Part 5

Han var älskvärd i dessa upptåg, men han hade även sina stunder, då han var fruktansvärd. Det var då han blev utsläppt kl. 11 från ett schweizeri och icke kunde komma in någonstans mera; det var då bärsärkalynnet tog sig ut. Då gick han till torget och utvalde en handfast skara för att gå ut på strövtåg. Först släcktes alla lyktor på Svartbäcksgatan och så bar det av ut till stadens utkant vid Kungsdiket. Där låg en ölstuga. Kom han ej in, då kunde han i raseri bryta ner hela längor med staket och gamla plank; han lät en gång bära en grind från Vaksala tull ner till Fyris -- han tog ner skyltar och bar i ån, ja han lät en gång föra en släde från en gård och skjuta den ner i en vak så att endast det yttersta av skälmarna syntes -- allting skulle ner i ån.

Allt detta nidingsverk, som numera upphört, tåldes av stadens borgare; aldrig hörde man några klagomål åtminstone, vilket gav studenterna anledning förmoda att de togo igen skadan på annat sätt.

Hans mest berömda dåd var dock den i annalerna länge levande belägringen av »Tunnan», en ölstuga en halv fjärdingsväg utanför Svartbäckstull, på en åker på väg till Gamla Uppsala. Han tog ner ett staket och utdelade spjälorna som spakar, med vilka dörrar och fönsterluckor skulle brytas upp på den lilla stugan, i vilken fyra borgare hade stängt in sig. Han gick själv upp på taket och släppte ner stora stenar genom skorstenen, så att spjället sprang sönder; han började lyfta av takpannorna och fick foten igenom de murkna läkterna, då ett väldigt skri förkunnade att dörren var uppbruten och att besättningen kapitulerade. Han var fruktansvärd, där han stod i skjortärmarna i den kalla vinternatten, drypande av svett, och han skulle säkert ha blivit gastkramad som en värdig ättling, örn någon av de gamla kämpar stigit upp från Fyrisvallen därute och sett på den belägringen.

Nå, det där var nu hetta i blodet, som borde ha givit sig, innan de fyra tusen riksdalerna tagit slut, men den gjorde inte det!

Hans hem var oordentligt; det låg vid en stråkväg och där spelades bräde och dracks öl hela förmiddagarna. När han mot slutet av terminen skulle ta fram sina böcker, fann han dem icke. Slutligen hittade han i en koffert bland orena kläder en psalmbok, ett nya testamentet och Anna Maria Lenngren.

Andra terminen, då han kommit underfund med att graden var en examen, till vilken fordrades tolv betyg, började han läsa _humaniora_, det vill säga Paul de Kocks romaner på franska, »för språkets skull», diverse skönlitteratur och latinska grammatikan, ty han hade hört att nian skulle skriva latin en gång till.

Nu var han bliven sexmästare i nationen och det var ett maktpåliggande värv -- och kostsamt.

Tredje terminen tog han ett kollegium i latinskrivning för att lugna sig, ty han började bli orolig. Hans liv fördystrades även av husliga bekymmer, ty han hade en kontubernal, som ville läsa och som ej kunde fördra de eviga kort- och brädspelen i hemmet.

En kväll hade de slagits och då kontubernalen, som var en inbunden vildsint natur, dragit upp sin kniv, fattade den andra sin laddade bössa och sköt av skottet i väggen. Saken gjorde ett obehagligt uppseende, men det hindrade icke honom att alltid ha bössan laddad över sin säng och att knäppa med hanen, innan han lade sig, för att låta kamraten höra att han var på sin vakt. Ingen ville flytta mitt i terminen, och man levde på fältfot. Detta gjorde att han flydde hemmet och att vid fjärde terminens ingång hans fyra tusen riksdaler voro slut.

Det var en vändpunkt i hans liv -- han skulle börja vigilera.

Nu tror man att kamraterna övergåvo honom, att alla så kallade vänner, som ätit hans sexor och druckit hans punsch, skulle vägra honom sin hjälp! Nej, visst icke; den penning, som cirkulerar i studentrörelsen, är icke förvärvad av ägaren och därför betyder den så litet; där i staden bedrivs så mycken hemlig socialism, att om föräldrarna bara visste!

