Part 3

Följande morgon kl. 8 med kvart var man på platserna till ett antal av fyra hundra man, sedan middag först blivit beställd till kl. 1.

Dekanus infann sig, sorlet lade sig och nu upplästes under dödstystnad de ämnen över vilka man skulle författa.

Därpå uppträdde kursor och höll ett gammalt välkänt tal, innehållande ordningsreglerna, alltför detaljerade att här kunna återges. Han var den som skulle uppehålla disciplinen, den närvarande docenten fungerade endast. Han var omutlig, stum och blind.

Nu började man med ett konstlat lugn att formera blyertspennor, vika av papper, slå namnteckningar och skugga bokstäverna i det ämne man funderade på att välja. Man valde helst ett sådant, på vars svenska betydelse man var bergsäker, ty man visste mycket väl, »att intet är i allmänhet osäkrare» än att översätta latin. Helst togs ett sådant ämne, där man uppdagat några gamla kända namn som Sulla, Cato, Caesar, Alexander o. d. emedan man då hade de bästa utsikterna att få fram ur författarna, sådana som den gudomlige Cornelius, vars uppsatser synas vara frukter av förf:s itererade latinskrivningar, eller den outtömlige Livius, vars sköna perioder tyckas förfärdigade på en strumpstickningsmaskin. Den senare var i synnerhet god för dem som skulle ha högre betyg och skriva långt. Då drog man ut periodens skelett som ränningen ur en väv och så slog man i nytt!

Nog av, den försiktige och svage skrev en kort uppsats på så dålig och inkrånglad svenska som möjligt, med visshet att därigenom åstadkomma det bästa latinet.

Och därpå översatte han!

Voilà tout!

Var man mycket dålig, så hade man gamla rättade temaböcker med sig och lokaliserade. En uppsats om Augustus t. ex. lokaliserades till en om Gustav III, Caesar blev till Napoleon o. s. v.

Den skicklige däremot kunde, om han förstod att undvika alla svåra vändningar, och om han hade sina ramar av konjunktioner tillhands samt kunde från paletten -- en lista med fraser och bons-möts ur Cicero -- hämta en och annan färgklatsch, tillreda en ganska behaglig latin som hugnades med det höga betyget _approbatur_.

Förmiddagen slank tyst och stilla under djupsinniga forskningar, högst sällan avbrutna av några svaga viskningar. Vakthavande docenten satt och läste borta i en smyg och såg ingenting; kursors blickar följde misstroget någon, som på tå smög sig fram mellan borden för att dricka ett glas vatten och på hemvägen lämna eller mottaga något halvhögt förtroende.

Nu blev kl. tolv. Solen kastade sig ned över domkyrkan, snön smälte på taket och det började smattra på fönsterplåtarna, kajorna stimmade kring tornet och katedralisterna, som sluppit lösa, lekte hök och duva under högljudda skrik.

-- Om man skulle öppna ett fönster, föreslog någon. Gjort! Och nu strömmade vårluften in och livade upp sinnena; man drog andan och började småprata.

-- Skriv färdigt konceptet innan maten kommer -- varnade en äldre kund -- jag känner till det där.

Man skrev nu allt vad tygen höllo och klockan slog 1. Allmän resning, sträckningar och gäspningar! Matkorgarna buros in och man dukade upp biffstekar och smöraskar, brödkorgar, soppterriner, vinbuteljer, konjakskaraffer och brännvinsflaskor.

Gamla Kuggis har blivit förvandlad till en festsal; det är en bankett av egendomligaste slag.

En tjock teolog med servetten knuten om halsen är nog oblyg att mitt över rummet trycka en jurist i ett glas portvin.

Korkar smälla, knivar och gafflar skramla; en har tagit av sig i skjortärmarna och undrar om inte en cigarr... En annan börjar sedan han petat tänderna med en trädgårdskniv att vissla en okänd melodi. Och vakthavande docenten, han vänder ryggen åt alltihop, stirrar ut genom fönstret och äter ett hopslaget smörbröd.

Här dränktes betänkligheterna och i glädjen fattade mången det välvisa beslutet att skjuta upp hela skrivningen till hösten -- man tyckte att det var synd att sitta inne en sådan vacker dag, och så gick man.

