer, om ej hans stora ögon uttryckt det mest godmodiga lynne.

Kapten F. lät då och då förleda sig till ett skratt, och så försjönk han i en djup melankoli, vilken vi naturligtvis uteslutande tillskrevo den förlust han lidit genom skeppsbrottet. Men det var inte där precis som skon för tillfället klämde -- han kunde inte längre ensam bära på sin sorg, utan måste förevisa ett halvt dussin fotografier av sin käresta.

Styrman X bara åt, teg och såg mulen ut.

Nu började kapten F. berätta några detaljer om skeppsbrottet.

När båten sattes i sjön var skeppskatten den första som sprang ombord, nr 2 var märkvärdigt nog kocken, vilken hela resan legat kränk, men nu återfick sin vigör. -- Inga kläder fingo medtagas, ty båten var för liten -- endast en säck med proviant och ett kärl med bomolja. Sjöarna voro svåra, men -- nu kommer en underbar uppgift, som jag på flera sjömäns hedersord ej har rätt att jäva -- så snart en svårare sjö var i annalkande utslogs en kvantitet olja och se -- vågen lade sig! Denna rörelse fortsattes tills Aimo omsider lade bi. Här visste ock kapten M., huruledes han blivit purrad av vakten och varskodd angående en prick, som ej stod noterad i specialen -- man anlitade största kikarn och fann att det var en nödflagg, man lade back, föll ur kursen -- och i våra dagar, då man icke allenast icke lär bry sig om skeppsbrutna, såsom tidsödande, utan till och med seglar mitt igenom dem som gå i vägen, var detta ganska berömvärt. Med ytterligare livsfara lade båten till, och upp sprang en ung man, barhuvad och med glädjen i ögonen, kastade sig i armarna på den förvånade M. och tackade honom i det han nämnde honom vid namn med det förtroliga Du. Igenkänningsscen. De båda sjömännen voro landsmän och hade icke sett varandra på 7 år, då de bägge varit i livsfara på Malmö redd, i det att en ångpanna på en närliggande båt sprang i luften. -- Slumpen hade förökat det rörande och intressanta i återseendet.

Brorskålarna voro redan förbi och supén nalkades punschen, då kapten M. avbröt: Mina herrar, nu kommer desserten -- upptog en smutsig säck från durken och öppnade den. Det är kapten F. som bjuder. Ur säcken kom fram en pressylta, en liten fruntimmerspsalmbok och en kolossal ost. Kapten F. ryckte åt sig psalmboken . . . . . . . . . första bladet, på vilket stod . . . . . . . . . . vid _hennes_ första nattvardsgång . . . ., vi togo till oss pressyltan, som svärmor själv lagat, och osten, som under de sekelslånga timmarna i skeppsbåten verkligen hade blivit »gammal», var ganska välkommen för att dölja åtskilliga mer än vanligt sentimentala sväljningar och befanns så ovanligt stark, att tårarna kommo i ögonen.

Nu kom punschen, och historierna, och visorna. Kapten F. glömde sig och sjöng en yankeevisa, kapten M. en dansk -- jag tror det var om »Christians Moer», en mycket välkänd dansk personlighet av halvt mytiskt ursprung; sist kom turen till den tyste styrmannen -- han harskade sig, men fick inte fram något.

På tillfrågan förklarade han att han kände sig ruskig, ty han satt i våta kläder och hade förlorat sina ombyten. »Inte annat», och nu, på riktigt sjömansvis, d. v. s. utan spår av prål, kastade jätten M. av sig rock och väst och fortsatte sitt värdskap i sticktröjan.

Nu fick styrmannen mål i mun; och tänk, den gamle grobianen sjöng en kärleksvisa av det mest oskyldiga slag och berättade i samma väva att han varit ringförlovad sex gånger, men alltid haft otur hos fruntimmer, varför han till sist i förargelsen gått och gift sig, samt uttryckte nu sin stora missaktning för könet, till bekräftelse varpå han upptog ur byxfickan spillror av en tavelram, några glasbitar och en fotografi, föreställande ett fruntimmer med en liten flicka vid sidan. Om han hade varit ensam skulle han nog givit några vidare jäv mot sitt kvinnohat.

Det var redan över midnatt och kapten F. hade smugit sig in i kojen och sov ut efter de sista dagarnas mödor och bekymmer. Som vi ansågo det synd att väcka honom, avslutades samkvämet och vi styrde hem under det stjärnorna blinkade ännu klarare utöver havet -- det stora bindestrecket mellan himmel och jord.

Huruledes jag fann Sehlstedt.