Att vara utan tillgångar är nu en sak, som i Uppsala är lätt hjälpt, men att ha skuld är något värre, och det var det han hade.

En morgon väcktes han av en karl, som visade en räkning på ett par blanklädersstövlar. Han hade aldrig i sitt liv dragit blankläder, men en provisor på apoteket skulle på en Gillebal och kunde icke få blanklädersstövlar utan att någon gick i borgen, _pro forma_. Han hade alltså gått i borgen.

-- Vill herrn betala den här räkningen?

-- Skall jag betala hans stövlar! Jag känner knappt karlen!

-- Men herrn har accepterat!

-- _Pro forma_, ja, det har jag gjort! Gå sin väg nu!

Karlen gick, men han kom igen om åtta dagar, och då voro de två!

-- Vill herrn betala?

-- Nej! Ska jag betala andras stövlar; tycker herrn det är billigt? För övrigt kan jag inte!

-- Då blir det utmätning!

Han låg i sängen och såg huru de upptecknade: ett beväringsbandoler, en bajonett (tillhörig K. Upplands Regemente), en hamptygsrock, en tobaksburk (utan lock), två kortlekar, en studentmössa. Han tvang dem att vidare upptaga: 8 tombuteljer, en galosch, Ödets lek (från ett lånbibliotek), en nattkappa och en latinsk temabok.

Han fann uppträdet nytt och underhållande, varför han bjöd herrarna på var sin halv öl, som de tacksamt emottogo.

Vid närmare besinning fann han det ändå orättvist att han skulle betala en annans stövlar och han gick till en kamrat, som läste på hovrätten.

Han gjorde sin relation och förklarade sig missnöjd med domen.

-- Men du har ju redan skrivit på utslaget, att du erkänt skulden?

-- Ja, det är sant, jag skrev på! Men det bryr jag mig inte om! Jag processar!

-- Processa aldrig med hantverkare, ty du förlorar alltid! Jag processade med min skräddare om en överrock härom året och jag förlorade genast i första instansen!

-- Men du hade fått rocken!

-- Ja, naturligtvis!

-- Ja, men jag har aldrig fått några stövlar!

-- Det är samma förhållande!

-- Men, _ponera casus_!...

-- Det hjälper inte!

Han blev slutligen övertygad om att han redan förlorat processen, och att han måste betala rättegångskostnaderna, såvida han ej ville bli bysatt, ty de upptecknade lösörena skulle säkerligen icke räcka!

Han fick nödiga instruktioner att gå till Bolén för att skaffa pengar.

Bolén var en ockrare, som ägde det största huset vid torget. Nu var han gammal, hade upphört med rörelsen och blivit metodist. Liksom för att försona sina synder, eller om av behov att se supplikanter, fortfor han ännu med att låna ut pengar utan ränta, men mot god borgen.

Han gick alltså till Bolén; blev mottagen i en vacker salong, frågade om han hade äran tala vid brukspatronen (§ 1 i instruktionen).

Brukspatronen bad honom sitta och tog upp ett samtal ganska ledigt. Supplikanten förde konversationen in på dagens religiösa frågor, talade om den gängse otron, prästbristen och statskyrkans intolerans. Härunder hade han blivit tillräckligt varm för att resa på sig och för att kasta betydelsefulla blickar på det album, som brukspatron nu (enligt § 2) skulle fatta. Det var ett fatalt ögonblick: han berömde pendylen, kriticerade ett landskap, genomströvade rummet i alla riktningar, men Bolén tog intet album.

Enligt § 2 skulle nämligen ockraren strax efter hans inträde, just då konversationen hotade att avstanna, liksom av en händelse fatta ett stort kvartalbum, utstöta en suck och slå upp reformatorernas konterfej. Detta var det avgörande ögonblicket, på vilket lånet berodde. Då skulle nämligen låntagaren ögonblickligen, utan att klicka, falla in: »Det var en väldig Guds man, den Melanchton, eller Luther, eller Huss», vem det nu var som låg uppslagen.

Då skulle ockraren, enligt § 2 mom. 6, säga: »Nej, kors att herrn känner dem», varpå låntagaren: »O ja, visserligen känner jag dem!»