De som stannade redigerade nu varandras opera och en kamratlik fördelning av kunskaperna ägde alltid rum utan lärarens ingripande.

När klockan blev 2 avlämnade emellertid han, som stannat kvar, följande snilleprov _pro gradu_ som här i Svensk översättning meddelas.

»_Lucius Sulla botade fäderneslandet med starkare läkemedel än faran krävde._

»Sedan Carthago blivit förstört, började Roms gamla välde att ramla, ty upplösta av fruktan för den tävlande staden och, mera övermodigt, än tillbörligt var, förlitande på sin makt, tvekade de aldrig att begå de orättvisaste dåd, vartill även på den senare tiden kommit, att Attali skatt, och de rikedomar, som blivit rövade i Asien, i synnerhet hade bidragit därtill, att folkets seder fördärvades och att Romarna, svekfulla som de voro, hade bekrigat de närgränsande staterna, varav följde, att de, då de kränkt det ingångna förbundets helgd, framställde det allra sämsta exempel, vilket framkallade, att, då det redan hotande kriget med bundsförvanterna utbröt, den största olycka tillskyndades Romerska väldet, och att, sedan fred blivit sluten, då medborgarnas antal alltför mycket ökats, signalen gavs till det borgerliga kriget.»

-- Det var Livius det där; nu kommer Tacitus. Kort galopp!

»Detta krig störtade republiken och friheten; många brott mot gudarna hade Romarna begått; tiden var inne att dessa skulle hämnas; en hämnare uppstår när statens undergång icke är fjärran; han begagnar det starkaste läkemedel, då han såg staten nära att uppge andan, ty han tror sig ännu kunna bota den; Sulla tvivlade ju icke, att ju fäderneslandet, ehuru sakernas läge var förtvivlat, likväl skulle kunna befrias från yttre och inre fiender.»

-- Och så i trav igen!

»Till den ändan, då han, sedan kriget med Mithridates blivit slutat, hade fört hären tillbaka till Rom, började han att på det värsta sätt rasa mot sina motståndare, och på det han desto lättare skulle kunna fullfölja vad han satt sig före, proklamerade han sina fienders namn och utfästade belöningar åt dem som angåvo dessa.»

-- Denna punkt tog han oförändrad ur Gedike's skrivövningar.

»Varuti just orsaken, varför staten, sedan av proskriptionen de största brott blivit födda, ramlade, låg.»

Denna punkt hade han skrivit själv!

Sedan 1872 genom en kungörelse på konsistoriidörren begagnandet av »spirituösa eller andra starka drycker» vid latinskrivningen blivit förbjudet, ävensom bruket av varm mat, avmattades intresset för den vackra idrotten i så hög grad, att Ecklesiastikministern 1873 helt och hållet avskaffade latinet!

En lovande yngling.

Mycket livligt var det på nationssalen; klubbmästaren hade tagit fram fanan ur teatergarderoben och skulle hänga krusflor på den; sångarna repeterade »Jag går mot döden» inne i biblioteket; svartklädda landsmän sutto omkring väggarna, läste tidningar och rökte cigarr; vaktmästaren bar in en stor cypresskrans med långa vita sidenband på vilka stod tryckt med guldkapitäler: _Av kamrater_. Det hade varit meningsbyte om där icke skulle stå: _Av Y-lands Nation_, och man hade stannat vid det förra.

Nu ringde det från Domkyrkotornet i studentklockan ; taktpinnen hördes ännu en gång knacka mot notställaren därinne och mana första basarna till uthållighet i fermaten, kurator drog på vita handskarna, fanföraren knäppte om sig bältet, tidningsläsarna bröto upp och togo på ytterplaggen. Sången tystnade och nationen tågade ned till Trädgårdsgatan för att begrava det bästa huvudet och den bästa kamraten i nationen!

Det var en kall januari-eftermiddag, medan solen ännu stod några minuter över horisonten.

I sorgehuset var stor bedrövelse, ty ende sonen var död -- ifrån far och mor och två små systrar.

Tårarna voro slut och det låg ett dovt lugn över huset.

Tåget gick upp till kyrkogården; det var trettio grader kallt, träden voro rimfrostiga och solen lyste ännu längst uppe i kronorna, men nere på marken var det redan skymning och de lummiga träden kastade blåa skuggor över gravarna; domherrarna schasade varandra och drogo ner små snöfall; hela kyrkogården var en enda vit duk med några ojämnheter här och där, ty det hade fallit djup snö.

