# I Vårbrytningen

## Part 6

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/i-varbrytningen-34236/index.md

Under dessa vandringar gjorde han en ny och som han tyckte ganska intressant bekantskap med sin egen personlighet. Så länge hade han umgåtts med andras tankar och meningar att han alldeles glömt sina egna. Han fann en viss ursprunglighet i dem och tyckte att de kändes mycket varmare än de andras. Så tänkte han över sitt förflutna liv och fann det så solljust det kunde vara, för solljust. Allt vad han hemligast önskat hade han fått, allt vad han företagit hade lyckats; alltid hade han fått sin vilja fram, ingen sorg hade han haft. Han kände sig ofri härvid; lyckan tyranniserade honom -- lyckan förföljde honom! Han erfor ett ödes hand över sig och han trodde sig vara den förste, som förstod att Polykrates kunde vara olycklig. Dessutom ägde livet ingenting att ge honom mera; han visste sitt öde; han visste att han kunde vid 45 års ålder äga ett vetenskapligt rykte, han visste att han därigenom kunde nå äreställen; han hade redan den skönaste och bästa kvinna -- om ett år kunde hon visserligen vara ful, sjuklig, kanske icke så god mer. Det hade han icke mod att bära, ty han kände att han icke övat sina krafter att bära något sådant, och å andra sidan: om så ej bleve förhållandet, så stod han åter på den gamla punkten med sin evinnerliga lycka, sin dödande lycka! Han förundrade sig dessemellan över att han icke kände någon hemlängtan.

När dessa tankar gjorde honom oro, reste han ner till Rom och umgicks med konstnärer och unga utlänningar vid beskickningarna. Här fördes då ett lustigt liv, och det roade honom stundom.

Den överenskomna tidpunkten för hans hemresa var förbi och han hade redan fått ett påminnelsebrev. Han begärde fjorton dagars uppskov. Han låg nu i Neapel.

En afton var han utbjuden till en rysk attaché, som ägde en villa vid golfen, en knapp mil söder om Vesuven.

Det var en lysande fest; där voro eldiga viner och svarta ögon; han dansade mycket och var särdeles upprymd. Tillsammans med några intima lämnade han salongen och gick att promenera i parken. De togo vägen utåt en hög klippudde, som sköt rätt ut i havet och på vilken var en belvedere. Solen hade gått ner och kvällshimlen var redan svart, så att stjärnorna brunno röda och stora genom den uppvärmda luften. Utsikten var så fri och storartad man ville se; rätt ut mellan Capri och Ischia låg havet öppet; i norr bakom Vesuv syntes blott ännu alpha av Stora Björnen, men i zenith hade de Perseus, Cepheus, Andromeda och Cassiopea. De gingo så långt ut på klippornas spets, att de hade under sig hela vattenytan, vilken, lugn som en spegel, återgav hela den del av stjärnkartan som låg i zenith.

Detta gjorde ett livligt intryck på honom att se himlen under sina fötter och han började svärma. Han lutade sig fram över barriären och stirrade ned i djupet.

-- Sen I, så nära ha väl aldrig syndare haft att komma in i himmelen; men det är sant, jag är rik, och förr skall en kamel genom ett nålsöga... Nej, det är icke så! Vad har jag brutit att jag skulle bli så rik, så lycklig, att jag ej får gå ditin; jag ärvde den synden, det finns då arvsynd och det trodde jag ej! Men Perseus föddes av Danae och ett guldregn, och jag ser ändå honom med därnere; därnere, ja! Men himlen är ju däruppe; då måtte det här vara det andra!

I detsamma kom ett stjärnfall i synbar riktning från zenith; han såg endast reflexen i vattnet och blev skrämd av den ljusa punkten, som tycktes komma underifrån rätt upp emot honom. Med ett anskri var han uppe på barriären.

-- Jag kommer! utropade han och kastade sig med huvudet före ned i den mörka spegeln, som spräcktes och förvandlades i en gnistrande kaskad. Han syntes snart över ytan och lade sig lugn på rygg betraktande stjärnorna, tills båt kom och tog honom.

-- Jag är så lycklig, var hans enda yttrande, när han fördes in till hospitalet för sinnessjuka i Neapel.

* * * * *

Ultimus hade återfått sin avhandling jämte upplysning att samma »upptäckt» var gjord ett par år förut och att den obestämbara kroppen under spektroskopet visat sig vara oxalsyra.

