Part 2

[Nanny Cedercreutz: _Från alp och hav_. -- Söderström & C:o, Helsingfors.]

Det är inte de vanliga reseskisserna friherrinnan Cedercreutz sammanställt i sin bok. Af Bædeker-draget förmärkes knappt ett spår. Författarinnan har inte katalogiserat den schweiziska alpvärldens berömda naturskönheter, och fåfängt se vi oss om efter en förteckning öfver de bekanta ting af olika slag, som möta resenären vid Rivieran.

Saken är den, att författarinnan har sin särskilda utgångspunkt. Hon är framför allt en passionerad blomsterforskare, en utomordentligt hängifven örtdyrkare. Världen är för henne en botanisk trädgård, och med välbehag -- med vällust, om jag så vågar säga -- läser hon namnen på blomsterpinnarnas latinska etiketter. De äro för henne de ljufligaste af poem. Med en respektfull häpnad, som efter hand öfvergår i sympatetisk beundran, iakttaga vi författarinnans lärdom och lyssna vi till facktermernas mystiska klang. »Jag bugar mig inför Euphorbia dendroides, Europas märkligaste euphorbia-art», säger hon. Ja, hvad kunna vi annat göra? Vi buga oss i vår tur.

Denna stora trädgård är en författarinnans privata tillhörighet. För det första därför, att hon lifvas af det intresse, som skapar äganderätt och bemäktigar sig sitt föremål. Och vidare därför, att hon äger en personlighet i hvilken -- om jag så får uttrycka mig -- jag-känslan dominerar.

Inte det minst fängslande i friherrinnan Cedercreutz' bok är nämligen den omständigheten, att den i så hög grad är en jag-bok. Med lif och själ hängifver hon sig åt uppgiften att njuta den och den blomsterängens, Rivieravägens, alpvyens ljufligheter; till sig och sin stämning hänför hon allt hvad hon upplefver; det existerar tydligen ingenting af någon nämnvärd vikt och mening utanför det, som har betydelse för henne själf. I sanning, vyerna, som hon låter oss se, äro verkliga paysages d'âme, et même d'estomac.

Ja, för denna boks författarinna är människan för visso ingen eterisk varelse, hvars sköna själ frigjord sväfvar öfver blomsterfälten. En solid kroppslighet är vårt egentliga jag, har hon känt, och det är med fulla sinnen hon njuter blommornas färger och dofter, solens värme och alpsnöns friska kyla, och till sist den ojämförliga diner, som _le chef_ vederkvicker henne med när dagens ärorika vedermödor nått sin afslutning i hotellets matsal.

Gällde det att särskildt framhålla något af bokens stycken, så blefve det visst _Albulas källa_. -- Albula är en liten flod. Vi veta, att den verkliga alpmänniskan har sin specialitet, och vi minnas historien om honom som samlade bergstoppar: han klängde upp på högsta spetsen och knackade lös en bit ur den. Friherrinnan Cedercreutz samlar flodkällor. Hon tar sig fram till flodernas ursprung i gletschern, hon vandrar uppåt långs deras lopp, studerar i detalj deras utveckling genom flodens, åns, bäckens och rännilens olika faser, med ett ord: hon så att säga botaniserar dem. Vägen till Albulas källa går genom en ladugård. Här varsnar hon ett anslag som förbjuder tillträdet. Inskriften Aphthae epizootica säger henne strax, att det är fråga om den smittosamma mul- och klöfsjukan. En landtpolis dyker upp och skänker genom sin närvaro eftertryck åt förbudet. Författarinnan blir »full af tantaluskval». Men hvad skall hon göra? »Det var kanske ändå inte rådligt att trotsa förbudet, femtio francs var en rätt stor summa, och det kunde hända, att jag skulle få ytterligare ledsamheter». Efter att i någon mån ha åberopat också sin finländska »känsla af respekt för lag och rätt» afstår författarinnan för denna gång. Men hon ger sig inte. Tio dagar senare griper hon sig åter saken an. Denna gång tyckes respekten för lag och rätt ha lagt sig litet, och den energiska damen står i begrepp att »kvista af» genom det förbjudna området. Dock, i det kritiska ögonblicket uppenbarar sig polisen. Och det blir hennes lott att under oändliga omvägar, på oländiga stigar taga sig fram till floden Albulas källa, allt medan regnet häller ner och alppasset utstöter iskalla pustar. »Men källan ville jag nå!» Hvad kvinnan vill, det når hon, och faktum är att författarinnan omsider står vid sitt mål. Efter att i korthet ha annoterat floran på stället -- vi nämna släktet Bellidiastrum -- fyller hon sin bägare och dricker Albulas skål. »Jag drack för allt som är käckt och som har fart i sig, som skummar och sprudlar, som tar lifvet utan försagdhet. Jag drack för alpglädjen, som oaktadt regn och rusk likväl kan förmå en att dricka iskallt vatten och känna sig till mods som efter ett glas eldigt vin.» Med ett ord, hon dricker för den entusiasm, som skildringen af hennes heroiska vandring till floden Albulas källa talar om på ett så roligt och vackert sätt.

