Part 5

Men har denna verklighet inte tecknats som sådan, saknar den därför inte åskådlighet och gestalt. Särskildt gäller detta om de representanter den har i bokens personal; författaren till Helsingfors-novellerna i _Den segrande Eros_ och _Asmodeus_ visar i _Regnbågen_ en förbluffande insikt i de landtligaste individers sätt och tal, och han bygger upp deras yttre och inre jag på ett sätt, som lifligt öfvertygar den oinvigde. Mindre utfördt är natursceneriet. Saken är den, att naturvyerna blott skola utgöra en bakgrund; den i en sval, klar skala stämda fonden för det lilla dramat. Den artistiska beräkningen på denna punkt har förverkligats med känslig och säker hand. En obruten samklang består mellan scenens inramning och de händelser, som utspela sig på den -- enskilda partier, som kunde nämnas, äro den kyliga försommarnatten i förspelet ute på hafvet och den magnifika eldsvådan i sista akten.

Icke för intet har jag kommit att begagna termer ur teaterrecensenternas språk. _Regnbågen_ är inte något drama. Men skräddare Björkman, i hvars person bokens olika linjer sammangå, är när allt kommer omkring en dramatisk karaktär. Han säger inga betydelsefulla ord, och han kommer inga märkliga ting åstad, bortsedt naturligtvis från hans insats i det heroiska slagsmålet. Vi stifta bekantskap med honom i det intressanta ögonblick, då han definitivt gör sig förtrogen med tanken att göra slag i saken och bringa klarhet i sitt förhållande till Sigrid. Detta sätter i rörelse de krafter som blott väntade att kallas fram. Åtskilliga händelser af en för skräddare Björkmans förhållanden ovanlig beskaffenhet yppa sig. Fåmält, lågmält, stillsamt genomlefver han sina vedermödor. Tills han så på bokens sista sidor åter glider bort i den lugna, fridsamma obemärkthet, ur hvilken han kom, och i hvilken han hör hemma.

Men mellan denna början och detta slut ligger en hel historia. Skräddare Björkman hade sin »regnbåge», likasåväl som både magistern och handelsmannen och för resten också djurtämjarflickan Petrine. När stormen till sist bedarrar, när skurarna upphört att strömma, och solen åter går fram mellan skyarna, ja, då befinnes det, att hans väsen bryter ljuset i ett rikare färgspel än förr. Nya regioner i hans personlighet ha upplåtit sig för hans medvetande. Han vet mera om sig själf än förut, han är någonting annat än förr.

Den lilla romanen är en verklig roman: berättelsen förefaller att ha gifvit sig själf. Den är ett helt och fast verk, den präglas af en långt förd afrundning i både stort och smått. Den har formats med en säkerhet som inte ett ögonblick sviktar. Men den äger tillika den inre rytmik, som aldrig böljar under de släta alstrens prudentligt ryktade och ansade yta, och den förråder en känslans friskhet och rörlighet, som de korrekta auktorerna aldrig ha -- _Regnbågen_ är ett stycke lif i diktens form.

Ville vi gå från det enskilda till det allmänna och sluta med ett stycke perspektiv, så skulle vi säga, att Runar Schildts stilla komedi om skräddare Björkman i Räfsbacka betyder, att dagdrifvarströmningen är öfvervunnen.

18. 3. 17.

2.

[Runar Schildt: _Rönnbruden och Pröfningens dag_. Två berättelser från Räfsbacka. Holger Schildts förlag, Helsingfors.]

Runar Schildt glömde sig inte kvar innanför murarna kring den första berättelsesamlingens lilla värld. Redan med _Asmodeus_ gläntade han på porten. Och med _Regnbågen_ tog han steget ut i det fria och sade debutbokens ämneskrets farväl.

Frigörelsen har varit fullständig. Han kommer kanske att återvända till sina båda första böckers stoff -- det är till och med sannolikt att det sker, ty på detta håll finnes ju alltjämt mycket, som måste locka den ironiker, den klarögde satiriker han är. Men inträffar det, så är det en ny författare som griper sig saken an på ett nytt sätt, från den objektivare ståndpunkt, med den säkrare blick för väsentligt och oväsentligt, hvilka ge vidare perspektiv och friare horisont.

