# I marginalen

## Part 3

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/i-marginalen-26347/index.md

Men det är inte endast det köttsliga i specifik mening som saknas. I kärleken inneligger själfviskhet. Den sakkunnige La Rochefoucauld förklarar, stödd på ett långt och af erfarenheter uppfylldt lifs visdom, att »ingen älskar sin älskarinna för hennes skull utan för sin egen skull; man älskar att bli älskad af henne». Denna själfviskhet, detta subjektets jag-medvetande i kärleken, utplånas i den platonska kärleken, som är en känsla höljd i idealitet, buren af en himmelsstormande idealism. Den är jagets trängtan att uppgå i det högsta goda, sanna, sköna; som kristen platonism blir den mystikerns åtrå att förlora sig i den eviga kärlek som bär Guds namn. Mystikens föremål, säger Matter, är: »Gud, känd, skådad och uppnådd». Tillägga vi att medlet, genom hvilket Gud kännes, skådas och uppnås, är kärleken, så ha vi Novalis' definition: »Om alla människor vore ett par älskande, bortfölle skillnaden mellan mystik och icke-mystik»; se vidare hans märkliga dikt _Hymne_, som liknar kärleksomfamningen vid en nattvard, i hvilken kommunianterna njuta kött och blod af den eviga, himmelska allkroppen.

Dr Lagerborgs framställning af Platons kärlek omfattar trenne led. Först tecknas de historiska, etnografiska, sociala förutsättningarna för Platons lif och gärning. Därpå ges en kritisk och psykologisk utredning af kärlekslärans utveckling och innebörd hos den vise mannen -- detta är bokens dominerande parti. Slutligen anställer författaren i ett par kapitel ett antal betraktelser öfver den platonska kärleken som religiös mystik och öfver dess fysiologi och etik.

Vi veta, att kärlekskänslan hos Platon hade den form man brukar kalla »sokratisk kärlek». På Afrodites plats står hos Platon Eros. Författaren utreder, huru Platon förvandlar denna känsla till något som öfver föremålet ställer idéen; han visar hur Eros-tanken blir liktydig med rent själslig »betagenhet» och hur denna utvecklas till vishet, till en filosofisk intuition som -- säger författaren -- »för den så hänrycktes inre öga öppnar den sanna, den djupare insikten: den som täcker den verkliga verkligheten och anande fattar det gudomliga själft».

Processens karakteristiska gång är ett framträngande från stadium till stadium mot allt högre fulländning. Platonikern går »från det enskilda sköna föremålet till två och från två till alla de kroppsligt sköna». Han afsöndrar de animala ingifvelserna, afvisar driftlifvets impulser, han går från kroppen till anden och hembär sin känsla åt den själsliga skönheten. Han höjer sig från denna till de sköna moraliska sträfvandena och går härifrån vidare till »vetenskapernas skönhet». Vägen, som han vandrar, blir så en invigningens väg, och hvad han sist når är ett öfver-mänskligt vetande, »en intuitiv evighetsbetagenhet» som skänker honom den fulla gudsgemenskapen. Så blir Platons Eros den ur det mänskligt-sinnliga stammande kraft som, där den helgats genom ett rent uppsåt, låter lifvet bli en offergärd åt det gudomliga och låter människan förverkliga eviga och höga kraf.

Författaren hyser ingen liten tanke om den platonska kärlekens värde. Han anslår högt dess förmåga att lyfta den enskilde. Tydligast uppenbarar sig naturligtvis den platonska kärlekens förmåga att rena individen från själfviskheten inom den religiösa mystiken: den profana åtrån öfverflyttas på de himmelska tingen, den betagnes eget jag flyr och försvinner, och han fylles af gudomens väsen.

Helt säkert är det just på detta område mystiken haft sin största betydelse i kulturmänsklighetens historia. Hos de vilda folken torde »religion» öfver hufvud taget i viss mån betyda mystik (magi): församlingen meddelar sig med sin gud genom trollkarlen, och denne ingår föreningen med guden genom extasens förmedling; genom späkningar (askes), genom exciterande danser, genom stimulerande drycker försätter han sig i ett tillstånd af besatthet, under hvilket gudomen uppfyller honom med sin anda och talar genom hans mun. Man griper till extasen, när man vill sin gud något.