Men ockraren kände icke instruktionen, utan fann ett så livligt intresse i samtalet att han glömde sin vana.

Situationen blev kritisk och han beslöt att bryta dess spets; han tar albumet själv, slår upp på en slump och utbrister: »Det var allt en satans karl, den Luther! Var det inte, brukspatron?»

Lånet utföll icke.

Affärerna blevo allt sämre och han kände redan under sina fötter den gungfly, som kunde bli hans grav.

Upp till posten varje morgon för att spana efter rekommenderade brev, och så ut att låna och så ut att betala. Hela dagen gick utan att tid blev att läsa. Fjärde terminen gick ut och han ansåg sig böra slå graden ur hågen.

Kamrater gjorde upp hans skulder; själv sökte han en prediko-kondition och började läsa på prästen.

Primus och Ultimus.

Östgötarnas trädgård var riktigt fin på eftermiddagen den andra juni det året, ty där skulle bli kransbindning till promotionen. Örtagårdsmästaren hade låtit kratta gångarna och rensa bort allt gammalt löv sen fjolåret; han hade med egen hand stöttat upp narcisserna och tulpanerna, som nu stodo i full blom, och halva nationen hade dagen förut grävt upp rabatterna. I en berså av blommande syrenbuskar var ett stort bord dukat med lätta förfriskningar för damerna; därbredvid ett annat med något solidare varor för kandidaterna och sångarna. Tvenne lagerträd hade blivit nedflyttade från Botanicum för att lämna sin tribut till den ungdomens fest, som dagen därefter skulle begås.

Av fruntimren voro somliga unga, andra äldre; de voro antingen systrar, fästmör eller mödrar; men i dag voro de alla vackra.

Det låg över det lilla sällskapet en sådan dämpad fridens stämning, som plägar infinna sig efter fullbordandet av ett långt, mödosamt arbete; all oro var borta; segern var vunnen, man väntade endast på belöningen.

Bland de unga männen var det två, som ådrogo sig uppmärksamheten framför de andra: det var i själva verket primus och ultimus.

Primus var en smärt, högväxt ung man med ett yttre som var felfritt; bröstet var högvälvt och bar alls icke några intryck efter ett långvarigt lutande över skrivbordet; skuldrornas bredd ganska betydlig, de fina händerna, med phalangerna i fullt normal skönhetsproportion, vittnade om en ras, som ej under generationer haft kroppsarbete i något led; man kunde ha sagt med ögonmått att foten höll precis en huvudlängd i profil och dess höga valv hade icke sjunkit under trampandet på en nedgången skosula; det var med ett ord en fullständig, oförstörd idealgestalt och ändå hade han det största betygantalet. Och icke ett spår av rynkor mellan ansiktets muskler, som skyddades av ett tunt fettlager vilket aldrig behövt anlitas under det starka hjärnarbetet, ty ägaren var själv rik och tillhörde en mycket rik köpmanssläkt. Han hade dagarna förut på ett lysande sätt försvarat en utmärkt avhandling: _Les differentes époques de la Poésie Provengale jusqu' à la mort de Louis le Débonnaire_.

Han bar sitt huvud högt och var glad och öppen, artig och chevaleresk mot damerna som en medeltidsriddare och när han nu föll på knä för sin trolovade för att prova lagerkransen, då var det en scen från en _Cour d'amour_; han hade icke köpt denna belöning; han hade arbetat sig fram därtill, ty han hade ju kunnat skaffa sig gård och hustru för fyra år sen, men det ville han ej, och emedan han var rik, hade han ställt högre fordringar på sig än på de andra; ty han hade sina kunskaper till bättre pris. Men fyra år äro långa och han hade gjort sin riddarevakt med ära.

Ultimus, caput för en fattig kommendörsätt, var en trettioåring med fina drag, blek hy och mörkt hår; han var enkelt klädd, men ytterst omsorgsfullt, nästan ängsligt, och hans kläder buro lätta antydningar om borstens alltför flitiga begagnande; han såg icke glad ut, icke lugn ens, ty tunga moln gingo då och då över hans panna. Han hade endast sin syster med sig, ty han ägde inga anhöriga eljest. Hon hade redan bundit hans krans, icke alltför omsorgsfullt, och var nu ivrigt upptagen av konversation med de andra oförlovade kandidaterna, bland vilka hon väckte ett visst uppseende genom sitt behagliga sätt och sin ytterst smakfulla och eleganta toalett.