Redan i _Asmodeus_ yppade sig faktiskt på sitt sätt en sträfvan till konstnärlig objektivitet, ehuru den tycktes förefalla många läsare en smula problematisk. I _Regnbågen_ bar den frukt. Den lilla romanen var så hel, dess poetiska grundsyn spirade, växte och tog form på ett så tvånglöst sätt, att det inte kunde bli tal om litterärt experimenterande. Behöfde vi det, så hade vi nu i _Rönnbruden_ det slutliga vittnesbördet, att det är förvandlingens lag, som fått verka. Novellisten med den sällsynta formella begåfningen har stigit upp i ett annat plan, och han framstår för oss som en diktare, hvilken förvandlar sina syner till poesi.

I titelnovellens händelser verka krafter, som ha sin rot i Asmodei rike: zigenaren Ardi Westerback föröfvar magiska konster i månens sken, och Smissgumman, vår gamla bekanta från _Regnbågen_, trollar med oförminskad vigör trots sina etthundra år. I _Pröfningens dag_ åter varsna vi genom mediet af den betagna sömmerskan Amandas religiösa hänryckning en skymt af de himmelska tingen. Kort sagdt, här yppa sig både öfverjordiskt och underjordiskt -- författaren har icke dess mindre förmått skänka berättelserna den afgörande karaktären af enkelhet och naturlighet.

_Rönnbruden_ ger linjerna, långs hvilka en människas lifshistoria rör sig. -- Gustafva är dotter till Herbert Woldemar Lindqvist, skomakare i Räfsbacka by. Han har ett jämnt och godt lynne med »stor lust för all slags skämtsamhet och stilla fröjd». Han har sinne för »världens vackerhet», och han ser med fägnad konvolveln klänga utanför på kammarväggen med blommor »milda och klara som himmelens bästa stjärnor». Men ännu högre skattar han den gamla rönnen, som, när blommen kommer, reser sig öfver slätmarken som ett grönhvitt isberg eller en fradgande våg på oceanen. Mycken hjärtlig trefnad råder inne i den blygsamma boningen, där skomakare Lindqvist sköter hammare och pryl, omgifven af en god maka och välartade barn. -- Skildringen af skomakare Lindqvist och den husliga interiör, som infattar hans figur, har en lefvande klarhet. Den ges i den för Runar Schildts båda senaste böcker egna tonen: med en ironi, som afdämpats till humor, som är ytterst vaksam, alltid beredd att sätta in, men som afklädt sig skärpan -- i afvaktan på att den en dag åter behöfves.

Äldst i barnskaran är Gustafva. Hon har växt upp under vackra framsteg i allt det, som fallit på hennes andel att utföra i världen: hon ägnar hönsen och grisen en lika kunnig som öm vård och hon binder kärfvarna på åkern med en oöfverträffad flinkhet. Hon utmärker sig genom ett läraktigt förstånd och ett mildt och fromt sinne, och hon saknar inte heller stoftets förgängligare fägring.

Dessa företräden ha inte blifvit obemärkta, men de förfarnaste ynglingarna i hela Räfsbacka ha förgäfves för henne bränt sina häftigt glödande kol. Gustafva har gjort sitt val.

Eller rättare: hennes känsla har visat sig benägen att med sympati omfatta Viktor, bondens på Nissas yngre broder. Och en dag inträffar, att denna allmänna benägenhet tar form och slår rot i hennes hjärta. En förklaring äger rum, ja, det sker inte med ord. -- Arbetet hade fört dem långt ut på åkern. Skördemånadens ljumma vindar drogo genom de tunga axen. »Hon var ensam nära honom. En tunn, vajande vägg var allt som skilde dem från andra, men hon tyckte på något sätt att hon aldrig varit så ensam med en man, och aldrig heller så nära någon människa på jorden.» Intet blef sagdt, men i den stora ensligheten och den susande stillheten talade väsen direkte till väsen. -- I sinom tid bli också de nödiga orden sagda; Viktor erhåller af sin äldre broder bonden en gammal stuga, som han reparerar, och dagen för bröllopet utsättes. Men innan dess har följande händt.

Bonden på Jofs har städslat en ny dräng; han kallar sig Ardi Westerback, och det befinnes, att han är zigenare.

