Part 12

-- Jag känner några, de äro ej så oäfna, -- inföll Bibbi.

-- Bella skall medföra våra idéer i arf till sin nya klass, -- sade Hanna med en uppmuntrande blick på Bella. -- Är jordmånen bara något så när handterlig, så kunna många goda frön slå rot på en kort tid.

-- Så då först ut anti-krinolins- och anti-snörlifs-fröen, -- bad Bertha. -- Jag behöfde bara en dag för deras rotningsprocess. Men säg något mera, Hanna!

-- Det fins grundsatser, som äro vigtigare, än de som röra klädedrägten, -- inföll Verna Sommar, -- och dem hoppas jag Bella till först skall så ut.

-- Hanna nickade. -- _Sanning_ framför allt annat. Sanning mot Gud, mot menniskorna och oss sjelfva. Och dernäst en fasthet, som orubbligt fasthåller vid det, vi anse _rätt_, utan att bortblandas af olika meningar och åskådningssätt.

Hanna tystnade, hon ville ogerna vara moralpredikant, men flickornas ögon bådo henne enträget om mer.

-- Och så, flickor, -- fortfor hon med en viss energi i rösten, -- så skola vi minnas, att vi äro _främst_ menniskor och _dernäst_ qvinnor; man vill så gerna inbilla oss motsatsen. Förstå ni mig? Jag afskyr tanken på manliga och qvinliga egenskaper. Att vara sann, högsint, god och sjelfuppoffrande, det är hvarje menniskas rätt, oberoende af om man är qvinna eller man. Och af de gåfvor Gud gifvit oss beror vår ställning i lifvet, icke af tidernas vexlande åsigter. Hvad en flicka duger till, det bör hon få blifva, lika väl som en gosse.

-- Ja, ja! -- skrek Bertha intresserad, -- det äro vi ju alla ense om.

. . . Men lika orätt som det vore att uppfostra en flicka _uteslutande_ för hemmet, lika orätt är det att icke lära henne sköta ett hem. För de allra flesta qvinnor blir ändå hemmet den närmaste uppgiften, och de borde blygas, som ringakta den.

-- Uff, ett hushåll med många barn! -- hviskade Bertha till Bibbi.

-- Hufvudsaken är ett redligt arbete och en sjelfständig tanke, -- fortfor Hanna i det hon reste sig. -- Ingen af oss bör lemna skolan med den inbillningen, att lifvet fordrar ingenting af henne. Från och med i dag hvilar en dryg portion ansvar på oss hvar och en.

-- Det är bra besvärligt det, för en som är född att latas, -- sade Bertha och utsträckte sig makligt i gräset. -- Men nog får jag väl lof att raska på mig, jag också, så ni ej alla springa förbi mig.

-- När vi mötas om fem år, tänker jag vi ha vår framtid klar för oss, -- sade Alma, -- mycket har klarnat för mig redan i år.

-- Tack, flickor, för dessa år! -- sade Hanna, och hennes fuktiga ögon sqvallrade om att hon ej var så lugn som hon syntes. -- Nu måste vi gå till de andra. Tala inte till mig på en stund, jag måste i tankarna genomgå hvad jag skall säga.

Och utan vidare förberedelse talade hon kort derpå till lärarne och lärarinnorna. Hon gjorde det enkelt och kort, utan några grannlåter, men så att man kände orden gingo ur ett tacksamt hjerta. Intet spår syntes af det forna öfvermodet, hon var vänlig och klar och fullkomligt sig sjelf.

Det blef hjertliga handslag och ett gladt klingande med limonadglasen, när talet var slut. Alla kände sig mer än förr förenade denna stund då skilsmessan stod för dörren. Agnes Lund kom bort till Hanna, som ett ögonblick fann sig allena. Hennes ögon voro alldeles förgråtna och hon kunde knapt tala.

-- Tack, Hanna . . . för ett i sann mening godt kamratskap! -- hviskade hon. -- Jag känner i denna stund . . . huru mycket du varit för oss . . . Förlåt mig . . .