Tåget stannade; sången gick oklanderligt, predikan likaså. Därpå höll den unge prästen ett tal.

-- Denne yngling hade haft en vacker framtid för sig, mänskligt att döma; han var av ädel börd, hade föräldrar i mycket goda omständigheter och av hög samhällsställning, en from moder som var känd för sin välgörenhet i hela staden (särskilt för den skyddande stiftelse som kallas Magdalenahemmet), han var en ädel natur, avhållen av kamrater, värderad av lärare både för sina framstående kunskaper och sin flit, vilka skulle ha fört honom långt på vetenskapens ärofulla väg. Men nu hade Gud också fattat behag i denne yngling och därför slog han honom och tog han honom, ty Gud slår, som bekant, sina käraste; och han höll även modern mycket kär och fadern även, därför hade han också slagit dem, och hoppades talaren att det måtte ha tagit riktigt hårt så att de skulle gå till rätta med sig själva och inse vilka stora syndare de voro och att det var för deras synders skull som de nu blivit slagna. Voro de icke syndare kanske? Jo men! Alla äro vi syndare, säger skriften, och förtjäna icke annat än död och fördömelse!

Här föll modern i en häftig gråt. Uppmuntrad härav fortsatte den 27-årige talaren och övergick nu till betraktelsen över »den lovande ynglingens framtid på andra sidan graven!» Ämnet var visserligen grann-laga, men sanningen skulle till ljuset...

-- Mamma! ljöd en genomträngande barnaröst, så förtvivlad, så full av gråt att talaren blev stum.

Modern hade avsvimmat i faderns armar.

Då gick som en elektrisk stöt genom de ungas hop; det lät som om man bytt om fot, fanan gjorde en rörelse, kom åt en trädgren och en flock snöflingor föllo ned på den unge prästens kala hjässa.

Det gnistrade i hans isgrå ögon, ty han var nog obildad att tro på en avsikt i snöfallet, och över hans härjade drag spred sig en flammig rodnad. Han fortsatte och andedräkten syntes som en vit rök ur hans mun och hans skägg var grått av rimfrosten.

Han gjorde en volt i talet och skulle nu ur den öppnade graven inhösta några lärdomar åt ungdomen. Denne yngling hade varit begåvad med ett skarpt förstånd och han hade ägnat sig åt den världens visdom som kallas naturkunskap. Faran låg nära tillhands...

Talaren, vilken var den ende som hade tillfälle att hålla sig varm, märkte icke förrän nu att kylan tilltagit och att de små barnen gräto av köld, sedan modern återkommit till sans.

Han inskränkte sig därför till att varna de unga för den världsliga visdomen, som leder till fördärv och anbefallde det sanna uppenbarade ordet, som leder till Kristus.

Solen hade gått ner; och stjärnorna tågade upp.

Dödens frid låg över hela naturen; processionen slingrade sig fram mellan de höga drivorna, och snön gnisslade så skärande under fötterna. Men i spetsen gick fanan, och se hon bar icke sorgen längre, ty det svarta krusfloret var blivet gnistrande vitt; fridens ängel hade andats däröver, dödens ängel hade fläktat med sin vinge.

* * * * *

På aftonen, sedan den avlidnes kamrater i några vackra sånger utanför sorgehuset givit sina tänkesätt om den dödes framtid tillkänna, samlades några närmare vänner till den bortgångne unge läkaren hos amanuensen i dennes rum bredvid patologiska anatomisalen.

Vid en förträfflig Tricoche och starka Havannor diskuterades den förflutna eftermiddagen.

-- Tänk om han varit skendöd och hört vad som sades, anmärkte en ung medikofilare känslofullt.

-- Omöjligt; vi ha införlivat den präktiga gossens hjärna med våra samlingar; vill ni se den?

-- Nej, för Guds skull, svarades i korus.

-- Det var ett makalöst gods; den vägde nära 1,600 gram -- Ni vet att Cuviers vägde 1,700 -- och den grå substansen var så avgjort övervägande -- det var ingen hönshjärna, som Ni ha den äran att veta.

-- Det var, sade du, en Meningitis som gjorde ända på den vackra historien?