Den entusiastiska människan, som invigt sig åt en idé, har en tillvaro i hvilken njutningen och försakelsen aflösa hvarandra. Den ena dagen färdas författarinnan i själfva verket i vagn långs Medelhafvets strand, och hennes »hjärta fylles af tjusning»: hon skådar »Lavatera maritima, Rivierans skönaste malvacé!» Men det kan bli mer än så. »Hvar finns du Anthyllis Barba Jovis? Jag har hört ditt lof prisas, men jag spanar fåfängt efter dig. Under en åktur från Mentone ser jag plötsligt vid vägen en hög, gråpudrad buske. En aning genomfar mig. Jag hoppar af. Ja, det är den. Hänförande, läcker. Svafvelgula fjärilsblommor, silfvergrå, silkesfjuniga blad. Hela busken glänsande som om silfverstoft duggat ned öfver den.» En annan gång vandrar hon till fots genom Estérel-bergens _maquis_. Icke utan förtrytelse finner hon, huru den inhemska _maquis_'n får vika för exotiska växter. »Acaciorna gå ännu an, de sprida guld i den mörka vegetationen, men otäckt är att se ljung och lentisk utbytta mot klumpiga agaver och fläskiga mesembryanthemumar.» Hon vandrar vidare, tar miste om vägens längd, ströfvar kring i den brännande solhettan utan en beta bröd i fickan och nödgas till sist bettlande anropa en mötande herre om något ätbart. -- Sådan är den resande damens tillvaro som den speglar sig i boken, ett lif rikt på försakelse och glädje och uppfylldt af mångahanda slags sinnesrörelser... Det är inte hvar man gifvet att råka i uppror vid anblicken af ett antal -- låt så vara fläskiga -- mesembryanthemumar.

Författarinnan har blick äfven för den mänskliga florans fenomen. Kapitlet _Joséphine_ afser förmodligen inte att vara mera än en situationsbild, det har emellertid blifvit en miljö- och figurskildring, en förträfflig liten novell, full af humör och rik på sedda och väl återgifna drag.

Humör och t.o.m. humor; ett allt uppslukande intresse för, ja för det som intresserar författarinnan personligen; ett eget sätt att se och tala -- det är egenskaper som man verkligen inte kan frånkänna författarinnan till _Från alp och hav_; låt mig tillägga, att många af bokens skisser ha formats med verklig talang.

30. 12. 14.

SIGURD FROSTERUS.

1.

[Sigurd Frosterus: _Moderna vapen, deras uppkomst och utveckling_. -- Holger Schildts förlag, Borgå.]

Sigurd Frosterus' bok om de moderna vapnen tillhör en art, som är lika ovanlig i finländsk litteratur som den är vanlig t.ex. i engelsk.

Hos oss behandla essayförfattarne nästan endast vittra ämnen, och vitterhet är här vanligen liktydig med litteratur, konst och musik; kommer något annat till, så är det i regeln politik.

För engelsk publik omsluter vitterhetens begrepp hvarje ämne, som representerar en sida af kulturen -- eller låt oss säga: hvarje i en litterär form klädd bearbetning af ett stycke kultur.

Denna uppfattning är ganska främmande för den bildade allmänheten hos oss. Och Sigurd Frosterus' sex essayer öfver de moderna vapnens uppkomst och utveckling beteckna således ett särdeles dristigt företag.