Ardi Westerback är inte den ödemarkernas konung, om hvilken skalden täljer:

Bland zigenare, i Finland sedde, Störst och käckast var den mörke Adolf.

-- han är tvärtom en gänglig och glåmig yngling.

Men han äger en glödande själ. Och han hyser den djupa öfvertygelsen, att han förfogar öfver en särskild, hemlighetsfull kraft, som tillåter honom att i stjärnorna spana människors öden och ger honom inflytande öfver deras gång.

Den passionerade zigenaren omfattar Gustafva med en het åtrå, och han förbittrar hennes lif med sina försök till närmanden och sitt dunkla tal om den makt han äger och skall veta att begagna.

Då han emellertid får röna, att hans vilja ännu inte, som han trodde, är stark nog att förverkliga sig genom sin egen inneboende kraft, så nödgas han afstå från sitt mål. Men har han inte nått det, så skall han åtminstone veta att utkräfva hämnd. Och så viger han, med Smissgummans sakkunniga bistånd, Gustafva till den gamla rönnens brud. Aldrig, så säger han henne i afskedets stund, skall hon komma att tillhöra Viktor. Hennes öde är oåterkalleligt bundet vid trädet, och när trädet faller, då skall lifstråden afklippas för dess brud.

Därpå försvinner han från Räfsbacka, och Gustafva, som under denna pröfvelsens tid blifvit en skugga af sig själf, börjar lefva upp på nytt. Allt ser i själfva verket lofvande ut -- bröllopsdagen närmar sig.

Men nu griper olyckan in. Viktor har tagit plats vid ett nyuppsatt sågverk i grannskapet. Här råkar han ut för ett olycksfall, han skadas svårt och dör.

Gustafva förblir ogift, trots frestande anbud, och åren gå. Hennes föräldrar dö, större delen af det äldre släktet vandrar hädan. Hon bor tillsammans med sin bror. Hon försörjer sig med sömnad. Men där hon sitter och arbetar vid fönstret, har hon ständigt framför sig det gamla trädet, vittnet till hennes ungdoms lycka. Och allteftersom åren hopa sig på hvarandra och människorna från fordom falla ifrån, blir det rönnen som alltmera ensamt bevarar hennes ungdom i sitt susande löfverk. Ju mera främmande hon blir för det nya släktet, dess förtroligare blir hon med det gamla trädet, det sammanfattar hennes lif -- gemenskapen mellan rönnen och dess brud har blifvit en verklighet.

Årtionden ha gått, och en ny tid har hållit sitt intåg äfven i Räfsbacka. Nu skall också det märkliga ske, att järnväg drages genom byn -- den lilla staden i närheten kommer nämligen inte längre tillrätta med sin ångbåt. Linjen stakas ut, och det visar sig, att den gamla rönnen står midt i vägen och måste fällas.

Dock, ännu dröjer det ett par år, innan bygget nått Räfsbacka. Men nu är det här, och nu är rönnens öde besegladt. Gustafva har begagnat denna sista tid för att göra upp med människorna: hon har effektuerat alla sina beställningar och inte mottagit några nya... I timmar har hon nu suttit vid fönstret och väntat det oundvikliga. När det första hugget faller, gör hon sig i ordning. Hon reder sin bädd med rena lakan, hon klär af sig, kastar ännu en blick öfver rönnen, som skälfver under yxslagen, och lägger sig sedan stilla i den hvita bädden.

Sådan är den romantiska historia med sin folkliga magi och sin litterära symbolik, som Runar Schildt berättat på ett sätt, hvilket utplånat både det litterära och det romantiska. Den verkar helt enkelt dikt, en dikt med varma färger och klara linjer, med en lefvande, ibland rentaf förunderligt lefvande stämning. Särskildt ville jag hänvisa på den alldeles utmärkt vackra scenen på rågåkern. Det är inte möjligt att ge den till förebild någon af de många motsvarande scener litteraturen äger. Ty ytterst är det ju den allmänna förebilden, Ruths och Boas' eviga situation, som diktaren här tagit upp och gestaltat: med en konst, som gör den till hans egen.