-- Ja och en genomgående sådan; hela membranen var förstörd ända intill pia mater...

-- Nej, sluta nu.

-- Är du sentimental, din sprakfåle!

När de gingo ut för att supera och passerade stora salen stannade amanuensen och visade på ett tomt bord till höger om en påbörjad medelålders man.

På bordet låg ännu kniven bredvid ett broderat lakan, märkt med ett krönt namnchiffer.

-- Där vilade han sist, gamle Tönnes, innan de svarte kommo och togo honom, sade han.

De superade länge och drucko mycket; sedan följde sällskapet amanuensen på väg. När de kommo ett stycke ner på Trädgårdsgatan upphörde snön plötsligen att knarra, marken var svart och mjuk och de kände en doft av granris. De voro utanför sorgehuset; det lyste i hans fönster.

-- Nu är modern därinne och gråter, anmärkte någon.

-- Vem skulle det annars vara?

-- Hm!

Amanuensen på pathologicum blev alldeles tyst, och när de kommo till hans port släppte han icke sällskapet förrän han övertalat en av dem att kinesa hos sig, ty han bodde för tillfället ensam i hela huset. Lyckligtvis frågade ingen honom om han var mörkrädd, ty han var av ett mycket våldsamt lynne när han hade förtärt något.

Skalden och poeten.

Han bar långt hår, hade dåligt bröst och drack absint. Hans gymnasieperiod hade infallit under den tid då de litterära föreningarna blomstrade; han hade alltså läst mycket dåligt över sina läxor, men skrivit föredrag på både långa och korta rader. Det hade väl kunnat botas av kamraterna i Uppsala, men vad värre var, hans hela riktning hade blivit bestämd; han var bliven »idealist» och trodde på det overkliga, därför betraktade han hela sin Uppsalavistelse såsom en overklighet, och det fick han lida för.

Men under det han gick på gymnasium hade Uppsala redan inträtt i reaktionen. Den siste skalden hade skurit halsen av sig för att undgå hånet, ingen beklagade den vilsefördes öde, utan fastmer kunde icke hans biograf underlåta att kasta ett lätt löje över hans personlighet. Dessutom hade hela tiden antagit en praktisk riktning, vilken även hade sitt direkta inflytande på studentlivet; man kände att man reste till Uppsala för att ta en examen och icke för att studera. Därtill kom även en annan omständighet; skandinavismens undergång i och genom det olyckliga danska kriget hade berövat ungdomen tron på festtalet, och därför gick den och skeptiserade; vidare hade de oartiga Norskarna vid sista studentmötet sagt att studenter inte var någonting; att de stodo i vägen för ljuset genom att bilda skrå och att det icke kunde bli något riktigt bondeliv förrän man trädde ut ur »Studenterrammen», och annat mer som hade en viss avkylande verkan på studentgeisten.

Nu kom han emellertid upp »med ett varmt eldigt sinne, öppet hjärta; han var en älskvärd yngling, vänsäll, renhjärtad och troende; han trodde på allt gott och ädelt och stort och skönt», som en ordensbiograf sedermera vid ett glatt tillfälle yttrade.

Men han kom också upp på nationssalen en afton, då det var zwück, i samma sinnesförfattning och var nog oförsiktig att taga kuratorn på orden, då denne bad de nykomna kamraterna betrakta sig som hemma och med sina talanger bidraga till att illustrera festen.

Han gick fram till bålen, kastade de ringlande lockarna över axlarna, blixtrade med ögonen, knackade och framsade följande skaldestycke med värme:

Skynden då fram på den härliga ban som i glänsande ringlar svänger sin ljusrika väg hän över framtidens fält. Se, bort i fjärran där stå de tjusande okända fröjder, leende blickande fram, fastän ur dunklet likväl, vinkande glatt som serafernas flock ur de rosiga molnen, kvädande framtidens sång, ljuvlig, osäglig musik. --

Här avbröts talaren av en trumpetskräll borta ifrån pianohörnet, där en landsman, som icke älskade poesi, försökte få ljud i tenorbasunen.

Men skalden:

Hästen då trängtande fram på de olika lockande stigar, trängen till gruvornas djup, vetandets väldiga schakt --

Här brast hela församlingen ut i ett osläckligt gapskratt, men skalden fortsatte, vilt, fanatiskt under ackompanjemang av skrattsalvor.