Låt mig genast säga, att resultatet af hans försök är en fullständig framgång. Han inför den djupt okunnige lekmannen i en alldeles ny värld; han låter oss se sakerna ur perspektiv som, när vi lägga boken ifrån oss, förefalla oss lika gamla och bekanta som de voro öfverraskande och främmande när vi öppnade den. Vi inbilla oss måhända blott, att vi på detta sätt gjort ämnet till vårt eget -- det är en förtjänst hos en författare att kunna skänka läsarne angenäma illusioner af detta slag. Vi fängslas, roas och intresseras hela tiden af denna framställning, som står i närmaste förhållande till stoffet och i alla fall aldrig upphör att bära den personliga stilkonstens prägel.

Den metod Frosterus plägar tillämpa i sina essayer är raka motsatsen till det refererande manéret. Ingenting kunde vara honom mera främmande än att betrakta fenomenet i dess isolering: som någonting tillfälligt, födt af slumpen och gestaltadt af nycken. Verkets ställning i konstnärens alstring, konstnärens plats i det större sammanhanget, personlighetens och tidens insats i formens och tankens affattning -- för Frosterus blir allt detta frågor, som han försänker sig i och inte tröttnar att studera.

Måhända är det särskildt de tekniska spörsmålen som intressera honom. I sina konstuppsatser för han oss inför frågan om relationerna mellan ingifvelsen och materialet; han låter oss se en optisk teoris, en allmän åskådnings inflytande på en mästares verk, på en hel epoks skapande.

En sådan ställning kunde komma att betyda schematism i uppfattningen och all möjlig doktrinär ensidighet i värdesättningen. Det blir inte fallet här, därför att Frosterus inte begränsar sitt intresse till det ur sammanhanget lösryckta föremålet. Och därför att hans värderingar förutsätta både känslan för det allena äkta och uppskattningen af det sällsynta. Verket, som han studerar, dör inte bort i formler; det får tvärtom för oss det nya lif, som ger sig ur vår fördjupade kunskap om dess växt och dess väsen.

Frosterus har tidigare skrifvit om konst, skönlitteratur och tennis. Det sportreferat han för något år sedan sände från Parisertäflingarna om världsmästerskapet i tennis var ett konstverk, helt och haltfullt, och jag för min del ville utan tvekan ställa det vid sidan af någon essay af Maeterlinck eller Shaw om boxningens vetenskap. I greppet på detta ämne visade sig ett drag, som vi möta också i _Moderna vapen_. Bland de motiv, som intressera Frosterus, särskiljer han inte mellan större och mindre och mellan viktiga och obetydliga; för honom ha de alla samma värde. Här möter oss något af en konstnärs förhållande till ämnet: har det satt honom i rörelse, så är det också värdefullt och värdt att respektera. Det är denna ställning till stoffet, som tillåter författaren till _Moderna vapen_ att försänka sig i ämnet och ge sin framställning en så starkt personlig hållning och så mycket af verkligt lif.

Författaren har skrifvit de moderna vapnens utvecklingshistoria, men han har förstått att angripa -- jag märker att jag börjar begagna krigiska termer -- sitt ämne inifrån. Detta skapar en plastisk åskådlighet, som måhända hade saknats om han valt öfversiktens form. Nu erhålla företeelserna volym; »kanonens krönika» blir historien om en personlighets äfventyr och öden under barndomens, ungdomens och den mogna mannaålderns dagar; och skildringen af kampen mellan marinkanon och skeppspansar växer ut till ett drama rikt på spännande moment af den sceniskt verkningsfulla sorten. Granaterna »störta sig öfver sitt offer». En oförsiktighet vid gjutningen -- som är ett fullständigt precisionsförehafvande -- kan »äfventyra kanonens lif». Den smälta metallvätskan »förflyttar sig» från den ena bassängen till den andra. Vissa kanoner »göra energiska anspråk på större hållbarhet» än andra. Vi få bevittna »anfallsvapnets ifver att fullfölja sin afsikt». Och författaren påvisar att, vid de och de förutsättningarna, »undervattensbåtens lofvande bana blefve bruten i förtid»...