Denna underrättelse skulle säkerligen ha förkortat hans liv om icke samtidigt han fått veta, att systern blivit förlovad med en väl bärgad person och att han därigenom befriades från varje ängslande omsorg för henne.

Då han nu befann sig ensam och fristående, kunde han icke underlåta att känna sig till en viss grad lugn och på samma gång en smula lycklig. Han eftertänkte om icke detta lugn skulle kunna fixeras; vad som oroade honom och jagade honom var det löfte han givit sig om återupprättandet av familjens namn och glans. Men det fanns ingen, som hört detta löfte, som han endast givit sig själv; han fann att hans olyckor härledde sig av den enkla omständigheten att han satt nollpunkten på sin skala över lycka och olycka för högt; återstod endast att flytta ner den och han skulle bli lycklig. Personligen var han icke äregirig, alltså skulle detta ganska lätt gå för sig.

Han började i lugn betrakta sin belägenhet i livet och fann den bra. Han hade tre nätta rum att bebo, ordentligt bord, så stora inkomster att han ej behövde neka sig något, och i det lilla samhälle han tillhörde åtnjöt han högsta rang.

Han hade beslutat att icke göra några upptäckter vidare och övade sig dagligen i resignationen. Härigenom inträffade, att han numera arbetade utan feber, och se, han såg klarare igenom hela serier av fakta, vilka han förut under oron gyttrat ihop; nu fann han med lätthet den ena nya förbättringen efter den andra i arbetsmetoden och lyckades till och med göra en »upptäckt», som gjorde fabrikens varor begärligare i marknaden. Han hade förut levat i futurum, och därför blev allt imperfectum, nu levde han fullt i den närvarande tiden, och därför hade han alltid en fast trampad mark att gå ut ifrån, innan han tog ett steg framåt. Det erövrade lugnet förlänade hela hans person och uppträdande denna säkerhet som inger förtroende, vilket gjorde att han ofta togs till rådgivare i bolagets viktigare frågor.

Inom året hade han köpt två aktier i fabriken och vid sista bolagsstämman blev han vald till revisorssuppleant.

-- Den mannen kommer att gå långt, sade någon vid tillfället.

Själv trodde han ingenting, ty han visste av erfarenhet huru litet eget arbete förmår.

Det gamla och det nya.

Vid fullt vårsolsken hade han stigit upp och klätt sig, därpå gått upp till slottet på övningen i sabelföring och därvid av misstag fått ett kvart-inomhugg i högra knäet, så att han avsvimmat. När han vaknade till besinning, låg han ånyo avklädd till sängs, men han kände ej igen rummet. En främmande doft av varmt vatten påminde om badhus och en stark carbolsyrelukt om bårhus. Denna senare föreställning slog honom med skräck, men då han skulle göra en vändning för att orientera sig, erfor han en sådan häftig smärta i knäet, att han blev liggande som han låg. Hans ögon föllo på ett tryckt anslag: Ordningsregler: § 1. »De sjuka böra beflita sig om gudsfruktan och sedlighet». Han var alltså på sjukhuset bland de levande, varom han blev dess mer övertygad när han läste § 2. Patienten erhåller till frukost: 10 ort bröd, ett ägg, 6 ort smör o. s. v.

Nu hörde han ett väldigt knakande, och så ett fnysande och frasande och sparkande invid sig och så en rostig men dånande stämma:

-- Vad går du i för klass, min gosse?

Han vände på huvudet och såg att det stod en säng till i rummet och att i denna säng låg ett stort bylte insvept i filtar; där huvudet efter all beräkning skulle vara syntes endast en massa bindlar med tre små öppningar på. Därefter blev han ond för att han togs för en scholaris och svarade:

-- Jag vet inte med vem jag har den äran: mitt namn är Lundborg, sörmlänning.

-- Det är detsamma, jag säger du ändå; jag är västmanlänning, av 1852 års skörd och kallas vanligen »svinet»; det får du säga också; vi ska klinga, när sköterskan kommer med mjölken. Hur gammal är du, min gosse?

-- Femton och ett halvt år, svarade den nykomne.

-- Det var betydligt, sa grisen när han fick potatis till kålrötterna. Jag är trettiofem jag och har reumatism; det får man så lätt här i gamla Uppsala om man ligger för länge. Jaså, du är bara femton år!

-- Femton och ett halvt...