Sväven på vingar dit upp till de klara förfriskande nejder, diktens förtrollande hem, tankens eteriska värld. Målen ock framtidens lockande bild i tjusande färger...

Bravoropen och skrattsalvorna fortforo, och han fortfor också. Slutligen hördes en röst: Fy fan, det är ju allvar! Man bildade grupper och pratade högt! Men han fortsatte ändå; hans bröst flämtade och hans ögon tårades.

När han slutat föreslog kuratorn hans skål och utbragte ett hurrarop för »skalden».

Han hade störtat ut innan hurraropen tagit slut.

Han visste icke att det just var en av de äldre landsmännens triumfer att på ett hyperpatetiskt sätt framsäga valda stycken av Tegnér och att han nu först blivit tagen som en imitatör (trumpetstöten) och lyckats vinna bifall, men slutligen blivit igenkänd och utskrattad som en »skalderacka».

Nu tror man att han var botad; nej martyrglorian var alltför kär. Han samlar snart några likasinnade och bildar ett hemligt förbund som utövar poesi, vilken på sammankomsterna bedömes under flitigt punschdrickande.

* * * * *

Emellertid hade samma kväll som skalden, vilket numera var hans öknamn, gjort fiasko, en annan ung nykommen också låtit narra sig att stiga fram och läsa upp ett poem; men det var annat!

Han sjöng om de höga vedprisen, om sin städerska, om mathålet han åt på, om föreläsningarnas skadliga inflytande, om punschens förträfflighet, om borgmästaren, om huru man bäst skulle hundsvottera polisen, huru man skulle bedraga hantverkare på varor; vidare gav han adress på bierstugor, talade om hur stor skuld han tänkte göra, att han troligen icke skulle ta någon examen utan sluta som student i Uppsala; han satte även i fråga att han skulle dö i en vedbod och beskrev huru han då skulle förhålla sig m. m. som icke kan återges.

Det var inte allvar, det! Bifallet var också oerhört och uppriktigt. Talen och svaren voro hjärtliga, nationen hade en poet! Och han blev bror med seniorer och kuratorer och byggnadsnämnd och biblioteksutskott.

Inom en termin var han teaterdirektör; hade inträtt i det lysande N. N. H., där han blev bror med docenten i sitt huvudämne, vilket var honom till stort gagn vid följande tentamen; dessutom hade han varit marskalk på en konsert i Katrina kyrka och hållit talet för kvinnan på Nordiska festen; han var alltid lyckad och hade grundlagt ett varaktigt rykte.

Avundsmän sade, att han var en narr och att han aldrig skulle ta examen. Men han gick på föreläsningarna ordentligt och satt alltid på första bänken; han tog rikligt med kollegier och försummade aldrig att kura; han var ingen rumlare men var ofta med i ett glatt lag och umgicks i familjer, där han gärna var sedd för sitt anspråkslösa sätt och sina glada visor.

Men skalden gick alltjämt och ruvade; håret blev allt längre och absinterna flera. Han föraktade poeten djupt; han gjorde som vanligt skillnaden så: den där roar sig med att skriva, jag skriver på fullt allvar. Och det gjorde han, ty han gjorde intet annat. Han tog långa promenader ut till Gamla Uppsala för att avlyssna nordanvindens sus i granarna på kyrkogården några gamla sagor, han ropade upp kämpaskuggor ur högarna, men där kommo inga; han gick ut i kronoparken för att »ta stämning», men han fick ingen, han drev på kyrkogården men det blev ingenting av. Ingenting läste han annat än skönlitteratur och de estetiska systemerna. Men om kvällarna skulle han ha sina beundrare omkring sig vid toddyn, och då först levde han och kunde till och med bli genial; dagen därpå vid skrivbordet var han åter steril.

Så framlevde han några terminer och var mycket skygg; han tyckte sig läsa hån i allas anleten; till och med hans förbund hade börjat tvivla på hans begåvning och funno snart botten; de ledsnade på honom och kunde icke finna honom intressant längre. Intressant, det var just det han ville; han ville vara hånad, föraktad, blott han ådrog sig uppmärksamheten, blott han fick sympati, sade han. Han måste vara intressant till vad pris som helst.