Brodern kastade då och då en sorgsen blick på systern; han var tio år äldre än hon, han hade vaggat henne som litet barn och han hade varit hennes enda stöd -- då kan man veta! Det hade varit en ganska mörk historia, icke så originell, tyvärr, men tyst hade den varit och därför fordrar den vördnad. Han hade sett resande köpmän tillhandla sig skogarna omkring hans hem, han hade sett huru samma köpmän inropat hans gamla fäderneboning, huru de rest upp torn i Nürnbergerstil i alla fyra hörnen på det gamla renaissanceslottet som de låtit vitstryka, och han hade satt sig ett mål före, ett mål för livet -- att åter en gång träda i besittning av det gamla godset och återställa det i dess forna skick. Men som han var en klok man och insåg tidens strävan, fann han den enda möjliga utvägen bestå i att arbeta, underlätta arbetet genom teoretiska kunskaper och därigenom komma till kapital -- och sedan! Han hade därför valt naturvetenskaperna och disputerade om »_Fenyl-syrornas återförande på formeln_ C_12 H_5.»

Systern hade aldrig förstått honom riktigt; hon ville att han skulle bli officer, som fadern hade varit, hon ville att han skulle leva efter sitt stånd, som en gammal moster hade lärt henne säga, men brodern svarade endast med en kyss på pannan och såg noga till att det intet fattades den älskade systern; han hade också dedicerat sin avhandling till henne, och det tyckte hon om, men hon kunde icke låta bli att skratta åt titeln, och det gjorde brodern ont; hon var avundsjuk på primus7 fästmö, som kunde läsa upp de fransyska verserna ur hans avhandling och få förtjusta åhörare. Det där tyckte hon var så roligt, och det sade hon nu högt, och det var därför brodern var ledsen, men det var nog för annat också.

Emellertid började stämningen antaga en muntrare karaktär; sånger och tal avlöste varandra, och ultimus blev anmodad att repetera sitt tal till kvinnan, som han i morgon skulle uppläsa i kyrkan. Som han aldrig skrivit vers, hade han måst anmoda primus, vars latinska tal till föräldrar, lärare och målsmän han i gengäld uppsatt. Han skulle just börja, då nationsvaktmästaren steg fram och viskade honom något i örat; han blev litet blekare än förut, bad om förlåtelse och gick ned åt porten till gatan. Där stod en karl och väntade honom; denne bad om ursäkt att han kom olägligt, men han hade bud från kamrern, att doktorns växel, som troligen blivit glömd, hade förfallit i dag, och att banken väntade den skulle bli reglerad innan morgon middag klockan tolv.

-- Den förfaller icke förrän i övermorgon, då de fyra månaderna äro ute!

-- Det står 120 dagar och de tvenne sista månaderna ha haft 31!

-- Hälsa att jag skall komma!

Han återvände till sällskapet nästan paralyserad, men måste vara med i glädjen; och det blev även gemensam supé med förberedande dans, tills äntligen klockan blev elva och man skildes.

* * * * *

Klockan sex följande morgon var primus på benen, tog sitt bad, satt upp på sin häst och red ut åt Stockholmsvägen. Han var glad som en lärka och lät hästen emellanåt gå steg för steg, så att han fick repetera sitt tal, och han talade latin för tallarna så att det sjöng i skogen. När klockan slog sju började kanonerna på Slottsbacken att spela; då kastade han om hästen och red hem för att göra toalett.