Denna mystik är inte mycket mera än just extas. På ett högre kulturplan löser sig det mystiska såsom något eget och särskildt, och extasen ter sig som ett moment, det högt spända tillstånd af själfförglömmelse då jaget liksom upplöser sig och »snarlik en vätska flyter in i gudomen», som en vanlig mystisk bild lyder. Extasen är också här medlet framom alla att nå gemenskapen med Gud. Men mellan de stora topp-punkterna i lifvet, då personligheten på detta sätt förlorar sig i den högsta sällheten, ligger själfva lifvet, och äfven omkring det hvärfver mystiken sin luft. De stora mystikerna erfara behofvet att ge beständighet åt sällheten. De erfara ett behof att göra äfven andra delaktiga af den. Och det kan bli ett lifsförlopp, hvars innehåll är en förkunnelse af aktiviteten och hvilket så själft blir handling. Sådan tyckes bakgrunden vara för t.ex. vissa spanska mystikers sträfvan att utbilda en lefnadsfilosofi med begreppen »själens skönhet», »sinnets (hjärtats) fulländning» o.s.v. i sin midt. Platonsk kärlek har således här uppträdt som kristen kärleksmystik och denna har i sin tur blifvit förkunnelsen af ett lefnadsideal. -- Den heliga Teresa t.ex. är icke för intet en dotter af Loyolas tid, och _viljan_ är den princip, som hon insätter till den afgörande kraften i arbetet på ernåendet af gemenskapen med Gud; en väldig, en otrolig viljekraft är den psykologiska förutsättningen för det arbete genom hvilket hon, år för år, småningom, med en oerhörd följdriktighet i sin tankes utformning och sin viljas ansättning, höjer sig från stadium till stadium, städse medtagande och bearbetande de tidigare vinningarna, tills hon slutligen nått den »sjunde boningen».

Hvad hon sökte i den var _icke_ det hänryckta, från lifvet bortvända, alla världens ting förglömmande hänsjunkandet i en ljuf hvila i Gud. Det var tvärtom föreningen af kontemplativt och aktivt lif hon sökte och nådde: det »gudomliga äktenskapet», som är den sjunde boningens hemlighet, innebar faktiskt en »lifvets fullständiga anammelse» (H. Delacroix). Och det gudomliga äktenskapet, med andra ord: hennes jags fullständiga identifiering med Gud enligt formeln: de tu äro ett -- det kunde få denna innebörd därför, att den Gud, med hvilken hon ingått den mystiska föreningen och hvilken således nu verkade i och genom henne, är principen i lifvet och i handlingarna. Till en sådan syntes af inre lif och lif i handling, af vilja och jaguppgifvelse kom således den heliga Teresa, som står som den stora mystikern framom kanske alla dem, hvilka den himmelska kärleken har ryckt upp i rymder, där jaget och jorden äro intet och viljan får värde blott i och med det att hon helt förintas. -- Från den heliga Teresa härleder man den kvietistiska mystiken med dess förkunnelse af händomnandet i en »intresselös» kärlek till Gud. Hennes egen mystik, måhända den mest lidelsefulla och heta och den mest extatiska som någonsin har brunnit i en människas väsen, slöt emellertid i sin krets också jordens lif och människornas handlande i timligheten.

Den heliga Teresas mystik rörde sig inom ortodoxiens ram -- i hvarje fall accepterades och sanktionerades den ju af kyrkan. Sin största, sin allmänliga betydelse har väl dock den religiösa mystiken fått, där den klädt sig i heterodoxa former. I dem har känslan sökt och funnit uttryck för det innerliga och personliga fromhetsbehof, hvilket officiella trosläror inte förmått tillfredsställa. I de mystiska strömningar, som delvis eller helt ledt ut öfver skrankorna kring det påbjudna, har uppenbarat sig känslans fordran att få upplefva sig själf -- den religiösa mystiken har varit och är alltjämt en af formerna för hjärtats eviga uppror mot förståndet.

* * * * *

Men kristen platonism behöfver inte alls vara liktydig med mystik. Ett godt exempel lämnar oss ett franskt helgon från tiden kort efter den heliga Teresa. Den helige Frans af Sales är nog ingen mystiker, trots en del mystisk terminologi och trots den jämförelsevis innerliga och mycket personliga karaktär hans fromhet äger.