-- Då vet du inte mycket om världen! Säg, hur trivs du på sjukhuset.

-- Trivs! Det är ju förfärligt att ligga här, när solen skiner så vackert och träden börjar grönska.

-- Så ung du är! Inte är det vackert, när träden äro gröna; det är ju en gemen färg och det där blåa sen på himlen -- det är ju så elemenskat banalt; det där har jag sett nu i så många Herrans år och alltid är det detsamma! Jag kryper därför in och lägger mig här, så snart det lider åt sommarn, för jag tål inte värmen.

-- Och du finner dig här!

-- Förträffligt! Ser du, när man blir gammal som jag, så sätter man värde på att bli skött och ombonad. Det enda som stör mig, är den här ronden, när läkaren kommer med sina pojkar och de ska tala latin, gubevars. Jag fick recidiv häromdagen när jag hörde en sådan där kyckling, som satte cum med accusativus. Du ska få se att det inte blir tråkigt här -- vi har vår lilla wira om eftermiddagarna.

I detsamma inträdde sköterskan:

-- Jaså, unga herrn är vaken nu; hur står det till? Den där stora också har rört på sig.

-- Se en sån liten vacker gosse Mari har fått; nu ska hon sköta om honom väl.

-- Unga herrn ska inte höra på den där stora otäcken; han har förstört så mycket unga gossar här i stan, så det är en skam åt det.

-- Mari ska inte säga så där, för det har hon bara hört! Gör nu vad hon ska och se om gossen ordentligt bara.

Sköterskan uppfyllde sina åligganden och gick.

-- Nu, sade svinet, skall jag spela för dig så att du somnar.

-- Spela? Vad menar du med det?

-- Jag skall prata för dig; jag har inte hört min röst på flera dar, och då är det som musik för mig, när jag får höra den igen!

-- Ja, men du får inte tala sådan där materialism, som du gjorde nyss.

-- Nej bevars! För resten var det inte materialism; det var Semipelagiariism, men det vet du inte vad det är, för du har inte gått på kollegiet.

-- Å, sånt där läste vi i skolan, och Isagogiken med.

-- Isagogik! Vad är det för slag?

-- Vet du inte det! Det är ju sånt där, som handlar om bibelns -- mått, mål och vikt.

-- Å, herre Gud, kallas det hm -- som du sa nyss. Det är för märkvärdigt vad allting går framåt; det hette bibliska antikviteter i min ungdom; men jag är en gammal hund, jag. Jag åkte hit på diligens; det var den tiden då man kunde ta dimission på en fårbog och en tunna spisbröd i termin; då kunde man spela Fortuna hos Forssens en hel eftermiddag vid en sexskillings kopp kaffe; men det är sant, du vet inte var Forssens är; ni kalla det visst bakelseanum eller något annat dumt.

Pang, small ett skott, så att rutorna skakade.

-- Nu kom första ångbåten i år; hör du så de hurra? Slinken skjuter som en karl i vår. Du vet naturligtvis inte vem Slinken är; han som serverar kanonerna vid Fördärvet; han lär ha varit student, säger man, men nu är han schåare.

-- Är han mycket gammal nu?

-- Han är litet äldre än jag, men jag har en gård i Västmanland, det är skillnaden, ser du. Jag skulle bra gärna vilja vara på ångbåten i kväll, för de ha sådana goda toddar i förn; men det är sant, jag har inte frågat dig om du kan spela knack.

-- Jag kan nog, men jag vill inte; det är ett löfte.

-- Jaså; till din mamma? Va?

-- Ja!

-- Nå! -- Vet du att jag har uppfunnit en ny dryck, som gjort mycket uppseende i den musikaliska världen -- du vet inte att jag är sångare -- det är tydligt. Om du går in till Åkerstens, dit du aldrig brukar gå, för ni unga gå bara på Taddis och Norbergs, och begär »Per Samuels rivare», så skall du känna en ljuvlig ting; ser du det var min stolthet, min enda äregiriga dröm att få lämna mitt dopnamn till eftervärlden på en god dryck. Jo, ser du, jag är den förste vissångaren i Uppsala, men du har aldrig hört mig... Kör det inte med droskor ner på landsvägen? Jo min själ; nu vet jag; de ha öppnat hovet i dag, och jag ligger här som en stackare -- vet du vad hovet är då?

-- Eklundshov förstås?

