Part 12

Chapter 12 1,834 words Public domain Markdown

Björn kom in: Nu, frände, bör du vara verkför. Det mildrar i luften, och kälen har gått ur jorden. Stig upp och hjälp oss bryta torv på tunet!

-- När jag hinner till märket, skall jag komma; nu rår jag inte.

-- Fånyttig är du, son, och litet hugn lär du giva mig. Broder din är en frack karl, men du blir en odåga.

Björn sparkade åt honom och gick.

Ån hade skurit ett märke i golvet, sju fotlängder från elden, och trälarna hade givit honom in, att han inte var karl, förrän han hunnit märket.

Ån hade ett hiskligt utseende. Trälarna hade genom att beständigt kliva över honom nött ut hans benkläder, så att knäna voro bara. Armbågarna stucko ut genom ärmarna. Röken hade färgat hans hår rött och svärtat hans ansikte. Därför logo alla åt honom. Modern ville ge honom en ny klänning till julen, men Björn sade, att han ingen skulle få.

Grisar sprungo omkring i stugan och gjorde ofog; men det var en, som var beskedligare än de andra, ty han smutsade ej Åns sänghalm och han var Åns vän. Ån kallade honom Grotte. Var gång fadern sparkade Ån, gjorde denne en visa för Grotte; ty det var ingen ann' som förstod vad Ån sjöng, och därför sa' de att han var dåre. Men Grotte kom alltid luffande, satte sig på bakbenen och klippte med öronen: det är bra. --

Dagvården var färdig.

-- Lyft av kitteln! sade en träl till Ån.

-- Inte, sa' Ån.

Trälen tog med sleven i sådet och kastade på Ån. Ån torkade sig i ansiktet och teg.

-- Lägg till honom, du Ån! skrek en annan träl.

-- Jag rår inte, sa' Ån och lade sig i halmen. --

Det började dagmejna och isen smalt från jöklarna. Då blev Grotte orolig, ty en gylta hade kommit in i stugan. Han ledsnade på Åns visor och blev borta en natt. Ån kunde inte sova. På morgonen kom Grotte in och tittade i dörren. Ån lockade honom, men då kröp han bakom mjöllåren.

Då kvad Ån:

»Gångekarl, För goemånad Akta dig! Isen är hal, Skaren är lömsk, Skredet går, Bäcken går, Böljan går.»

Grotte kröp fram, och Ån torkade honom i ögonen med rockärmen.

Nästa morgon låg gyltan död.

När marken blev grön, gick Ån ut i dalen.

Grannens dotter låg vid bäcken och tvättade lärft. Ån satte sig på en sten, lade händerna på knäna och såg på.

-- Fryser du om knäna? sade Drifva.

Ån blev blodröd i ansiktet.

-- Hjälp mig rulla hit bunken, goda Ån!

Ån steg upp och tog bunken på huvudet.

Då log Drifva.

-- Varför ler du åt mig?

-- Stackars Ån, som ska vara dåre!

Ån tog sig på huvet och tänkte.

Då skrattade Drifva, så att barmen spratt under linet.

Thore kom tillstädes och satte Drifva på sitt knä. Ån blev vit under ögonen och tog upp en sten. Då kom Grotte och rock honom i rocken, så att bakstycket gick. Ån lät stenen falla och vände sig om. Då skrattade Thore och Drifva igen. Men Ån stack fingerna i öronen och sprang hem.

Då solen steg på himlen och första havsvaken syntes, skulle Thores bröllop stå. Därför var nu mycket bång i kokhuset.

Grotte kom en morgon gnällande och gömde sig bakom Ån, ty trälarna voro hack i häl efter honom. Ån tog eldtången och slog omkring sig, så att Grotte fick frid den dagen.

Nästa morgon var Grotte borta. Ån sprang upp. Största grytan var påsatt, och Grottes huvud grinade mot Ån.

Då kvad Ån:

»Sjung ej så sorgligt, gryta du! Grotte min vän, han sover nu. Röken stiger mot himmelen blå, Men jag ligger kvar på mitt smutsiga strå. Grotte, Grotte, ditt liv man tog. Gyltan, din vän, var det jag som slog. Grotte, Grotte, grina ej så! Aldrig skall jag din gylta slå.»