I sin afhandling om den gudomliga kärleken uttalar den helige Frans af Sales direkte, att handlingarnas och lifvets extas är förmer än det blotta meditativa och kontemplativa arbetet, och han anbefaller en »handlingarnas och verkens oaflåtliga och beständiga extas». Som synes saknar uttryckssättet inte sin mystiska färg. Själfva tanken för oss emellertid utom mystikens särskilda värld.

Den för oss ut i världen. Den helige Frans af Sales' betydelse var som bekant den, att han förnyade sin tids fromhet: han skänkte den ortodoxa tron ett drag af innerlighet; han förde fromheten ut i lifvet när han lärde, att enhvar kunde förverkliga sanningen på den plats han intog i världen och utan att uppgifva den sociala karaktär han ägde såsom utöfvare af sitt yrke, medlem af sin grupp.

Själfva metoden åter, genom hvilken detta lyckliga resultat stod att vinna, är den platonska. Den helige Frans uttrycker den kristet-platonska tanken, att intet stillestånd är möjligt, och han belyser den med en -- ofta anförd -- platonsk bild, som låter oss skåda människan vandrande på en stege: hon måste antingen stiga uppåt, och hon vinner då allt, eller också bär hennes vandring utför, och hon förlorar då något med hvart steg hon tar, tills hon förspillt allt. Den kraft, som manar oss att stiga och till hvilken vi äga att lyssna, är den kärlek till Gud, som längtar att få omedelbart omfatta sitt föremål -- Platons kärlek som synes.

Mellan den helige Frans' platonism och mystiken -- som i förbigående sagdt inte saknade representanter bland helgonets närmaste lärjungar -- består således en afgjord skillnad. Vi kunde bestämma den så, att medan den typiske mystikern sträfvar att förlora sitt jagmedvetande för att befriad från detta kunna motståndslöst försjunka i gudsbetagenhetens djup, så sträfvar den kristne, sådan han tecknas af den helige Frans, att just såsom ett jag möta Gud. Inte såsom ett jag, hvilket afskuddat sig medvetandet om sig själft, men såsom det fullkomnade och fulländade jordiska jaget varder enligt den helige Frans af Sales den sanne kristne på sistone krönt af Gud. På ingen punkt -- säger han -- må den kristne förlora ur sikte sitt eget själf; alltid må han förstå att skåda klart i sin själ för att känna hennes behof, och städse må han veta att hålla jagets tyglar i fast hand.

Kristendomsläraren Frans af Sales är en af företrädarne för den platonska strömning, som under renässansen kväller fram och på så många skilda håll och i så många olika former flyter in i den nya tidens andliga lif. På en af dessa strömfåror kunde särskildt hänvisas. -- Samtidigt som den helige Frans arbetar på den kristna idealmänniskans fulländning, vidtager också arbetet på den profana idealmänniskans utformning till allmängiltig typ. Honoré d'Urfé tecknar under den »fulländade vänskapens» namn en idealbild af en förebildlig kärlek, som inte blott är erotik, utan också, och måhända främst, betecknar en andens förfining. Och så följer hela raden af lefnadsfilosofer, alla åberopande ett allmängiltigt ideal och alla inskärpande nödvändigheten att sträfva från stadium till stadium för att nå det. Särskildt tydlig träder oss Platons kärlek till möte som den bestämmande principen i de råd och anvisningar, hvilka Fader Senault meddelar i sin _Afhandling om passionernas användning_. Lasterna äro blott förvanskade uttryck för människans naturliga sträfvan att göra det goda, säger han; lasterna äro med ett ord missledda dygder. Dygderna åter äro blott olika namn på en och samma »grundpassion», nämligen kärleken. Och det gäller således för människan att återställa »hjärtats rörelser» till deras ursprungliga renhet och förvandla lasterna till dygder och dygderna till kärlek -- sker detta, och har hon på så sätt ställt sitt hjärta under den renade kärlekens välde, så har hon härmed också öfvervunnit »egenkärleken, själfviskheten» och förverkligat den »ursprungliga kärlek», som »förenar människan med alla de goda tingen» i allmänhet och synnerligast med dessas urbild, Gud.