Klockan är 5 en augustimorgon på Dalarö. Solen håller på att arbeta sig fram ur en hop trasiga Vandykbruna moln i öster, tullkarlarna snarka vid öppet fönster i vaktstugan, en svart och vit flugsnappare fångar flugor på gungbrädan ner vid tullbron, där kaptens ovåliga piga i går ställde en smörbytta i solskenet; amerikanska flaggan hänger som en kulört bomullsnäsduk på societetens flaggstång, måsarna äta frukost ute på strömmen. Gästgivaren vaknar, och ser efter om gurkorna frusit, anställer sina meteorologiska observationer och tar sig en sup inne vid smörgåsbordet; men Dalarö sover än; och det är det man vet nere på tulljakten, där fyra unga män i tur och ordning tvätta sig på skansen. Jaktuppsyningsmannen ligger på knä vid masten och rakar sig framför en spegelbit. Solen stiger; tjäran börjar lukta i fogarna på jakten, gästgivaren tar andra supen. Röken stiger ur kabyssen, men den stiger rätt upp; ingen vind!

Klockan är 6. Sällskapet ligger inne i kajutan och har druckit kaffe. En och annan chagrinkänga börjar knarra på bron, en och annan resårstövel börjar gnissla mot spikarna, en hel trupp kopparförhydda barnkängor börjar smälla över våra huvuden. Dalarö har vaknat. Då börjar det slutligen lukta rök i kajutan! »nu är det här!» -- »Vilket?» -- »Vädret!»

Loss för, loss akter! hissa på stora klyvaren, bär av, stick på skotet! Segelsupen är intagen och vi äro ute, på tulljakten, på väg till Huvudskär för att därifrån leta upp Sandhamn och se på Elias Sehlstedt, ty det är ingen av oss som har sett honom eller känner honom.

Vi äro ännu inom måsarnas region. Stränderna äro beklädda med lövträd och se ut som alla andra stränder. Nu gå vi om en udde. Bössorna klara! Vi äro inom skrakarnas region. Mycket riktigt, där låg en kulle med ungskrak. De yngsta springa på vattnet och modern förut. Fadern -- den är aldrig hemma; för resten brukar han flyga sin väg när det gäller. Två skott och familjen är gallrad. Nu gå vi ut genom sista gattet. Detta är ejderfågelns region. Här ser förfärligt ut. Bara kala klippor eller stenar, utkastade som tuvor i ett träsk, och det skulle se löjligt ut, om inte havet utgjorde bakgrunden. Mitt i denna öde skärgård höjer sig för våra blickar vertikalt mot horisonten en besynnerlig pjäs. Den ser ut som en galge, men det är ingen galge, utan vid närmare påseende en tall. Stormarna ha brutit av kronan och endast lämnat en gren kvar. Mitt på stammen sitter en snusfjärding, som en fiskare slagit botten ur och hängt upp för att ejdern skall lägga ägg i åt honom, och det är ejdern nog dum att göra varje år.

Där simmar en skara ungejder. Nu börjas vilda jakten. Hal an på skoten, hissa på toppen, lova! -- fall! -- Fåglarna springa på vattnet och slå med vingarna, dyka och komma upp. Jakten, som seglar väl, vinner på dem, och snart smäller ett skott. En trut, som observerat uppträdet, kastar sig ned som en pil och försvinner med bytet som han slukat. Nu höjes ett skri från alla kanter. Måsar, tärnor, labbar, svältor, knipor, kråkor komma dragande i stora skaror. Där fick en mås en strömming. Han har redan sväljt den. Men det är inte för sent ändå, tänker en labb, ty djuren kunna numera också tänka, och han tar fart och angriper måsen uppe i luften, tvingar honom att ge upp bytet, som redan börjar falla med en hastighet lika med kvadraten på avståndet eller något ditåt. Innan fisken nått vattenytan, har labben redan ätit upp honom och tittar sig om efter mer. Nu komma havspapegojorna, svarta och dumma fåglar, framför allt envisa. Om man gör sig besvär och går i land på en kobbe, där de ha sin äktenskapliga tillvaro, kan man slå i högen med en käpp och döda så många man har mage till, vilket kanske ej vill säga mycket, ty de äro traniga i köttet.

Nu syns en stor sten med en stång på. Det är Huvudskär. Hundratals fiskarbåtar ligga runt omkring. Detta är strömmingens älsklingsplats.

Emellertid har åtskilligt blivit annorlunda under dagens lopp. Måsarna ha blivit hesare, kråkorna flyga åt land till, himlen har mulnat och vinden har friskat. Toppen tas ned och lilla klyvaren tas fram. Vinden ligger emot och vi få kryssa upp till Huvudskär.