-- Se, det kunde du! Annars vet ni fasligt lite, nutidens ungdom, men det är därför att ni bara kommer hit och läser på examen, era kanaljer; förr låg man här och studerade; men ni ha blivit så praktiska nu; ni går hellre in i diskonten, än ni ligger och informerar som man gjorde förr, för ni har lärt er att det blir uträkning i längden; det kommer väl den dagen då studentkåren bildar ett stort aktiebolag -- nå du har väl inte något diskontlån ännu?

-- Nej, men jag har en liten växel i banken; jag tog honom bra kort, men de långa äro så dyra.

Nu började det att fnysa och pusta i byltet.

-- Växel, kort, lång! Vad säger du, gosse! Men du är ju inte myndig?

-- Å, de se inte på trassenten, bara man har en styv acceptant!

-- Om jag förstod huru en växel såg ut; vad är acceptant för slag?

-- Det är han som skriver mitt över papperet!

-- Det vill säga, han går i borgen?

-- Ja han måtte väl göra det, inte vet jag.

-- Nå hur får du en sådan där acceptant?

-- Man tar en livförsäkring!

-- Har du sådan med? Du var mig en baddare. Hör du, det där får du lov att lära mig, med växeln!

-- Ja, det är så vigt; och så slipper man springa och bevittna namnteckningarna.

Nu kom ronden; läkaren lade om gossens förband, varefter denne föll i en feberslummer.

När han vaknade, sutto två främmande vid kamratens säng och spelade kort på en stol. De förde samtalet viskande, och höjde någon på rösten, gjorde byltet en hotande åtbörd med näven. När de en liten stund därefter gingo sina färde, skedde detta så tyst, att han trodde de voro skuggfigurer av hans feberbilder.

Då steg byltet upp och kastade av sig två överflödiga nattrockar, tog av bindlarna från huvudet, gömde ljusen bakom ett par stora böcker och gick fram till den sjuke. Han lade sin hand på hans panna, skakade på huvudet, bredde sin filt över honom och gick tillbaka och satte sig på sängkanten och ringde med benen.

Ljuset föll på hans ansikte, så att han kunde observeras av den sjuke.

Han hade ett jovialiskt ansikte, icke fult, med ytterligt trötta, men icke slappa drag.

Den sjuke rörde på sig.

-- Är du vaken, liten? frågade den tjocke med låg röst.

-- Ja, kamrat.

-- Vill du att jag skall gå efter Mari åt dig?

-- Nej tack, jag är bättre nu.

-- Skall jag spela för dig mera?

-- Ja, men du skall vara rolig!

-- Rolig; ja, så att du får skratta åt mig! Det har jag varit nu i femton år och därför är jag där jag är. Tänk, att låta folk skratta åt sig och finna nöje i det? Fåfängan förstås? Men de förakta en sedan! -- Jag känner mig så förb. sentimental i kväll! Har du varit kär, gosse?

-- Åja! Och du då?

-- Joo! Hör på! Nu börjas det; men det blir inte långt. Naturen hade begåvat mig med en ganska ovanlig mage, korta ben, ett fult, fett ansikte och en stark sångröst med en egendomlig näston, som kunde framkalla de förfärligaste skrattsalvor. Jag var smickrad av den uppmärksamhet, som visades min talang; jag slets från den ena bjudningen till den andra och utbildades småningom till en lustigkurre, en gycklare; jag var med ett ord en »rolig d-l». Mina visor voro många, och ledsnade den ena generationen på dem, så kom det alltid en ny och fann dem roliga. Men så for jag en sommar åt hembygden, där jag hade en liten flicka, som jag tyckte om. Hon blev alldeles galen i mig och sa att jag var 'den trevligaste karl hon visste. Jag tog hennes uppmärksamhet åt mig och vågade en dag att i trädgården framföra min anhållan om hennes hjärta och hand. Hon svarade med ett gapskratt och ropade på några andra flickor, att de skulle komma och se på något riktigt tokigt. Jag försäkrade att det var allvar, men hon skrattade ändå mer och sade att jag var utmärkt. Jag måste hålla god min och vara utmärkt. Jag blev ledsen och förtvivlad och sjöng inte på åtta dagar, utan sökte framstå så allvarlig som möjligt. Hon fann mig först tråkig och till sist odräglig; det klädde mig inte, sa hon, att vara så där, och hon erinrade sig med tårar i ögonen huru syperb jag var på slotterölet, när jag kom i strumplästen och en ut- och invänd nattrock och gjorde bocksprång och bondgrin. Då föraktade jag henne! Bon soir! Och så var det slut!