Öfverallt, där det nya lefnadsskicket arbetar sig fram inom den nya tidens kulturmänsklighet, torde vi på liknande sätt återfinna drag af Platons lära -- jag erinrar blott om den undervisning i tillämpad platonism, som Baldassar Castiglione meddelar i _Hofmannen_ (bok IV), all lefnadskonsts grundläggande verk. Och så kan det således sägas, att Platons kärlek, den »himmelska kärleken», har förmått tjäna både himmelens och jordens makter, där den gifvit mystikern medlet att förlora sig i gudomen och skänkt jordelifvets man medlet att förkofra och trygga sitt jordiska jag.

Den dubbla betydelsen af princip i världsuppfattningen och därmed också af faktor i lifsföringen har Platons kärlek erhållit under den romantiska perioden. Romantikens diktare hämta ur platonsk mystik former för sin längtan bort ur nuet och det förhandenvarande, och de finna i den uttryck för sin hemlängtan till en högre tillvarelseform. En lycksalighetens ö hägrar vid den synrand, som de skåda med sin »inre syn»; lifvets företeelser äro de förgängliga »tecken», bortom hvilka det oförgängliga anas. Men den kraft, som skall förmå skänka människan delaktighet i det all-goda och all-sköna, är den kärlek, som förenar allt lefvande, både det besjälade och det som tyckes obesjäladt. Den är den Platons kärlek, som vi redan mötte i några rader af Novalis, kännetecknande för tysk mystik och för romantisk mysticism i allmänhet.

Dr Lagerborgs bok är inte blott en synnerligen lärorik och fängslande lektyr. Med de utflykter han gör till filosofiens grannrike litteraturen, lämnar han den vittra vetenskapens gynnare och idkare en mängd nyttiga anvisningar till det och det litterära fenomenets rätta förstånd -- platonsk kärlek är åtminstone den öfverskrift, som i många fall tillåter oss att snabbt och bekvämt sammanfatta en utveckling i två ord. Så gjorde helt säkert en hänvisning på Platons kärlek Rebekka Wests inre historia fattbarare för dem, som vägra att fatta hennes och Johannes Rosmers upplefvelse. Det är en förtjänst hos dr Lagerborgs bok att den direkte inbjuder till sådana analyser.

Jag tillägger, att den temperamentfulle författaren gifvit sin framställning en form, hvars klarhet och ro vackert tala om den hängifvenhet han ägnat sitt stora ämne. Det är en behärskning vidt skild från vetenskaplig normalprosas ängsligt försiktiga återhållsamhet. Dr Lagerborgs stil är personlig -- den är således mycket lefvande och mycket liflig.

28. 3. 15.

SVEN LIDMAN.

[Sven Lidman: _Köpmän och krigare_. Roman. Albert Bonniers förlag, Stockholm.]

Sven Lidman, som började sin romanserie om släkten Silfverstååhl ett år efter det Henning Berger startat sin Drömlandsepopé, är också han redan färdig med sista delen i sin trilogi. -- Hvarför skulle det för resten stanna just vid en trilogi? Vi ha ännu inte fått höra något närmare om huru Max och Moritz donerade hvar sin halfva miljon till det nya stadshusets förskönande. Emigrantspörsmålet är knappast behandladt med upplysningen att Thure Gabriel reste bort från ett försoffadt fosterland. Och, framför allt, frågan om nästa generations förberedande för sitt lifskall, penningförvärfvet, är inte ens tangerad. Hvilken är den pedagogiska metod Henrik och Elsa Silfverstååhl komma att gripa till: när de två åren gått till ända efter hvilka Elsa samtyckt att få barn? -- Men det är tydligt att jag får lof att följa tråden från början.

_Stensborg_ var förhistoria och prolog men framställde tillika sin andel af tesen. Det var adeln som jordägande kast, bunden vid sin torfva, bunden af plikterna mot den historiska uppgiften, men oförmögen att göra skäl för sig. Utvecklingen hade koncentrerat sig i städerna. Det var där pengarna gjordes och kulturarbetet bedrefs. När fideikommissarien Johan Silfverstååhl uppgaf den fruktlösa kampen, beslöt att träda ut ur sin kast samt gifte sig med sin tjänarinna för att som bonden Johan Stål uppgå i massan, så var han redan för länge sedan bonde till både kropp och själ. Två eller tre generationers vandring i plogfåran hade förändrat den fysiska typen liksom den låtit tanken vänja sig att följa jorden åt; två generationers lif i kroppsarbetets tecken hade efter hand drifvit ut adelsmannen och åter kallat fram bonden, ur hvilken en gång i tiden ätten framgått. -- Jorden kräfver bondens armar, se där summan af tendensen i _Stensborg_. Man måste vara specialist för att reda sig nu för tiden -- en jordandens son således, om man en gång sysslar med att så och skörda.