Huvudskär är en klippa så stor som Skeppsholmen. Inte ett träd eller en buske, intet gräs, bara ljung betäcker stenarna här och där. På denna sten i havet bo några lotsar, några tullvaktmästare och 300 fiskare under vår, sommar och höst. Dessa 300 äro inhysta i 10 kojor, uppförda av strandgods, sönderbrutna åror, utslagna relingar, kvistar, ljung, lera och jordtorvor. Havet är för fiskaren den gröna duken, som han spelar på. Om kvällen sätter han ut allt vad han äger, sina dyrbara »bragder», om morgonen tar han antingen in några tunnor strömming eller också ingenting, eller också har han förlorat sin egendom i havets djup. Det är skärkarlarnas Homburg, detta Huvudskär -- det är bara pistolerna som fattas.

När vi anlände till Huvudskär blåste det redan sina 7 skålpund, himlen var mörk och havet som bläck. Det var kväll. Nere vid stranden, på havssidan till, stod ett kummel med ett vitt kors på. Det såg ut som ett altare i ett gravkor. Här hade en dansk skonare förlist med manskap och allt. Sjön hade redan börjat vräka och skummet fördes av vinden högt upp på holmen. Ljungtuvorna lågo som remmar efter marken, horisonten, som mörknat allt mer, röck inpå, små holmar försvunno i en blink, hela marken dånade, man blev mörkrädd, ty det föreföll varje ögonblick som om denna vattenmassa skulle sluka upp hela skäret.

Nere på jakten hade man emellertid fått toddyvattnet i ordning och satt redan vid tända ljus och spelade kort på klaffen. När detta väl var undangjort, trevade vi oss i mörkret upp till tullstugan, där vi skulle beskänkas med en nattdryck. Det var det enklaste rum man kunde se. Vitrappade väggar utan tapeter, en bänk, ett bord, en säng, i vilken den vakthavande mästaren låg och rökte ur en svartbränd träsnugga. Nu tog vår musikus fram sin Cremonesare ur sin jakarandalåda med röda sidenfodret och spelade ur minnet Rohdes a-mollkonsert. Karlen i sängen reste sig upp -- uppsyningsmännen, som sutto på sängkanten, höllo varann om livet och jämrade sig -- talgljuset i buteljen snyftade och tårarna runno så strida -- katten reste borst på ryggen -- stormen fyllde i pauserna och piskade flagglinan mot stången -- jag har aldrig hört något dylikt. När han slutat i ett pianissimo var det så tyst i rummet, att man endast hörde en trämask knäppa i väggen. En fluga som vaknat kretsade omkring ljuset tills hon med ett surrande kreverade över lågan. Stormen fortsatte.

När vi vandrade åter ned till jakten brann ett och annat ljus i kojorna. Jag smög mig fram till ett fönster och tittade in. Där lågo trettio personer. Vid ljuset satt en gumma och spådde i kort; vid Spiseln satt en käring och »slog» i bibeln. Det finns många sätt.

En storm i augusti är endast en nyck. Nästa morgon var det stillt. Solen belyste fiskarenas morgonarbete. Man hade just kommit in från sjön när vi vaknade och var sysselsatt att taga ut skötarna. En hade fått ett par tunnor på ett varp; i båten bredvid hade man inte fått ett liv på två. Ingen hade förlorat. Havet låg blankt som kvicksilver och sjöarna hade redan antagit formen av långa dyningar, som ännu kunde bryta på några famnar. Det var ett egendomligt skådespel som nu företedde sig. Långt ut till sjöss, där några undervattensrev lågo, sågs plötsligen den blanka ytan avbrytas, en mörk vägg reser sig mot horisonten, den nalkas först långsamt, nu springer den och i ett upplöser den sig i en kaskad av skum.

Mot eftermiddagen hade det blåst upp en liten bris, och vi sträckte till havs för att kryssa upp till Sandhamn, dit vi beräknade komma följande morgon i god tid.

Det är en augustiafton. Solen är på nedgående och har endast några och tjugo grader kvar till horisonten. Sällskapet ligger i nattrockar, tofflor och pipor -- läsande, spelande bräde, sjungande -- på däcket, under intagande av aftontoddyn. Första båtsmannen sitter i skansluckan och klackar stövlar, den andra ligger och röker Svarta Ankaret nere i sin koj. Sverge ligger som en lätt rökstrimma i väster. Längst i öster synes en seglare. Seglen äro eldröda av den nedgående solens reflexer. Kaskaderna därute vid brotten visa sig då och då, men äro nu rosenfärgade. Havet har samma ton som luften. Det hela är som en enda stor himmel. Några salar ligga och sola sig på ett skär. När de få sikte på jakten utstöta de ett bölande och kasta sig i sjön. Kamraten med flöjten tar upp ett stycke ur Wilhelm Tell. Om en stund sticker ett mörkt huvud upp en kabellängd akter om jakten. Fram med lodbössorna! Salarna äro begivna på musik. Det lurviga huvudet dyker ned för att ej mer visa sig, och kustbevakarna anse sig ha gjort en förlust på 30 rdr.