Ultimus hade haft en svår natt. Han visste att han blott behövde räcka ut handen för att få en ny borgen av primus, ty han lånade aldrig pengar; han skulle gärna göra det i övermorgon, men icke i dag -- för sin systers skull, och utställaren -- var en fattig kamrat! Han skulle ha mördat primus, om han sett en enda misstänkt blick under aftonens bal kastad på hans systers eleganta klänning. Han befann sig i en situation sådan som endast en ond stormakt kan uppfinna; hela hans med så mycken skicklighet uppförda finansbyggnad hotade att störta just nu, då han stod vid ingången till en ny bana! Under hans funderingar gick tiden, och kl. 8 skulle han vara på samlingsplatsen. Han kom dit och han kom i kyrkan och befann sig på hedersplatsen bredvid primus.

Kantaten spelades upp; promotor talade om matematikens ställning till de övriga vetenskaperna i våra dagar; han kastade en hastig blick på de nyaste forskningarnas resultat; han redogjorde med några ord för Cauchy's skiljande av rötterna till synektiska funktioner av en variabel, kom in på plana kurvors envelopper och singulära solutioner samt förirrade sig in på vederläggningar av Clairvaults och Eulers föråldrade teoremer. Ultimus följde med en stund, men tankarna lupo upp med de smala trekvartskolonnerna och gingo ned på andra sidan bågen. Han såg ett ögonblick att läktaren mitt emot honom var klädd med unga damer; men då fick han ögonen på Prechtens våldsamma figurer på tabernaklet och han kände hur de trampade honom på bröstet; han försökte nya uttydningar på kragstenarna i koromgången, men tankarna lupo ändå runt om ett litet avlångt blått papper; han försökte se ut på församlingen, men tyckte han såg kamreraren och kassören. Slutligen måste han upp; promotor hade sagt: att nu voro de vid ingången till vetenskapens härliga tempel och gav han dem härmed fullmakt att inträda. Hans tankar rörde sig om en svavelsyrefabrik, när han kände en krans läggas på sitt huvud och ett skott small av; »_Valepræclarissime Doctor_» -- han hörde endast ett val e, ett _vale_ till allt som han hoppats på och strävat efter! Han fick ett papper i handen med namnteckningar under -- han observerade att de voro obevittnade.

Primus hade hållit sitt tal. Nu steg ultimus upp darrande och blyg och läste upp verserna.

Han talade om kvinnan; huru hon i alla livets skiften är mannens stöd, som moder, som syster -- härvid gick hans blick upp till läktaren mittöver och då han såg sin systers varma blickar blev han stark -- och som brud. Nu slog klockan tolv -- det fatala klockslaget; hans tal var slut, kanonerna dundrade, orgeln spelade upp och klockorna ringde.

Den vackraste dagen i hans liv var förstörd; han som så väl behövde ett minne att värma och stärka sig vid, han fick det ej!

* * * * *

Åtta dagar senare, innan ännu lagerkransen vissnat, hade han inträtt i ett helt annat tempel än det som promotor öppnat för honom; han var anställd som kemist på en porslinsfabrik -- han var arbetare. Första dagen kändes det något tungt att på slaget 7 vandra in genom den stora porten, som endast öppnades mot uppvisandet av ett märke, tillsammans med dessa tysta misstänksamma människor.

Men när han inträdde i laboratoriet och hörde drejskivors snurrande över sitt huvud, vagnars rullande, hissars gnällande och verkmästarns kommandoord, då kände han det fridfullare än på gamla Chemicum bland medikofilares lek och pojkstreck; han kände nu först vad arbetets andakt var. När han kom in i ateljéen, där unga flickor sutto vid långa bord och målade porslinet, och såg deras allvar, deras oavbrutna flit som icke stördes av prat eller skratt, föll en bit fördom ur hans föreställningar om världen; men i nästa ögonblick kände han sig nästan ängslig till mods, ty han var ju i paritet med dessa, endast att han var primus, vilket dock föreföll honom tvivelaktigt! Han skulle anordna tillredning av de färger, med vilka dessa skulle måla; de voro som artister mot honom; han skulle analysera kaolinet, innan arbetarn formade det, han skulle undersöka smaltsens smältbarhet, innan godset sattes i ugnen -- han var ju blott ett biträde åt arbetarna! Men han hade ett oerhört behov av att vara något mer, han erfor det som en skyldighet! Han läste då in sig på sitt laboratorium om nätterna och söndagarna för att göra sin upptäckt; han såg att det fanns något inom denna gren, som ännu icke var gjort här i landet och icke ute heller; det var detta han skulle göra. Han underkastade Sévres-porslinet de skarpaste analyser för att avlocka detsamma dess hemligheter; han måste upptäcka dessa lysande färger, som icke förändras i bränningen; en gång var han upptäckten på spår. Han visste noga chlorens inverkan på koboltföreningar; huru dessa under olika temperaturgrader förändra färg; återstod då att fixera dessa färger på olika stadier -- att få en hel skala att röra sig med; dessa resultatlösa försök togo månader! De voro icke angenäma förövrigt.