_Pröfningens dag_ hämtar sitt ämne ur den religiösa väckelse, som vid en viss tidpunkt gör sig gällande i Räfsbacka, och den låter oss se, hur dess inbyggare efter hvartannat probera de olika vägar till frälsning, som både statskyrkan och ett antal konkurrerande sekter ställa till den villiges förfogande. Bonden på Kuggas, som vi minnas från _Regnbågen_, är nu öfver åttio år. Han hade en dag drabbats af slag, där han ute på åkern gick bakom harfven, och han ägnar sig nu åt sin själs frälsning, besinningsfullt och utan ovis ifver.

En dag skådas på landsvägen en sällsam syn: en krympling, hvars båda ben äro afskurna strax nedanför bålen, hasar sig fram mot byn med tillhjälp af två byttlock. Ett järngrått, yfvigt skägg omger hans lidande ansikte -- hans blick är förunderligt djup, och den tyckes äga förmågan att tränga rätt ned i själarna; han yttrar icke ett ord, han talar med sin blick. Åskådarinnorna, och t.o.m. åskådarne, gripas af synen. Och man bespisar den okände, och man låter ett regn af slantar dugga ned i bleckasken han bär på den väldiga bringan.

Inte ens gubben Kuggas förblir oberörd, till och med Kuggas öppnar -- föga villig -- sin slitna penningpung och söker en slant. Men hur det är, så blir det en tung, skön tvåmark som till hans bestörtning glider ned i främlingens ask. I nästa sekund har Kuggas fiskat upp tvåmarken och ersatt den med ett par kopparslantar. Den okände säger intet, och ingen af åskådarna säger något, men det är tydligt att Kuggas ådragit sig stor skam med sin handling.

Måhända är det värre än så. Ty hvem var den okände, som dök upp och drog bort på ett så hemlighetsfullt sätt? Kan han ha varit en vanlig människa?

Det förlösande ordet ges af sömmerskan Amanda, som tillhör de väckta. Förvisso, stammade hon, förvisso har vår Frälsare Jesus Kristus i dag besökt oss fattiga syndare. -- Detta är också gumman Kuggas' mening. Och hon anser det vara sin plikt att låta Kuggas förstå, hvem den främmande var.

Nu yppa sig stunder af mycken vedermöda för den gamle bonden. Han vill inte riktigt tro på undret. Men han vågar inte heller riktigt förneka det: det _kunde_ ju vara som hustrun säger. Och så vandrar han af och an i stugan, kämpande med sin oro. Han hade velat ge tvåhundra mark, för att hans handling förblifvit ogjord, trehundra mark -- han håller auktion på sin ångest, och summan stiger. Men vid åttahundra stannar han plötsligt. Det kan då verkligen förslå, tycker han och nyktrar till. Bondeförståndet tar ut sin rätt, och gubben Kuggas beslutar att söka upp den hemlighetsfulle okände och ta reda på hvem han är.

Vid midnattstid återvänder han och meddelar sin till döds bedröfvade hustru hvad han lyckats utröna på sin forskningsfärd. Den hemlighetsfulle krymplingen uppdagades vara före detta timmermannen Johan Amos Fält. Han »talte svenska som en Pyttisbo och drack brännvin som en borstbindare, så att nog var han riktig alltid». Och så kryper gubben Kuggas till kojs och somnar på fläcken in på det lugna samvetets hufvudgärd för att nästa morgon vakna till en ny verkdag.

Bland berättelsens scener ville jag främst erinra om den med en så suggestiv kraft gifna skildringen af den mystiske främlingens uppdykande, hans tåg genom Räfsbacka och hans försvinnande, och vidare om målningen af Kuggas' fruktansvärda själsstrider och hvad sedan följde. Vi ha här intrycket, att författaren gifvit oss ett stycke äkta och allmänlig bondenatur -- vi erinra oss till yttermera visso likformiga skildringar från Maupassants Normandie -- och vi ha därför också intrycket, att den ironiska upplösningen är det betingade slutet på Schildts lilla drama När Kristus kom till Räfsbacka. Låt oss inte heller glömma bönemötet i Kuggas' stuga. Jag tänker inte minst på Elisabeth, den rikssvenske uppbyggelsepredikanten Lundsons dotter. Hur väl ges inte antydningarna om det drama, som här förbereder sig i det stilla för att en dag slå ut i blom.