Den följande volymen införde oss i släktens friherrliga gren. Här dominerade krigarna. Men tiden är ond ur krigsmannasynpunkt. Det var den kloka besinningen och den måttfulla klokheten -- allt som är flathet under förskönande rubriker -- hvilka 1905 togo ledningen. En smula energisk och rask handling hade rensat luften och gjort slut på kvalmet, hade förvandlat olusten till lefnadsmod och frisk vilja. Men det blef en ny besvikelse till alla de andra. För Thure Gabriel Silfverstååhl var detta mera än han kunde bära. När han gråtit öfver saken (att gjuta tårar ingick sanningen att säga i rätt hög grad i hans vanor), och när han föraktfullt fixerat kungen -- vi minnas scenen -- så var han färdig. Och beslutsammare än han i allmänhet visat sig vara, drog han sina färde ur landet. -- För den, som går omkring och törstar efter handling, är krigaryrket f.n. inte rätta verksamhetsfältet, i hvarje fall inte i det nutida Sverige. Thure Gabriels roman skall helt visst meddela oss denna sanning.

Hvad blir då kvar för en Silfverstååhl? Med denna fråga ha vi kommit fram till dagens text. Johan hade en yngre bror, Henrik, det är han som i _Köpmän och krigare_ får lämna svaret.

Henrik Silfverstååhl är strebern. Han äger inte något ovanligare mått af intelligens. Men han har det som kan vara lika bra, och ofta är bättre, den fasta viljan att bryta sig väg och lyckas; en relativ fördomsfrihet; en begränsad men inom sin snäfva horisont ofelbar klarsynthet. Med en ganska märklig förmåga af beräkning ställer han in allt på målet, väljer t.ex. sina vänner -- d.v.s. bekanta -- bland dem som en gång kunna ge honom ett handtag när det gäller, arbetar på att ge sig den air af vederhäftighet och allvar, som väcker förtroende och kommer folk att ställa gynnsamma prognoser för framtiden.

Henriks med omsorg valda kotteri består af söner och brorsöner till den högre Stockholmsfinansen och byråkratien. Mot deras vidlyftiga vanor förefalla hans dubbelt stränga. Han gäller nästan som ett slags fenomen. I hans lif ha de erotiska upplefvelserna af ekonomiska skäl fått spela en ytterst blygsam roll. Det heter på grund häraf, att han är en öfvertygad renlefnadsman. Och när hans vän Richard Herner en dag anförtror detta åt sin syster Elsa, en ung dam af modern läggning för hvilken ingenting mänskligt är fördoldt, så retar det hennes af mycken läsning påverkade erotiska fantasi. Det kommer till, att Henrik är adelsman och således representerar en för henne jämförelsevis obekant djurart. Och hon döljer icke att hans intressanta uppenbarelse väcker hennes nyfikenhet, om inte annat. Henrik häpnar en smula, men tar sitt parti och förälskar sig i henne.

Elsa tillhör den stora judiska basar- och bankirfamiljen Herner. Genom sitt giftermål har Henrik Silfverstååhl kommit in i en värld, där chanserna äro större än i någon annan. Man mottager honom med en viss skepsis, och han har ett och hvarje att öfvervinna i denna krets, som är ny för honom både som social miljö och som rasmiljö. En lyckad kupp på en af de nya anförvanternas bekostnad visar emellertid med önskvärd tydlighet, att han är lika villig som kapabel att foga sig efter seden i Kanaans land. Och när han till yttermera visso företagit en äfventyrlig spekulation med medel som anförtrotts honom, anses han definitivt ha ådagalagt sin rättrogenhet. Henrik Silfverstååhl blir vice verkställande direktör i A.B. Svensk koppar, och ingen betviflar att han är morgondagens store finansiär.

Som man ser, röra sig i Sven Lidmans romaner de stämningar och åskådningar i det moderna Sverige, för hvilka vägen mot den nya storhetstid man drömmer om går fram på den ekonomiska utvecklingens mark. Henrik Silfverstååhl är en typ som skall förkroppsliga en ny, tidigt vaknad och illusionsfri generations nyktra och praktiska syn.

Henrik hade tidigt fått lära sig hvad verkligheten betyder. De hårda åren i Uppsala, hela den långa glädjetomma barndomstiden och ungdomstiden med sin försakelse och sina förödmjukelser hade vant honom att räkna med verkligheten som det enda reella. Det fanns i det lif han förde ingen plats för dröm och längtan.

Med själfbehärskningens konst, som han småningom inhämtade, vann han också medvetandet att detta jag, som ständigt fick tuktas och kufvas, inte rimligtvis kunde vara den medelpunkt kring hvilken jorden rör sig. Hade han fått lof att offra sina personliga begär, så fick han således i stället insikten att individen till slut blott är en del, en faktor bland många andra. Det är klart att denna syn måste prägla hans uppfattning af själfva arbetet, måste vidga och fördjupa den, måste låta honom i arbetet se något som också rörde just detta hela, af hvilket individen blott är delen. Här fanns punkten där hans medfödda patriotism, hvad han ägde af nedärft sinne för förpliktelserna, kunde sätta in. Ju större framgång han når med sitt arbete, i dess högre grad skall han vara mån om att ha det hela i tankarna och låta sin enskilda sträfvan gagna det allmänna.

Henrik Silfverstååhl saknar illusionerna, som skymma det närliggande och påtagliga och locka mot det fjärran som är skyar och ovisshet. Detta är hvad som drar det skiljande strecket mellan honom och de andra. Drömlandsromanernas Helge Bendel tillhör den generation som är fantasternas och drömmarnas, pratmakarnas, poeternas, slösarnas -- slösare med timliga och andliga gåfvor. För Henrik Silfverstååhl hägrade intet drömland i skyn, och hade féen Morgana rört hans panna med sitt finger, så hade det blifvit den upplyftande och vederkvickande synen af bankpalats och fraktfartyg, vattenfall och grufvor.

_Köpmän och krigare_ betyder en ny problemställning inom vår roman. Det är ingenting mindre än en ganska radikal omvärdering af det praktiska och teoretiska lefnadsideal poeterna länge förkunnat.

Axel Borg, Hans Alienus; Otto Imhoff och Erland Stråle; Martin Birck och doktor Glas, Helge Bendel -- de äro främlingarna, som vilsna i nuet söka sig bort mot gårdagen eller räcka handen mot morgondagen utan att veta hvad de begära eller utan att längre förmå hysa några begär. Alla ha de blifvit sin egen värld, och kring dem har den bekanta »obotliga ensamheten» dragit sin ring.

Henrik Silfverstååhl bryter ut ur sitt väsen och aflägsnar ur sitt lif allt som hade varit element till en egen värld på inbillningens mark och under drömmens himmel; mikrokosmus blir makrokosmus: den lilla värld, som är individens privata jag, offras för den större värld som är samhället, nationen.

_Köpmän och krigare_ är en synnerligen intressant roman. Jag vill inte påstå, att den vore absolut öfverlägset komponerad, och jag befarar att Sven Lidman inte gjort allt hvad han velat af Henrik Silfverstååhl. Den vidlyftiga personal han opererar med har ibland distraherat honom. Entusiasmen för den idé han så lifligt afhandlar har någon gång kommit honom att spåra ur. Se blott Otto Herner, den store bankdirektören. Ett dämoniskt skimmer omger hans skickelse (s. 119). Det ges ingen njutning som han inte proberat, men aldrig har ögat med den kyliga blicken fått varmare glans! En god del af Sveriges kvinnor -- berättar _Pasiphaës_ skald -- har han ägt, tack vare sitt guld, och ingen af dem har bragt en aning af rus in i den siffrornas rena och halkyoniska värld (s. 428), där han lefver, en finansernas krigare och kondottiär, en man med äfventyrets glans kring sitt lif (s. 118) -- o.s.v.