Snart synas fyra andra lurviga huvuden kring jakten, som nu lovat och lagt upp mot vinden. Sällskapet badar. Detta är något, att bada mitt i havet, simma i den långa eldgatan solen till mötes och se huru röken stiger upp ur kabyssen, där potatisgrytan är påsatt, och veta att det finns brännvin i klaffen.

Klockan är tolv på natten. Det har redan mörknat och nu borde månen gå upp, men det gjorde han icke. Men i dess ställe blixtrar det till vid nordvästra horisonten, men icke starkare än när man tänder en stryksticka, och så blir det mörkt några minuter igen. Detta är Korsö fyr, Sandhamns första fyr, Sehlstedts gamla vän.

Här berättade uppsyningsmannen:

-- Sandhamn är en tämligen stor by med små krångliga gator och gränder. På sista åren, sedan gubben tagit avsked från tullen och icke längre bodde i tullhuset och om kvällen varit ute på något parti, gick han alltid hem efter fyrn. Han pejlade Korsö i syd till ost, ända till skomakarens knut, där tog han fyren, knuten och en vedtrave i ett streck full syd och kunde så gå baklänges upp i sin gränd och in genom sina grindar i kolaste mörkret.

Nu gingo vi till kojs, sedan vi även fått Grönskärs fyr i sikte och således hade omkring fem mil igen till Sandhamn. Följande morgon, då vi vaknade, befunno vi oss strax utanför fyrarna, som ännu brunno. Solen skulle just gå upp bakom Grönskär, som stod där lik en gammal borg på sin höga klippa, omgiven av en ganska vacker granskog. Fonden, ur vilken solen skulle gå, bestod av lätta morgonskyar, kantade med det briljantaste Cadmium. Högre upp belystes skyarna redan av solen. Ute till sjöss uppfördes en annan scen. En ångbåt lovade och väntade på lots. Han såg så osäker ut i rörelserna. Den kunde vara ett par mil ute. Lotskuttern, med sin stubbade rigg och sin röda vad i seglet, kryssade och tog slag på slag. Ångbåten höll ned emot honom så mycket han vågade för grunden. Det var, som de hade haft förstånd bägge två. Ett tu tre drabbade de ihop, ett ögonblick, icke längre än som behövs för att ge en kyss, och nu fick ångbåten liv och hållning, tog en säker kurs och styrde rakt på hamnen. Kuttern gick till havs för att göra flera sådana där möten. Nu, alldeles som på regissörens signal, gick fonden. Tablå! Solen bröt fram bakom Korsö, fyren släcktes i samma ögonblick, och himmel och hav stodo i lågor. Grönskär dröjde några minuter ännu -- gubben B. går inte så fort i trapporna han -- och måsarna skrattade åt honom och löjorna tittade upp för att se om det var något mankemang med maskineriet. De kände troligen gubben B., ty han skulle ha lagt fingrarna på sitt astronomiska ur och svurit på, att solen gått för tidigt. Vi togo i land vid Korsö brygga och beslöto att sova till fulla morgonen för att, efter att ha besett fyren, sträcka in till Sandhamn.

Det fanns i sällskapet en ung, nervo-biliös person, som läst för mycket estetik och fått för litet stryk i sina dar. Denne skillde sig från de sovandes antal och gick i land. Jag höll utkik på honom och såg snart hans sittande konturer avteckna sig mot luften från en klippspets vid stranden. Han tog fram papper och penna. Då visste jag huru det stod till och gick lugn till kojs.

På morgonen, när jag besökte platsen, hittade jag en mängd papperslappar, vilka jag sammanfogade, och fick ihop följande dårskap, som här nedan meddelas till varning för dem, som förläst sig på en känd havsförfattare.

Jag låg på kabelgattet, Rökte »fem blå bröder» Och tänkte på intet. -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- Havet är så grönt, Så dunkelt absintgrönt -- Det är bittert som chlormagnesium Och saltare än chlornatrium; Det är kyskt som jodkalium. Och glömska, glömska Av stora synder och stora sorger Den ger endast havet Och absint! O du gröna absinthav, O du stilla absintglömska, Döva mina sinnen Och låt mig somna i rö Som förr jag somnade Över en artikel i Revue des deux Mondes. -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- Sverge ligger som en rök, Som röken av en Maduro-Havanna Och solen sitter bredvid Som en halvsläckt cigarr. Men runt kring horisonten Stå brotten så röda Som bengaliska eldar Och lysa på eländet! -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Vi stego upp i fyrtornet, beledsagade av fyrmästaren, vilken icke tycktes ha fått tala med människor på långa tider, ty han ville aldrig släppa oss.