På detta sätt blir bokens personal af stål och järn en samling väsen som lefva sitt lif, besjälade af önskningar och begär. Detta personifikationsförfarande verkar fullkomligt otvunget; det är i alla fall inte något omedvetet uttryck för en af ämnet medryckt författares ifver -- vi ha här ett stilistiskt grepp, skickligt beräknadt och genomfördt med säker hand. Stundom rycker författaren också in läsarna midt i den krigiska värld, där han själf rör sig som hörde »all-big-gun-tanken» till hans hvardagligaste tankar. »Om vi», supponerar han något djärft, »samtidigt afskjuta en projektil och en torped»... En annan gång mottaga vi följande vädjan: det är »strängt taget obilligt att af en explosion begära, att rörelsen skall börja varsamt» -- ja, det äro vi väl ense om, i synnerhet om det gäller ett explosivstoff byggdt på det ämne, som -- uppriktigt sagdt -- kallas »trinitrotoluol», och hvilket synes utmärka sig genom en påfallande vehemens.

Den värld författaren skildrar på detta lifliga sätt saknar inte sina perspektiv, såsom man kan förstå. Frosterus ser i de moderna vapnen vinningar, vinningar i tekniskt och man ville nästan säga: i konstnärligt hänseende, hvilka köpts med oerhörd intellektuell möda. Förstörelseverktygen äro kulturresultat; de äro paradoxala yttringar af den mänskliga själfbevarelsedriften; vi ana i dem en naturens princip öfversatt i en kulturell form. Ur en sådan åskådning härleder författaren linjer och horisont för sin framställning.

Sigurd Frosterus' bok om kulor och krut är ett litterärt arbete, alltigenom själfständigt till sitt väsen och sin hållning och gifvet i en form, som intresserar både genom sina stilistiska kvaliteter och de särskilda inslagen af hans temperamentfulla skriftställarpersonlighet.

30. 5. 15.

2.

[Sigurd Frosterus: _Olikartade skönhetsvärden_. -- Albert Bonniers förlag, Stockholm. Holger Schildts förlag, Borgå.]

När Sigurd Frosterus' senaste bok i våras ventilerades, karakteriserade jag författarens litterära typ som essayistens. Han är essayist i engelsk mening; han ger litteraturbegreppet en vidare och mera fördjupad betydelse än hvad som är vanligt hos oss. Frosterus fattar litteraturen som »vitterhet», och han utsträcker sina vittra ströftåg till de mest olika områden af samtida kultur.

I _Moderna vapen_ förvånade och fängslade han oss genom det ytterst personliga sätt, på hvilket han i de lifligaste tonfall skildrade, hur det går till när kulor stöpas och kanoner gjutas. Här var inte fråga om något slags benägen undervisning i den tekniska understreckskrönikans manér. Det var kulturidéers utveckling han framställde, när han visade, hur i den moderna vapentekniken stridiga principer bekämpade hvarandra för att till sist löpa samman i en syntes, som ägde konstverkets hela och slutna tycke.

De tretton uppsatserna i _Olikartade skönhetsvärden_ hänföra sig till konst, arkitektur, litteratur, vapenteknik, sport och ännu mycket annat, miljardörpsykologi t.ex. och båtbyggnadskonst. De äro uttryck för ett intresse och ett vetande, hvilka inte kunde vara mångsidigare.

Frosterus' bok skulle ställa referenten på ett fruktansvärdt prof, om det gällde att i tur och ordning diskutera Van de Veldes stolar och A. F. Wildings metod att döda tennisbollar. Men det är inte allt detta, som är hufvudsaken. Detta allt har för Frosterus representerat olika aspekt, under hvilka det moderna kulturlifvet för honom har uppenbarat skilda sidor af sitt estetiska och sitt etiska värde. Att aftäcka skönheten i de olika uttrycken för en kultur, som blir alltmera naturvetenskaplig och teknisk, och som med hvar dag som går afskuddar sig alltmera af det litterära och romantiska draget -- sådan är idéen, som låter Frosterus' essayer samla sig till en helhet och förvandlar mångfalden till enhet.

Ett drag kommer till, som ger boken ett alldeles särskildt intresse. -- I företalet bestämmer författaren sina uppsatser såsom ekon af en »kamp för andlig existens, förd under mer än ett decennium på gränsen mellan det mentala och det emotionella». Tack vare essayernas datering kunna vi följa de viktigaste skedena af denna kamp. Det är något som på sitt sätt ger boken den fängslande hållningen af utvecklingsroman.

Vi veta, hvilken roll det emotionella i regel spelar för den helt unga människan hos oss -- jag behöfver blott erinra om allt hvad de nya författarne både direkte och indirekt ha anförtrott oss om den saken. Antagligt är, att allra äldsta skedet i Frosterus' utveckling ägt karaktär af en försvarsaktion riktad åt detta håll. I den tidigaste essayn -- _Siena, ögonblicksbilder_ (dat. 1902) -- tycka vi oss varsna antydningar i denna riktning; jag tänker på det alldeles särskilda eftertryck med hvilket författaren mot hvarandra uppställer å ena sidan Siena, fattadt som inkarnationen af en idé, hvilken är skönhet i ljusets och förnuftets tecken, och å andra sidan den germanska medeltidsstad, hvars gestaltning icke bereder ljuset och de klara vidderna någon plats.

Den egentliga utgångspunkten för den röda tråden är följande uppsats, _Londonrapsodi_ (1903). Här anges den i boken framträdande problemställningen i en första form. Vi möta den i karakteristiken af caben, hvars gestalt bestämts af Londontrafikens särskilda kraf, liksom gondolens betingats af förhållandena i Venedig; vi ha den i bilden af det färglösa och tonlösa skådespelet af människornas och åkdonens eviga ström förbi Bank of England. Den fullständiga ändamålsenligheten, den fullkomliga öfverensstämmelsen mellan idé och form i det förra fallet, den orubbliga säkerheten med hvilken gatutrafikens mekanism fungerar i det senare fallet, betecknas såsom uttryck för kulturutveckling, och mer än så. I det ena som det andra fallet varsnar Frosterus uttryck för den skönhet, som är den absoluta, vankfria öfverensstämmelsen mellan tanken och dess affattning: den fullkomliga formen.

Författaren har, som vi se, i denna betraktelse fångat sina syner och hämtat sina ingifvelser i den verklighet, som brusar fram mellan stadens husrader -- således i lifvet i dess närmaste och vanligaste form. Det vill synas, som hade han så i Nietzsches filosofi funnit det hjälpmedel, som tillåtit honom att snabbt utveckla de första uppslagen till en åskådning. Nietzsche har för Frosterus varit den stridande människan, hvars kamp gällt frigörelsen från lifsförnekelsen. Som Nietzsches resultat framstår för Frosterus den »orubblig blifna tron på lifvets värde». Han fattar innebörden i Nietzsches utveckling som ett framträngande till en lifsbejakning, enligt hvilken tillvaron under alla omständigheter är värd att lefva.

Nietzsches filosofiska lära om den rytmiska vågrörelse, som betingar alltings återkomst, tyckes äga en motsvarighet i Henry Van de Veldes konstlära om verket som ett uttryck -- in i sina minsta detaljer -- för ett rytmiskt grundmotiv, hvilket förenar, samlar och förklarar. Antagligt är, att Frosterus af dessa båda erhållit en del impulser, som särskildt medverkat vid affattningen af hans åskådning.

Den ställer främst lifvet som rörelse, som rytm. Rytm är lagbunden, d.v.s. förnuftig rörelse. Det ligger tonvikt på adjektivet. Det, som Frosterus i företalet kallade det mentala, bestämmer hans förhållande till frågorna. Hans grepp är främst intellektualistiskt -- vi ha redan fått en aning om, hvilken betydelse ändamålsenligheten har för hans konception af skönheten.

Intellektualistisk är också den synpunkt, ur hvilken han vidgar och riktar ändamålsenligheten. Han fattar denna som ett till sitt väsen moraliskt begrepp.

Här sluter sig kedjan, åskådningen har afrundats till en helhet. Lifvet är rörelse, starka makters spel. Lifvet i rörelse och kamp betecknar skönhet. Den fulländade rytmen, sådan den föreligger i ett lokomotiv, ett husgeråd, en människas lif, förenar skönhetsvärde och moraliskt värde i ett oupplösligt helt.

Som teori ger denna åskådning ingen vidlyftig plats åt det emotionella. Som praxis tempereras den af författarens personliga läggning. Han visar sig i sina essayer äga den konstnärliga sensibilitet, som skänker lifvets friska färg åt teorien.

Jag borde nu skrida till en liten tillämpning och visa, hur grundåskådningen framträder på sina olika sätt, med sina särskilda nyanser, i de skilda essayerna. Det måste stanna vid ett par antydningar. -- Vi ha t.ex. det alldeles ypperliga stycket _Lawn-tennis_, en studie i rörlig plastik, affattad med den säkraste och nyansrikaste formuleringskonst. Här är allt rytm, behärskad af intellektet, och karakteristiskt är att författaren ställer upp detta spel mot de former af sport, i hvilka krafterna inte -- som här -- ha nått den matematiska afvägning, som stänger nycken ute. Det är vidare essayn _Miljardörerna tala_ med sin konfrontering af Carnegie och Rockefeller, två puritaner som tjänat Mammon, två kraftmänniskor hos hvilka en lifslång aktion långs klara linjer alstrat förmågan att slående och redigt uttrycka de förenklade bilder tillvaron antagit när de betraktat den genom sina rastlösa och endast på praktisk verksamhet inriktade temperament. Det är i synnerhet essayn öfver _Frank Norris och Amerika_. Här röjer Frosterus beslutsamt upp med den litterära romantiken, särskildt i dess naturalistiska form. Det blir en innehållsrik öfversikt af amerikanismen som kulturform och som litterär teori, det blir tillika perspektiv mot den framtidslitteratur, som hämtar sin rytm och styrka ur den lifvets kamp, som är »högsta formen för kraften och rörelsen».

Intense Life är ett motto för Sigurd Frosterus' essayer. Han dyrkar energien med en hängifvenhet, som inte kunde vara uppriktigare hos någon öfvertygad lärjunge af Stendhal. Hans kult af den skönhet, som är styrka, rörelse och förnuft, har gifvit sin prägel åt hans bok. Tanken träder oss till möte i klaraste åskådlighet, formen är idel böljande lif.

Detta ger den litterära behållningen. Vi ha i Sigurd Frosterus' essayer också något annat -- skådespelet af en personlighet, som i en beständig andlig aktivitet söker och når det mål, som är den samlade, hela lifsåskådningen.

24. 12. 15.

PLATONS KÄRLEK.

[Rolf Lagerborg: _Den platoniska kärleken_. Albert Bonnier, Stockholm.]

Detta är alls ingen fackmannagranskning af doktor Rolf Lagerborgs nya bok.

Det »höga och centrala problem» han behandlar i den, är nämligen främst en filosofernas yrkesangelägenhet och tillhör först i andra rummet det litteraturhistoriska området. Men författaren har affattat sin undersökning så, att den läses med nöje och behållning också af lekmännen, och så får han finna sig i att en oinvigd tar upp det lärda verket till behandling midt ibland alla romanerna och diktsamlingarna.

Med platonsk kärlek förstår man i dagligt tal en känsla, som är alltför skygg att söka bemäktiga sig sitt föremål och stannat vid vördnad, tillbedjan.

Detta ungefär är grunduppfattningen. Den förskjutes än åt det ena, än åt det andra hållet: den låter löjets skimmer falla på besagda vördsamma tillbedjan af det älskade föremålet, eller den söker fram och betonar ett frivolt moment. Men sällan eller aldrig framstår den dagliga föreställningsvärldens platonska kärlek såsom något riktigt respektingifvande... Den har öfver sig något ofullgånget, den verkar ofta en smula tvifvelaktig.

Detta begrepp är förvisso inte identiskt med det filosofiska begrepp dr Lagerborg undersöker.

Så utomordentligt himmelsvid är skillnaden emellertid inte: det dagliga lifvets uppfattning är visserligen en vrångbild, men den har vrångbildens och parodiens egenskap att i sin förvanskade form ge kärnan i förebilden.

Platonsk kärlek är begreppsligt, så ungefär definierar författaren saken, ett svärmeri där kärleksbegäret är afledt från könsfunktionerna och dirigeradt mot ett mål, som ligger utanför individens egen intressesfär, högt öfver det plan i hvilket dagens lif rör sig.