Mycket folk kom han i beröring med, men där kunde aldrig bli något förhållande, ty man saknade varandras förutsättningar. Principalen var rik och obildad, därför kände han sig honom både underlägsen och överlägsen, men det kunde aldrig bli något deciderat.

Herrarna på kontoret voro gott folk nog, men de smickrade honom och beklagade honom, och det senare var förödmjukande. De undrade så ofta »hur f-n man kunde stå i en smutsig blus och koka smörja, när man var doktor och adelsman!» Och det var just detta han ej ville säga dem. Försökte han under sina rastpromenader på den instängda fabriksgården tala vid någon arbetare, möttes han alltid med misstroende; var han ock klädd i sin blus, röjde de vita händerna duvan bland kajorna. Då kände han olyckan av att bära ett namn!

En gång hörde han ett par arbetare i portgången samtala om honom:

-- Det är då -- att våran adel ska gå på det där sättet!

-- Å var du lugn, han gjorde't inte, om inte en var nödd!

-- Tror du det? återtog den förste och knep med ögonen.

-- Var så säker; han var inte så gemen mot oss annars.

-- Men han är en snäll man!

-- Tacka honom den för det; men han har högfärden i sig, den fattiglappen, fast den inte syns!

Han återvände till sitt tysta rum och eldade på i reverberugnen för hundrade gången. Han såg hur smaltsen i digeln antog den ljusröda färgen, så rosenröd som hans vackraste drömmar; han såg hur den blev blå som en vårhimmel -- han ville fixera den, men då bleknade den och blev gråblå som en drinkares öga.

En dag fann han några kristaller anskjutna på ett filter, som stått över några dagar. Han betraktade dem genom mikroskopet och kände dem ej; han visste vilka reagentier han begagnat; dessa måste alltså ha varit orena. Han underkastade sina kristaller den skarpaste analys; han förnyade den flera gånger, men kom ej till något resultat. Då slog det som en blixt för hans ögon; han stod vid odödlighetens tröskel, han hade upptäckt ett nytt enkelt ämne! Han sprang ut i ateljéen och ville tala om det för flickorna, men han vände om i dörren och gick in till svarvarna och frågade vad klockan var, och så ned i magasinet och såg på priskuranterna och så tillbaka till sitt rum, där han andlös kastade sig på soffan och var galen i fem minuter!

I fjorton dagar levde han i ett febrilt tillstånd, men sen hade han sin avhandling färdig, och med prov av den nya kroppen, som han givit namnet _Ptyren_, insände han densamma till vetenskapsakademien.

* * * * *

Primus hade uppskjutit sitt bröllop till hösten, emedan han först ville göra en studieresa till Italien för att lägga sista handen vid sin bildning. Mången hade funnit uppskovet omotiverat, och fästmön icke minst, som gärna velat vara med; men han var bestämd. De funnos dock, som starkt tillrådde resan, ty man hade trott sig märka att den unge doktorn efter promotionsdagen undergått en märklig förändring; man sade till och med att han var litet vurmig efter det myckna läsandet, och trodde man att en utrikesresa skulle göra honom gott.

Han reste -- ensam. Icke såg han mycket på museerna, ty dem hade han tenterat förut, och han ville gärna behålla sina vackra tankar om de erkända stora snilleverken, men han företog ensliga resor upp åt Apenninerna och levde herdeliv i naturen; och allt var nytt för honom. Han fann träden så stora och så vackra i teckningen, att han kunde ligga och beundra dem en hel förmiddag, ty hans öga hade sett sig trött på boktryckarens små, små likformiga vassa typer.