Ån kastade sig på golvet och öste halm över huvudet.

Björn kom in och ruskade i honom.

-- Vak upp, son, och hjälp bror din! Ån teg.

-- Är du karl, du, och ligger som en illdöing i lorten?

Ån teg.

Björn tog ett spett och slog honom över halsen.

Ån vände på sig.

Björn slog.

Ån reste sig på armbågarna och såg fadern i ögonen.

Björn höll upp.

-- Res på dig!

Ån satt still.

Björn slog av spettet.

-- Nu är det slut, far! sa Ån och satte fadern i en fållbänk, så att gaveln gick ut.

-- Du är stark, du! sa' Björn.

-- Inte ännu, sa? Ån.

-- Varför gör du ej gagn?

-- Jag är inte vid märket än.

-- Dit kommer du aldrig.

-- Gör jag inte?

Ån tog sig på huvet och tänkte.

Björn gick.

Ån satt till kvällen och såg på märket. Sedan blev han borta i tre dygn.

På tredje dagen, då Thores bröllop skulle stå, kom Ån uppifrån fjället med en stol på ryggen.

Först gick han till grannens gård och smög sig till vindögat på frustugan, därpå sprang han i fläng hem till modern.

-- Här ska du ha, mor! sa Ån och ställde ned stolen.

-- Vad skall jag med honom?

-- Du skall vila dig.

-- Fötterna äro ju för höga, kära son, så jag aldrig kommer i honom.

Ån tänkte.

Björn kom in.

-- Var har du varit?

-- Tyst, far! sa' Ån.

-- Vem har givit dig eken?

-- Tyst, far, när jag talar vid mor!

-- Skäms du inte, pojke! Du har stulit mitt virke.

-- Det ljög du, Björn!

Björn slog Ån på kinden.

-- Det gick något sönder, sa' Ån och tog sig på huvet. Björn blev än vredare och slog stolen mot golvet, så att han föll i spillror.

-- Kan du laga den? sa' Ån.

Då Björn gått, sade modern till Ån:

-- Var har du varit, son?

-- Jag har suttit vid stranden.

-- Vad gjorde du där?

-- Jag väntade.

-- Väntade?

-- Ja, det brukar komma virke med vinden.

-- Du har inte stulit fars ek?

-- Fars?

-- Björns!

-- Stulit?

Ån kastade sig på golvet. Modern lade hans huvud i sitt knä. Då stönade han och pustade, så att det rock i hela kroppen.

Modern gav Ån en kappa för att skyla sig, när bröllopsfolket skulle komma.

Ån låg i kokhuset, ty Björn hade förbjudit honom att visa sig.

Mot natten voro alla gästerna druckna. Ån hade tömt en bytta öl, som trälarna givit honom. Därav blev han så lustig att han bara skrattade. Då samlade han ihop bitarna av stolen i ett knyte, sotade sig i ansiktet, tog kappan på och gick in i salen. När han kommit mitt på golvet, släppte han knytet och slog upp ett skratt, så högljutt att gästerna sågo på varann och hundarna började tjuta på tomten.

-- En dåre, en dåre! ropade de. Det var en dråplig skämtan du skaffat oss, Björn.

-- Kan du göra visor? frågade Ivar Bjesse.

-- Jag har bara gjort en stol.

-- Har du inte gjort visor förr?

-- Jo, men det har gått sönder nu.

-- Vad har du i knytet? frågade Guse.

-- Där har jag en brudstol, men han är också sönder.

Ån slog upp ett skratt igen, än högljuddare.

-- Tag av dig kappan, när du kommer in till folk! sade Guse.

Ån teg.

Då sprang en dörrsven bakifrån och drog av honom kappan.

Då logo gästerna.

-- Vad heter du? frågade Gisle.

-- Dåre!

-- Det är du, men vad heter du?

-- Tjuv kallade min far mig, men nu har jag ingen far.

-- Vad fick du i namnfäste?

-- Fråga Björn!