Resten gick förlorad i snyftningar. Hanna höll hennes hand hårdt sluten i sin och sade något, som kom hennes tårar att strömma ännu rikligare. Men hon kände sig på samma gång fyld af en obestämd glädje och af föresatser som styrkte och lugnade henne.

Sedan man ännu sjungit några sånger, ätit apelsiner och stämt möte här efter 5 år, skildes man åt. Hanna gick hem till Bella; de två skulle ännu ha en stund för sig, innan de sade hvarandra farväl på flera månader.

När Hanna kom hem, sent på qvällen, sken en blek Majmåne in i hennes lilla rum. Hon satte sig vid fönstret och såg ut i den ljusa vårnatten och på den folktomma gatan. Hon hade ingen lust att sofva; dagens intryck jagade hvarandra i hennes tankar och skrämde sömnen på flykten.

Det föreföll henne, som om hon nu tillryggalagt de första milen på lifvets landsväg och stannat vid en port, som hon icke sökt och icke kände. Hvart skulle den leda henne? Till branter och steniga marker, eller till jemna, släta stigar? Lika godt, hon kände sig ung och stark, full af pulserande lif, af värme och lycka, hon skulle ej brytas så lätt. En kärleksfull makt ledde hennes öde och dyrbara vänner stodo vid hennes sida. Skulle hon ej vara modig och trygg?

Hennes kära kamrater! hon skulle sakna dem hvar och en. Hon skulle så gerna gifvit dem mera, varit mera för dem, än hon kunnat. Hon skulle velat hjelpa dem att leta fram nyckeln till deras egna tankar, ty för de flesta var den endast förkommen; tankar funnos nog, blott någon fann rätt på nyckeln att lösa dem ur deras fjettrar. Men lifvet skulle nog tvinga dem att gå framåt med öppna ögon.

-- Bella! . . . Du, som funnit nyckeln till mina bästa tankar och gjort mig så lycklig . . . Gud välsigne dig!

Och känslan af lycka vibrerade i hennes vakna drömmar och framkallade ett leende på hennes läppar, när hon ändtligen klockan 5 på morgonen sömntyngd lutade sitt hufvud mot sin egen lilla kudde.

* * *

Den 1 Juni kom solig och varm. På torget utbjödos konvaljer och narcisser och i Esplanaderna blommade de färskaste hvita mössor. En af dem satt på Bengts nyklippta peruk och bars med en känsla af hälften andakt och hälften stolthet. En bukett konvaljer satt i knapphålet, ditfästad af hans resfärdiga lilla syster.

Klockan 1 skulle Bella resa. Redan klockan 12 kom halfva klassen ned med konfektstrutar och buketter och måste gifva sig till tåls. De slogo sig ned på däcket, som inom kort fyldes af ljusklädda, glada flickgestalter. Och när Bella kom, åtföljd af de sina, föllo de öfver henne allesamman och refvo henne hardt när i bitar i sin ifver att få se och rå om henne de sista minuterna. Bella såg trött ut, men höll sig tapper, hon hade skattat så mycket åt känslorna i går.

Kort derpå kommo fru Meilert och Hanna. Den förra blef föremål för klassens nyfikna intresse, så Bella ett ögonblick blef fri. Hon smög sig till Hanna, som hurtigt och lugnt ombesörjde bagaget. Ingen som såg hennes glada blick kunde ana, att hennes inre svälde af saknad och att hon sofvit blott två timmar i natt.

Klockan ringde andra gången och flickorna strömmade i land, efter att hvar och en till hälften hafva ihjälkramat Bella. Hennes föräldrar och syskon kommo nu i tur, och sist Hanna.

-- Farväl, Bella min! Var duktig och glad! Vi mötas igen!

-- Adjö . . . Hanna! Tack! -- Mera kunde hon ej säga.

Fru Meilert och Hanna hade tagit afsked i salongen, de tryckte nu blott hvarandras händer med en ömsesidig stark känsla af sympati och ömhet.

-- Landgången i land!

-- Adjö, adjö! ljöd det från stranden, der hvita mössor och brokiga parasoller viftade om hvarandra. -- Adjö, adjö! svarade två hvita näsdukar uppe på däcket, och båten gungade långsamt ut, följd af glada och tårfylda blickar.

[Dekoration]

* * * * * * * * *

På G. W. Edlunds förlag har utkommit:

Hemmet. En landtflickas anteckningar. För ungdom af Aina Dammert. Inb. 1 Fmk. 50 pi.

Skilda vägar. Berättelse af Maria. 5 Fmk.

[Dekoration]

* * * * * * * * *

[Tryckfel]

låg så många frestelser i solskenet ["i" osynlig] litet förlägen öfver Hannas uppförande [äfver] att visa ett tillmötesgående [-gånnde] Han visste precis hvad han skulle göra [vsiste] små omsorger och vänskapsbevis [vänskapsbe-/bevis på radslut] ett omärkligt gift för unga sinnen [fär] när jag riktigt ransakade mig sjelf [ransaknde] Nu öppnades dörren, och skaran stormade in. [oeh] till och med den del af fläskpannkakan [fläskpankakan] och dessutom fick hon allt emellan [flck] _Ole hyvä ja pääse sisään_ [hvvä] försänkta i en efterlängtad sömn [försäkta] Alma och Lilli [oeh] uppe på det smala staketet [stakettet] ifrigt deltagande frågor om Bella [Bellla] taflor, växter, mattor och draperier [oeh] som ännu vibrerade så starkt [vibrarade] ehuru hon sjelf icke erfarit [bon sjelf] ingifva dig frid och trygghet [ocb] Hvad angick henne Valter Hagen? [Vafter] sönderslitas af sorg och hårdt arbete [ocb]

[Interpunktion]

Men då är det ju ej af oss sjelfva. [. mangler] Men kanske . . . om du hjelper mig . . . [kanske . , .] en bok, som Jenny Stenman lånat mig. [, för .] utan att tillgripa denna förnedrande utväg. [, för .] Helmi, nu är du ej snäll. [, för .] bara för att flickorna gingo på så der. [, för .] -- Nej, men litet sorgsen. [, för .] Agnes fick af obehaget ett gråtskof, [. för ,] hvars sanningskärlek hon ej ett ögonblick betviflade. [, för .] -- skrek Bertha förtjust. [? för .] -- Hvem kommer med? [. för ?] Hanna såg på stilen, den var främmande. [, för .] modell för min nästa vinterklädning? [. för ?] än det deras lif och tankar hittills innehållit. [, för .] i det hon gick att hemta kaffet. [, för .] kastade det i kakelugnen. [, för .] kastade den i Eriks korg och satte nytt bete på. [, för .] till och med en gång misshandlat honom. [, för .] att dröla med något som måste ske. [, för .] att uppsöka fru Meilert, kosta hvad det ville. [, för .] satte sig åter på sin förra plats. [. mangler] ref jag denna duktiga lucka på min paletåärm. [? för .] hviskade Hanna gladt till svar. [, för .] Skulle du gerna vara rik, Hanna? [. för ?] hålla sig fullkomligt neutrala. [, för .] -- Ingen har anklagat mig. [? för .] är ni fröken Rappe? [. för ?] -- Ja, -- svarade Hanna. [, för .] Det ville ej rätt lyckas. [, för .] Jag hoppas du tänker på oss fattiglappar [oss, fattiglappar] och skrämde sömnen på flykten. [, för .]

[Finsk]

ja pääse sisään [korrekt "ja päästä sisään"] Me . . . tahtovat nukkumaan [korrekt "Me tahdomme nukkumaan"]

End of Project Gutenberg's I Utvecklingstid, by Toini Mathilda Topelius