Författaren har i den nya boken fört sin språkliga form ännu ett grand närmare det landtliga hvardagstal, som redan gaf färg åt stilen i _Regnbågen_. Han behandlar denna stil med samma osvikliga säkerhet, vare sig det gäller de känsliga tonfallen eller de ironiska. Han förstår att använda båda tonarterna inom samma minut, han tyckes stundom ha sammansmält dem till en enda, ett tonfall som förefaller oss ätt bära en mycket personlig humors färg. Aldrig löser sig denna stil från syftet och aldrig se vi en hiatus öppna sig mellan form och tanke.

20. 10. 17.

HARALD TANDRUP.

[Harald Tandrup: _Den hellige Skraedder_. Gyldendalske Boghandel, Köpenhamn. -- _Det gamle Hus_. En alvorlig Fortaelling. Gyldendal.]

I fem eller sex tidigare arbeten -- bland hvilka romanen _Kringleby_ särskildt framhållits -- har Tandrup uppträdt som en hvardagens och de hvardagliga existensernas skildrare. Får jag döma efter det arbete jag kommit att läsa, berättelsen _Den hellige Skraedder_, har hans ståndpunkt ett och annat gemensamt med G. K. Chestertons. Han har i hvarje fall mycket af dennes förmåga att upptäcka poesien i prosan, det betydelsefulla i det obetydliga. Söckendagens poesi är hans specialitet, verkdagsmänniskornas små affärer lämna stoffet till hans berättelsers stora händelser. Han afklär den vidlyftiga upplefvelsen och den remarkabla personligheten de attribut, som representera storheten i de allvarligt sinnade åskådarnes ögon, och det befinnes, att det som blir kvar, det väsentliga, är precis detsamma som ger mening och värde också åt de anspråkslösa människorna och deras förehafvanden.

Enligt den vanliga tidsindelningen är söndagen den märkliga dagen, då festens klockor klinga och människorna ägna sig åt att odla den blå blomman i sina rabatter. Tandrup ersätter helgdagen med söckendagen och förvandlar största parten af tillvaron till ett romantiskt festspel, han ger permanens åt undret, beständighet åt undantaget. För Harald Tandrup är hvardagen en följd af märkliga händelser; intet hvilar stilla i sig sjålft, och den som har ögon till att se med, han varsnar i de lätta krusningarna på ytan dyningar af den krafternas brottning, som alltid pågår där nere.

För Chesterton är den banalaste hvardagstillvaro en summa af fantastisk och hårresande romantik. Den enda världsåskådning, som tar med i räkningen allt det vårt lif rymmer af motsägelser, är kristendomen -- följaktligen kräfver förnuftet, säger han, att vi bekänna oss till kristendomen, och närmare bestämdt till katolicismen som ger större spelrum åt oförnuftet. Jag vet inte om också Tandrup på sitt håll bekänner sig till kristendomen, och det kan ju för öfrigt vara likgiltigt. Hans nya bok förutsätter i hvarje fall en hög uppskattning af den kristna åskådningens praktiska värde. Alla dessa människor, som äro likadana smålänningar inför vår Herre, behöfva, säger han, en makt som ger élan åt deras känsla, och en kraft som förmår lyfta dem öfver det meningslösa vegeterandet. De behöfva en princip för sitt lif, en idé ur hvilken de kunna hämta ingifvelse när det gäller att med handling fylla ett af de betydelsefulla ögonblick som möta också i den slätaste hvardagstillvaro. En princip, som har samma giltighet för alla, är tron -- kristendomen består när allt kommer omkring den enda universella idéen.

Men kristendomen behöfver inte med nödvändighet fattas som »religiositet». Det är likgiltigt, inskärper Tandrup, om man har nio delar tro och en del vilja eller tvärtom, ty i grund och botten äro vilja och tro samma sak. »Att tro», säger i _Det gamle Hus_ andeskådaren Baeklund, »är att gå i kompani med andra för att tillsammans med dem skapa den vilja till det goda, som man inte är stark nog att skapa ensam. Den som tror ensam och allena, utan förbindelse med de andra, han tror inte längre, han _vill_». Tron är en kollektivvilja till det goda fortsätter han. Men det goda är den gode Guden, som måhända inte existerar -- det kan vara likgiltigt -- men som helt säkert är till såsom målet för alla människors bästa sträfvanden och som en källa till goda sträfvanden. Han är till i kraft af människornas tro, och vi göra därför bäst i att ta honom på den gamla tidens enkla manér, som kristendomens treenige Gud. Detta är summan af den Baeklund'ska andeskådarvisdomen.