-- Vad har du fått fatt den där dåren? sade Gisle till Björn.

-- Jag känner honom inte, sa' Björn. Ån såg på modern.

-- Det är min yngre son, sade modern.

-- Du känner inte din hustrus barn, du? sa' Gisle.

Björn såg ned på golvet.

Ån tittade på fadern, löste upp knytet och tog fram den största stolsfoten.

-- Du är en storkarl att göra pojkar, du! sa' Gisle.

Ån spottade på stolsfoten och slungade honom mot huvet på Gisle, så att han föll sanslös under bordet.

Gästerna sprungo emot Ån, men Björn gick emellan; då blev det tyst i salen.

Trälarna buro in grisen och ställde honom framför bruden. Ån kände igen Grotte, gick fram och kysste honom mellan ögonen.

Då log folket.

-- Känner du igen honom? sa' Drifva.

-- Skulle jag inte känna min vän? Ty det var han ändå tills han sov hos gyltan; men jag drap gyltan, och då dog Grotte.

-- Han sörjde sig till döden, tror du?

-- Det tror jag inte. Det var för din skull han dog, och det gjorde han gärna.

-- Jag har gjort dig ont, Ån?

-- Det blir väl värre.

-- Varför slog du gyltan?

-- Det minns jag inte, men jag fick inte sova.

-- Du skall bli en klok man en gång.

-- Tror du, tror du? sa' Ån och tog sig på huvet.

-- Bär inte något agg till mig, Ån! sade Drifva.

Ån spratt till, tog Grotte under armen och sprang ut i backen. Där grov han ner honom och kastade en jordhög över. Sedan låg han där fram emot morgonen. Då gick han och lade sig på tröskeln utanför Drifvas sovkammare.

När solen steg, gick han till bäcken och tvådde sig från huvud till fot. Därefter tog han på en ny klänning och en båge, som han gömt på ett loft.

Thore skulle den dagen fara till kungen. När han kom till stranden, satt Ån på en sten.

-- Bor kungen därborta? sa' Ån och pekade utåt havet.

-- Det gör han.

-- Är det långt dit?

-- Du ser röken från hans ärnar, sade Thore och visade på en morgonsky, som låg i havsbrynet.

-- Jag har lust att följa med, sa' Ån.

-- Det tror jag, men det får du inte.

Ån gick ombord och satte sig i lyftingen.

Då gick en av Thores män fram och slog ikull Ån,

-- Du är inte så stark, du, som du tror.

-- Man vet inte vad man ska tro, sa' Ån och kastade mannen i sjön.

Ån blev övermannad och bunden vid en fura på stranden. När ankaret lyftes, sprang Ån ombord med furan på ryggen.

-- Får jag bli din skosven? sa' Ån till Thore.

-- Du skall bli kungens hirdman.

-- Jag är inte vid märket än.

-- Dit kommer du aldrig.

-- Tror du det också?

-- Du slöt ju upp att växa för tu år sen.

-- Jag blir aldrig längre?

-- Längst är lång nog.

-- Längst?

-- Ja, du är längst.

Ån tog sig på huvet.

-- Du är den starkaste också.

-- Varför har du inte sagt det förr?

-- Jag visste det inte.

-- Nej -- inte jag heller.

Draken blev rodd ut ur fjorden för att komma till väder.

-- Sa' du farväl åt mor? frågade Thore.

-- Det glömde jag. -- Är kungen mycket lång?

-- Kungen är mycket stor.

En vit duk fladdrade från en klippa på stranden. Thore steg upp i bakstammen och viftade med sin sköld. Ån blev mörk, lade sig i förstäven och stirrade fram åt den ljusa skyn.

-- Vill du inte säga farväl åt mor? sade Thore.

-- Mor! sade Ån och sprang tillbaka till brodern.

Solen gick ned. Landet låg som en ljusblå rand bakom dem. Då hördes ett dån i luften.

-- Vad är det? sa' Ån och sprang upp.

-- Det är vädret, som kommer.

-- Ha vi långt kvar?

-- Vi ska börja nu, sa' Thore och lät hissa på.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --