# I Vårbrytningen

## Part 10

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/i-varbrytningen-34236/index.md

Då ringde skeppsklockan, och konstapeln kom aktningsfullt och frågade om jag ville spisa middag med kaptenen. Jag beslöt att säga: tack, nej! men gick. Vi åto något salt och sedan något torrt, samt drucko något, som var mycket starkt -- och mycket. En vit hand serverade. Jag talade visst engelska och svor rysligt. Sedan gick jag ut på däck. Nu började jag urskilja föremål. Jag gick på ett golv sluttande som en scen. En gris sprang omkring och försökte titta över relingen. Höns och gäss plockade korn ur en vit hand. Mellan nakterhuset och kajutan stodo blommor i ring kring en grön bänk. Det var en trädgård. Jag satte mig i trädgården bredvid en kvinna. Vi började tala -- jag minns inte på vad språk! -- Det blåste kallt. Jag drog pläden om mig. Då rock det till vid min sida. Hon hade knäppt igen sin vackra plyschkappa om min fula yllepläd! Jag steg upp och gick in i kajutan. Där fanns ingen. Jag tog en stryksticka och tände eld på mitt brev, tände eld på kuvertet. Jag ville än en gång berusa mig av doften och lät röken stiga upp och kyssa mitt ansikte. Röken tog mig på orden. Ruset kom. Det bultade vid tinningarna och mörknade för ögonen, som sågo bilder av mer än vanligt virriga former. Vid varje fartygets rörelse kom en frossbrytning över mig, så våldsam, att klockan hoppade ur västfickan. -- Till sist föll jag ned på durken och skulle ofelbart legat avsvimmad, om jag icke slagit huvudet mot spottlådskanten. Detta räddade mig, ty av smärtan vaknade jag till besinning så mycket att jag kunde stiga upp och lägga mig i kaptenens soffa. Nu var febern i full gång. En vit hand -- alltid den vita handen! Varför det då? Kanske emedan det bara fanns fyra sådana ombord. En vit hand hällde i mig whisky -- o, vad det var ljuvt! -- även whisky kan vara ljuvt! I en blink grep jag efter den lilla handen och förde den till mina läppar; i en blink byttes om hand, och jag mötte tvenne iskalla ringar! Detta återgav mig besinningen.

Jag blev ensam i kajutan en stund. Då kommer konstapeln in. Han betraktar mig med misstänksamma blickar. Därpå lägger han sig på knä på durken, petar upp en inskuren järnring och öppnar en lucka; där nedsticker han en lång metallstång och vrider den några slag. Jag började tänka, att karlen ville borra oss i sank, men beslöt att uppskjuta med skrikningen. Nu lutade han sig ned mot metallstången, satte sin mun därintill och började suga. Ett stort vällustigt grin smög sig över hela hans fula ansikte; halsådrorna svällde och ögonen blevo röda. Jag förstod ingenting utan föll i vanmakt! När jag vaknade igen, stod karlen vid min bädd och lade kuddar under mina fötter, så att dessa nådde i höjd med kajutsfönstret, allt under det hans kropp gjorde slingrande rörelser. Jag ville återigen skrika, ty jag trodde att man seglat bort med mig; att vi voro ute till sjöss, men märkvärdigt nog kände jag intet av de rörelser, som karlens kropp antydde. Var jag galen eller var karlen. Hade jag fötterna vid huvudet eller huvudet vid fötterna? Det gick runt omkring för mig!

I detsamma blixtrade den vita handen genom rummet, och en örfil nedföll vid mina fötter på konstapelns ansikte.

-- Go to hell, you damned rascal! o. s. v.

Det stod en stor grovlemmad kvinna mitt i rummet, och inom ett ögonblick var karlen fattad mellan båda axlarna och utkastad, varpå följde ett häftigt buller, som när man bryter sönder en stol, och i ett moln av yllekjortlar försvunno tvenne förfärliga vådor i röda strumpor genom dörren.

Konstapeln hade vittjat spritdurken och var drucken. Jag vände mig åt väggen och sov ända till Vaxholm. När jag vaknade följande morgon på hotellet, var jag frisk till kropp och själ.

Vid min säng stod läkaren. Han kände min puls och såg lugn ut. Därpå lämnade han mig ett papper. Överst stod: Vaxholms apotek. Därunder satt faslackad och med apotekets sigill försedd en vacker ljusgrön remsa av det fatala kuvertet, varunder stod skrivet:

»_Innehåller arsenik_».

HÄR OCH DÄR

Våren på Djurgården.

Av alla årstider är våren erkänt den mest obehagliga, isynnerhet för den som bor på Djurgården och älskar ett ordnat levnadssätt. Jag flyttade dit ut i höstas, när de långa behagliga skymningarna kommo, och solen gick ned redan kl. 4,15, och jag bodde där ända till den 12:te maj, då jag flyttade in till staden.

Som jag ej hade min sysselsättning hemma, kunde jag endast under aftonen njuta av det lugna behaget att bo utom en tull. Allting var så reglerat och gick sin gilla gång. Jag visste alltid, att jag skulle bli överfallen av två hundar vid 6:te lyktan på flottbron, och detta hade blivit ett sådant behov, att jag saknade dem när de ej kommo, och jag ångrade mig bittert, att jag i min ficka burit sten ända från Skeppsholmen för att jaga bort dem. I hörnet av Allmänna gränd stod alltid en polis och sov, varannan kväll den med stora polisongerna, och var tredje den med de röda mustascherna. Mellan Manègen och Hasselbacken började några fulla karlar att hojta, och Kille på Alhambra skällde. När jag så kom in på mitt vanliga toddyställe, sutto flickorna och sydde, jag läste högt för dem ur en aftontidning, och ingen störde oss. När jag så kom dit där lyktorna slutade, gick en rysning över ryggen och det blev mörkt för ögonen. Smutsig om benen letade jag mig hem och rev mig alltid på en spik när jag vred om portnyckeln.

Det låg ett visst behag i detta. Så levde jag lycklig tills den olyckliga februari månad trädde in. Jag fick icke mera tända min lampa kl. 5, ty solen ville ej gå ner. Den 7:de blev jag överfallen av 3 anemiska barn, som ville sälja blåsippor -- jag har alltid hatat blåsippor. Detta upprepades sedan varje dag. Den 9:de väcktes jag kl. halv 8 av en bofink, ehuru jag ej ville vakna förrän kl. halv 9. Denna efterföljdes snart av flera, som varje morgon förnyade det störande uppträdet. I början av mars blev saken betänkligare. Jag kom in på mitt schweizeri -- i salen stodo sex soffor, 5 voro lediga, den sjätte -- min soffa var upptagen. Jag satte mig i den femte och tog in konjak -- varför skulle jag dricka toddy?

Jag hade länge anat detta. Blev så varmt i luften med solsken till.

Överrocken blev grön på axlarna och vit i knapphålen. Halvårsgamla fläckar stego upp ur schoddyns mossiga gravar, hatten uppblöttes av de för jorden välgörande vårregnen och lade sig i djupa veck över pannan.

En kväll -- jag vill försöka att glömma den -- kom jag in på mitt aftonställe. Ingen hälsade på mig, ingen plats fanns ledig -- jag måste sitta i farstun vid kuskarnas bord och dricka absint -- varför skulle jag dricka konjak?

Det var bittert. Nästa morgon skulle dock göra mitt öde fullständigt.

Flottbron var indragen!

Den som bott på Djurgården, vet vad dessa ord innebära. Jag försökte med ångbåten, men han lade alltid ut när jag kom. En gång låg han vid andra stranden, och då höll jag på att försona mig -- men sedan dess gick jag kring Ladugårdslandet, ty jag ville icke ha slumpen att tacka för en lycka som jag förtjänar.

Olyckorna hopade sig.

Jag hade ett vackert strandparti som jag höll på att studera. Ett avtacklat fartyg låg förtöjt en kabellängd från land. En morgon hade akterkättingen sprungit, vinden var sydlig, vraket red för ankaret och tavlan var oduglig. När det blir N. N. O. ½0. får jag motivet igen. Detta har jag inte tid att vänta på.

Jag hade utsökt en grupp björkar, som skulle tecknas. De stodo i en backe, där jag icke visste, herr D:s villa skulle komma att stå. Nu har man sprängt bort förgrunden och huggit ned björkarna; därför blevo icke träden utförda på min tavla, som utställdes på Akademiens högtidsdag.

Solen sjönk den sista aftonen bakom Kastellholmens flagga, jag vandrade framåt slätten för att på Novilla säga farväl åt våren och Djurgården -- och ännu en gång värma mig vid minnena från den förgångna vintern. Ve! Borta var den mörka vintergrönska, som förr gladde det skumma ögat, kanariefåglarna hade flyttat till svalare länder, artilleristerna hängt sina kornetter i Tivolis pilträd, på golven stodo inga virabord, inga tobaksmoln förmildrade det bjärta solskenet, där förr var glädje och liv och värme, där ljusen från kronorna speglade sig i speglarna, och fontänen sorlade under lagrarnas kronor -- där satt en herre och drack en kopp kaffe, under det att en kylig vårvind strök sig in genom den öppna dörren.

* * * * *

I dag på morgonen slog häggen utanför mitt fönster ut sin giftiga grönska, en blivande härd för myggor och spindlar. Innan dess blommor hinna sprida sin stank kring backarna är jag borta.

I Notre-Dame och Kölner-Domen.

(Två ögonblick.)

Vi hade ätit Ostendeostron och druckit var sin liter chablis; vi hade åkt på _Skating-Rink_ nedanför _Henri IV_ och emottagit applåder av den på _Pont-Neuf_ församlade publiken så ofta vi hotade att bryta armar och ben på den glatta asfaltbanan; oktobersolen sken hett, och med hattarna i handen, som de andra parisarna, ställde vi färden till _la Cité_, passerade _Palais de Justice_, besågo S:te Chapelle, som alls icke är någon pärla i arkitekturväg, huru ren än stilen må vara, ty inuti verkar den som målning -- ty den är alldeles bemålad -- och utanpå verkar den icke alls och är liksom alla andra götiska kyrkor icke beräknad att ses utanpå. Vi marscherade vidare och stodo så på torget framför Notre-Dame. Är det Notre-Dame? -- Ja! så är det! -- Det är ju en mycket vacker kyrka! -- Ja! _Défense d'afficher! Défense d'_... stod det på muren.

Utanför portalen upphandlade vi radband med Jesu heliga hjärta på och tilldelade två privilegierade blinda tiggare drickspengar. Vi voro inne! -- Det är icke så högt; det är icke så långt; men det är ofantligt vackert!

Solen skiner fullt in genom alla de södra fönsterna och de praktfulla målningarna avtecknas på stengolvet -- det är en kolossal Laterna Magica och in skjuta solstrålarna mellan de korta och tjocka pelarna liksom i en ekskog och upp ur kapitälernas murgrön sträcka sig lisenerna, fortsatta av gördlarna, vilkas väldiga grenar slingra sig samman och bilda det öppna, glada valvet! Men långt borta i skogen står en kvinna utanför S:t Josefs kapell, där hon tänt ett smalt vaxljus, icke större än en blyertspenna, vilket i den stora, förgyllda kandelabern fördunklas av sex tjocka ljus, dem den förnäma damen låtit tända, vilken nyss satt den stora blombuketten i den äkta Sèvrevasen därinne på altaret framför S:te Geneviève, därinne, där hon nyss biktat i den rikt skulpterade valnötsstolen för monseigneur själv, under det hennes ekipage väntade utanför på gatan och hennes negerpojkar gjorde narr av de blinda tiggarna.

Vad ber hon om denna gamla, mitt på ljusa onsdagsmiddagen, ensam hållande Gudstjänst i hela den förfärligt stora, glada Notre-Dame? För ett sjukt barn? En vägfarande, kanske förlorad ansedd son? För en man, skjuten som en hund 1871 mot en mur i _buttes Montmartre_?

Vi fördjupa oss in i skogens dunkel! I varje kapell blombuketter, tjugofrancsbuketter framför de vackra marmorbilderna av alla dessa fattiga lidande Sankt Den och Sankta Den; ljus, mitt i solskenet -- huru enfaldigt, men huru rörande som enfalden!

Liksom i en mörk grotta i skogen välvde sig koromgången bakom altaret! En Suisse, en person i uniform hejdade oss. En franc i entré.

Vi fördes in i sakristian, där man höll på att visa dyrbarheterna för en hop förvånade lantbor. Den där mässhaken skänktes av kejsar Napoleon III, då hans son föddes; den där monstransen skänktes av kejsarinnan då o. s. v.; det där Ciborium skänktes av kejsar Napoleon III då o. s. v.; den där buglan på den där kalken gjordes av kommunarderna... det där antependiet bars av ärkebiskopen Darboy av Paris...

Vi lämnade seansen innan den var slut och vandrade ensamma i koret, bland de döda, bland de lidande. Vad han I mot dessa helgonbilder, dessa monument, resta åt de olyckliga, som lidit och kämpat för vad som, på deras tid åtminstone, var idéer; de söka icke sina platser på gator och torg för att gärna varda hälsade som världens officerare till häst och fots, vilka man så gärna tillber; tänd ljus för dessa arma, som levat i mörkret och som ännu i sin odödlighet gömma sig i kyrkans dunklaste vrå! Låt dem vara!

En präst gick oss förbi; vi hälsade såsom plägsed är och han besvarade vänligt vår hälsning.

Promenaden hade tröttat oss och vi lämnade med saknad den glada, ljusa byggnaden. Vid dörren räckte en gammal tjänare fram en vigvattensviska; vi mottogo hans artighet och lade en skärv i hans bössa. På pelaren ovanför mannens huvud stod ett anslag: _Tariffe_ etc. Det var taxa på bönstolarna. Nå, varför icke, då man icke har några bänknycklar!

Jag kastade en sista blick framåt mittelskeppet.

Nu vet jag varför hon är så glad!

Hon är 34 fot lägre än Kölner-Domen (14 fot högre än Uppsala domkyrka), men Kölner-Domen är blott 4 fot bredare.

Och de korta romanska kolonnerna! Ögat har pinnar att kliva på!

Vi voro ute på gatan igen; men den blåa himlen var ful; ögat var bortskämt av det färgade ljuset. Än en blick på fasaden.

Icke ser hon så förfärlig ut som Victor Hugo sagt!

Det är en fästning snarare! Horisontallinjen håller henne kvar vid jorden, likasom det grekiska templet! Det är ett vackert perspektiv å norra sidan, men icke oöverskådligt; strävpelarna äro indragna i kyrkan och man mäter sig så lätt uppför de fem avsatserna.

-- Ser du något av Quasimodo?

-- Nej!

-- Vi få väl ta Schnaase och Kugler med oss i morgon, så få vi se.

-- Och så låta vi bli att taga frukosten vid Châtelet!

* * * * *

Vi skildes med tårar från den beskedliga värden och hans fru på Rue de Douai, där vi varit i pension i tre veckor; han kysste oss på kinden då han lämnade räkningen, som började så här: _A Monsieur 2 Amis_. Huru oskuldsfullt! Han hade aldrig frågat efter våra namn, men givit oss husrum, choklad och tidning om morgnarna, små supéer om aftnarna och frukt, vin, cigarrer och sifoner hela dagen; han hade oss ovetande betalat våra små skomakar-, skräddar- och tvättnotor, ja, han hade till och med likviderat en snickarräkning på 60 frcs; det är en mycket vacker plägsed, den där! Det var emellertid frågan om avsked; kamraten skulle flytta till sin nya ateljé och jag till Stockholm. Vädret var sådant det skall vara de sista dagarna i oktober och så svårt som det kan vara sista dagarna i Paris, så att det icke var med de gladaste känslor man satte sig i kupén kl. 4 e. m. för att i ett sträck åka till Köln och vara framme kl. 5 följande morgon.

Men det bar av; sova blev icke frågan om, ty man hade nog med att passa på vagnombytena. Vid 8-tiden talades en slags svenska som tyskarna kalla holländska; vinet upphörde i väntsalarna; i daggryningen voro vi i sejdlarnas land och kl. 5 i Köln.

Vid tillfrågan huru dags tåget skulle gå till Düsseldorf, försålde en järnvägstjänsteman till mig en kommunikationstabell för ett ganska högt pris; men han sålde icke hemligheten att begagna den; jag måste förfråga mig hos en annan tjänsteman, som lämnade en annan uppgift, och så en tredje, som jävade de förre och avlade högtidlig ed på att tåget skulle gå kl. 10 f. m. Det var en glad morgon! Fem timmar på en järnvägsstation; utfrusen, sönderbråkad till kroppen, följaktligen även till själen, hungrig, ledsen och eländig på alla sätt, smutsig så att ögonlocken knarrade på sina sotiga gångjärn; ensam i en främmande, sovande stad, där icke en restauration, ett kafé fanns, fruktande för att ta in på ett hotell, med en historia i minnet om en landsman, som fick betala 30 francs för att han tvättade sig i Kiel; återstod blott att gå upp i staden och promenera i mörkret; ty det var mörkt ännu och lyktorna voro släckta.

Med filten, pläden och nattsäcken i handen började jag min vandring. Det var en gråkall, mulen, fuktig, förfärlig morgon och stengatorna voro dåliga. Jag kom till en bro, som gick över floden; där satt en man till häst på ett högt postament, jag tänkte icke på att erinra mig vad han månde vara för en; jag kunde för övrigt icke se mer än den suddiga silhuetten mot den mörka himlen. Då erinrade jag mig att det var Rhen som porlade under mina fötter; jag skänkte densamma en lång, ofördelaktig betraktelse; det var så långt jag kunde se ett smutsigt vatten mellan fula stränder -- och ingenting vidare!

Jag började anställa självmordsdoftande reflexioner över min resa, som så vänt upp och ned på mina föreställningar om den synliga delen av världen, som så skakat mig och sållat mina illusioner att där icke fanns _en_ kvar.

Nordsjön var ju som en spegel i fyra dygn, och man hade sagt mig att den alltid var i uppror. När jag som barn reste över Björkfjärden hade man sagt: det är ingenting mot när man kommer ut på Östersjön; när jag rest på Östersjön sade man att jag skulle se Kattegatt bara; jag reste på Kattegatt i storm och skröt med att Kattegatt var ingenting! Jag hade bara en illusion kvar: Nordsjön! Den skulle dock vara värre än det värsta! Vi beforo den i oktober: midsommarsväder; vi spelade trekarl på storluckan och icke en lapp rörde på sig. Jag har dock Atlantiska havet kvar, men det tänkte jag icke på när jag nu stod och såg på Rhen.

Nattsäcken blev allt tyngre, fingrarna stelare och sinnet svartare.

Under tiden började dagen gry.

Jag vände om på mina spår, gick upp åt staden och befann mig omsider framför ett högt fjäll som tycktes räcka upp i skyarna; det var beväxt med granskog ända upp åt ryggen, och i skogen sprungo vilda djur; förfärliga ansikten av människor och vargar grinade mellan stammarna; då gick en rysning genom märg och ben; jag ville fly, men då såg jag under baldakiner heliga män och kvinnor som trampade på onda människors huvuden och vilda djurs; och de sågo saliga, leende ut och pekade uppåt grantopparna, och där sutto korsblommor och rosor; och då hörde jag sång ur berget och såg ett svagt ljussken glimta mellan trädstammarna och en liten klocka väckte mig till besinning -- jag stod utanför Kölner-Domen.

En gammal kvinna kom gående över torget och gick in i kyrkan; jag följde. (Jag hade icke varit i kyrka på åtta år.) Kommen inom dörrarna såg jag på en stund ingenting, ty det var mörkt; jag hörde ett hastigt uttalande av latinska ord av tre eller fyra röster, vilka, då de upphörde, besvarades av en enda djup basröst från ett annat håll. Jag befann mig i tvärskeppet och kunde icke se högaltaret eller de talande; jag ställde mina knyten från mig vid dörren och smög fram. Jag blev rädd då jag fick se vad jag såg; i den förfärligt stora kyrkan brunno två vaxljus vid högaltaret: där stodo tre präster och en korgosse; ljuslågorna kämpade med mörkret och skenet klättrade uppför de höga pelarna, men nådde aldrig upp, ty dessas huvuden slutade i ett mörker, men ändå längre upp trängde den gryende dagern in genom de målade fönstren, och därovan sköto de spetsiga valven ännu högre upp; det var den högsta höjd jag sett; det var högre än himmelen! Jag har sett lampan tändas i Grönskärs fyr då en decembersol gick ner och Östersjön låg under mina fötter; jag har stått på Frognersætern och sett Kristiania stift i fågelperspektiv, men detta var större!

Framme i korets halvdunkel urskilde jag fyra kvinnogestalter; flera funnos icke i morgonbönen!

Mässan var slut; en av de officierande prästerna kom ner från högaltaret åtföljd av korgossen, som bar en lykta framför honom. De fyra gummorna föllo ner på bönpallarna -- och jag också; jag var så trött! Prästen bar en monstrans; och när han gick fram pinglade små osynliga klockor, och skenet från gossens lykta irrade mellan pelarna.

När jag steg upp var jag ensam! Det kom en ängslan över mig; de mörka valven trängde sig tillhopa, och då jag såg uppåt hotade den spetsiga vinkeln att bli ändå spetsigare, pelarna sträckte på sig och syntes beredda att när som helst sluta lederna och krossa mig. Jag tog mitt bylte och gick hastigt ut.

Det var full dager. Jag kastade en blick på den maskstungna fasaden; den var ful, men den var överväldigande.

Jag lämnade Köln ganska uppskakad; ehuru jag försökte resonera bort min skrämsel med motiv sådana som en sömnlös natt, valvens oproportionerligt ringa spännvidd i förhållande till den orimliga höjden, den oavbrutna vertikala linjen genomförd och tillämpad i allt, så var dock intrycket kvar lika livligt.

Alltså fick jag ändå behålla två illusioner på den resan: Kölner-Domen och Atlantiska havet.

För konsten.

Det var en vårdag i början av 60:talet. -- Jag gick ned i torget för att höra på gardesmusiken och visa en ny vårrock.

Man spelade just ouvertyren till Don Juan, och jag hade hyrt mig en femöresstol tätt invid musiken för att taga något reda på instrumenteringen, ty jag var musikus, d. v. s. jag var e. o. i stadens auktionsverk och gav lektioner å piano och violoncell.

Jag blev störd i min musikaliska njutning av några taktstampningar tätt invid min stol. Då jag skådade upp, fick jag syn på en gammal man, säkert 60 år, med gråa, toviga lockar och ett intelligent ansikte med duktiga drag. Han var klädd i en lång rock av rödbrunt tyg -- kläde var det ej. Mannen var något lutad, men hade han sträckt på sig, skulle han bestämt hållit sex och en halv fot.

Hans ögon voro oavbrutet fastade på musikanterna; en underbar eld lyste i dessa ögon, och man såg på hans åtbörder, att han drömde sig anföra musiken.

Då musiken tystnat, hördes ett enstaka »bra!» Folket vände sig om; man såg på varandra och fnissade; barnen, som alltid äro hjärtlösa, skrattade högt och pekade finger åt den gamle mannen, ty det var han som, nog barn att ej kunna lägga band på sina känslor, givit sitt högljudda bifall tillkänna. Det skar mig i hjärtat; vårsolen blev mörk och mina ögon; jag förargades över människornas ondska och ångrade att jag tagit den nya rocken för att lägga hyende under deras fåfänga. Det var naturligtvis för deras skull som jag tagit på det nya plagget. Ett vemodigt, ömkande löje svävade över den gamles läppar. Jag steg upp från min stol och erbjöd honom åt den gamle; han såg på mig så underligt genomträngande, tackade för mitt anbud, men föreslog i stället att vi skulle promenera tillsammans.

-- Herrn är musikalisk? sade han.

-- Jag älskar musiken, men hör ej till de utkorade.

-- Vill herrn komma hem till mig, så ska vi göra musik? Vad spelar herrn?

-- Piano.

-- Dåligt instrument, men gör sig gott till en flöjt. Ser herrn, jag blåser flöjt. Jag har hållit på i femtio år, för nu är jag 67, och noter har jag för ett par tusen riksdaler, men kanske vi ska äta middag först ?

-- Jag brukar äta på »_Tennknappen_».

Vi följdes åt till nedre Fredsgatan och åto en enkel middag. Vid bordet tog gubben upp ett parti klibröd ur bakfickan.

-- Ser herrn, det är så hälsosamt, detta klibröd, och jag äter numera alltid på detta ställe, ty här tillåter man mig verkligen att äta vad slags bröd jag vill. På förra matstället skrattade man först åt mig, sedan nekade man ätt servera mig något, om jag fortfarande störde vissa herrars aptit med mitt osmakliga bröd. Äro ej människorna galna? Och det säger jag herrn, att om vi ska bli vänner, vilket jag tror, så tala aldrig med mig om spritdrycker eller tobak. -- -- --

-- Men nu ska vi gå hem, så herrn får se hur vågmästar L. har det.

Vi styrde av bort till Köpmangatan, fyra trappor upp i ett gammalt hus. Där hade gubben en dubblett, högst egendomligt möblerad. Ett dåligt fortepiano, några fioler, en violoncell och till sist en ganska försvarlig flöjt, jämte en hylla full med smutsiga och slitna noter. Här funnos från duetter och trios, ända till oktetter och orkestersaker, allt med flöjt.

Redan vid första försöket -- en duett för piano och flöjt -- märkte jag det tragiska underlaget i gubbens liv. Han var född musikalisk, vurmade för musik, men saknade det förnämsta av allt -- öra och taktsinne.