-- Sjunger du aldrig mer!

-- Aldrig!

-- Så dum du är! Inte var det något att gå och sörja över!

-- Du vet inte vad kärlek är!

-- Gör inte jag? Det är en detalj av livet, och får icke vara mer! Vet du, jag håller med din fästmö, att det inte klär dig att vara allvarsam. Förövrigt skall jag fråga: vad är det som är så allvarsamt? Jag för min del tycker, att det är ett stort gyckel alltihop; och vet du varför människorna gå och se så tungsinta ut? Jo därför att de hålla sig för att skratta! Du grinade åt allting och du fick hela världen med dig; gå på du och flina och narra den där allvarliga masken av de hycklarna; du har en stor uppgift, min bror!

-- Kors i Herrans namn så du talar, gosse; får ni lära er sådant i skolorna nu för tiden?

-- Ja, det få vi! Lägg dig nu, så skall jag spela för dig. Du tror att jag som ung har något att lära av din ålder; bort det! Allt vad du lärt av livet har du läst i böcker, till och med din banala kärlekshistoria, på vilken du tyckes grunda hela ditt kommande liv och som säkert blivit ett kärkommet motiv för din lättja. Nej bevars, du har mycket mera att lära av mig, ty det står ännu inte i böcker; du tillhör en förgången generation, som jag väl känner, jag tillhör ett kommande, som du inte alls känner. Du har läst om våra dagars världshändelser som man läser en tidningsartikel, vi ha levat dem och diskuterat dem; vi ha upphört att nära oss av er poesi, vi läsa ekonomi och naturvetenskap; vi anse studenttiden som ett övergångsstadium, ni togo det som ett kall; vi slåss aldrig på torget, anse det icke som en dygd att överlasta sig, förgripa oss icke på varandras tillhörigheter, respektera den personliga friheten; det kalla ni snobberi; vi kalla er prisade öppenhet för brutalitet, era sentimentala famntag för råhet; ni kritisera era lärares välvilliga suspenderingar av föråldrade stadgar, vi begagna oss av dem och tiga. Ni hade åsikter färdiga om allting, ni sjöngo frihetssånger, ni hurrade för representationsförslaget; vi hurra för allting, vi känna på oss att någonting skall komma och därför avvakta vi; det blåser från så många håll, därför göra vi icke fast våra skot; men för att icke stå redlösa, hålla vi oss tillsvidare vid det bestående; vi äro konservativa därför att vi frukta pöbelväldet. En konservativ ungdom! Det är exempellöst! Men det har pöbeln gjort. Ni voro rojalister; vi äro färdiga att bli imperialister om så behövs!

»Svinet», som med häpnad avhört detta utbrott, steg upp och gick ut i korridoren för att säga åt sköterskan, att kamraten yrat, och bad att få ett annat rum till natten.

Under det att sköterskan och kamraten vid fönstret tillagade ett kylande pulver, fortfor den sjuke:

-- Ni kalla oss blaserade, därför att vi äro flitiga och kloka; tro du mig, våra känslor äro mycket friskare där de ligga hermetiskt förvarade, än edra som hängas utanför boddörren att flugsmutsas. Vad är det för snack ni håller med er filosofi; ni tro att den runnit ur klassisk källa, och då är det bara ren »upplysning» hundra år efter upplysningen; den skulle ha gått in som en tidskriftsartikel i en tysk småstad; ni tyckte att det var stort att gendriva läran om de yttersta straffen, det gjorde vi redan i skolan; ni leva på de där magra skulorna, säga ni, ja, min själ, det synes; men vi läsa dem, ty vi behöva dem i examen; ni tror att tysk syntax är lika med filosofi, men ni vet inte att det finns en fransk och en engelsk; jag läste de där korrekturarken en kväll och jag fann -- intet, inte en pinne för tanken att vila på; det är en torr ekvationslösning, men där man redan satt in det önskade värdet på X för att satisfiera -- -- -- Intresset är borta när man känner resultatet; det där veta vi allt, men man säger icke sådant där, ty man kan misstaga sig.

Nu kunde kamraten icke styra sig.

-- Jaså, du insulterar den store mannen; gratulera dig att du är sjuk, annars skulle du fått ett kok stryk.

-- Han var icke stor, därför att han var betydelselös!

-- Skäms du inte, du vet icke att jag är Boströmare!

-- Jo! Det var ni alla; varför skulle då icke till och med du! O, du stora tidevarv, som går i graven; det behövdes en professor i filosofi för att narra ungdomen från att gå i kyrkan; du stora tid, som kunde häckla det tidevarv då man dyrkade förnuftet; du slog ner förnuftet och satte bondförståndet på tronen!

»Att vara är att förnimmas» -- det kliar i hjärnan, då den stora tanken gör sitt intåg. God natt! Släck ljuset!

Sköterskan och Boströmaren konsulterade; och man stannade vid kalla omslag om huvudet.

FRÅN HAVET

Sandhamn i storm.

Fyrtioåtta min. gissad distans O.S.O. till O. från Räntmästartrappan ligger det natursköna Sandhamn på tre sidor omflutet av vatten och på den fjärde av havet. När det blåser, går det stora vågor icke allenast på havet utan även på land, ity att marken består av den finaste skrivsand; eljest är det lugnt. När solen skiner är det vackert väder, utom vid inträffande tjocka, då likväl endast fyrvaktarna och lotsutkiken åtnjuta solsken. Se närmare väderleksrapporterna utanför telegrafstationen vid Skeppsbron.

_Areal_: en mycket liten kvadratmil. Åker bestående av _ett par tunnland_ skursand, på vilken med mycken möda odlas sandhavre; men som man sedan urminnes tider endast haft dåliga år, måste invånarna hämta all sin spannmål från andra orter. I brist på inhemsk spannmål har ön låtit bygga en kolossal väderkvarn, vilken ger ett förmöget utseende åt det sädesfattiga landet. Av äng finnas några kvadratfot i tullens trädgård, oberäknat ogräset på gatorna. Skogen består av 8,000 tallar och _en_ gran, vilken senare utgör ett föremål för Sandhamnarnas livliga beundran och av barnen betraktas som en ytterst sällsynt växt. Tallarna förete ett särdeles egendomligt yttre och se verkligen ut som de voro predestinerade till »prickar». (Se Nautisk ordbok: en stång med en ruska i övre ändan.)

Ljung och lingon äro öns huvudprodukter.

Alldenstund björken icke förekommer härstädes, skulle man måhända tro att civilisation och uppfostran icke heller trivdes, men som man enligt nyaste forskningar funnit, det kunskapens träd ej var någon björk, vilket man förr trott, så har man uppfunnit nya, förbättrade metoder vid undervisningen och vunnit särdeles gynnsamma resultater. Den skola som Sandhamn själv håller sig kan ge intyg.

_Urinvånarna_[A] äro med kvinnor och barn omkring 300. De flesta innehava statsämbeten. Av icke-tjänstemän äro alla hantverkare utom en permanent badgäst och en brevskrivare, vilken, då han reste hit i oktober månad, måste ge sig ut för att vara målare (kustmålare) för att undvika obehaget att bli ansedd som galen -- ty så låga tankar hysa urinvånarna om sin ö -- men vilket föregivande höll på att ådraga honom en svårare fiendskap med ortens ambulatoriska målare, vilken vädrade en konkurrent, men lugnade sig då han fick höra att brevskrivaren bara målade vatten.

[A] Här finnas barn på 10 år, vilka aldrig hava sett en häst! Man har varit betänkt på kamelavel, men kommunalstyrelsen har avslagit.

_Språket_ är den nautiska dialekten: talas både av herrar och damer. Prov:

_En väderlekskonversation_:

-- God morgon, min fröken; vi ha en styv bramsegelskultje i dag.

-- Jag tror vi få nr 4 innan middan, eller

-- God morgon, min fru; han går på osten, tror jag.

-- Tror ni att vi få vackert väder? heter: tror ni att han går på norden? o. s. v.

_Religion_. Männen äro i allmänhet gudfruktiga mot svårt väder. Jag har icke hört någon som förnekat Guds existens, men tre som bestritt Kristi gudom; eljest är den kristna religionen förhärskande, ehuru i mindre grad om vintern, då på Sandhamn ingen kyrka eller präst finnes och predikan endast hålles den varmare årstiden 2 gånger i månaden.

_Läsare_: _en_; idkar även borgerlig näring bredvid.