Då först hittade han på den nya typen, som var så gammal, så gammal; han fann att han enligt Vischers system var ett »brutet geni» och nu skulle han bli bruten till vad pris som helst.

Han klippte av sig håret och lät ett par mustascher växa ut; han klädde sig ordentligt, skrev oskickliga visor, förde ett rått språk och ett utsvävande liv med dåliga bekantskaper. Dessemellan hade han hysteriska återfall och skrev klagande sånger. Men som han nu levat i flera år utan att ha levat ett liv i verkligheten, hade han ingenting att skriva om, annat än sin sorg, men hans sorg var icke någon sorg ty han hade intet annat att sörja över än sig själv, och sig själv hade han pjaskat ut och plottrat bort bit för bit, så det fanns intet kvar. Det förstod han inte!

Emellertid hade ryktet om sonens oregelbundna liv nått det aldrig otillgängliga fadersörat, och beslöt fadern som var grosshandlare i Sundsvall företaga en revisionsresa till Uppsala, överraska sonen och hålla en gruvlig räfst. Olyckan ville att han vid sin ankomst till staden först råkar på en gammal vän, som han icke sett på många år och som därför ger middag, varefter sonen skall överraskas. Middagen blir långvarig och rundlig ty de bägge vännerna hava så många projekt att diskutera rörande de åtgärder, som skola vidtagas med den förlorade sonen. Sedan de ätit och blivit druckna, gingo de ut att söka det borttappade fåret. Han fanns ej hemma, men troddes vara på Himmelriket eller hos Åkerstens. Efter att ha vilat vid en toddy på Åkerstens, anlände man till Taddis och fick reda på den lilla spiraltrappan som leder upp till himmelriket. Sedan de girat omkring i den mörka gången åtskilliga varv, hördes ett skrik som ifrån avgrunden, en dörr slås upp och mot dem strömmar en flod av ljus, tobaksrök, punschångor och tjut. Det var himmelriket! Sonen står just i skjortärmarna vid en bål och skall hålla tal; han fattar i ett ögonblick situationen, fyller glasen och ber sällskapet hälsa hedersgästerna med ett fyrfaldigt hurra!

Vindlingarna i trappan, övergången från mörkret till ljuset, hurraropen och kanske mest middagen bedövade den gamle så, att hans entré skulle blivit ganska komprometterande om icke sonen störtat mot honom.

Därpå druckos flera bålar och åts sexa i stora salen på Gästis, och där blev sång och tal; sonen höll tal för fadern och kamraterna för sonen, varvid fadern blev så stolt över att ha en sådan, enligt beskrivning, förträfflig son, att han senare tog honom avsides i en fönstersmyg och frågade om han behövde pengar, vartill sonen sade -- nej! Ett sådant nej var värt mer än pengar, menade han. Senare på natten bars fadern omkring salen i en stol under allmänt avsjungande av folksången.

Det blev ingen räfst av under sådana omständigheter, och fadern reste med det allra bästa intryck dagen därpå; men sonen stannade och fortsatte sitt ogudaktiga liv, i vilket han numera fann stort behag. Han blev fet och duktig, och hans bröstlidande gav sig, sedan han utbytt absinten mot punsch. Han försonade sig med mat och glädje och började äta frukost på källare samt lade sig till med råtthund.

Vid nästa majfest höll han ett roligt tal på nationen, och till höstlandskapet hade han lärt sig tre oskickliga visor. Han var synbarligen på bättringen, och en och annan av hans vedersakare erkände öppet att de misstagit sig på honom.

Härunder hade han glömt bort allt vad han lärt i skolan och insåg en dag, att han icke hade huvud för att läsa. Då slog han graden ur hågen och sökte en plats hos en träpatron i Norrland.

Nu är han den gladaste brädgårdsinspektor i Sundsvall, älskar god mat, starka anekdoter, men hatar poesi.

* * * * *

Poeten däremot, han framgick tyst och stilla på sin bana och tog en vacker examen.

Han har skrivit poem vid 1 drottnings begravning (varför han erhöll en briljanterad kråsnål), 1 kröning, 2 invigningar, 18 bröllop, 6 kristningar och många, många middagar och lär ha fått beställning på en kantat till nästa jubelfest, vad det nu blir för en!