* * * * *

Siaren Baeklund är en mystiker af det rationalistiska slaget: han skådar in i en annan värld och umgås med andarna, men det hindrar inte att religion för honom är ett begrepp i det etiska planet. Religion är konsten att lefva ett Gud och människor täckeligt lif. Hindren äro drifterna. Den allmänliga konflikten mellan vilja och begär blir här en kamp för frälsningen, ett passionsspel uppfördt till Guds större ära, och i hvar enskild människas tillvaro kommer in ett dramatiskt element. Hvardagsexistensen får ett tycke af mysteriedrama. Det finnes inga döda ögonblick i ett lif. Hvarje enskildt moment bär prägeln af något inträffadt, och visar framåt mot något som kommer att inträffa.

Men »lif» betyder här något mera än blott ett lefvande väsens vandring på jorden. »Lif» är också de döda ting som omge en människa. För den realist, som hvardagsskildraren Tandrup är, bilda människan och hennes miljö en enhet, och en ömsesidig växelverkan råder mellan dem. Tingen fylla sig med kraft, som människan strålar ut, och människan mottar impulser från tingen. _Det gamle Hus_ är berättelsen om en kamp mellan tingen och människan.

Det gamla huset har i generationer tillhört samma släkt, och generationers önskningar och begär ligga lagrade i väggarnas trä och i möblernas virke. Här har allt sitt eget lif, här sträfvar allt att förverkliga sin idé.

Den dominerande idéen är en hämndtanke. -- Gamle Pommer förbannade fordom huset och dess inbyggare, då hans dotter gifte sig med urmakare Adam, husets nuvarande ägare. I denna vilja till hämnd koncentrerade sig gamle Pommers väsen, och när han uttalat förbannelsen tycktes hans lifsmöjligheter uttömda, och han afled vederbörligen. Men han dog inte helt och hållet! Så länge hans hämndbegär inte nått sitt förverkligande, hade hans tillvaro inte funnit sin logiska afslutning. Gamle Pommer lefver alltjämt, som en princip, en idé, och osynlig för vanliga dödliga men synlig för siaren Baeklund och husets svarta katt, ströfvar han omkring i det gamla huset spanande efter en möjlighet att verkställa förbannelsen.

Det är något som inte går för sig utan vidare -- en gengångare, ett immateriellt väsen förmår inte sätta materien i rörelse. Han måste handla via någon »lefvande» människa, öfver hvars vilja han fått makt. Efter trettio års väntan får han tag i den för ändamålet lämpliga individen. Det är urmakaregesällen Nissum. -- Nissum är idel söndring, ofullgångenhet och tomhet. Han är »en mekanism som är i ordning. Men där trådarna mötas, är något på tok. Hans händer vilja gripa, hans ögon vilja se, men själf vill han ingenting; det finnes ingen idé i honom.» Att bemäktiga sig denna sönderbristande vilja är en smal sak för ett så viljekraftigt spöke som gamle Pommer, och han fattar Nissums hand och låter den gripa ett brinnande ljus och tända på det gamla huset. Och härmed har Pommer förverkligat sin idé, och han bleknar bort och upplöser sig i intet.

Nissum omkommer i lågorna -- hos honom fanns ingenting lifsdugligt; han var blott ett stycke materie i en människoliknande form. Den som får illustrera den religiösa sens moralen, är Adams dotter Maja. Hon är ett vackert djur med ett minimum af själ, hon är endast och allenast drift i ordets specifika mening. Det är förbannelsen som satt hennes instinktlif i rörelse, det är gamle Pommers vilja som ätit ut hennes egen. Men när nu det gamla huset brunnit, när de materiella tingen, som bundit henne vid materien, gått upp i rök, då får hennes undertryckta vilja till det goda möjlighet att göra sig gällande. Hon anammar tron, d.v.s. hon sällar sig till alla de många, som i kollektivviljan hämta den styrka de själfva sakna, och berättelsen slutar med trosbekännelsen »vi tro på Gud Fader, Sonen och den Helige Ande» o.s.v.